Niklas Johansson: Familj

Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

I bilen:

Emmy: - Ooiiiiiiiiiiii! Nedförsbacke! Nedförsbacke är min bästa vägdel.

Emmy: - Finns tomten.

Jag: - Du får väl se på julafton.

Emmy: - Jag vill att tomten ska fotografera sig själv och så kan jag få det på julafton så att jag vet att han finns.

Emmy: - Pappa, titta.

Jag: - Vad är det?

Emmy: - Pengar.

Jag: - Jaha, tre kronor.

Emmy: - Jag vill ha pengar av dig också.

Jag: - Mm, fast du får inte pengar bara för att du vill det. Om du säger till mig i morgon kan du få en krona.

Emmy: - Okej. Om jag ger dig en kram kan jag få en peng.

Jag: - Hm, då ska det vara en bra kram.

Emmy: - Ja, du kramar bra och så kramar jag bra.

Emmy: - På julafton, hos farfar, då vill jag klä ut mig till en sån där med röda kläder och vitt skägg och dela ut julklappar.

Emmy: - Jag vet jättemycket om hästar.

Jag: - Jasså, vad vet du då?

Emmy: - Om man gör "ptrrrrooo" stannar de.

Jag: - Jaha, vad vet du mer då?

Emmy: - Om man piskar jättehårt med en piska, då galopperar de.

Jag: - Jaa. Vet du något mer?

Emmy: - Nej.

När vi hade läst saga sa Emmy och jag god natt. Det gör vi alltid innan jag lägger mig bredvid henne några minuter innan hon somnar. När vi hade kramat om varandra sa hon:

Emmy: - Förlåt för att jag skrek åt dig förut i bilen.

Jag: - Ja, det är klart att jag gör. När man är trött kan man bli lite skrikig. Ibland skriker jag åt dig också.

Jag blev förvånad över att hon fortfarande kom ihåg det. Det var inte något särskilt. Hon har haft en aktiv eftermiddag med farmor och Kalle och det var förståeligt att hon var trött. Dessutom var det veckans flyttdag från Cattis.

Nu ligger hon och sover sedan länge. Hon ser fridfull ut när hon sover.

I morse var det Luciafirande på dagis. Emmy var en av alla Luciorna.

De stod i en lång rad utomhus i mörkret och sjöng. Alla sjöng inte lika fort. Ibland skiljde det flera sekunder mellan höger och vänster del av raden. När vänsterflanken avslutade en vers hade högerflanken börjat på nästa. Emmy stod ungefär i mitten och sjöng högt och tydligt. För två år sedan ville hon inte sjunga alls. Då sprang hon och ställde sig med alla vuxna och syskon i stället.

På Luciafesten i skolan för tre år sedan sprang hon omkring i Luciakläder och drack glöggslattar ur plastmuggar som stod på borden. Det känns som om det var väldigt länge sedan.

När jag inte träffar henne hela tiden märker jag hur hon växer. Hon är mycket mer samlad nu. Då var hon ett litet yrväder som gjorde precis som hon ville. Nu är hon mer som en liten dam. Fast hon är bara fem och ett halvt. Ibland ser hon större ut. Som en liten skolflicka.

Komplimang.

Efter godnattkramen klappar Emmy mig på kinderna:

Emmy: - Du är som en degklump som är taggig.

Emmy sjunger: - "Natten går tunga fjääät ..." Vi har lärt oss den på dagis.

Jag: - Vad fint. Kan du "nu tändas tusen juleljus" också?

Emmy sjunger igen: - "Nu tändas alla juleljus." Ska jag säga hur många ljus det är?

Jag: - Okej.

Emmy: - Sju.

Jag: - Sju?

Emmy: - Ja, i början är det sju ljus.

Bokstavslek.

Emmy: - På vägen hem ska vi leka en lek som vi lekte på samlingen.

Jag: - Jaha, vad då för lek?

Emmy: - Du ska säga ett djur som börjar på a.

Jag: - Apa.

Emmy: - Bra. Nu ska du säga ett ord som jag ska säga.

Jag: - Du menar en bokstav?

Emmy: - Ja.

Jag: - Okej, b.

Emmy: - B ... B ...

Jag: - Var det svårt, ska jag ta en annan bokstav.

Emmy: - Ja.

Jag: - F.

Emmy: - F ... Hmm ... Säg lite av kroppen också.

Jag: - Du menar en del av ordet?

Emmy: - Ja.

Jag: - Okej. Isk.

Emmy: - Mm ... Fisk!

Jag: - Ja, bravo.

Emmy: - Nu ska du säga något på å.

Jag: - Ål.

Emmy: - Det är inget djur.

Jag: - Joho, det är en fisk.

Emmy: - Oj. Nu är det din tur.

Jag: - Okej, m.

Emmy: - Hmm ... Säg en del av kroppen igen.

Jag: - Ask.

Emmy: - Mm ... Säg något mer.

Jag: - Mask.

Emmy: - Mask!

Jag: - Ja. Vad duktig du är.

Livet är en lek.

Jag: - Vad åt ni till lunch i dag?

Emmy: - Eh ... om man inte vet får man svara pass. Pass!

Konsten att sprida bra hemligheter.

Emmy fick en jättefin låda att ha saker i. Samtidigt som hon ville att den skulle vara en hemlis ville hon att rätt personer skulle veta om den.

Emmy: - Nästa gång Jossan kommer hem hit och leker, då, då ska jag visa henne lådan. Fast hon får inte berätta det för någon. Bara för Emelie. Och Hanna. Och de får inte berätta för någon. Bara för sina kompisar. Men inte för några killar för då kanske de försöker ta lådan.

Mamma hälsade på förra veckan. Hon skulle hålla en föreläsning och jag hade lovat berätta vad jag tycker är viktigt att tänka på när man ska planera en föreläsning och tala inför andra.

Allra viktigast tycker jag att det är att veta vem du talar till. Det är helt avgörande både för vad du ska säga och hur du ska säga det.

Jämför med om du ska berätta något för en nära vän respektive om du ska berätta samma sak för en främling. Den nära vännen vet du så mycket om att du kan skala bort massor av information som inte är relevant. Du vet dessutom förmodligen hur du ska berätta för vännen för att det ska få önskad effekt. När du berättar för främlingen måste du göra ett antal antaganden för att välja ett sätt.

Ditt mål är att veta så mycket om din publik att du kan berätta som för en nära vän. Dit når du kanske inte, men försök komma så nära du kan utan att lägga ner orimligt mycket tid på förberedelser.

Vad är det för människor som sitter i publiken? Vilka åldrar? Vilka nationaliteter? Vilka språk? Vad har de gemensamt? Varför är de där? Vad väntar de sig att få höra? Hur ska de använda det du berättar? Är de där i jobbet, som del av en utbildning eller privat? Har de betalat för att höra dig berätta? Är det både kvinnor och män? Kommer någon mer än du att föreläsa? Vilken tid på dagen? Kommer de att vara pigga, mätta och belåtna? Finns det någon bild av dem? Varför vill de lyssna på just dig? Ta reda på allt du kan om dem. Är de många får du lära känna dem som grupp. Är de få bör du försöka lära känna dem som individer. Gärna vid namn. Försök att förvandla dem från åhörare till människor. Ju mer du vet desto mer kommer du automatiskt att anpassa din föreläsning till dem. Dessutom ökar det självförtroendet som föreläsare om du har känslan att du känner dem.

Det du inte kan få reda på själv kanske du kan få från den som har arrangerat föreläsningen, från någon representant för gruppen eller på internet.
Näst viktigast är det att veta vad publiken vill och behöver veta om ämnet. Du ska anpassa ditt anförande efter deras behov, inte efter vad du vill berätta. Det är inte ovanligt att det är olika saker.

Berättar du vad du vill att de ska veta och de inte är intresserade, slösar du med både din och deras tid. De kommer att tycka att det var ointressant och då lär inte ditt budskap gå fram heller.
När du vet vem du ska tala till och vad du ska tala om är det dags att fundera över hur du ska framföra ditt budskap.

Ofta delar man in en föreläsning i inledning, själva föreläsningen och avslutning.

I inledningen berättar du kortfattat vad det är du ska berätta. Finns det tid, och publiken inte är för stor, kan du också fråga dem vad de har för förväntningar. Gör du det har du möjlighet att anpassa innehållet så att du säkert får med allt de vill höra. Då gäller det dock att du behärskar ämnet så att de inte väntar sig något som ligger inom ämnets gränser men som du inte kan. Det du inte har möjlighet att gå igenom kan du be att få återkomma om eller hänvisa till andra källor om möjligt.

I inledningen är det också lämpligt att berätta hur du vill göra med frågor. Ska de ta dem allteftersom eller i slutet? Fördelen med att ta dem allteftersom är att det är lättare att göra föreläsningen till en dialog där åhörarna deltar. Det gör det mer levande och kan öka utbytet både för dig och din publik. Nackdelen med att ta frågor löpande, är att det kan stycka upp föreläsningen på ett sätt som inte passar. Om det är många frågor kan du dessutom hamna i tidsnöd och i värsta fall inte hinna klart. Den risken minskar om du besvarar frågor i slutet.

I själva föreläsningen säger du allt det du har sagt i inledningen att du ska prata om. Försök att berätta i en ordning som är logisk för den som lyssnar, så att allt har sin naturliga plats. Ofta går det bra att utgå ifrån hur du själv skulle behöva höra det du har att berätta. Ta gärna hjälp av bilder när du berättar. Det underlättar för lyssnarna att förstå och minnas. Undvik dock bilder som tar uppmärksamheten ifrån det du har att berätta. Gå igenom bilderna och ifrågasätt om de är viktiga för att du ska få fram budskapet. Endast bilder som stödjer ditt budskap ska vara med.

I avslutningen sammanfattar du det viktigaste i det du har berättat.

Det har flera syften. Du får möjlighet att upprepa vad du har sagt ytterligare en gång, vilket hjälper åhörarna att minnas. Du kan också pricka av att du har gått igenom allt du lovade i inledningen. När avslutningen är klar får du inte glömma att fråga om det är någon som har ytterligare frågor. Ofta är det bra att lämna en e-postadress eller ett telefonnummer som de kan använda om det dyker upp fler frågor när föreläsningen är slut (eller om de vill anlita dig igen).

Rädsla att tala inför andra är ofta egentligen en rädsla för att inte behärska det publiken förväntar sig att höra. Om du känner publiken minskar du den risken och höjer samtidigt ditt självförtroende.

Den svåraste föreläsning jag har gjort var inför knappt hundra okända personer av åtskilliga olika nationaliteter från flera värlsdelar, på engelska i Cannes. Svårigheten låg i förberedelserna. Jag visste inte vilka åhörarna var, mer än att de förmodligen till stor del jobbade i finansbranschen, inte hur föreläsningsalen såg ut, och jag visste inte vilka förväntningar de hade, om några. Jag visste inte ens om de kände till företaget jag representerade. Jag var jättenervös.

Med sådana förutsättningar kan det väl bara gå bra. :-) Man överkompenserar för alla okända faktorer i förberedelserna. Försöker veta allt om det man ska berätta i brist på kunskap om åhörarna.

Det går att skriva hur mycket som helst om att tala inför andra. Jag är ingen expert. Jag har hållit många föreläsningar och presentationer och leder hundratals möten av olika slag varje år. Jag lär mig nya saker nästan varje gång.

När vi hade talat om hur man planerar en föreläsning kom vi in på mindmapping. Mamma lånade en bok om mindmapping för ett tag sedan. Jag sa att mindmaps inte bara är ett bra sätt att samla minnesanteckningar vid möten, utan att de också är ett bra sätt att planera anföranden och presentationer.

Bland fördelarna med mindmapping, jämfört med linjära anteckningar, kan nämnas att man ofta kan ha hela presentationen på ett enda papper. På det sättet minskar risken att man tappar bort sig. Det är också lättare att hoppa mellan olika delar om man får frågor. En annan fördel är att det är lättare att få en bra struktur på det man ska berätta. Det viktigaste delarna hamnar nära mitten och detaljer längre ut mot kanterna. Samma mindmap kan användas för olika publik. Man hoppar över de delar som inte är relevanta.

Det mamma skulle föreläsa om var kriser och hur man hanterar dem. Det var ganska intressant. När vi pratade om mindmapping använde vi kriser som exempel och ritade på tavlan i köket.

Vi delade in ämnet i tre delar: Typer, faser och hantering.

Det finns två typer: Traumatiska kriser och utvecklingskriser. En traumatisk kris kan vara en trafikolycka, misshandel, krig eller något liknande medan en utvecklingskris kan vara en ålderskris, arbetslöshet eller något annat som har med personens utveckling att göra.

Alla kriser, oavsett om det är utvecklingskriser eller traumatiska kriser, brukar beskrivas som fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Exempel på sådant som ingår i hanteringen är värme, vila, vätska (och näring förstås) och varsamhet. Fyra v.

Mamma hade beskrivit alltihop med ord på små linjerade lappar. Jag tror att vi fångade stora delar av det i mindmappen.

När vi var klara hade jag lärt mig lite om kriser och mamma förhoppningsvis lite om mindmapping och hur man förbereder en föreläsning.

Vid frukostbordet:

Emmy: - Pappa, vad står det där?

Jag: - Ja, vad står det?

Emmy: - Juice?

Jag: - Gissa inte, läs. Vad är det för bokstav?

Emmy: - G.

Jag: - Och nästa?

Emmy: - P.

Jag: - Nej, det där.

Emmy: - Apelsin.

Jag: - Ja, det ska föreställa ett o. Och det där?

Emmy: - P.

Jag: - Nej, ett d. Vad står det på de där två raderna då?

Emmy: - M o r.

Jag: - Och sista raden?

Emmy: - Juice?

Jag: - Nej, gissa inte. Vad står det för bokstäver?

Emmy: - G o n.

Jag: - Ja, och vad blir det. G o d.

Emmy: - God?

Jag: - Ja. M o r g o n.

Emmy: - Morgon?

Jag: - Ja, bravo!

Emmy: - Baklänges då?

Jag: - Ja, vad blir det baklänges? Läs.

Emmy: - N o g r o m.

Jag: - Och där?

Emmy: - D o g.

Jag: - Ja. Nogrom dog.

Emmy: - Nogrom dog.

Jag: - Vad betyder det?

Emmy: - Att någon människa som heter Nogrom dog.

Emmy: - Jag ska visa mamma min flicka.

Jag: - Vilken flicka?

Emmy: - Elastaflickan.

Jag: - Jaha, superhjälten. Eller superhjältinnan.

Emmy: - Mamma är en superhjältegrudinna.

Jag: - Grudinna?

Emmy: - Judrinna.

Jag: - Judrinna?

Emmy: - Judinna.

Jag: - Judinna?

Emmy: - Vad heter det?

Jag: - Jag vet inte. Jag vet inte vad du menar.

Emmy: - Ähh.

Jag: - Hur många korvar vill du ha?

Emmy: - Som han.

Jag: - Du orkar inte tre korvar. Du får två.

Emmy: - Tre.

Jag: - Två.

Emmy: - Tre, annars hugger jag dig i huvudet. Jag har en yxa hemma hos mamma.

Verb.

Emmy: - Kolla farfar vad jag gör.

Farfar: - Vad gör du då?

Emmy: - Jag skruvar och muttrar.

Inte bra, men kanske bäst.

Joey: - När ska jag gå hem från fritids i dag?

Jag: - Du kan väl gå hem vid 5. Då kommer Nathalie också.

Joey: - Men då har alla andra redan gått hem.

Jag: - Har du med dig din hemnyckel?

Joey: - Nej.

Jag: - Då kan du inte komma in om du går hem tidigare.

Joey: - Nej.

Jag: - Gå hem 5 då.

Joey: - Men det är så tråkigt att vara sist kvar.

Jag: - Men Joey, vad är ditt förslag? Berätta för mig hur du vill göra.

Joey: - Äsch, okej, jag går väl hem 5 då ...

Lätt överdrift.

Jag: - Pappa, jag borstar dockans hår.

Jag: - Jaha, vad bra.

Emmy: - Ja. Kolla, det lossnar stora hårtussar.

Jag: - Borsta inte så hårt då, dockan håller inte för det. Så ska man inte göra.

Emmy: - Joho, så brukar mamma göra på mig.

I går var vi på förhandsvisning av Superhjältarna (The Incredibles).

Superhjältarna är en datoranimerad film från Pixar som gjorde Toy Story, Monsters Inc och Hitta Nemo. Den handlar om en familj bestående av superhjältar som har dragit sig tillbaka och lever ett stilla familjeliv. De blir indragna i nya äventyr och måste rädda världen.

Vi satt på balkongen med en gång framför oss så vi fick gott om plats för benen och Emmy såg bra fastän hon är kort. Det var lite svårt att sitta still. Allteftersom filmen blev mer spännande flyttade sig Emmy längre fram på stolen. Till slut lutade hon sig i stort sett bara mot den. Plötsligt fällde biostolen ihop sig och Emmy dråsade i golvet med an dov duns. Hon blev ganska förvånad och låg kvar på rygg några sekunder innan hon förstod vad som hade hänt. Sedan började hon skratta.

Efter det alternerade hon mellan att sitta på sin stol, i mitt knä och på golvet framför oss. Långa stunder låg hon på golvet och tittade över ryggstöden på de nedsänkta stolarna på andra sidan gången.

Efteråt berättade Emmy att hon tyckte att den allra största behållningen var en animerad kortfilm som de visade för huvudfilmen. Kortfilmen heter Boundin´ och handlar om ett steppande får som blir av med sin ull. Den var väldigt larvig och jättecharmig.

Jag tyckte mycket bra om filmen. Det var säkert ett år sedan jag såg reklam för den första gången.

De lär sig.

Joey: - Får jag låna de här flaskorna och ta ner dem till mitt rum?

Jag: - Vad ska du ha dem till?

Joey: - Jag ska spela bowling.

Jag: - Bowling?

Joey: - Ja, jag ska använda dem som käglor.

Jag: - Jaha, ja, det får du väl göra.

Joey: - Ja, du brukar ju säga att man ska göra saker, inte bara vänta på att de händer.

Nathalie: - Är det där Täby kyrka?

Jag: - Nej, det är Danderyds kyrka.

Nathalie: - Jaha.

Emmy: - Det var där Jesus föddes.

Emmy: - Det är ju hon som brukar finnas i Sverige.

Jag: - Känner du igen henne? Vet du vem det är?

Emmy: - Ja, det är ... Carolina ... Klüft.

Jag: - Va, har du sett henne?

Emmy: - Ja.

Jag: - Var då?

Emmy: - Hos mamma. Hon brukar hoppa.

Jag: - Ja, vad duktig du är.

Emmy: - Jag kände igen hennes kläder. Och håret.

Ett kort ögonblick flimrade Carolina Klüft förbi när hon hoppade höjdhopp i en musikvideo på TV. Det hann Emmy både uppfatta och känna igen henne.

När barnen är hemma tjatar jag på dem att de ska plocka undan sina saker. När de är borta blir jag glad när jag hittar spår efter dem: Barbiedockor i soffan, böcker på vardagsrumsmattan, kläder på golvet, färgpennor på köksbordet, tandkräm i handfatet, sockerkaka på köksgolvet.