den 6 juni 2004
Jag har varit på utvecklingssamtal på dagis. Inför varje samtal ställer fröknarna några frågor till barnen om vad de tycker är roligt, tråkigt, gott, mindre gott, och så vidare.
En fråga löd ungefär "vad är du rädd för?" och en annan "när är du rädd?". Emmy hade svarat "inget" och "aldrig".
Det är precis så jag uppfattar henne. Hon är inte rädd för någonting. Visst kan hon ibland säga att hon är rädd när hon ska gå och lägga sig om hon tror att det kan ge lite extra uppetid. Då brukar hon säga det redan i vardagsrumssoffan, långt innan hon ligger ensam i sängen.
Väl i sängen somnar hon i regel ganska fort. Om jag ligger bredvid henne i tio minuter brukar hon hinna somna. Gör hon inte det kan hon viska "du får gå när du vill".
Kommer hon upp på nätterna är det för att hon behöver gå på toaletten eller har ramlat ur sängen. När hon ramlar ur sängen brukar hon inte bli ledsen. Hon kommer upp och berättar det som för att jag borde veta det, inte för att klaga. Jag följer henne till sängen och lägger på täcket. Sedan somnar hon snabbt igen.
Mest är det bra att hon inte är rädd för någonting, fast det finns en baksida. Hon är inte rädd för någonting. Hon är inte rädd att komma bort, tror inte att det finns elaka människor, är inte rädd att falla ner från höga höjder. Hon har nog aldrig råkat ut för något som hon tycker är riktigt läskigt. Cattis och jag får hjärtsnörp långt före henne när hon hittar på farliga saker. Att bli borttappad i en affär är inte läskigt, det är ett äventyr.
Om vi går eller cyklar ute hälsar hon på alla. "Hej!" "Hejsan!" "Hallå där borta!" "Hej, vad heter du?" Hon kan till exempel ropa till någon som står trettio meter bort och tvättar bilen när vi är ute och cyklar. "Hej du!" Folk brukar vända sig och titta förvånat på henne innan de hejar tillbaka. Egentligen är det mest trevligt att hon hälsar.
Häromdagen när vi lekte i en lekpark i närheten kom en pojke gående. Då hörde vi hur några äldre pojkar, som spelade fotboll, sa till varandra att "där kommer Johan". "Hej Johan!", sa Emmy när han var nästan framme vid gungställningen där vi gungade. Han stannade och stod tyst en lång stund och tittade på oss. "Hej!", svarade han sedan och log stort. De började leka tillsammans i gungan.
Det enda jag kan komma på som liknar rädsla, är risken att hon inte får vara med och bestämma:
Jag: - Om du inte sitter still nu struntar jag i att borsta dina tänder!
Emmy: - Neeej!!
