den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 3 januari 2005

   I bilen:

den 22 december 2004

den 20 december 2004

den 19 december 2004

   När vi hade läst saga sa Emmy och jag god natt. Det gör vi alltid innan jag lägger mig bredvid henne några minuter innan hon somnar. När vi hade kramat om varandra sa hon:

Jag blev förvånad över att hon fortfarande kom ihåg det. Det var inte något särskilt. Hon har haft en aktiv eftermiddag med farmor och Kalle och det var förståeligt att hon var trött. Dessutom var det veckans flyttdag från Cattis.

Nu ligger hon och sover sedan länge. Hon ser fridfull ut när hon sover.

den 13 december 2004

   I morse var det Luciafirande på dagis. Emmy var en av alla Luciorna.

De stod i en lång rad utomhus i mörkret och sjöng. Alla sjöng inte lika fort. Ibland skiljde det flera sekunder mellan höger och vänster del av raden. När vänsterflanken avslutade en vers hade högerflanken börjat på nästa. Emmy stod ungefär i mitten och sjöng högt och tydligt. För två år sedan ville hon inte sjunga alls. Då sprang hon och ställde sig med alla vuxna och syskon i stället.

På Luciafesten i skolan för tre år sedan sprang hon omkring i Luciakläder och drack glöggslattar ur plastmuggar som stod på borden. Det känns som om det var väldigt länge sedan.

När jag inte träffar henne hela tiden märker jag hur hon växer. Hon är mycket mer samlad nu. Då var hon ett litet yrväder som gjorde precis som hon ville. Nu är hon mer som en liten dam. Fast hon är bara fem och ett halvt. Ibland ser hon större ut. Som en liten skolflicka.

den 9 december 2004

   Komplimang.

Efter godnattkramen klappar Emmy mig på kinderna:

den 26 november 2004

den 22 november 2004

   Bokstavslek.

   Livet är en lek.

den 21 november 2004

   Konsten att sprida bra hemligheter.

Emmy fick en jättefin låda att ha saker i. Samtidigt som hon ville att den skulle vara en hemlis ville hon att rätt personer skulle veta om den.

den 16 november 2004

   Mamma hälsade på förra veckan. Hon skulle hålla en föreläsning och jag hade lovat berätta vad jag tycker är viktigt att tänka på när man ska planera en föreläsning och tala inför andra.

1. Allra viktigast tycker jag att det är att veta vem du talar till. Det är helt avgörande både för vad du ska säga och hur du ska säga det.
   
   Jämför med om du ska berätta något för en nära vän respektive om du ska berätta samma sak för en främling. Den nära vännen vet du så mycket om att du kan skala bort massor av information som inte är relevant. Du vet dessutom förmodligen hur du ska berätta för vännen för att det ska få önskad effekt. När du berättar för främlingen måste du göra ett antal antaganden för att välja ett sätt.
   
   Ditt mål är att veta så mycket om din publik att du kan berätta som för en nära vän. Dit når du kanske inte, men försök komma så nära du kan utan att lägga ner orimligt mycket tid på förberedelser.
   
   Vad är det för människor som sitter i publiken? Vilka åldrar? Vilka nationaliteter? Vilka språk? Vad har de gemensamt? Varför är de där? Vad väntar de sig att få höra? Hur ska de använda det du berättar? Är de där i jobbet, som del av en utbildning eller privat? Har de betalat för att höra dig berätta? Är det både kvinnor och män? Kommer någon mer än du att föreläsa? Vilken tid på dagen? Kommer de att vara pigga, mätta och belåtna? Finns det någon bild av dem? Varför vill de lyssna på just dig? Ta reda på allt du kan om dem. Är de många får du lära känna dem som grupp. Är de få bör du försöka lära känna dem som individer. Gärna vid namn. Försök att förvandla dem från åhörare till människor. Ju mer du vet desto mer kommer du automatiskt att anpassa din föreläsning till dem. Dessutom ökar det självförtroendet som föreläsare om du har känslan att du känner dem.
   
   Det du inte kan få reda på själv kanske du kan få från den som har arrangerat föreläsningen, från någon representant för gruppen eller på internet.
2. Näst viktigast är det att veta vad publiken vill och behöver veta om ämnet. Du ska anpassa ditt anförande efter deras behov, inte efter vad du vill berätta. Det är inte ovanligt att det är olika saker.
   
   Berättar du vad du vill att de ska veta och de inte är intresserade, slösar du med både din och deras tid. De kommer att tycka att det var ointressant och då lär inte ditt budskap gå fram heller.
3. När du vet vem du ska tala till och vad du ska tala om är det dags att fundera över hur du ska framföra ditt budskap.
   
   Ofta delar man in en föreläsning i inledning, själva föreläsningen och avslutning.
   
   I inledningen berättar du kortfattat vad det är du ska berätta. Finns det tid, och publiken inte är för stor, kan du också fråga dem vad de har för förväntningar. Gör du det har du möjlighet att anpassa innehållet så att du säkert får med allt de vill höra. Då gäller det dock att du behärskar ämnet så att de inte väntar sig något som ligger inom ämnets gränser men som du inte kan. Det du inte har möjlighet att gå igenom kan du be att få återkomma om eller hänvisa till andra källor om möjligt.
   
   I inledningen är det också lämpligt att berätta hur du vill göra med frågor. Ska de ta dem allteftersom eller i slutet? Fördelen med att ta dem allteftersom är att det är lättare att göra föreläsningen till en dialog där åhörarna deltar. Det gör det mer levande och kan öka utbytet både för dig och din publik. Nackdelen med att ta frågor löpande, är att det kan stycka upp föreläsningen på ett sätt som inte passar. Om det är många frågor kan du dessutom hamna i tidsnöd och i värsta fall inte hinna klart. Den risken minskar om du besvarar frågor i slutet.
   
   I själva föreläsningen säger du allt det du har sagt i inledningen att du ska prata om. Försök att berätta i en ordning som är logisk för den som lyssnar, så att allt har sin naturliga plats. Ofta går det bra att utgå ifrån hur du själv skulle behöva höra det du har att berätta. Ta gärna hjälp av bilder när du berättar. Det underlättar för lyssnarna att förstå och minnas. Undvik dock bilder som tar uppmärksamheten ifrån det du har att berätta. Gå igenom bilderna och ifrågasätt om de är viktiga för att du ska få fram budskapet. Endast bilder som stödjer ditt budskap ska vara med.
   
   I avslutningen sammanfattar du det viktigaste i det du har berättat.
   
   Det har flera syften. Du får möjlighet att upprepa vad du har sagt ytterligare en gång, vilket hjälper åhörarna att minnas. Du kan också pricka av att du har gått igenom allt du lovade i inledningen. När avslutningen är klar får du inte glömma att fråga om det är någon som har ytterligare frågor. Ofta är det bra att lämna en e-postadress eller ett telefonnummer som de kan använda om det dyker upp fler frågor när föreläsningen är slut (eller om de vill anlita dig igen).

Rädsla att tala inför andra är ofta egentligen en rädsla för att inte behärska det publiken förväntar sig att höra. Om du känner publiken minskar du den risken och höjer samtidigt ditt självförtroende.

Den svåraste föreläsning jag har gjort var inför knappt hundra okända personer av åtskilliga olika nationaliteter från flera värlsdelar, på engelska i Cannes. Svårigheten låg i förberedelserna. Jag visste inte vilka åhörarna var, mer än att de förmodligen till stor del jobbade i finansbranschen, inte hur föreläsningsalen såg ut, och jag visste inte vilka förväntningar de hade, om några. Jag visste inte ens om de kände till företaget jag representerade. Jag var jättenervös.

Med sådana förutsättningar kan det väl bara gå bra. :-) Man överkompenserar för alla okända faktorer i förberedelserna. Försöker veta allt om det man ska berätta i brist på kunskap om åhörarna.

Det går att skriva hur mycket som helst om att tala inför andra. Jag är ingen expert. Jag har hållit många föreläsningar och presentationer och leder hundratals möten av olika slag varje år. Jag lär mig nya saker nästan varje gång.

När vi hade talat om hur man planerar en föreläsning kom vi in på mindmapping. Mamma lånade en bok om mindmapping för ett tag sedan. Jag sa att mindmaps inte bara är ett bra sätt att samla minnesanteckningar vid möten, utan att de också är ett bra sätt att planera anföranden och presentationer.

Bland fördelarna med mindmapping, jämfört med linjära anteckningar, kan nämnas att man ofta kan ha hela presentationen på ett enda papper. På det sättet minskar risken att man tappar bort sig. Det är också lättare att hoppa mellan olika delar om man får frågor. En annan fördel är att det är lättare att få en bra struktur på det man ska berätta. Det viktigaste delarna hamnar nära mitten och detaljer längre ut mot kanterna. Samma mindmap kan användas för olika publik. Man hoppar över de delar som inte är relevanta.

Det mamma skulle föreläsa om var kriser och hur man hanterar dem. Det var ganska intressant. När vi pratade om mindmapping använde vi kriser som exempel och ritade på tavlan i köket.

Vi delade in ämnet i tre delar: Typer, faser och hantering.

Det finns två typer: Traumatiska kriser och utvecklingskriser. En traumatisk kris kan vara en trafikolycka, misshandel, krig eller något liknande medan en utvecklingskris kan vara en ålderskris, arbetslöshet eller något annat som har med personens utveckling att göra.

Alla kriser, oavsett om det är utvecklingskriser eller traumatiska kriser, brukar beskrivas som fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Exempel på sådant som ingår i hanteringen är värme, vila, vätska (och näring förstås) och varsamhet. Fyra v.

Mamma hade beskrivit alltihop med ord på små linjerade lappar. Jag tror att vi fångade stora delar av det i mindmappen.

När vi var klara hade jag lärt mig lite om kriser och mamma förhoppningsvis lite om mindmapping och hur man förbereder en föreläsning.

den 13 november 2004

   Vid frukostbordet:

den 12 november 2004

den 8 november 2004

   Verb.

   Inte bra, men kanske bäst.

den 31 oktober 2004

   Lätt överdrift.

   I går var vi på förhandsvisning av Superhjältarna (The Incredibles).

Superhjältarna är en datoranimerad film från Pixar som gjorde Toy Story, Monsters Inc och Hitta Nemo. Den handlar om en familj bestående av superhjältar som har dragit sig tillbaka och lever ett stilla familjeliv. De blir indragna i nya äventyr och måste rädda världen.

Vi satt på balkongen med en gång framför oss så vi fick gott om plats för benen och Emmy såg bra fastän hon är kort. Det var lite svårt att sitta still. Allteftersom filmen blev mer spännande flyttade sig Emmy längre fram på stolen. Till slut lutade hon sig i stort sett bara mot den. Plötsligt fällde biostolen ihop sig och Emmy dråsade i golvet med an dov duns. Hon blev ganska förvånad och låg kvar på rygg några sekunder innan hon förstod vad som hade hänt. Sedan började hon skratta.

Efter det alternerade hon mellan att sitta på sin stol, i mitt knä och på golvet framför oss. Långa stunder låg hon på golvet och tittade över ryggstöden på de nedsänkta stolarna på andra sidan gången.

Efteråt berättade Emmy att hon tyckte att den allra största behållningen var en animerad kortfilm som de visade för huvudfilmen. Kortfilmen heter Boundin´ och handlar om ett steppande får som blir av med sin ull. Den var väldigt larvig och jättecharmig.

Jag tyckte mycket bra om filmen. Det var säkert ett år sedan jag såg reklam för den första gången.

den 30 oktober 2004

   De lär sig.

den 25 oktober 2004

Ett kort ögonblick flimrade Carolina Klüft förbi när hon hoppade höjdhopp i en musikvideo på TV. Det hann Emmy både uppfatta och känna igen henne.

den 17 oktober 2004

   När barnen är hemma tjatar jag på dem att de ska plocka undan sina saker. När de är borta blir jag glad när jag hittar spår efter dem: Barbiedockor i soffan, böcker på vardagsrumsmattan, kläder på golvet, färgpennor på köksbordet, tandkräm i handfatet, sockerkaka på köksgolvet.

den 11 oktober 2004

   Inte riktigt rätt.

den 3 oktober 2004

den 2 oktober 2004

   Nalle Puh och Ior. Emmy gjorde en tidning på dagis i fredags och jag fick den när jag hämtade henne. Hon hade klistrat ihop flera papper och ritat på dem.

den 28 september 2004

   Middag, barnprogram, dusch, hårtvätt, torkning, pyjamas, tandborstning, läggning, saga, god natt:

den 18 september 2004

den 14 september 2004

   Att göra en lätt lek svår:

den 13 september 2004

den 30 augusti 2004

   Logik.

den 29 augusti 2004

   Självförtroende.

den 23 augusti 2004

   Emmy tycker mycket om att rita. Det är en av de saker som kan sysselsätta henne riktigt långa stunder. Hon har blivit mycket duktig. I den här bilden är det framför allt en sak som jag har fäst mig vid. Den lilla segelbåten i mitten ser ut att vara ritad i tre dimensioner. Man ser ena utsidan och motstående insida.

Nästa teckning föreställer förstås en prinsessa. Jag tittade medan hon ritade den och hon började med de rosa konturerna, ritade sedan mönstret på klänningen och fyllde sist i med den blå färgen i mönstret medan hon försökte att inte rita på de rosa sträcken. Många barn (och vuxna) gör tvärt om och ritar första bakgrundsfärgen och därefter mönstret ovanpå. Det går fortare. Hennes sätt tog lång tid. Givetvis har prinsessan jättehöga klackskor.

Den nedersta teckningen ritade hon för att skicka in till något TV-program. Jag tror att den föreställer programledarna. Nathalie har hjälpt henne att skriva namn vid figurerna. Jag tycker att hon har lyckats bra med proportionerna och de orange kortärmade tröjorna är fina.

(Klicka på bilderna för större versioner.)

den 21 augusti 2004

   Första cykelturen.

Jag lovade Emmy att vi skulle gå till skolgården och cykla efter lunch. Vi hade börjat gå när jag frågade om hon ville att vi skulle ta bort stödhjulen. Jag hade sett att hon knappt använder dem när hon cyklar. Tidigare har hon alltid sagt att hon vill ha dem kvar. Det gjorde hon i dag också till en början, men efter några sekunders betänketid ändrade hon sig och sa att hon ville prova att cykla utan dem. Vi vände hem och jag skruvade bort dem.

När vi kom till skolgården höll jag i sadeln medan hon tog fart. Jag kände att hon inte behövde min hjälp och släppte taget. Hon cyklade vidare. Det gick lite vingligt i början. När jag ropade att hon cyklade själv började hon skratta. Hon glömde bort att trampa, tappade fart och stannade.

Jag instruerade henne att trampa hela tiden eftersom cykeln behöver fart för att vara stadig. Jag bad henne också att titta långt bort när hon cyklade så att hon inte skulle vingla så mycket. Hon hade blicken alldeles framför cykeln och då är det mycket svårt att hålla en stadig kurs. Så fort som hon fäste blicken lite längre bort stabiliserades kursen och det började gå riktigt bra.

Vi gjorde några starter till innan jag försökte förklara hur hon skulle göra det själv. På andra försöket klarade hon det. Sedan klarade hon av de flesta starter och stopp själv. Nu kan hon cykla.

   Inställsamt.

den 19 augusti 2004

   Fördelen med nackdelen.

Nackdelen med att bara ha barnen varannan vecka är att jag saknar dem väldigt mycket när de inte är hemma. Vardag tillsammans med dem är en av de roligaste saker som finns. Som tur är finns det mycket att sysselsätta sig med i stället. Det är alltid saker som behöver fixas och egna projekt som jag får tid för. Då blir det lättare att inte tänka på dem.

Fördelen med att bara ha barnen varannan vecka, är att jag ger dem mycket mer tid. De veckorna är barnens. Jag går tidigt från jobbet och hämtar Emmy på dagis. Vi går hem och lagar middag som vi oftast äter vid sex-tiden. Då är det två timmar kvar för Emmy att leka och duscha innan hon ska lägga sig och tre eller fyra timmar för Nathalie och Joey.

Eftersom jag vet att jag får varannan vecka för mig själv behöver jag inte försöka få tid både för mig och dem samtidigt. Tidigare blev varken deras eller min tid särskilt bra. Jag försökte ta mig tid för dem, men hade ofta egna saker i huvudet även då. När de hade lagt sig kunde jag med lite tur hinna med något eget. Då tänkte jag på dem, vilket gjorde att inte heller min tid blev så mycket avslappning.

Nu sitter jag i lugn och ro med dem när de tittar på TV och har till och med suttit med Nathalie när hon spelar TV-spel, något som annars är bland den sämsta sysselsättning jag kan tänka mig. Emmy får gott om tid för sagoläsning och jag ligger bredvid henne innan hon somnar. Ingen tidsbrist, inget dåligt samvete, ingen frustration över att inte hinna med mina saker. Det finns tid för allt.

Förut brukade vi handla mat minst en gång om dagen. Nu har vi börjat storhandla via internet. En gång i veckan (i alla fall när barnen är hemma) beställer jag allt vi behöver för veckan, utom färskt bröd. Vi får maten levererad till dörren. Jag sparar massor av tid på att jag slipper handla på väg till dagis. Dessutom blir veckans måltider mer välplanerade när jag tänker efter i förväg vad vi ska äta.

Morgnarna är också lugnare. Jag vet att jag alltid ska lämna barnen och låter det ta sin tid att ordna frukost och se till att alla kommer i ordning.

"Barnveckorna" jobbar jag några timmar mindre. Det känns som att jobba deltid. Den tiden tar jag igen med råge de andra veckorna. Jag kan jobba lite längre och ändå få en hel del egen tid på kvällarna. Både måsten och nöjen hinns med utan att jag behöver riskera nattsömnen.

Livet känns riktigt bra.

den 18 augusti 2004

den 16 augusti 2004

   Lek i flera olika dimensioner.

Emmy sitter i baksätet av bilen. Hon har en uppslagen Bamsebok i knät. På Bamseboken har hon ställt små plastgubbar. Hon leker med de tredimensionella plastgubbarna och de tvådimensionella pappersfigurerna i boken. Plastfigurerna går omkring och pratar med gubbarna i boken. Ibland slår plastgubbarna pappersfigurerna.

Hon är helt inne i leken och har ingen tanke på att det skulle kunna vara konstigt att blanda dimensioner hur som helst. Det är förmodligen inte det som är konstigt, utan att jag tycker att det skulle vara ett problem. Själv umgås jag med andra människor på både fysiska och binära nivåer. Det är kanske ännu konstigare egentligen.

den 7 augusti 2004

   På somrarna brukar vi tillbringa en del tid på landet. Det är ett hus på ett berg på en ö vid kusten i norra Sverige. Stora delar av släkten har disponerat det sedan det byggdes för nästan hundra år sedan. De flesta som kommer hit tycker antingen väldigt mycket om det eller avskyr det. Få är likgiltiga inför huset.

Det är som en gammal intorkad mumie. Här har tiden stått i stort sett stilla sedan början av 1900-talet. Jag tror knappt att några väggar eller tak har målats om. Inga golv är slipade. Det enda underhåll som har utförts är utsidan som har fått ny panel och taket som har lagats så att det inte ska regna in. Mycket färg har flagnat bort.

Det har regnat in här och där. I matsalen finns det molnliknande bruna ringar som har blivit när taket har läckt. Konturerna på ringarna är ifyllda med blyerts och vid varje ring står det ett årtal så att man kan se om det läcker in mer.

På ett ställe ovanför matsalsbordet finns det ett hål i taket. Bredvid det står det "Gunnar -76". Där har det suttit en champagnekork. I ena hallen är några maskhål i träet daterade så att man kan se att maskarna för länge sedan har övergivit huset. I köket finns det blyertskludd. I stället för att tvätta bort det har någon skrivit "VEM?" och en pil med blyerts.

Möbler och de flesta inredningsdetaljer är antagligen också från början av 1900-talet. Böckerna i bokhyllorna sträcker sig från mitten av 1800-talet fram till nutid. Där finns allt från Nordisk familjebok och Erinnerungen av Albert Speer till The Hollow av Agatha Christie och Grabben i graven bredvid av Katarina Mazetti.

I huset finns el indraget. Ett uttag i varje rum. För länge sedan fanns det även "centralradio" med högtalare i en del rum. Kallvatten finns i köket, på toaletten och i två av sovrummen. Vattentoaletten används sällan då den lätt blir igensatt av rostflagor från de gamla järnrören. Utomhus finns torrtoalett. Dricksvatten hämtas i 25-litersdunkar vid kyrkan på andra sidan ön.

Huset står mitt i skogen. Det växer tallar och granar alldeles inpå husknutarna. Går man 200 meter åt något håll syns inte huset för alla träd. Man kan se vattnet från balkongen och delvis från fönstren på glasverandan.

I köket finns det ett litet kylskåp och fyra små kokplattor samt en liten ugn. Det går bara att ha två kokplattor eller en kokplatta och ugnen igång samtidigt om inte säkringarna ska gå.

Väggarna är fyllda med kartor, tavlor, gamla foton, klockor, älghorn och broschyrer. "Viktiga förändringar i postens service på lördagar" är rubriken på en gul, solblekt broschyr som fortfarande sitter kvar. Förändringarna började gälla 1 september 1978.

I köket finns det väggfasta hyllor där alla har sin plats. Vars och ens namn eller initialer är skrivna med blyerts. Tidigare ville man spara disk så alla som bodde här fick ta en mugg eller ett glas som sköljdes ur och ställdes på hyllan efter varje användning. Det systemet har vi delvis gått ifrån nu, ett litet myteri mot den gamla ordningen. På min plats står min tandborste och tandkräm. Jag räknade till omkring 60 namn. Som mest tror jag att vi har bott 19 personer i huset samtidigt. Genomsnittet ligger antagligen omkring 10 personer.

Alla rum har namn. "Lasses rum", "Pianorummet", "Jungfrukammaren" och "Mahognyrummet" är några exempel.

De flesta rum har en kakelugn eller öppen spis. När vi bad att få skorstenen sotad tidigare i år fick vi veta att det har rådit eldningsförbud sedan 1984 då det sotades senast. Det finns inga stegar på taket så sotning anses för riskfyllt.

Det är en bra plats för barn. Det finns ingen trafik i närheten och få farliga saker i övrigt. Bara skog, en lekstuga och bad på promenadavstånd. Emmy har inga problem att sysselsätta sig själv. Hon ritar, leker i lekstugan, spelar spel, badar, plockar blåbär, gör utflykter. Nathalie tycker inte om landet. Hon tycker att det är för jobbigt att behöva gå så fort man ska göra någonting och det finns ingen TV eller TV-spel. Joey tycker nog i och för sig att det är roligt, men saknar Nathalie för mycket för att följa med när inte hon gör det.

Man kan säkert tycka att huset är lite spöklikt. Illa upplyst på nätterna, trappor som knarrar så att det låter som om man ska falla igenom stegen, promenad i beckmörker om man behöver gå på toaletten på nätterna, och så vidare. Ändå valde Emmy att sova ensam i Mahognyrummet. Jag hade inte vågat det när jag var liten. Hon går ensam på toaletten när det är mörkt ute trots att vi erbjuder henne sällskap. Hon får inte ens tända lyktorna när hon är själv så hon sitter där i kolmörkret bland spindlar och myggor. Den lilla människan verkar inte vara rädd för någonting.

Den fasta telefonen har vi stängt av eftersom alla har mobiltelefoner och den ändå sällan fungerade. Den gamla telefonledningen går fortfarande genom skogen. På nätterna låter det som om någon spelar hartsfiol när träden vajar så att ledningen spänns.

Ön erbjuder många utflyktsmål. Mängder av badplatser, berg att bestiga, skogspromenader, svamp- och bärplockning till exempel.

   Associationer.

den 26 juli 2004

   Vad får de allt ifrån?

   Bättre minne.

   Två milstolpar.

Häromdagen kom Nathalie hem och berättade att hon hade träffat en av sina kompisar och två killar. När kompisen hade sagt att Nathalie skulle komma med frågade den ena killen vem hon var. Efter ett tag hade killen frågat: "Är det Joeys storasyster?" Det tyckte Nathalie var roligt. Hon var plötsligt någons storasyster. Joey var någon som barn i hennes ålder (det är tre år mellan dem) kände till. Hon lät stolt när hon berättade det.

- o -

När man är liten tror man att man vet allt bäst. När man blir lite äldre kommer man underfund med att vissa vuxna ibland vet mer än man själv. När man blir ännu lite äldre märker man att flera jämnåriga vet mer än man själv om vissa saker. Ytterligare lite senare kommer man på att till och med en del yngre, småsyskon till exempel, kan saker som man inte kan själv. Har man tur märker man så småningom att det egentligen är rätt lite man vet när allt kommer omkring och att det finns mycket roligt och intressant kvar att lära sig.

den 13 juni 2004

   Utomhuslek:

den 12 juni 2004

   Farmor och Kalle firar sin bröllopsdag. Tårtan kommer in. På marsipanen är det tryckt en bild som föreställer deras bröllopsfoto.

den 6 juni 2004

   Jag har varit på utvecklingssamtal på dagis. Inför varje samtal ställer fröknarna några frågor till barnen om vad de tycker är roligt, tråkigt, gott, mindre gott, och så vidare.

En fråga löd ungefär "vad är du rädd för?" och en annan "när är du rädd?". Emmy hade svarat "inget" och "aldrig".

Det är precis så jag uppfattar henne. Hon är inte rädd för någonting. Visst kan hon ibland säga att hon är rädd när hon ska gå och lägga sig om hon tror att det kan ge lite extra uppetid. Då brukar hon säga det redan i vardagsrumssoffan, långt innan hon ligger ensam i sängen.

Väl i sängen somnar hon i regel ganska fort. Om jag ligger bredvid henne i tio minuter brukar hon hinna somna. Gör hon inte det kan hon viska "du får gå när du vill".

Kommer hon upp på nätterna är det för att hon behöver gå på toaletten eller har ramlat ur sängen. När hon ramlar ur sängen brukar hon inte bli ledsen. Hon kommer upp och berättar det som för att jag borde veta det, inte för att klaga. Jag följer henne till sängen och lägger på täcket. Sedan somnar hon snabbt igen.

Mest är det bra att hon inte är rädd för någonting, fast det finns en baksida. Hon är inte rädd för någonting. Hon är inte rädd att komma bort, tror inte att det finns elaka människor, är inte rädd att falla ner från höga höjder. Hon har nog aldrig råkat ut för något som hon tycker är riktigt läskigt. Cattis och jag får hjärtsnörp långt före henne när hon hittar på farliga saker. Att bli borttappad i en affär är inte läskigt, det är ett äventyr.

Om vi går eller cyklar ute hälsar hon på alla. "Hej!" "Hejsan!" "Hallå där borta!" "Hej, vad heter du?" Hon kan till exempel ropa till någon som står trettio meter bort och tvättar bilen när vi är ute och cyklar. "Hej du!" Folk brukar vända sig och titta förvånat på henne innan de hejar tillbaka. Egentligen är det mest trevligt att hon hälsar.

Häromdagen när vi lekte i en lekpark i närheten kom en pojke gående. Då hörde vi hur några äldre pojkar, som spelade fotboll, sa till varandra att "där kommer Johan". "Hej Johan!", sa Emmy när han var nästan framme vid gungställningen där vi gungade. Han stannade och stod tyst en lång stund och tittade på oss. "Hej!", svarade han sedan och log stort. De började leka tillsammans i gungan.

Det enda jag kan komma på som liknar rädsla, är risken att hon inte får vara med och bestämma:

den 29 maj 2004

   Monopolet är brutet.

den 21 maj 2004

   Under en mardrömsdag med en hyperaktiv 4-åring på jobbet:

---

den 20 maj 2004

   Selektiv bentrötthet.

den 10 maj 2004

   Efter en och en halv vuxenportion med mannagrynsgröt:

den 4 maj 2004

   Utpressning.

den 14 april 2004

   Beslutshjälp.

den 13 april 2004

den 12 april 2004

den 9 april 2004

   Bokstavstolkning.

I dag gick vi en långpromenad i stan. Vi gick bland annat utmed kajerna på Blasieholmen. Emmy började skala av sig overallen, men jag sa till henne att behålla den på eftersom vinden drog ganska kallt där. Hon protesterade. Jag var obeveklig. Däremot tillät jag att hon drog ner blixtlåset.

En stund senare, när vi hade kommit fram till Nationalmuseum, vände jag mig om för att se att Emmy fortfarande var med. Då hade hon dragit upp tröjorna så att hennes vintervita mage stack ut och var synlig för alla som ville se. Jag blev tvungen att lägga till en ny regel som sa att man inte får visa magen när man har overall på sig.

   På väg upp för trappan:

I badrummet:

Efter en hisnande tur nerför rutschkanan i Humlegården: - Det var skitkul!

den 8 april 2004

   I förrgår kväll var Emmy och jag på barnakuten.

Den sista timmen på dagis hade hon hållit sig för bröstet på höger sida och klagade över värk. I affären när Cattis hade hämtat henne grät hon och sa att det gjorde ont. När jag kom hem åkte vi till akuten för att kontrollera att det inte var någonting farligt. Emmy stånkade när hon rörde sig och höll sig hela tiden för bröstet. Eftersom hon i vanliga fall är väldigt rörlig och aldrig har ont någonstans verkade det konstigt. Jag frågade hur hon mådde och hon svarade "inte så bra". Jag har ställt frågan dagligen ända sedan hon lärde sig prata och svaret har alltid varit "bra".

På akuten fick vi först skriva in oss. I väntan på doktorn satt vi och läste sagor. I en saga opererade de en orm med magont. Det visade sig att den hade svalt en kamel.

När doktorn kom fick Emmy ta av sig tröjan så att han kunde lyssna på lungorna. När han satte det kalla stetoskopet mot bröstet höll Emmy andan. Doktorn hörde förstås ingenting. Han bad henne att andas som vanligt, men hon andades fortfarande så försiktigt att det inte hördes någonting alls. Då sa han att hon skulle andas med munnen. Hon öppnade munnen och andades. Doktorn hörde ändå ingenting.

För att få henne att andas ordentligt bad han henne springa fram och tillbaka i en lång korridor så att hon skulle bli andfådd. I mitten av korridoren stod det en liten blå stol. Den sa doktorn att hon skulle springa runt och sedan tillbaka. Hon tog av sig stövlarna för att kunna springa riktigt fort. Klara, färdiga, gå! Emmy sprang iväg det snabbaste hon kunde, bort till stolen, runt och tillbaka, trodde vi. I stället sprang hon ett helt varv runt stolen innan hon återvände till oss, exakt enligt instruktionen som sa "runt". Doktorn sa till henne att springa ytterligare ett varv. Hon försvann iväg. Doktorn sa att han tyckte det såg så roligt ut när hon gjorde hela varvet runt stolen och skrattade när hon gjorde om det igen. När Emmy var några meter ifrån oss sa han till henne att springa en tredje och sista gång. Den tredje gången var mer för att han ville se "varvet" än för att det behövdes. Hon var redan andfådd.

Vi gick tillbaka till undersökningsrummet och doktorn lyssnade länge på lungorna, både på bröstet och på ryggen. Han klämde lite för att se om det gjorde ont. Emmy stod blixtstilla utan att säga ett ljud. När han hade hållit på ett tag sa han att hon troligen inte hade lunginflammation i alla fall, men att vi skulle få gå till rönten så att de fick ta några bilder.

Med en skriftlig vägbeskrivning och en remiss begav vi oss iväg på en lång promenad till en annan del av sjukhuset. På två ställen fick vi åka hiss och på ett ställe gick vi i kulvertar under sjukhuset. Ingenstans mötte vi någon annan. Till slut kom vi fram. En sköterska tog emot remissen och bad oss att sitta ner och vänta.

Medan vi väntade försökte jag distrahera Emmy som började bli rastlös av allt väntande. På väggen satt det en vit brevlåda. Emmy frågade vad den var till för. Jag läste på den att man kunde fylla i en blankett och berätta vad man tycker om röntgenavdelningen. "Jag tycker att den är jättebra", sa Emmy. "Vill du fylla i en blankett då", frågade jag. Det ville hon. Jag sa att hon kunde rita något på blanketten till sköterskorna. Hon ritade en flicka med långt mörkt hår och kryss på klänningen. Idén om kryss fick hon när jag berättade att man kunde sätta kryss i rutor på blanketten och berätta vad man tyckte om besöket på röntgenavdelningen. Emmy gav högsta betyg på alla bedömningspunkter.

Innan hon lade blanketten i lådan ritade hon av en sol som var förtryckt nertill på blanketten. Hon tittade på den en gång, satte handen för solen och ritade av den exakt så som den såg ut. Eftersom det inte var en vanlig sol tyckte jag att det var skickligt att hon kom ihåg precis hur den såg ut utan att titta på den igen.

Det fanns inte några barnböcker och inga roliga tidningar i väntrummet på röntgenavdelningen. Någon tidning från sjuksköterskefacket, ett nummer av Svensk Golf och en Illustrerad vetenskap var allt. Jag började bläddra i Illustrerad vetenskap och hoppades att Emmy skulle tycka att den såg intressant ut. Efter tre sidor konstaterade hon att "det där är en tråkig tidning".

Vid det laget började mina idéer tryta. Till min lycka kom en sköterska och frågade om det fanns någon Emmy i väntrummet. Jag sa att det inte var jag samtidigt som Emmy sa att hon hette Emmy. Det fanns inga andra i väntrummet så det var inte många att välja på.

Sköterskan presenterade sig som "Emma" och påpekade att hon och Emmy nästan hette samma sak. Hon bad oss att följa med. Inne i röntgenrummet fick Emmy klättra upp på en stege och stå med magen mot en stor fyrkantig låda. Bakom henne hängde en kamera ner från taket. Sköterskan Emma ställde in den så att det blev ett stort lysande kryss på Emmys rygg.

Medan jag och sköterskan gick till ett angränsande rum skulle Emmy stå helt stilla. Det gjorde hon. Så fort bilden var tagen dök den upp på en platt bildskärm på väggen. Sköterskan pekade och visade var lungor, hjärta, revben, haka och mage satt. Jag var antagligen mer imponerad än Emmy. Innan vi var klara ville de ta en bild från sidan också. Den blev ganska suddig eftersom Emmy inte lyckades stå tillräckligt still.

De nöjde sig med de bilderna, sa hej då och instruerade oss att promenera tillbaka till akuten igen. Emmy fick ett slutet kuvert att ge till doktorn när vi kom tillbaka.

Vid återkomsten till akuten fick vi sitta i väntrummet och läsa sagor igen tills doktorn blev ledig. Han hade tittat på bilderna och sa att det inte var något fel på lungorna och att han inte kunde hitta några andra fel heller. Hans slutsats var att det i vilket fall som helst inte var något farligt och att Emmy kunde vara och göra som vanligt.

Vi tackade för oss och åkte hem. Emmy somnade i bilen. När jag bar ner henne till sängen stönade hon och sa att det gjorde ont. Igår mådde hon bra igen och gick till dagis.

den 1 april 2004

   Den farliga svenska skolan:

   Konstnärspappan:

den 22 mars 2004