Niklas Johansson: ADHD och ADD

Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

Som avslutning på Right-brained children in a left-brained world berättar Jeffrey Freed om en pappa som kom till insikt om att han hade ADD i samband med att hans dotter diagnosticerades.

Efter ett möte med elvaåriga Sharon konstaterade Freed att hon var extremt högerhjärnad och hade de klassiska tecknen på ADD. Efter detta första möte lämnade Sharon mötet tillsammans med sin mamma medan hennes pappa tyst gick fram till Freed.

Han var mekaniker med egen firma. Ett hårt liv hade satt sina spår. Han var 43 år men såg ut som 60 med grått hår, koppärrigt ansikte och sorgsna ögon. Han tänkte att Freed bättre skulle förstå Sharon om han berättade sin historia. Medan han berättade strök han bort tårar ur ögonen.

Darrell, som pappan hette, berättade att skolan hade varit som tortyr för honom. Han återhämtade sig aldrig efter att ha misslyckats i tvåan och han uppfattades alltid som en underpresterare. Han kämpade med läsning, var urdålig på att skriva och skämdes över sin oförmåga att skriva tidsbegränsade prov. Han ansåg sig ha haft tur som fick C i betyg. Hans föräldrar talade ständigt om för honom hur mycket de skämdes över honom. Darrell kom nätt och jämnt igenom high school och tog värvning i armén. Högskola var det inte tal om. Efter att ha blivit hemförlovad från armén gifte han sig och fick fem barn. Han sysselsatte sig med det enda han kunde, att bygga om motorer, men familjen var beroende av matkuponger för att hålla sig flytande.

Darrel grät bittert medan han berättade historia efter historia om sin misslyckade skolkarriär och sitt förstörda liv. Insikten att hans dotter hade ADD var en uppenbarelse om honom själv. Nu, sa han, förstod han allting. Medan han tog upp sin sjaskiga jacka och lufsade bort mot dörren, vände han sig om och sa:

För resten, Jeff, jag har alltid trott att jag var smart, så för några år sedan skrev jag Mensas inträdesprov. Vet du vad? Jag kom in.

Jeffrey Freed avslutar boken med dessa ord (min fria översättning):

Människor med ADD är nästan universellt smarta, kreativa och intuitiva på sätt som vänster-hjärnade, sekventiella människor inte ens kan fatta. Allt de behöver för att nå sin potential är en klassrumsmiljö som möter dem på halva vägen.

Energisk, spontan, kreativ, fantasirik, global tänkare, flexibel, oberoende, engagerad, känslig, bestämd ...

En och annan känner säkert igen sig, eller har känt igen sig, i flertalet av dessa beskrivningar. Det är goda egenskaper som, rätt använda, kan vara till stor nytta och glädje. En del av dem som inte känner igen sig är antagligen avundsjuka på dem som kan beskrivas så.

Både de som känner igen sig och de som önskar att de kände igen sig kan ha glädje av att läsa exempelvis Right-brained children in a left-brained world eller Attention deficit disorder: A different perception. Beskrivningen brukar stämma ganska bra på människor med ADHD och ADD. Fast då är det vanligare att ord som dessa används:

Hyperaktiv, impulsiv, lättdistraherad, dagdrömmare, ouppmärksam, oförutsägbar, diskussionslysten, envis, lättretlig, aggressiv.

Vart och ett av dessa negativt laddade ord, har en positiv motsvarighet på översta raden. Det beror på perspektivet vilket som används, ungefär som talesättet "våra barn och andras ungar". Ordexemplet ovan kommer från boken The myth of the ADD child, av Thomas Armstrong, och citeras i Right-brained children in a left-brained world.

Många vuxna vet inte om att de har ADD eller ADHD. De har kanske alltid vetat att de är lite annorlunda, men inte tillräckligt för att ana att de kan diagnosticeras. Det är vanligt att en förälder får veta att han eller hon har AD(H)D först när ett barn får diagnosen. Då, plötsligt, faller bitarna på plats och barnets svårigheter kan spåras tillbaka till föräldern som barn.

Som en kommentar till gårdagens text om Joeys matematiklektion berättade Eva om sina svårigheter med matte i skolan och hennes egen tid som mattelärare.

Hennes text är lysande. Hon visar prov på precis den förmåga att förklara saker visuellt som Jeffrey Freed efterlyser i Right-brained children in a left-brained world:

Jag hade samma lokal under alla lektioner och möblerade den på ett sätt som jag tyckte om. Jag spelade avslappningsmusik innan morgonlektionerna. På bottenvåningen fanns där en snickarlokal och dit gillade jag att gå. En gång såg jag att där fanns någon form av tunna lister som var formbara (jag tror de limmade fast dem på till exempel bordskanter för att det skulle se snyggt ut). Jag bad snickaren om att få lite olika längder av de där listerna.

De använde jag på mina lektioner för att förklar Pi. Jo, jag vet att alla ni som läser tror att alla vet att Pi är talet som beskriver en omkrets förhållande till diametern. Men alla vet inte det - bara att anta att alla vet är ett grundläggande fel! Jag lät alla mäta längden på sin list (det var sex grupper med två till tre elever i varje grupp)och sedan forma den som en cirkel. Det var ett praktiskt moment och alla insåg att längden på listen blev cirkelns omkrets. Sedan fick de mäta diametern. Därefter skrev jag upp de mått varje grupp hade mätt ut. De fick fundera en stund på vilken likhet som fanns mellan varje grupps mått. Voila! Pi var likheten!

Lyckligtvis har Joey inga svårigheter med matte. Han tycker att det är roligt och tillhör klassens duktigaste. Jag lägger mig bara i när han ber om det eller om jag ser att han gör något på ett dumt sätt.

Right-brained children in a left-brained world har blivit en av mina favoritböcker om ADD och ADHD. Den är bra på flera sätt. Dels beskriver den på ett bra sätt de problem framför allt barn med dessa diagnoser kan ha i många vanliga studiemiljöer. Dels innehåller den många alternativa sätt att lära dessa barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat som anses vara självklart att kunna.

Alla föräldrar till barn med uppmärksamhetsproblem borde läsa boken. Likaså alla lärare och utbildare. Mycket i boken går att göra utan stor påverkan på andra elever i en klass. Bara att känna till hur ett barn med ADD tänker och lär sig kan spela en viktig roll. Det kan vara hela skillnaden mellan att ha en elev som ständigt hamnar på efterkälken och att samma elev i stället tillhör klassens ljus, eller åtminstone klarar sig bra. Einstein klarade sig dåligt i skolan. Vem hade, så här i efterskott, vågat neka någon som Einstein utbildning på hans egna villkor? Vad hade hänt om han hade låtit sig hindras av alla motgångar? Hur många "Einstein" sitter och kämpar i svenska klassrum därför att ingen ger sig tid att förstå dem?

Två exempel på de anpassningar man kan behöva göra, är att låta "högerhjärnade" elever göra prov utan tidsgräns och att låta dem slippa skriva ner lösningar på exempelvis matematikproblem. Om svaret är riktigt och eleven kan berätta hur han eller hon löser det visuellt i huvudet, bör det räcka. Einstein brydde sig sällan om att härleda sina lösningar så som "man ska". Det var ofta andra som gjorde det åt honom, enligt Thomas G. West i In the mind´s eye.

Varje gång jag läser böcker om dyslexi, ADD, ADHD, Aspergers syndrom, eller andra liknande handikapp, slås jag av hur tunn gränsen mellan dessa diagnoser och "fullt normala" människor verkar vara. Jag kan inte identifiera mig med alla diagnoskriterier för exempelvis ADD, men många verbala beskrivningar av dessa svårigheter skulle jag kunna ha skrivit själv. Jag tog mig igenom skolan hela vägen och kan ibland förundras över det. Egentligen tycker jag att det inte borde ha gått.

Den avgörande skillnaden mellan mig och en del "bokstavshandikappade" verkar ibland vara att jag nog aldrig har känt mig oduglig eller "dum i huvudet" när jag har presterat dåligt. Provresultat har aldrig haft någon självklar koppling till begåvning. För mig har dåliga resultat varit kopplade till ointresse och jag har hävdat det också, men kanske inte alltid blivit trodd. Det är ingen konst att få 7 poäng av 100 i ett ämne som man inte har något som helst intresse av.

I någon mån tycker jag att mitt synsätt har bekräftats efter skolan. Jag har aldrig haft några problem att sysselsätta och försörja mig med roliga saker. I en annan skol- och uppväxtmiljö hade jag säkert kunna bli knäckt av dåliga studieresultat, så jag är förmodligen lyckligt lottad.

När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

The logic goes that if a child can read out loud at the appropriate level, with a reasonable amount of fluidity, he must be comprehending the material. This couldn´t be further from the truth. Oral reading has very little to do with silent reading, so as a measure of reading skills, it misses the mark for right-brained children.

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Remember that oral reading, while highly prized by our teaching system, is hardly a skill that most of us will use extensively in our adult lives (unless you´re a radio or TV news announcer). What matters in the "real" world is how well we can master silent reading skills.

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

Människor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

One day while working with Herb, I noticed that he could identify a word I wrote from the sound my pencil made on the paper; even though he was sitting about fifteen feet away. Stunned, I asked him if he could do this kind of thing all the time. Herb responded, "Of course. Can´t everybody?"

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

I slutet av Attention deficit disorder: A different perception finns ett avsnitt om Thom Hartmann som har skrivit boken. Fram till dess har det inte nämnts på något ställe att han själv har ADD, men där både står det och framgår med all tydlighet. Några av de saker han har gjort och varit med om finns uppräknade. Bland annat har han:

Öppnat ett behandlingdhem för barn.

Upprättat program mot svält i Afrika, Europa, Sydamerika och Asien.

Utbildat i koncentrations- och meditationstekniker under ett tiotal år.

Arbetat som journalist och nyhetsreporter inom radio och tv, samt skribent för ett femtiotal nationella och internationella publikationer.

Startat sju framgångsrika företag, varav ett har varit på framsidan av Wall Street Journal. Företagen inkluderar annonsförmedling, tidningsförläggare, tillverkning av örtte, resebyrå, utbildningsföretag, tillverknings- och reparationsföretag för elektronik samt försäljning av datortillbehör.

Har skrivit nio noveller.

Har skrivit flera böcker om ADD.

Har tagit pilotcertifikat.

Är licensierad privatdetektiv.

Har varit fallskärmshoppare.

Har Grundat Michigan Healing Arts Center.

Är Master of Herbology.

Är Ph.D i homeopatisk medicin i England.

Har gått akupunkturutbildning vid Beijing International Acupuncture Institute i Kina.

Har utbildning som radio- och tv-sändningstekniker.

Har varit amatörradioentusiast.

Är Cerified Electronics Technician.

Är licensierad NLP-utbildare (neurolingvistisk programmering).

Arbetar som konsult och utbildare i marknadsföring för hundratals storföretag.

Har talat inför sammanlagt över 100000 personer på fyra kontinenter.

Var på Filippinerna när Ferdinand Marcos flydde landet. Var i Egypten veckan då Anwar Sadat blev skjuten. Var i Tyskland när Berlinmuren föll. Var i Peru när Shining Path först bombade presidentpalatset. Var i Peking under de första studentdemonstrationerna. Var i Thailand när de invaderade Laos samt 1991 under militärkuppen. Och så vidare.

Har tre barn.

Detta är några av de saker som finns uppräknade. Bredden på det han har gjort är förmodligen ganska representativ för många människor med ADD, även om inte alla är så framgångsrika. Så här står det i inledningen till kapitel fjorton:

Hunters sometimes have difficulty answering the question "What do you do for a living?" It´s not that there isn´t an answer; it´s that there are too many answers. Hunters of above-average or genius intelligence often have resumés which are startling in their diversity and accomplishment, even though they may have struggled to simply finish high school.

Jag kan rekommendera boken till alla som vill veta mer om ADD. Det bästa med den är att den har utgångspunkten att människor med ADD är minst lika begåvade som andra. Det är en bok man blir glad av att läsa. Dessutom ger den mer förståelse för ADD.

TSDD, Task-Switching Deficit Disorder, är, i analogi med benämningen ADD, vad vi "vanliga" skulle kunna påstås lida av. Vi har ofta en oförmåga att byta snabbt mellan olika uppgifter på det sätt som personer med ADD kan. Förslaget kommer från Thom Hartmann i Attention deficit disorder: A different perception.

I boken finns det ett antal berättelser av personer som har ADD om hur de upplever sig själva och världen. Här är ett exempel:

All my life, I´ve felt like a phony. It wasn´t until I learned that I have ADD that I realized that it´s possible to be both smart and incapable of concentrating long enough to understand physics ....

En del som läser ovanstående känner kanske igen sig, vilket förstås inte behöver betyda att man har ADD. Ett annat citat lyder:

As a teacher, I can tell you that almost every time I´ve come across a suicidal adolescent, it´s been a very bright, or gifted, or genius child with ADD. They can´t handle the dichotomy of knowing that they´re brilliant, yet unable to do their schoolwork. And the distortions of time-sense with ADD cause their lows to seem so very painfully low that they get suicidal.

Ett annat vanligt drag hos människor med ADD är att de har svårt att behålla vanliga jobb. I ett exempel beskrivs hur Thomas Alva Edison som sjuttonåring hade fyra olika jobb. Alla fick han sparken från därför att han inte lyckades koncentrera sig på de monotona sysslorna. Som femtonåring var han anställd som signalman vid järnvägen. Varje timme förväntades han signalera in till huvudkontoret. Han fick sparken när hans chefer kom på att han hade byggt en apparat som automatiskt signalerade in varje timme. Detta var ursprunget till en automatisk telegraf som han senare utvecklade. Andra personer som hade ADD och som nämns i boken är Benjamin Franklin, Sir Richard Francis Burton och Ernst Hemingway

Nikotin är en av de mest beroendeframkallande droger vi känner till. Värre än kokain till exempel. Nikotin tycks också ha en ganska okänd påverkan på vissa barn. Barn till föräldrar som röker mer än ett paket cigaretter om dagen i barnens närhet, löper en 100 procent ökad risk att bli "stökiga" på ett sätt som påminner om dem med ADD. Barn till föräldrar som röker mindre än ett paket om dagen löper 40 procents ökad risk. Det har gjorts flera undersökningar som visar ett "signifikant" samband. Däremot har man inte kunnat visa något samband mellan mammans rökning under graviditeten och stökighet senare i livet.

Ovanstående har jag läst i Attention deficit disorder: A different perception. Thom Hartmann kom på att det kunde finnas ett samband när han träffade en grupp föräldrar som berättade om sina extremt bråkiga barn. De kedjerökte så att han själv hade svårt att koncentrera sig på vad de sa. Då började han titta efter studier kring detta eventuella samband och hittade en hel del.

Nikotin i de mängder en rökare får i sig, påverkar flera delar av hjärnan och kan ge både positiva och negativa effekter. För exempelvis passivt rökande barn, som får i sig kanske en tio- eller tjugondel så mycket rök, är mängden bara så stor att de delar som ger negativa effekter påverkas. Thom Hartmann föreslog som jämförelse, att man skulle fråga en storrökare hur han mår om han bara får röka en eller två cigaretter per dag. Förmodligen skulle han beskriva känslan på ett sätt som påminner om reaktionen hos de barn som drabbas av den passiva rökningen. De får i sig ungefär lika mycket nikotin som en till två cigaretter ger en aktiv rökare.

Thom Hartmann frågade en god vän, som är författare och har ADD, hur han kunde skriva 500-sidiga böcker trots att han har svårt att hålla uppmärksamheten på samma sak under längre stunder. Svaret han fick var: "Fem sidor om dagen".

Oavsett hur lätt eller svårt det var skrev han alltid fem sidor per dag. Ibland var han klar klockan 10 på förmiddagen. Då kunde han ta det lugnt, gå en promenad eller leka resten av dagen. Andra gånger blev han inte klar förrän sent på natten, men han tvingade sig alltid att skriva de fem sidorna per dag.

Det blev 500 sidor på ungefär tre månader. Han gick igenom och skrev rent boken med en takt på 15 sidor per dag, vilket blev ytterligare en månad per bok. Totalt tog det fyra månader för en bok och han skrev tre böcker per år.

Detta är ett lysande exempel på hur man kan uppnå stora mål genom att bryta ner dem i så små delar att det blir hanterbart.

Exemplet kommer från Attention deficit disorder: A different perception.

Att betrakta annorlunda som dåligt är något Thom Hartmann vänder sig emot. Han föredrar att formulera det som kan vara problem som fördelar. Det finns en tabell över typiska ADD-drag så som de brukar beskrivas och så som de alternativt kan beskrivas som styrkor.

"Distorted sense of time: unaware of how long it will take to do something." Kan i stället beskrivas: "Tireless: capable of sustained drives, but only when 'hot on the trail' of some goal."

"Impatient." Kan bli: "Results oriented. Acutely aware of whether the goal is getting closer now."

"Has difficulty following directions." Eller: "Independent."

En person med ADD föreslog en alternativ titel på boken: "I´m not inattentive, you´re just boring." Det visar precis vad det handlar om: perspektiv. Dålig uppmärksamhet, säger någon. Svårt att hålla uppmärksamheten på tråkiga saker, säger en annan.

Attention deficit disorder: A different perception har ett kapitel som heter "How to turn a 'disorder' back into a skill". Där finns tips om hur den som har ADD kan hantera ett liv anpassat efter "normala" människor.

Organisera din tid omkring uppgifter. Gör stora saker till flera små och ta hand om dem en och en.

Träna din uppmärksamhetsförmåga. Meditation är ett sätt. En meditation som lärs ut av tibetanska munkar kallas vipassana (mindfulness på engelska). Det går ut på att övervaka sina egna tankar. Fäst blicken på en punkt någonstans. Koncentrera dig på den. När tankarna börjar vandra säger du "tänker" och flyttar på så sätt tillbaka uppmärksamheten på punkten och fortsätter. Med träning går det att klara längre perioder av "icketänkande".

Bryt ner arbets- eller hemsysslor i "målenheter". Jägare/människor med ADD är målinriktade. När ett mål är uppnått går de till nästa. Livets vardagssysslor måste därför delas upp i målenheter.

Skapa "störningsfria zoner". Gör vad som behövs för att kunna arbeta ostört.

Träna dagligen. En del ADD-människor säger att motion fungerar lika bra som medicinering när det gäller att hålla uppmärksamheten i schack.

Ta reda på vad du gör bra och fortsätt med det. Undvik "bondsysslor". (Bönder är alla som inte har ADD och som kan arbeta med många saker parallellt och över längre perioder. Lantbrukarsysslor är typiska exempel på detta enligt boken.)

En av de bästa saker en person med ADD kan göra, är att skaffa sig ett arbete som är en typisk "jägarsyssla". Polis, privatdetektiv, frilansförfattare, reporter, flygplanspilot, spion, militär stridspersonal, disc jockey, försäljare, konsult och alla sorters entreprenörer, är yrken som brukar passa. Likaså rättegångsadvokat, kirurg och högre chefsposter.

Ett annat råd är att arbeta ihop med någon typisk "bonde" som kan ta hand om alla rutinärenden där jägarens stora svagheter visar sig tydligast.

Ytterligare ett råd, som jag tror att många andra borde tänka på, är att skjuta upp alla beslut en dag. Tanken bakom detta är att ett kännetecken för ADD är impulsivitet. Genom att lära sig att skjuta upp viktiga beslut en dag, kan många impulsiva beslut undvikas. Verkar det lika bra dagen efter är det troligare ett bra beslut.

Jägare har ADD.

Thom Hartmann resonerar i Attention deficit disorder: A different perception kring de utmärkande dragen hos människor med ADD. Han jämför dem med dragen hos utpräglade jägare och drar slutsatsen att människor med ADD är jägare i ett samhälle anpassat för jordbrukare.

Det är intressant. När han skriver låter det trovärdigt. I boken finns det en lista med de viktigaste kännetecknen för ADD och en med de viktigaste för en jägare. De stämmer nästan helt överens.

Här är, enligt boken, några egenskaper som kännetecknar framgångsrika jägare:

De håller ständig koll på omgivningen.

De kan kasta sig in i jakten fullständigt (tiden blir "elastisk")

De är flexibla och beredda att byta strategi när som helst.

De kan lägga enorm energi på jakten.

De tänker visuellt.

De älskar jakt, men blir lätt uttråkade av världsliga saker.

De utsätter sig för faror som "normala" skulle undvika.

De är hårda mot sig själva och sin omgivning.

Är det otänkbart att jägargener kan ha levt kvar i generationer trots att vårt samhälle har utvecklats åt ett helt annat håll?

En annan intressant tanke i boken, är att vi har skapat ett samhälle som ändras mycket fortare än vi människor hinner anpassa oss. Det låter inte helt otroligt.

Det är så enkelt att sprida och skaffa kunskap av alla möjliga slag. En ny upptäckt i dag kan vara gammal kunskap i morgon, om upptäckaren delar med sig av sina rön till människor som i sin tur delar med sig, och så vidare. För hundra år sedan var det inte så i lika hög grad. För tusen år sedan i ännu mindre grad. Utvecklingen gick långsammare då.

Hur länge kan utvecklingen accellerera? Vad kan stoppa den? Människans begränsningar? Eller kommer vi att hitta hjälpmedel för att hantera den?

Jag tror mest på det sista. Jag ser egentligen inget alternativ. Fast vi kommer nog att begå en del riktigt stora och kostsamma misstag på vägen.

Michael Faraday är bland annat mannen bakom idén att materia är kraftfält. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och hade svårigheter med tal, stavning, interpunktion och att veta när det skulle vara stor begynnelsebokstav. Allra störst problem hade han med matematik och sitt opålitliga minne. Han var en visuell tänkare.

James Clerk Maxwell var också en visuell tänkare och framstående inom områdena elektromagnetiska fält och ljus. Han utvecklade en metod för att analysera spänningar i brokonstruktioner och skapade terminologi för att beskriva riktning och styrka på krafter. Till skillnad från Faraday växte han upp på landet under idylliska förhållanden. Han stammade och blev retad i skolan för sitt annorlunda sätt. Maxwell talade entonigt och hade svårt att formulera sig i tal.

Albert Einstein behöver knappt presenteras. Han formulerade relativitetsteorin bland annat. Han hade också ganska stora problem i skolan. En del skulle etikettera honom som dyslektiker. Som barn var han känd för att få raseriutbrott. Einstein var aldrig särskilt bra på vad de flesta skulle kalla enkel matematik, men däremot lysande när det gällde de svårare delarna. Han gjorde ofta räknefel även i vuxen ålder. Han blev ombedd av en lärare att sluta skolan därför att hans "blotta närvaro förstörde klassens respekt för läraren".

Lewis Carroll (C. L. Dodgson) var lärare i matematik i Oxford samt författare. Han hade mycket dåligt minne för siffror och ansikten. Personer han kände väl kunde uppfattas som kompletta främlingar på grund av hans dåliga minne för ansikten. Hela sitt liv stammade han.

Henri Poincaré är känd som "universalmatematiker" och lämnade viktiga bidrag till matematiken inom många viktiga områden. Poincaré lärde sig tala mycket tidigt, men han talade väldigt illa. När han lärde sig skriva visade det sig att han kunde skriva lika illa med vänsterhanden som med högerhanden. När han som vuxen skrev ett intelligenstest gick det så dåligt att han hade blivit klassad som idiot om han vore ett barn. Då ansågs han redan vara den tidens mest framstående matematiker. Läste han en bok, vilket han gjorde med mycket hög hastighet, kunde han tala om var och på vilken sida samt rad något i boken stod. Han mindes boken under resten av livet. Det samma gällde saker han hörde. Långa matematiska formler mindes han när han fick dem upplästa för sig. Han såg nämligen inte tavlan där de stod. Poincaré hade mycket dåligt minne för vardagssaker som ifall han hade ätit frukost eller inte.

Thomas Alva Edison uppfann glödlampan, rörlig film och grammofonen, bland annat. Han hade mycket svårt för att lära sig saker utantill, vilket till slut fick honom att rymma från skolan. Som barn ansågs han nästan vara ett dumhuvud inom sin familj och även av sig själv. Han hörde mycket dåligt. Det är oklart om han var dyslektiker eller inte. En del påstår det och andra att han inte kan ha varit det.

Nikola Tesla ligger bakom många saker med anknytning till kraftförsörjning: Växelström, stora vattengeneratorer, motorer, högspänningstransformatorer med mera. Han uppfann också den första radion och mycket annat. Han var mycket visuellt orienterad i sitt tänkande och beskrivs som en "showman" som nästan uppförde sig som en magiker när han visade sina uppfinningar. Tesla hade tvångsbeteenden och var bland annat tvungen att beräkna kubikarean av all mat han stoppade i munnen innan han åt den. Han var alltid tvungen att avsluta böcker, och hela volymer av böcker, när han väl hade börjat läsa dem, oavsett om det skulle ge honom något i utbyte mot uppoffringen.

Leonardo da Vinci var uppfinnare, konstnär och mycket duktig inom väldigt många andra områden. Han hade också ett mycket visuellt tankesätt. Han var vänsterhänt och skrev från höger till vänster oftast. Det hände även att han målade spegelvänt. da Vinci hade skrivsvårigheter och stavade ständigt fel på ord som uttalades likadant. Han gjorde även många andra skrivfel.

Winston S. Churchill var en världsledare under andra världskriget då han var premiärminister i Storbritannien. Hela livet hade han en taldefekt. Han är känd för att så ofta ha haft rätt och så ofta ha haft fel. Han beskrivs både som en stor visionär och oförutsägbar och planlös. Under hela sin skoltid hade Churchill stora problem. Språk var en av hans akilleshälar och han anses ha varit dyslektiker. Han hade mycket bra minne. Churchill blev mycket lätt distraherad av alla typer av ljud, men allra mest av vissling. När han skrev sina tal krävdes det absolut tystnad för att han inte skulle tappa tråden. Han ansågs slarvig. Han hade oerhört svårt att passa tider. Han var en visuell tänkare och hade mycket lättare för att ta till sig siffror om de presenterades i diagramform i stället för i tabellform.

George S. Patton var amerikansk general och ledde 3:e armén mot Tyskland efter dagen D i andra världskriget. Han var dyslektiker och ADD (attention deficit disorder). Av risk för att han skulle bli retad för sina svårigheter höll hans föräldrar honom hemma från skolan. Med tiden kom han över sina svårigheter att läsa och skriva.

William Butler Yeats var poet och dramatiker och fick Nobelpriset. Han var dyslektiker. Hans pappa hjälpte honom att lära sig läsa på kvällarna. Yeats var visuell tänkare.

Ovanstående är hämtat från In the mind's eye. Det är många stora män och de har inte bara sin storhet gemensamt. De flesta av dem var visuella tänkare. De flesta hade läs- och/eller skrivsvårigheter. Flera av dem hade andra stora inlärningssvårigheter som barn och "blommade" först senare i livet. Några av dem hade stora svårigheter även inom sina huvudområden.

Var och en av dem beskrivs ganska utförligt i flera kapitel i boken. Delar av det skrev jag om här.

Det är ganska hoppfullt att läsa att det finns de som, trots stora problem inom många områden, lyckas väldigt bra i livet.

Det var ett tag sedan jag köpte böcker. I dag beställde jag fyra stycken. Två om ADD (attention deficit disorder), en om dyslexi och en om "the minds eye":

Overcoming dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level av Sally Shaywitz

Right-brained children in a left-brained world: Unlocking the potential of your ADD child av Jeffrey Freed

In the minds eye: Visual thinkers, gifted people with learning difficulties av Thomas G. West

Attention deficit disorder: A different perception av Thom Hartmann

Dyslexiboken har jag varit på väg att beställa ett tag och i dag blev jag inspirerad att läsa mer om dyslexi.

ADD vill jag läsa mer om. Jag har inte ADD, men jag hade alltid svårt för att behålla uppmärksamheten i skolan. Det berodde förmodligen mest på att jag inte fick lära mig sådant som jag var intresserad av och inte på mitt sätt. Bägge böckerna rekommenderades i The gift of dyslexia.

In the minds eye rekommenderades också i The gift of dyslexia. Den verkar intressant och har fått högsta betyg av Amazon.coms läsare. "The minds eye" (vad heter det på svenska?) har nämnts i åtminstone tio olika böcker som jag har läst om diverse olika saker. Att läsa en bok som bara handlar om det verkar därför bra.

För några år sedan registrerade jag Bokstavsklubben.com. Avsikten var att försöka bygga upp en plats för information om och diskussion kring bokstavshandikapp. Hittills har inte tiden räckt till riktigt. Nu funderar jag på att göra det i format som en webblogg kompletterad med ett diskussionsforum.

Många som är intresserade av bokstavshandikapp verkar uppleva samma problem med att hitta rätt information, någon att ställa frågor till eller utbyta tankar med. Dessutom har alla lite olika erfarenheter. Även den som har många frågor själv kan sitta inne med svaren på andras frågor.

Det borde finnas utrymme för en sådan plats. Det finns en del information på nätet, men ingen plats som innehåller allt det jag vill se.

Hur jag ska lösa det tekniskt vet jag inte riktigt. Det går att köra flera webbloggar i Radio, men jag kan tänka mig att det lätt blir rörigt att administrera det. Dessutom vet jag inte om det går att skicka e-post till flera webbloggar med Radio.

Dyslektiker tänker huvudsakligen visuellt till skillnad från de flesta andra som tänker verbalt. Det betyder att de egentligen tänker mycket snabbt, men att det kan verka som om de tänker långsamt därför att skrivet språk inte passar in i deras sätt att tänka. När vi "ickedyslektiker" läser tolkar vi informationen på det för oss enda sättet, vilket vanligtvis går hyggligt snabbt (tycker vi). En dyslektikers hjärna provar på samma tid en stor mängd möjliga kombinationer, vilket gör att de kan verka långsamma. I praktiken är det alltså tvärt om. Ett ord som cat (katt) kan enligt Ronald Davis läsas på 42 olika sätt om man flyttar runt bokstäverna i alla tvådimensionella kombinationer. En dyslektiker hinner prova dem på lite drygt den tid vi andra hinner läsa ordet "rätt".

Med visuellt tänkande kan de behandla mycket mer information än vad som är möjlig genom verbalt tänkande. Enligt Ronald Davis tänker dyslektiker åtskilliga gånger snabbare än de flesta andra. Deras problem är att skriven text är tvådimensionell och bara kan tolkas på ett eller ett fåtal riktiga sätt. En tredimensionell sak, exempelvis en stol, kan ses från många olika vinklar och tolkas på ett stort antal sätt. Dyslektiker är ofta konstnärligt och kreativt lagda och har en fallenhet för att se saker i flera dimensioner. Sådant som vi andra kan behöva en lång stund för att se, ser de på en bråkdel av en sekund.

The gift of dyslexia är en spännande bok. Det är svårt att återge mycket av vad som står i boken för det kräver ganska omfattande bakgrundsinformation om det ska bli begripligt. En del saker låter nästan otroliga lästa för sig, men satta i sitt sammanhang fungerar det faktiskt. Eftersom jag antagligen inte är dyslektiker är det svårt att säga om idéerna fungerar i praktiken. Vore jag dyslektiker eller lärare skulle jag nog ge dem en chans. Metoden i boken går ut på att låta dyslektikern själv arbeta sig fram till lösningen på problemet och att ta tillvara deras kreativitet i processen.

Ronald Davis kopplar även samman dyslexi med hyperaktivitet och ADD (attention deficit disorder) och förklarar hur han ser även dessa som ett sätt för (framför allt) barn med dyslexi att hantera de problem visuellt tänkande kan ställa dem inför. Han liknar dyslexi vid sjösjuka på grund av en rörlig omgivning. Att röra sig är ett sätt att parera för omgivningens rörelser så att "sjösjukan" går över. Även detta låter säkert lite konstigt men i boken blir det logiskt. Min reflektion om att flera kända dyslektiker även har/hade ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), som är "släkt" med ADD, får ett ännu starkare samband. Ronald Davis skriver att han som barn var autistisk.

Jag tycker att det är intressant att läsa om hur människor som inte är som jag fungerar. Att det finns en logik i det även om jag inte kan se den själv. Dyslexi har för mig varit ett handikapp som gör det svårt för innehavaren att läsa, skriva och, ibland, räkna. Nu ser jag det inte bara så längre. Det är mycket mer intressant. En gåva (som bokens titel säger) som också kan ställa till problem om den inte hanteras på rätt sätt.

Min värld har blivit en liten bit större.

http://www.hjarnfonden.se/kampanj/ogat/

Hjärnfonden samlar in pengar till all möjlig forskning kring hjärnan och hjärnrelaterade sjukdomar. Alzheimer, Parkinson, afasi, alkoholism, Aspergers syndrom, damp, Downs syndrom, dyslexi, epilepsi, migrän och schizofreni till exempel.

I Dagens Nyheter läser jag i dag att forskare har tagit fram ett preparat som ska kunna ersätta amfetamin för behandling av bland annat ADHD.

Fördelen med Strattera, som det heter, är bland annat att det inte kan missbrukas som narkotika, det behöver bara tas en gång per dygn och det kan lindra tics. Just nu pågår en stor studie av effekterna på barn.

Ny medicin mot adhd kan ersätta amfetamin

I anslutning till artikeln om Strattera finns en intervju med tolvåriga Sara som berättar om sina erfarenheter av medicinen. Hon går nu i en vanlig skolklass och har mest godkända betyg. Tidigare gick hon i en skolgrupp med fem barn och hade svårt för många ämnen.

"Jag är mycket lugnare och faktiskt rätt populär"

Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste för någon vecka sedan. George Bush, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Albert Einstein finns med både på listan med vänsterhänta kändisar och den med dyslektiker.

Det är kanske inte så konstigt eftersom vänsterhänthet anses hänga ihop med större användande av höger hjärnhalva, som i sin tur anses mindre bra på att hantera språk.

Albert Einstein och Leonardo da Vinci tros dessutom ha haft ADHD (Attention Deficit and Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom. Magic Johnson och Whoopie Goldberg är både dyslektiker och har ADHD. Steven Spielberg är dyslektiker och har ADD (Attention Deficit Disorder).

Det är spännande att det kan finnas ett samband mellan kreativitet och egenskaper som ofta brukar anses vara handikappande inom andra områden.

Företaget Cogmed har utvecklat ett datorspel för behandling av barn med ADHD. I en första klinisk studie med 15 barn har det givit goda resultat på koncentrationsförmågan. Tanken är att spelet ska vara receptbelagt och ordineras av läkare. I artikeln i Ny Teknik står det ingenting om ifall spelet har någon långsiktig effekt eller om den är övergående.

Cogmed: Datorspel blir medicin till ADHD-barn

Forskning.se har en artikel om svårigheten för personer med autism, Asperger och Damp att uppfatta och agera på hur andra människor känner och tänker ("theory of mind"). I en undersökning visade det sig att normalbegåvade barn med autism klarar "theory of mind"-uppgifter nästan lika bra som övriga grupper. Mellan barnen med autism och de med Aspergers syndrom fanns det ingen skillnad.

Alla barn med Damp löste uppgifterna korrekt. Det tyder på att dessa barns svårigheter att klara av vardagssituationer inte beror på svårighet att tolka och agera på andra människors känslor och tankar utan snarare på miljön runtomkring. Det kan vara mängden samtidig information som skapar deras svårigheter.

Barn med Damp verkar fungera som alla andra barn när det gäller kognitiv förmåga (förmåga att lära och förstå) enligt studien.

Jag tycker att detta talar för att barn med Damp borde få möjlighet att gå i skolklasser med färre barn och så få andra distraktionsmoment som möjligt. Det är förstås en kostnadsfråga, men alla barn har rätt till adekvat undervisning och det är frågan om de kan få det i klasser med trettio barn.

Varför stannar bussen när jag inte ska stiga av?