Niklas Johansson: Dyslexi

Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

The logic goes that if a child can read out loud at the appropriate level, with a reasonable amount of fluidity, he must be comprehending the material. This couldn´t be further from the truth. Oral reading has very little to do with silent reading, so as a measure of reading skills, it misses the mark for right-brained children.

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Remember that oral reading, while highly prized by our teaching system, is hardly a skill that most of us will use extensively in our adult lives (unless you´re a radio or TV news announcer). What matters in the "real" world is how well we can master silent reading skills.

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

Michael Gruber vid Umeå universitet har i en avhandling kommit fram till att dyslektiker lagrar talat språk i en annan form än icke-dyslektiker.

Studie nummer tre visar att dyslektiska 10 och 15-åringar har sämre förmåga att konsekvent identifiera stavelser vid en lyssningsuppgift.

Det stämmer med vad Sally Shaywitz skriver i Overcoming Dyslexia.

Dyslexi - ett problem inte bara med läsning och stavning utan också med lyssning

Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.

De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.

När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.

Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.

Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]

En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.

Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.

När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.

Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.

Sally Shaywitz skriver i Overcoming dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level att det inte finns något som tyder på att dyslektiker ser ord och bokstäver bakvänt eller omkastat. Ronald D. Davis skriver att det är ganska vanligt att det är så i The gift of dyslexia: Why some of the smartest people can´t read and how they can learn.

Frågan är vad som stämmer. Ronald D. Davis har själv dyslexi och har hjälpt många andra dyslektiker med sina metoder. Sally Shaywitz har å andra sidan forskat om dyslexi och bygger sitt påstående på forskningsrön. Även hon har hjälpt många dyslektiker att lära sig läsa. Det är kanske inte så viktigt hur det förhåller sig. Ingen av deras metoder är beroende av om det är så eller inte.

Det finns likheter mellan hur de beskriver dyslexi också. Bägge säger att de svåraste orden inte alls behöver vara de långa och komplicerade, utan att det är dem vars mening är svår att visualisera eller komma ihåg. Om, att, i, på, ur, men, som och liknande ord.

Båda säger också att det inte är någon tvekan om att det går att hjälpa alla dyslektiker och att dyslexi tycks vara ärftligt. Om en förälder är dyslektiker, är sannolikheten mellan 1/4 och 1/2 att barnen också är dyslektiker, enligt Shaywitz. Båda vittnar också om att dyslektiker ofta är högt begåvade, men att deras oförklarliga svårighet att läsa och skriva sänker deras självförtroende.

Jag har försökt ta reda på hur diagnosticerade vuxna dyslektiker kan få hjälp i Sverige, men det verkar vara svårt att få några bra svar. Möjligen är systemen uppbyggda kring förutsättningen att dyslektiker upptäcks och får hjälp som barn. Så är det i vilket fall som helst inte alltid.

Annika tipsade mig om en kort artikel på Expressens hemsida. Den handlar om en brittisk undersökning som visar att 40 procent av rika affärsmän, som ingick i en studie, hade dyslexi. Samtliga studerade hade själva tjänat sina ihop sina förmögenheter.

Dyslexi - inget hinder för att bli rik

The gift of dyslexia - en bok om dyslexi.

The gift of dyslexia är skriven av Ronald D. Davis.

För många, kanske de flesta, är dyslexi huvudsakligen ett handikapp. Ronald D. Davis, som själv är dyslektiker, ser dyslexi som en gåva. En gåva som kan ha vissa negativa bieffekter, som läs- och skrivsvårigheter.

I boken beskrivs såväl för- som nackdelar med dyslexi. Enligt Davis tänker en dyslektiker visuellt i stället för verbalt. Genom att tänka visuellt hinner en dyslektiker tänka många gånger snabbare än en verbal tänkare, men i och med att en dyslektiker har svårighet att tolka ord tar det ändå längre tid för dem att läsa.

I exemplen över fördelarna med dyslexi nämns ett antal kända dyslektiker. Exempelvis Albert Einstein, Steven Spielberg, John F Kennedy (som dessutom var en otrolig snabbläsare) och Leonardo da Vinci.

Andra halvan av boken är dedicerad åt att beskriva en teknik för att lära dyslektiker att läsa. Ord vars betydelse är tydlig, de flesta substantiv och verb till exempel, brukar inte innebära några problem för dyslektiker. Det är ord som inte går att visualisera som ställer till det. "Men", "när" och "att" är typiska svårvisualiserade ord.

En del i strategin för att lära dyslektiker att läsa går ut på att lära dem att visualisera dessa "stopp-ord".

Detta är en mycket läsvärd bok. Jag tror att den som känner någon som har dyslexi (det gör de flesta), och är intresserad av vad det innebär, kan ha nytta av att läsa boken. Likaså den som arbetar som lärare och kommer i kontakt med dyslektiker.

Michael Faraday är bland annat mannen bakom idén att materia är kraftfält. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och hade svårigheter med tal, stavning, interpunktion och att veta när det skulle vara stor begynnelsebokstav. Allra störst problem hade han med matematik och sitt opålitliga minne. Han var en visuell tänkare.

James Clerk Maxwell var också en visuell tänkare och framstående inom områdena elektromagnetiska fält och ljus. Han utvecklade en metod för att analysera spänningar i brokonstruktioner och skapade terminologi för att beskriva riktning och styrka på krafter. Till skillnad från Faraday växte han upp på landet under idylliska förhållanden. Han stammade och blev retad i skolan för sitt annorlunda sätt. Maxwell talade entonigt och hade svårt att formulera sig i tal.

Albert Einstein behöver knappt presenteras. Han formulerade relativitetsteorin bland annat. Han hade också ganska stora problem i skolan. En del skulle etikettera honom som dyslektiker. Som barn var han känd för att få raseriutbrott. Einstein var aldrig särskilt bra på vad de flesta skulle kalla enkel matematik, men däremot lysande när det gällde de svårare delarna. Han gjorde ofta räknefel även i vuxen ålder. Han blev ombedd av en lärare att sluta skolan därför att hans "blotta närvaro förstörde klassens respekt för läraren".

Lewis Carroll (C. L. Dodgson) var lärare i matematik i Oxford samt författare. Han hade mycket dåligt minne för siffror och ansikten. Personer han kände väl kunde uppfattas som kompletta främlingar på grund av hans dåliga minne för ansikten. Hela sitt liv stammade han.

Henri Poincaré är känd som "universalmatematiker" och lämnade viktiga bidrag till matematiken inom många viktiga områden. Poincaré lärde sig tala mycket tidigt, men han talade väldigt illa. När han lärde sig skriva visade det sig att han kunde skriva lika illa med vänsterhanden som med högerhanden. När han som vuxen skrev ett intelligenstest gick det så dåligt att han hade blivit klassad som idiot om han vore ett barn. Då ansågs han redan vara den tidens mest framstående matematiker. Läste han en bok, vilket han gjorde med mycket hög hastighet, kunde han tala om var och på vilken sida samt rad något i boken stod. Han mindes boken under resten av livet. Det samma gällde saker han hörde. Långa matematiska formler mindes han när han fick dem upplästa för sig. Han såg nämligen inte tavlan där de stod. Poincaré hade mycket dåligt minne för vardagssaker som ifall han hade ätit frukost eller inte.

Thomas Alva Edison uppfann glödlampan, rörlig film och grammofonen, bland annat. Han hade mycket svårt för att lära sig saker utantill, vilket till slut fick honom att rymma från skolan. Som barn ansågs han nästan vara ett dumhuvud inom sin familj och även av sig själv. Han hörde mycket dåligt. Det är oklart om han var dyslektiker eller inte. En del påstår det och andra att han inte kan ha varit det.

Nikola Tesla ligger bakom många saker med anknytning till kraftförsörjning: Växelström, stora vattengeneratorer, motorer, högspänningstransformatorer med mera. Han uppfann också den första radion och mycket annat. Han var mycket visuellt orienterad i sitt tänkande och beskrivs som en "showman" som nästan uppförde sig som en magiker när han visade sina uppfinningar. Tesla hade tvångsbeteenden och var bland annat tvungen att beräkna kubikarean av all mat han stoppade i munnen innan han åt den. Han var alltid tvungen att avsluta böcker, och hela volymer av böcker, när han väl hade börjat läsa dem, oavsett om det skulle ge honom något i utbyte mot uppoffringen.

Leonardo da Vinci var uppfinnare, konstnär och mycket duktig inom väldigt många andra områden. Han hade också ett mycket visuellt tankesätt. Han var vänsterhänt och skrev från höger till vänster oftast. Det hände även att han målade spegelvänt. da Vinci hade skrivsvårigheter och stavade ständigt fel på ord som uttalades likadant. Han gjorde även många andra skrivfel.

Winston S. Churchill var en världsledare under andra världskriget då han var premiärminister i Storbritannien. Hela livet hade han en taldefekt. Han är känd för att så ofta ha haft rätt och så ofta ha haft fel. Han beskrivs både som en stor visionär och oförutsägbar och planlös. Under hela sin skoltid hade Churchill stora problem. Språk var en av hans akilleshälar och han anses ha varit dyslektiker. Han hade mycket bra minne. Churchill blev mycket lätt distraherad av alla typer av ljud, men allra mest av vissling. När han skrev sina tal krävdes det absolut tystnad för att han inte skulle tappa tråden. Han ansågs slarvig. Han hade oerhört svårt att passa tider. Han var en visuell tänkare och hade mycket lättare för att ta till sig siffror om de presenterades i diagramform i stället för i tabellform.

George S. Patton var amerikansk general och ledde 3:e armén mot Tyskland efter dagen D i andra världskriget. Han var dyslektiker och ADD (attention deficit disorder). Av risk för att han skulle bli retad för sina svårigheter höll hans föräldrar honom hemma från skolan. Med tiden kom han över sina svårigheter att läsa och skriva.

William Butler Yeats var poet och dramatiker och fick Nobelpriset. Han var dyslektiker. Hans pappa hjälpte honom att lära sig läsa på kvällarna. Yeats var visuell tänkare.

Ovanstående är hämtat från In the mind's eye. Det är många stora män och de har inte bara sin storhet gemensamt. De flesta av dem var visuella tänkare. De flesta hade läs- och/eller skrivsvårigheter. Flera av dem hade andra stora inlärningssvårigheter som barn och "blommade" först senare i livet. Några av dem hade stora svårigheter även inom sina huvudområden.

Var och en av dem beskrivs ganska utförligt i flera kapitel i boken. Delar av det skrev jag om här.

Det är ganska hoppfullt att läsa att det finns de som, trots stora problem inom många områden, lyckas väldigt bra i livet.

En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

Nikola Tesla hade en mycket välutvecklad förmåga att visualisera saker i huvudet. Han kunde konstruera en turbin och provköra den i huvudet. Han kunde dessutom uppfatta missljud vid testkörningarna och åtgärda dem och göra nya körningar. Detta gjorde han i stället för att bygga prototyper och han påstod att de tester han körde i huvudet aldrig gick fel. De färdiga produkterna fungerade som väntat.

Det är få förunnat att ha en sådan välutvecklad visualiseringsförmåga. Det är först med 3D-simuleringar i datorer som det har blivit möjligt för "alla" att göra liknande simuleringar.

Tesla hade, innan han kom underfund med sin visuella förmåga, stora problem med den. När han hörde ord som beskrev saker han kände till, såg han dessa saker i huvudet och ofta tillsammans med blixtrande ljus. Dessa bilder var så verkliga att han ibland hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten.

I In the minds eye berättar Thomas G. West om många av våra mest kända tänkare och genier och deras förmågor och oförmågor. Nikola Tesla är en av dem. Det verkar som om väl utvecklade färdigheter inom vissa områden går hand i hand med stora svårigheter inom andra.

Winston Churchill hade mycket svårt i skolan och språk var en av hans stora svagheter. Att han blev så bra på att hantera det engelska språket förklarade han med att han fick så mycket mer tid på sig att bekanta sig med det i och med att han gick om flera klasser. Churchill var sämst i sin klass, vilket syntes tydligt när klassen marscherade på skolgården. Eleverna marscherade i betygsordning. Han fick gå allra sist.

In the minds eye är en intressant bok. En del har jag läst tidigare, men här är likheterna mellan våra största tänkare sammanställda på ett bra sätt. Man kan nämna i stort sett vilken geniförklarad person som helst och koppla samman honom (det verkar nästan alltid vara män av någon anledning) med stora inlärningshandikapp eller andra svårigheter. Thomas G. West resonerar att långsam inlärning kanske kan leda till djupare förståelse för ämnet.

Carroll Lewis (skrev Alice i Underlandet), som egentligen hette C. L. Dodgson, var välkänd matematiklärare. Han hade extremt svårt att minnas ansikten och siffror. Därför utvecklade han egna minnestekniker med vars hjälp han slapp komma ihåg siffrorna, exempelvis datum, men kunde räkna fram dem snabbt i huvudet.

En sådan teknik gick ut på att tilldela alla siffror två konsonanter som var utbytbara mot varandra. Siffran två kunde till exempel vara d och v. D för "duo" (två) och v från två. Ett årtal, exempelvis 1492 (året då Columbus upptäckte Amerika), skulle kunna bli "fnd" (första ettan i årtalet hoppas över eftersom den anses självklar). När man har konsonanterna för talet kan man lägga till vokaler där man vill. I exemplet ovan skulle Dodgson lägga till "o" och "u" så att det blev "found" ("upptäckte" på engelska), vilket var lättare att komma ihåg.

Dodgson kallade denna teknik för "Memoria Technica". Själv tycker jag att tekniken verkar ganska omständig, men för honom var den tydligen ändamålsenlig.

I In the minds eye skriver Thomas G. West att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.

I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett svårt handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.

Thomas G. West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.

Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.

In the minds eye verkar intressant. Det sämsta med den är layouten. Det är alldeles för trångt mellan raderna och bokstäverna ser ut att vara lite olika från sida till sida. Det senare beror nog på slarv i tryckeriet. Jag tror att den är svårläst för dyslektiker, ironiskt nog. Innehållsmässigt verkar den däremot välskriven och genomtänkt (baserat på den lilla del jag har läst).

Det var ett tag sedan jag köpte böcker. I dag beställde jag fyra stycken. Två om ADD (attention deficit disorder), en om dyslexi och en om "the minds eye":

Overcoming dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level av Sally Shaywitz

Right-brained children in a left-brained world: Unlocking the potential of your ADD child av Jeffrey Freed

In the minds eye: Visual thinkers, gifted people with learning difficulties av Thomas G. West

Attention deficit disorder: A different perception av Thom Hartmann

Dyslexiboken har jag varit på väg att beställa ett tag och i dag blev jag inspirerad att läsa mer om dyslexi.

ADD vill jag läsa mer om. Jag har inte ADD, men jag hade alltid svårt för att behålla uppmärksamheten i skolan. Det berodde förmodligen mest på att jag inte fick lära mig sådant som jag var intresserad av och inte på mitt sätt. Bägge böckerna rekommenderades i The gift of dyslexia.

In the minds eye rekommenderades också i The gift of dyslexia. Den verkar intressant och har fått högsta betyg av Amazon.coms läsare. "The minds eye" (vad heter det på svenska?) har nämnts i åtminstone tio olika böcker som jag har läst om diverse olika saker. Att läsa en bok som bara handlar om det verkar därför bra.

För några år sedan registrerade jag Bokstavsklubben.com. Avsikten var att försöka bygga upp en plats för information om och diskussion kring bokstavshandikapp. Hittills har inte tiden räckt till riktigt. Nu funderar jag på att göra det i format som en webblogg kompletterad med ett diskussionsforum.

Många som är intresserade av bokstavshandikapp verkar uppleva samma problem med att hitta rätt information, någon att ställa frågor till eller utbyta tankar med. Dessutom har alla lite olika erfarenheter. Även den som har många frågor själv kan sitta inne med svaren på andras frågor.

Det borde finnas utrymme för en sådan plats. Det finns en del information på nätet, men ingen plats som innehåller allt det jag vill se.

Hur jag ska lösa det tekniskt vet jag inte riktigt. Det går att köra flera webbloggar i Radio, men jag kan tänka mig att det lätt blir rörigt att administrera det. Dessutom vet jag inte om det går att skicka e-post till flera webbloggar med Radio.

Dyslektiker tänker huvudsakligen visuellt till skillnad från de flesta andra som tänker verbalt. Det betyder att de egentligen tänker mycket snabbt, men att det kan verka som om de tänker långsamt därför att skrivet språk inte passar in i deras sätt att tänka. När vi "ickedyslektiker" läser tolkar vi informationen på det för oss enda sättet, vilket vanligtvis går hyggligt snabbt (tycker vi). En dyslektikers hjärna provar på samma tid en stor mängd möjliga kombinationer, vilket gör att de kan verka långsamma. I praktiken är det alltså tvärt om. Ett ord som cat (katt) kan enligt Ronald Davis läsas på 42 olika sätt om man flyttar runt bokstäverna i alla tvådimensionella kombinationer. En dyslektiker hinner prova dem på lite drygt den tid vi andra hinner läsa ordet "rätt".

Med visuellt tänkande kan de behandla mycket mer information än vad som är möjlig genom verbalt tänkande. Enligt Ronald Davis tänker dyslektiker åtskilliga gånger snabbare än de flesta andra. Deras problem är att skriven text är tvådimensionell och bara kan tolkas på ett eller ett fåtal riktiga sätt. En tredimensionell sak, exempelvis en stol, kan ses från många olika vinklar och tolkas på ett stort antal sätt. Dyslektiker är ofta konstnärligt och kreativt lagda och har en fallenhet för att se saker i flera dimensioner. Sådant som vi andra kan behöva en lång stund för att se, ser de på en bråkdel av en sekund.

The gift of dyslexia är en spännande bok. Det är svårt att återge mycket av vad som står i boken för det kräver ganska omfattande bakgrundsinformation om det ska bli begripligt. En del saker låter nästan otroliga lästa för sig, men satta i sitt sammanhang fungerar det faktiskt. Eftersom jag antagligen inte är dyslektiker är det svårt att säga om idéerna fungerar i praktiken. Vore jag dyslektiker eller lärare skulle jag nog ge dem en chans. Metoden i boken går ut på att låta dyslektikern själv arbeta sig fram till lösningen på problemet och att ta tillvara deras kreativitet i processen.

Ronald Davis kopplar även samman dyslexi med hyperaktivitet och ADD (attention deficit disorder) och förklarar hur han ser även dessa som ett sätt för (framför allt) barn med dyslexi att hantera de problem visuellt tänkande kan ställa dem inför. Han liknar dyslexi vid sjösjuka på grund av en rörlig omgivning. Att röra sig är ett sätt att parera för omgivningens rörelser så att "sjösjukan" går över. Även detta låter säkert lite konstigt men i boken blir det logiskt. Min reflektion om att flera kända dyslektiker även har/hade ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), som är "släkt" med ADD, får ett ännu starkare samband. Ronald Davis skriver att han som barn var autistisk.

Jag tycker att det är intressant att läsa om hur människor som inte är som jag fungerar. Att det finns en logik i det även om jag inte kan se den själv. Dyslexi har för mig varit ett handikapp som gör det svårt för innehavaren att läsa, skriva och, ibland, räkna. Nu ser jag det inte bara så längre. Det är mycket mer intressant. En gåva (som bokens titel säger) som också kan ställa till problem om den inte hanteras på rätt sätt.

Min värld har blivit en liten bit större.

Dyslektiker har inte problem med att läsa alla ord. Det är främst ord som inte går att visualisera som ställer till problem. Att, eller, men, den och så vidare.

När de läser en mening bygger dyslektiker ihop meningarna visuellt, men när de kommer till ett ord som antingen är okänt eller svårt att visualisera, skapar det förvirring och ordet ersätts av något odefinierbart i den "bild" som byggs av meningen.

Jag har just börjat läsa The gift of dyslexia och den verkar intressant. Författaren, Ronald D. Davis, är själv dyslektiker och hade stora problem med läsning som barn.

I boken beskrivs hur en dyslektiker läser på ungefär följande sätt:

Den bruna hästen hoppade över stenmuren och sprang genom beteshagen.

Meningen inleds med ordet "den" som är svårt att visualisera. Det blir en tom platshållare i den bild läsaren bygger upp och det desorienterar honom. Han ökar koncentrationen, säger ordet "den" och fortsätter. "Bruna" är en färg som går att visualisera och blir ett brunt fält i bilden. "Hästen" är också lätt att visualisera och den blir nu brun i bilden. "Hoppar" går att visualisera och gör att hästen på bilden står med bakbenen på marken och frambenen i luften. Ordet "över" gör att även hästens bakben befinner sig i luften. "Stenmuren" blir en mur av sten och hästen befinner sig i luften ovanför den. "Och" är svårt att visualisera och blir en ny platshållare samtidigt som det ökar desorienteringen för läsaren så att att gränsen för förvirring nås. Eftersom han är förvirrad är det troligt att han glömmer att säga ordet "och" eller kanske att han byter ut det mot "en" eller något annat ord. För att komma vidare försöker han koncentrera sig ännu mer och då ställer dyslexin till ännu mer skada. Ordet "sprang" får ingen koppling till bilden av hästen utan han ser sig själv springa i en helt fristående bild. I förvirringen kanske han säger "springer" i stället för "sprang". "Genom" kanske blir ersatt av ett annat liknande visualiserbart ord som inte går att koppla till någon av bilderna.

Så fortsätter det och läsaren blir snabbt desorienterad och förvirrad. Om man läser på det sättet kan jag förstå att det lätt blir väldigt rörigt och att läsning blir ett stort handikapp.

http://www.hjarnfonden.se/kampanj/ogat/

Hjärnfonden samlar in pengar till all möjlig forskning kring hjärnan och hjärnrelaterade sjukdomar. Alzheimer, Parkinson, afasi, alkoholism, Aspergers syndrom, damp, Downs syndrom, dyslexi, epilepsi, migrän och schizofreni till exempel.

Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste för någon vecka sedan. George Bush, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Albert Einstein finns med både på listan med vänsterhänta kändisar och den med dyslektiker.

Det är kanske inte så konstigt eftersom vänsterhänthet anses hänga ihop med större användande av höger hjärnhalva, som i sin tur anses mindre bra på att hantera språk.

Albert Einstein och Leonardo da Vinci tros dessutom ha haft ADHD (Attention Deficit and Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom. Magic Johnson och Whoopie Goldberg är både dyslektiker och har ADHD. Steven Spielberg är dyslektiker och har ADD (Attention Deficit Disorder).

Det är spännande att det kan finnas ett samband mellan kreativitet och egenskaper som ofta brukar anses vara handikappande inom andra områden.

I dag beställde jag The gift of dyslexia: Why some of the smartest people can't read and how they can learn, av Ronald D. Davis och Eldon M. Braun, för 149 kronor på AdLibris.

Egentligen letade jag efter svenska böcker om dyslexi, men det var svårt att hitta några och av dem jag såg var det svårt att avgöra om de var lika bra som den här verkar.

En annan bok som jag såg men tills vidare inte köpte, är Overcoming Dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level, av Sally Shaywitz. Den släpps i mitten av april.

Det finns många framstående personer som är eller var dyslektiker. Winston Churchill, Walt Disney, Leonardo daVinci, Albert Einstein, Jay Leno och Whoopi Goldberg till exempel.

Vad som kan förvåna är att personer som John F kennedy påstås ha varit dyslektiker. John F Kennedy som var känd för att både läsa och tala oerhört fort (mer än 1000 respektive 300 ord per minut).

Det antyder att snabbläsning kan passa dyslektiker då det handlar om att se ord som bilder och inte som kombinationer av bokstäver. Tony Buzan tar också upp dyslexi och läsning i The speed reading book. Enligt honom är 80 procent av de personer han har mött och som har kallats för dyslektiker inte det, utan bara illa utbildade i läsning.

Som exempel på det nämner han en 16-årig svensk flicka vid en skandinavisk skola i Bryssel. Hon kom till en kurs i snabbläsning och mindmapping och kunde från början bara läsa med en hastighet av 100 ord per minut och låg läsförståelse. Vid slutet av dagen kunde hon läsa med 600 ord per minut och 70 procents läsförståelse. Rätt bra för någon med läs- och skrivsvårigheter.

En av recensenterna av The gift of dyslexia skriver att hennes 9-årige brorson är dyslektiker. På fyra kursdagar, med det program som beskrivs i boken, gick han från en tredjeklassares till en åttondeklassares läsnivå. Är det sant måste det vara en fantastisk händelse.

Jag har läst Mind maps for kids.

Boken är skriven med syfte att lära barn (7 till 14 år) att rita mind maps och utgår ifrån typiska uppgifter för skolbarn. Olika skolämnen: engelska, historia, matematik, naturkunskap, geografi och främmande språk. Hur man klarar prov. Hur man skriver brev, planerar semestrar och fester. Och så vidare.

De första kapitlen tyckte jag var lite fåniga, men boken är inte skriven för mig så det fungerar nog bättre för barn. När den övergick till att beskriva olika praktiska exempel blev det riktigt intressant. Den beskriver både nyttan och det praktiska tillvägagångssättet på ett bra sätt och jag blev än mer övertygad om att mindmapping är en verkligt användbar teknik, både för vuxna och barn. Barn har säkert lättare för att lära sig mindmapping eftersom de inte har samma gamla vanor att bryta.

Eftersom boken är på engelska går det inte att sätta den i händerna på vilket barn som helst. Däremot tror jag att man som vuxen kan använda den som en hjälp för att lära ut mindmapping till barn. Jag ska sätta den i händerna på Nathalie och se om hon får ut någonting av den. Den innehåller många bilder och är i A4-format.

I boken beskrivs mindmapping i fem steg och dessa steg upprepas med anpassningar till varje uppgift.

1. Använd ett tomt olinjerat papper och färgade pennor. Placera papperet liggande.

2. Rita en bild som sammanfattar huvudämnet i mitten av papperet.

3. Rita några tjocka böjda linjer ut från bilden i mitten av papperet. En för varje huvudidé kring ämnet.

4. Skriv namn på huvudidéerna och rita gärna en liten bild av varje idé (då använder man båda sidorna av hjärnan).

5. Från var och en av huvudidéerna kan man rita nya grenar som representerar tankar kring huvudidéerna. På det viset kan man fortsätta i all evighet eller tills man är nöjd med detaljnivån i mind mapen.

Detta är hela proceduren lite kortfattat. Ju mer färger och bilder man använder desto enklare blir det att komma ihåg mind mapen. Det finns ett antal frågor man kan utgå ifrån ifall man fastnar i sin mind map eller råkar ut för fantasitorka:

Vad?

Var?

När?

Vem?

Varför?

Frågorna kan användas som huvudidéer utifrån vilka man ritar nya grenar med svaren.

En sak som jag tycker är särskilt sympatisk med mindmapping, är att dyslektiker och människor med andra läs- och skrivsvårigheter ofta har betydligt lättare för att uttrycka sig i skrift med hjälp av mind maps. Eftersom mind maps inte ska innehålla meningar, utan bara nyckelord, är det inte ett problem om man inte kan bygga fullständiga meningar, något som hindrar många med läs- och skrivsvårigheter från att ens försöka.

I flera böcker om mindmapping finns det exempel på hur både människor med grava handikapp och sådana som har det svårt i skolan har lyckats mycket bra med hjälp av mind maps. Med mind maps kan de strukturera saker på ett sätt som passar hjärnan bättre än traditionella linjära anteckningar.

I boken finns det en länk till en webbplats. Där finns en del av det som står i boken.

Mind maps for kids