den 6 april 2004

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

   Dagens Nyheter hänvisar till en amerikansk undersökning och berättar att små barns TV-tittande ökar risken för koncentrationssvårigheter i skolåldern.

De störningar som har noterats är rastlöshet, impulsivitet, svårighet att fokusera och förvirring. Rekommendationen är att inte låta barn under två år titta på TV. Förutom ovanstående risker nämns även risk för överviktighet och ökad aggressivitet.

Undersökningen har även fått kritik. Vissa forskare anser att man måste göra mer omfattande undersökningar för att kunna dra tydliga slutsatser.

den 20 december 2003

   Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 15 december 2003

   I dag gjorde jag studiebesök på dataövervakningscentralen på ett svenskt storföretag i finansbranschen. De hade en vägg full med datorskärmar och i mitten hängde en jättestor skärm med de mest kritiska problemen för tillfället.

Personalen satt i små arbetsgrupper i det stora rummet. Vi fick se en nätövervakningsapplikation som visade företagets nätverk som gröna streck mellan gröna cirklar som symboliserade servrar. Om något fel uppstod visades det genom att strecket med avbrottet färgades rött.

Rött och grönt är två av de färger som färgblinda brukar ha svårast att se skillnad på. Grått och grått. Jag frågar mig varför man väljer de färgerna på en så kritisk applikation. Fast det är klart, kan man använda dem i trafikljus så ...

I en annan applikation var texten svart på mörkgrön bakgrund. Jag fick trycka näsan mot skärmen för att se vad det stod.

Det verkar inte vara användbarhetsexperter som gör gränssnitten till övervakningsprogramvaror för nätverk och servrar.

   Som avslutning på Right-brained children in a left-brained world berättar Jeffrey Freed om en pappa som kom till insikt om att han hade ADD i samband med att hans dotter diagnosticerades.

Efter ett möte med elvaåriga Sharon konstaterade Freed att hon var extremt högerhjärnad och hade de klassiska tecknen på ADD. Efter detta första möte lämnade Sharon mötet tillsammans med sin mamma medan hennes pappa tyst gick fram till Freed.

Han var mekaniker med egen firma. Ett hårt liv hade satt sina spår. Han var 43 år men såg ut som 60 med grått hår, koppärrigt ansikte och sorgsna ögon. Han tänkte att Freed bättre skulle förstå Sharon om han berättade sin historia. Medan han berättade strök han bort tårar ur ögonen.

Darrell, som pappan hette, berättade att skolan hade varit som tortyr för honom. Han återhämtade sig aldrig efter att ha misslyckats i tvåan och han uppfattades alltid som en underpresterare. Han kämpade med läsning, var urdålig på att skriva och skämdes över sin oförmåga att skriva tidsbegränsade prov. Han ansåg sig ha haft tur som fick C i betyg. Hans föräldrar talade ständigt om för honom hur mycket de skämdes över honom. Darrell kom nätt och jämnt igenom high school och tog värvning i armén. Högskola var det inte tal om. Efter att ha blivit hemförlovad från armén gifte han sig och fick fem barn. Han sysselsatte sig med det enda han kunde, att bygga om motorer, men familjen var beroende av matkuponger för att hålla sig flytande.

Darrel grät bittert medan han berättade historia efter historia om sin misslyckade skolkarriär och sitt förstörda liv. Insikten att hans dotter hade ADD var en uppenbarelse om honom själv. Nu, sa han, förstod han allting. Medan han tog upp sin sjaskiga jacka och lufsade bort mot dörren, vände han sig om och sa:

Jeffrey Freed avslutar boken med dessa ord (min fria översättning):

den 11 december 2003

   Energisk, spontan, kreativ, fantasirik, global tänkare, flexibel, oberoende, engagerad, känslig, bestämd ...

En och annan känner säkert igen sig, eller har känt igen sig, i flertalet av dessa beskrivningar. Det är goda egenskaper som, rätt använda, kan vara till stor nytta och glädje. En del av dem som inte känner igen sig är antagligen avundsjuka på dem som kan beskrivas så.

Både de som känner igen sig och de som önskar att de kände igen sig kan ha glädje av att läsa exempelvis Right-brained children in a left-brained world eller Attention deficit disorder: A different perception. Beskrivningen brukar stämma ganska bra på människor med ADHD och ADD. Fast då är det vanligare att ord som dessa används:

Hyperaktiv, impulsiv, lättdistraherad, dagdrömmare, ouppmärksam, oförutsägbar, diskussionslysten, envis, lättretlig, aggressiv.

Vart och ett av dessa negativt laddade ord, har en positiv motsvarighet på översta raden. Det beror på perspektivet vilket som används, ungefär som talesättet "våra barn och andras ungar". Ordexemplet ovan kommer från boken The myth of the ADD child, av Thomas Armstrong, och citeras i Right-brained children in a left-brained world.

Många vuxna vet inte om att de har ADD eller ADHD. De har kanske alltid vetat att de är lite annorlunda, men inte tillräckligt för att ana att de kan diagnosticeras. Det är vanligt att en förälder får veta att han eller hon har AD(H)D först när ett barn får diagnosen. Då, plötsligt, faller bitarna på plats och barnets svårigheter kan spåras tillbaka till föräldern som barn.

den 10 december 2003

   Som en kommentar till gårdagens text om Joeys matematiklektion berättade Eva om sina svårigheter med matte i skolan och hennes egen tid som mattelärare.

Hennes text är lysande. Hon visar prov på precis den förmåga att förklara saker visuellt som Jeffrey Freed efterlyser i Right-brained children in a left-brained world:

Lyckligtvis har Joey inga svårigheter med matte. Han tycker att det är roligt och tillhör klassens duktigaste. Jag lägger mig bara i när han ber om det eller om jag ser att han gör något på ett dumt sätt.

den 8 december 2003

   Right-brained children in a left-brained world har blivit en av mina favoritböcker om ADD och ADHD. Den är bra på flera sätt. Dels beskriver den på ett bra sätt de problem framför allt barn med dessa diagnoser kan ha i många vanliga studiemiljöer. Dels innehåller den många alternativa sätt att lära dessa barn att läsa, skriva, räkna och mycket annat som anses vara självklart att kunna.

Alla föräldrar till barn med uppmärksamhetsproblem borde läsa boken. Likaså alla lärare och utbildare. Mycket i boken går att göra utan stor påverkan på andra elever i en klass. Bara att känna till hur ett barn med ADD tänker och lär sig kan spela en viktig roll. Det kan vara hela skillnaden mellan att ha en elev som ständigt hamnar på efterkälken och att samma elev i stället tillhör klassens ljus, eller åtminstone klarar sig bra. Einstein klarade sig dåligt i skolan. Vem hade, så här i efterskott, vågat neka någon som Einstein utbildning på hans egna villkor? Vad hade hänt om han hade låtit sig hindras av alla motgångar? Hur många "Einstein" sitter och kämpar i svenska klassrum därför att ingen ger sig tid att förstå dem?

Två exempel på de anpassningar man kan behöva göra, är att låta "högerhjärnade" elever göra prov utan tidsgräns och att låta dem slippa skriva ner lösningar på exempelvis matematikproblem. Om svaret är riktigt och eleven kan berätta hur han eller hon löser det visuellt i huvudet, bör det räcka. Einstein brydde sig sällan om att härleda sina lösningar så som "man ska". Det var ofta andra som gjorde det åt honom, enligt Thomas G. West i In the mind´s eye.

Varje gång jag läser böcker om dyslexi, ADD, ADHD, Aspergers syndrom, eller andra liknande handikapp, slås jag av hur tunn gränsen mellan dessa diagnoser och "fullt normala" människor verkar vara. Jag kan inte identifiera mig med alla diagnoskriterier för exempelvis ADD, men många verbala beskrivningar av dessa svårigheter skulle jag kunna ha skrivit själv. Jag tog mig igenom skolan hela vägen och kan ibland förundras över det. Egentligen tycker jag att det inte borde ha gått.

Den avgörande skillnaden mellan mig och en del "bokstavshandikappade" verkar ibland vara att jag nog aldrig har känt mig oduglig eller "dum i huvudet" när jag har presterat dåligt. Provresultat har aldrig haft någon självklar koppling till begåvning. För mig har dåliga resultat varit kopplade till ointresse och jag har hävdat det också, men kanske inte alltid blivit trodd. Det är ingen konst att få 7 poäng av 100 i ett ämne som man inte har något som helst intresse av.

I någon mån tycker jag att mitt synsätt har bekräftats efter skolan. Jag har aldrig haft några problem att sysselsätta och försörja mig med roliga saker. I en annan skol- och uppväxtmiljö hade jag säkert kunna bli knäckt av dåliga studieresultat, så jag är förmodligen lyckligt lottad.

den 2 december 2003

   När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

den 30 november 2003

   Människor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

den 18 november 2003

   Michael Gruber vid Umeå universitet har i en avhandling kommit fram till att dyslektiker lagrar talat språk i en annan form än icke-dyslektiker.

Det stämmer med vad Sally Shaywitz skriver i Overcoming Dyslexia.

Dyslexi - ett problem inte bara med läsning och stavning utan också med lyssning

   Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.

De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.

När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.

Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.

Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]

En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.

Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.

När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.

Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.

den 13 november 2003

   Sally Shaywitz skriver i Overcoming dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level att det inte finns något som tyder på att dyslektiker ser ord och bokstäver bakvänt eller omkastat. Ronald D. Davis skriver att det är ganska vanligt att det är så i The gift of dyslexia: Why some of the smartest people can´t read and how they can learn.

Frågan är vad som stämmer. Ronald D. Davis har själv dyslexi och har hjälpt många andra dyslektiker med sina metoder. Sally Shaywitz har å andra sidan forskat om dyslexi och bygger sitt påstående på forskningsrön. Även hon har hjälpt många dyslektiker att lära sig läsa. Det är kanske inte så viktigt hur det förhåller sig. Ingen av deras metoder är beroende av om det är så eller inte.

Det finns likheter mellan hur de beskriver dyslexi också. Bägge säger att de svåraste orden inte alls behöver vara de långa och komplicerade, utan att det är dem vars mening är svår att visualisera eller komma ihåg. Om, att, i, på, ur, men, som och liknande ord.

Båda säger också att det inte är någon tvekan om att det går att hjälpa alla dyslektiker och att dyslexi tycks vara ärftligt. Om en förälder är dyslektiker, är sannolikheten mellan 1/4 och 1/2 att barnen också är dyslektiker, enligt Shaywitz. Båda vittnar också om att dyslektiker ofta är högt begåvade, men att deras oförklarliga svårighet att läsa och skriva sänker deras självförtroende.

Jag har försökt ta reda på hur diagnosticerade vuxna dyslektiker kan få hjälp i Sverige, men det verkar vara svårt att få några bra svar. Möjligen är systemen uppbyggda kring förutsättningen att dyslektiker upptäcks och får hjälp som barn. Så är det i vilket fall som helst inte alltid.

den 9 november 2003

   Av en händelse råkade jag se Small time crooks av Woody Allen på tv. Jag zappade förbi och fastnade efter några minuter.

Den var riktigt rolig. Fylld av utstuderade karaktärer. Filmen handlar om några småbrottslingar som ska göra en bankkupp. Woody Allens rollfigur är "hjärnan" och hans fru, som spelas av Tracy Ullman, ska förestå en kakbutik som är täckmantel för en rififikupp mot banken på samma gata.

Allen och hans tre lika begåvningsbefriade kumpaner diskuterar vid ett tillfälle hur de ska dela bytet. De inser att Ullman måste få vara med och dela bytet, men tycker inte att hon ska få en lika stor andel. "Vi tar 1/4 var och ger henne 1/3", föreslår en av kumpanerna.

Kuppen mot banken misslyckas förstås (de hamnar i en klädaffär). Däremot gör täckmanteln, Ullmans kakbutik, succé och blir en mångmiljonindustri som gör dem rika allihop. Ungefär där börjar filmen på riktigt.

Rollfiguren "May Sloan" måste ha fått sin karaktär från definitionen av Aspergers syndrom dragen till ytterlighet. Jag skrattade så fort hon öppnade munnen. På en social tillställning fick hon order att inte prata om något specifikt, utan bara hålla sig till diskussioner om vädret, för att inte försäga sig om kuppen. I nästa scen står hon och reciterar väderprognosen för en av de andra gästerna. Hon bokstavstolkar allt som sägs och det blir hysteriskt roligt.

Jag har nog inte sett mer än två eller kanske tre andra Woody Allenfilmer. En var rolig och en var halvtråkig. Small time crooks var en oväntad höjdare. Fast man ska kanske inte se den med för höga förväntningar.

den 8 november 2003

   I slutet av Attention deficit disorder: A different perception finns ett avsnitt om Thom Hartmann som har skrivit boken. Fram till dess har det inte nämnts på något ställe att han själv har ADD, men där både står det och framgår med all tydlighet. Några av de saker han har gjort och varit med om finns uppräknade. Bland annat har han:

den 6 november 2003

   TSDD, Task-Switching Deficit Disorder, är, i analogi med benämningen ADD, vad vi "vanliga" skulle kunna påstås lida av. Vi har ofta en oförmåga att byta snabbt mellan olika uppgifter på det sätt som personer med ADD kan. Förslaget kommer från Thom Hartmann i Attention deficit disorder: A different perception.

I boken finns det ett antal berättelser av personer som har ADD om hur de upplever sig själva och världen. Här är ett exempel:

En del som läser ovanstående känner kanske igen sig, vilket förstås inte behöver betyda att man har ADD. Ett annat citat lyder:

Ett annat vanligt drag hos människor med ADD är att de har svårt att behålla vanliga jobb. I ett exempel beskrivs hur Thomas Alva Edison som sjuttonåring hade fyra olika jobb. Alla fick han sparken från därför att han inte lyckades koncentrera sig på de monotona sysslorna. Som femtonåring var han anställd som signalman vid järnvägen. Varje timme förväntades han signalera in till huvudkontoret. Han fick sparken när hans chefer kom på att han hade byggt en apparat som automatiskt signalerade in varje timme. Detta var ursprunget till en automatisk telegraf som han senare utvecklade. Andra personer som hade ADD och som nämns i boken är Benjamin Franklin, Sir Richard Francis Burton och Ernst Hemingway

den 5 november 2003

   Skådespelaren Michael J. Fox har Parkinsons sjukdom. Fast Company har en läsvärd artikel om hur han har startat en stiftelse, vars mål är att hitta ett botemedel för Parkinsons inom tio år.

Om de lyckas återstår att se, men de har uppenbarligen åstadkommit mycket på kort tid. Läs artikeln och intervjun:

Change Agents - Michael J. Fox and Deborah Brooks

den 4 november 2003

   Nikotin är en av de mest beroendeframkallande droger vi känner till. Värre än kokain till exempel. Nikotin tycks också ha en ganska okänd påverkan på vissa barn. Barn till föräldrar som röker mer än ett paket cigaretter om dagen i barnens närhet, löper en 100 procent ökad risk att bli "stökiga" på ett sätt som påminner om dem med ADD. Barn till föräldrar som röker mindre än ett paket om dagen löper 40 procents ökad risk. Det har gjorts flera undersökningar som visar ett "signifikant" samband. Däremot har man inte kunnat visa något samband mellan mammans rökning under graviditeten och stökighet senare i livet.

Ovanstående har jag läst i Attention deficit disorder: A different perception. Thom Hartmann kom på att det kunde finnas ett samband när han träffade en grupp föräldrar som berättade om sina extremt bråkiga barn. De kedjerökte så att han själv hade svårt att koncentrera sig på vad de sa. Då började han titta efter studier kring detta eventuella samband och hittade en hel del.

Nikotin i de mängder en rökare får i sig, påverkar flera delar av hjärnan och kan ge både positiva och negativa effekter. För exempelvis passivt rökande barn, som får i sig kanske en tio- eller tjugondel så mycket rök, är mängden bara så stor att de delar som ger negativa effekter påverkas. Thom Hartmann föreslog som jämförelse, att man skulle fråga en storrökare hur han mår om han bara får röka en eller två cigaretter per dag. Förmodligen skulle han beskriva känslan på ett sätt som påminner om reaktionen hos de barn som drabbas av den passiva rökningen. De får i sig ungefär lika mycket nikotin som en till två cigaretter ger en aktiv rökare.

den 30 oktober 2003

   Thom Hartmann frågade en god vän, som är författare och har ADD, hur han kunde skriva 500-sidiga böcker trots att han har svårt att hålla uppmärksamheten på samma sak under längre stunder. Svaret han fick var: "Fem sidor om dagen".

Oavsett hur lätt eller svårt det var skrev han alltid fem sidor per dag. Ibland var han klar klockan 10 på förmiddagen. Då kunde han ta det lugnt, gå en promenad eller leka resten av dagen. Andra gånger blev han inte klar förrän sent på natten, men han tvingade sig alltid att skriva de fem sidorna per dag.

Det blev 500 sidor på ungefär tre månader. Han gick igenom och skrev rent boken med en takt på 15 sidor per dag, vilket blev ytterligare en månad per bok. Totalt tog det fyra månader för en bok och han skrev tre böcker per år.

Detta är ett lysande exempel på hur man kan uppnå stora mål genom att bryta ner dem i så små delar att det blir hanterbart.

Exemplet kommer från Attention deficit disorder: A different perception.

Att betrakta annorlunda som dåligt är något Thom Hartmann vänder sig emot. Han föredrar att formulera det som kan vara problem som fördelar. Det finns en tabell över typiska ADD-drag så som de brukar beskrivas och så som de alternativt kan beskrivas som styrkor.

"Distorted sense of time: unaware of how long it will take to do something." Kan i stället beskrivas: "Tireless: capable of sustained drives, but only when 'hot on the trail' of some goal."

"Impatient." Kan bli: "Results oriented. Acutely aware of whether the goal is getting closer now."

"Has difficulty following directions." Eller: "Independent."

En person med ADD föreslog en alternativ titel på boken: "I´m not inattentive, you´re just boring." Det visar precis vad det handlar om: perspektiv. Dålig uppmärksamhet, säger någon. Svårt att hålla uppmärksamheten på tråkiga saker, säger en annan.

den 29 oktober 2003

   Attention deficit disorder: A different perception har ett kapitel som heter "How to turn a 'disorder' back into a skill". Där finns tips om hur den som har ADD kan hantera ett liv anpassat efter "normala" människor.

   Jag såg ett program på TV där ordet synestesi nämndes. Det är en åkomma som gör att sinnesintryck blandas ihop i hjärnan. Ljud och synintryck kan uppfattas som färger eller smaker och lukter till exempel. Via Google hittade jag en sida som ganska bra beskriver det. Det är en kille som heter Christian Liljeberg som har synestesi som har skrivit den.

Synestesi

Han beskriver hur han ser veckodagarnas namn som färger. När jag var mindre gjorde jag också det. Veckan var som en regnbåge av färger. Söndag var grön, lördag röd och måndag gul. Jag vet inte varför jag såg det så. Det började innan jag kunde läsa. Kanske var det ett sätt att konkretisera något som verkade abstrakt.

den 28 oktober 2003

   Jägare har ADD.

Thom Hartmann resonerar i Attention deficit disorder: A different perception kring de utmärkande dragen hos människor med ADD. Han jämför dem med dragen hos utpräglade jägare och drar slutsatsen att människor med ADD är jägare i ett samhälle anpassat för jordbrukare.

Det är intressant. När han skriver låter det trovärdigt. I boken finns det en lista med de viktigaste kännetecknen för ADD och en med de viktigaste för en jägare. De stämmer nästan helt överens.

Här är, enligt boken, några egenskaper som kännetecknar framgångsrika jägare:

den 15 oktober 2003

   Annika tipsade mig om en kort artikel på Expressens hemsida. Den handlar om en brittisk undersökning som visar att 40 procent av rika affärsmän, som ingick i en studie, hade dyslexi. Samtliga studerade hade själva tjänat sina ihop sina förmögenheter.

Dyslexi - inget hinder för att bli rik

den 10 oktober 2003

   The gift of dyslexia - en bok om dyslexi.

The gift of dyslexia är skriven av Ronald D. Davis.

För många, kanske de flesta, är dyslexi huvudsakligen ett handikapp. Ronald D. Davis, som själv är dyslektiker, ser dyslexi som en gåva. En gåva som kan ha vissa negativa bieffekter, som läs- och skrivsvårigheter.

I boken beskrivs såväl för- som nackdelar med dyslexi. Enligt Davis tänker en dyslektiker visuellt i stället för verbalt. Genom att tänka visuellt hinner en dyslektiker tänka många gånger snabbare än en verbal tänkare, men i och med att en dyslektiker har svårighet att tolka ord tar det ändå längre tid för dem att läsa.

I exemplen över fördelarna med dyslexi nämns ett antal kända dyslektiker. Exempelvis Albert Einstein, Steven Spielberg, John F Kennedy (som dessutom var en otrolig snabbläsare) och Leonardo da Vinci.

Andra halvan av boken är dedicerad åt att beskriva en teknik för att lära dyslektiker att läsa. Ord vars betydelse är tydlig, de flesta substantiv och verb till exempel, brukar inte innebära några problem för dyslektiker. Det är ord som inte går att visualisera som ställer till det. "Men", "när" och "att" är typiska svårvisualiserade ord.

En del i strategin för att lära dyslektiker att läsa går ut på att lära dem att visualisera dessa "stopp-ord".

Detta är en mycket läsvärd bok. Jag tror att den som känner någon som har dyslexi (det gör de flesta), och är intresserad av vad det innebär, kan ha nytta av att läsa boken. Likaså den som arbetar som lärare och kommer i kontakt med dyslektiker.

den 24 juli 2003

   Michael Faraday är bland annat mannen bakom idén att materia är kraftfält. Han växte upp under mycket fattiga förhållanden och hade svårigheter med tal, stavning, interpunktion och att veta när det skulle vara stor begynnelsebokstav. Allra störst problem hade han med matematik och sitt opålitliga minne. Han var en visuell tänkare.

James Clerk Maxwell var också en visuell tänkare och framstående inom områdena elektromagnetiska fält och ljus. Han utvecklade en metod för att analysera spänningar i brokonstruktioner och skapade terminologi för att beskriva riktning och styrka på krafter. Till skillnad från Faraday växte han upp på landet under idylliska förhållanden. Han stammade och blev retad i skolan för sitt annorlunda sätt. Maxwell talade entonigt och hade svårt att formulera sig i tal.

Albert Einstein behöver knappt presenteras. Han formulerade relativitetsteorin bland annat. Han hade också ganska stora problem i skolan. En del skulle etikettera honom som dyslektiker. Som barn var han känd för att få raseriutbrott. Einstein var aldrig särskilt bra på vad de flesta skulle kalla enkel matematik, men däremot lysande när det gällde de svårare delarna. Han gjorde ofta räknefel även i vuxen ålder. Han blev ombedd av en lärare att sluta skolan därför att hans "blotta närvaro förstörde klassens respekt för läraren".

Lewis Carroll (C. L. Dodgson) var lärare i matematik i Oxford samt författare. Han hade mycket dåligt minne för siffror och ansikten. Personer han kände väl kunde uppfattas som kompletta främlingar på grund av hans dåliga minne för ansikten. Hela sitt liv stammade han.

Henri Poincaré är känd som "universalmatematiker" och lämnade viktiga bidrag till matematiken inom många viktiga områden. Poincaré lärde sig tala mycket tidigt, men han talade väldigt illa. När han lärde sig skriva visade det sig att han kunde skriva lika illa med vänsterhanden som med högerhanden. När han som vuxen skrev ett intelligenstest gick det så dåligt att han hade blivit klassad som idiot om han vore ett barn. Då ansågs han redan vara den tidens mest framstående matematiker. Läste han en bok, vilket han gjorde med mycket hög hastighet, kunde han tala om var och på vilken sida samt rad något i boken stod. Han mindes boken under resten av livet. Det samma gällde saker han hörde. Långa matematiska formler mindes han när han fick dem upplästa för sig. Han såg nämligen inte tavlan där de stod. Poincaré hade mycket dåligt minne för vardagssaker som ifall han hade ätit frukost eller inte.

Thomas Alva Edison uppfann glödlampan, rörlig film och grammofonen, bland annat. Han hade mycket svårt för att lära sig saker utantill, vilket till slut fick honom att rymma från skolan. Som barn ansågs han nästan vara ett dumhuvud inom sin familj och även av sig själv. Han hörde mycket dåligt. Det är oklart om han var dyslektiker eller inte. En del påstår det och andra att han inte kan ha varit det.

Nikola Tesla ligger bakom många saker med anknytning till kraftförsörjning: Växelström, stora vattengeneratorer, motorer, högspänningstransformatorer med mera. Han uppfann också den första radion och mycket annat. Han var mycket visuellt orienterad i sitt tänkande och beskrivs som en "showman" som nästan uppförde sig som en magiker när han visade sina uppfinningar. Tesla hade tvångsbeteenden och var bland annat tvungen att beräkna kubikarean av all mat han stoppade i munnen innan han åt den. Han var alltid tvungen att avsluta böcker, och hela volymer av böcker, när han väl hade börjat läsa dem, oavsett om det skulle ge honom något i utbyte mot uppoffringen.

Leonardo da Vinci var uppfinnare, konstnär och mycket duktig inom väldigt många andra områden. Han hade också ett mycket visuellt tankesätt. Han var vänsterhänt och skrev från höger till vänster oftast. Det hände även att han målade spegelvänt. da Vinci hade skrivsvårigheter och stavade ständigt fel på ord som uttalades likadant. Han gjorde även många andra skrivfel.

Winston S. Churchill var en världsledare under andra världskriget då han var premiärminister i Storbritannien. Hela livet hade han en taldefekt. Han är känd för att så ofta ha haft rätt och så ofta ha haft fel. Han beskrivs både som en stor visionär och oförutsägbar och planlös. Under hela sin skoltid hade Churchill stora problem. Språk var en av hans akilleshälar och han anses ha varit dyslektiker. Han hade mycket bra minne. Churchill blev mycket lätt distraherad av alla typer av ljud, men allra mest av vissling. När han skrev sina tal krävdes det absolut tystnad för att han inte skulle tappa tråden. Han ansågs slarvig. Han hade oerhört svårt att passa tider. Han var en visuell tänkare och hade mycket lättare för att ta till sig siffror om de presenterades i diagramform i stället för i tabellform.

George S. Patton var amerikansk general och ledde 3:e armén mot Tyskland efter dagen D i andra världskriget. Han var dyslektiker och ADD (attention deficit disorder). Av risk för att han skulle bli retad för sina svårigheter höll hans föräldrar honom hemma från skolan. Med tiden kom han över sina svårigheter att läsa och skriva.  

William Butler Yeats var poet och dramatiker och fick Nobelpriset. Han var dyslektiker. Hans pappa hjälpte honom att lära sig läsa på kvällarna. Yeats var visuell tänkare.

Ovanstående är hämtat från In the mind's eye. Det är många stora män och de har inte bara sin storhet gemensamt. De flesta av dem var visuella tänkare. De flesta hade läs- och/eller skrivsvårigheter. Flera av dem hade andra stora inlärningssvårigheter som barn och "blommade" först senare i livet. Några av dem hade stora svårigheter även inom sina huvudområden.

Var och en av dem beskrivs ganska utförligt i flera kapitel i boken. Delar av det skrev jag om här.

Det är ganska hoppfullt att läsa att det finns de som, trots stora problem inom många områden, lyckas väldigt bra i livet.

den 20 juli 2003

   En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

den 9 juli 2003

   Jag har aldrig kunnat lära mig saker utantill.

Multiplikationstabellen är en sådan sak som man förväntas, och har nytta av att, kunna utantill. Pappa och jag satt på somrarna och gjorde de matteböcker jag inte hade hunnit göra i skolan under läsåret.

Det jag minns bäst är alla bokuppslag som innehöll tal efter tal med multiplikation. Det känns som om vi höll på i dagar med varje sida. Pappa räknade i början av sommaren ut hur mycket jag var tvungen att räkna varje dag för att hinna bli färdig tills höstterminen började. Jag minns hur jag satt och grät framför böckerna. När hösten började kändes det inte som om jag hade haft sommarlov alls. Förmodligen pågick inte detta mer än två, kanske tre somrar, men jag upplevde det som om det var alla somrar i låg- och mellanstadiet.

Till slut lärde jag mig multiplikationstabellen hjälpligt. Jag gjorde små ramsor som jag läste tyst i huvudet. Det som det inte gick att göra ramsor av gjorde jag bilder av i huvudet. Bilderna kunde jag "läsa" och se vilka tal som blev vad.

Jag använder fortfarande samma knep för att komma ihåg multiplikationstabellen.

Det som störde mig allra mest med all tid jag lade ner på att göra färdigt matteböckerna, var att ingen frågade efter dem när jag kom tillbaka till skolan när terminen började. Jag väntade mig att någon skulle samla in dem och rätta dem. Det var det ingen som gjorde.

Jag kan fortfarande nästan inte lära mig saker utantill eller rent teoretiskt. På kort sikt kan jag minnas saker från texter genom att se texten framför mig i huvudet och läsa innantill. Det jag lär mig och kommer ihåg lär jag mig genom att prova. Jag gör saker om och om igen tills jag har provat så många kombinationer att jag genom erfarenhet vet vad som fungerar och inte. Då sitter kunskapen ofta ganska djupt. Många gånger djupare än hos andra som har läst sig till samma sak.

Kanske är det därför jag tycker om att bygga saker. Det finns fasta gränser för vad som fungerar och inte. I programmering går det ganska fort att pröva ett större antal kombinationer och på så sätt lära sig vad som går bra och vad som inte fungerar bra. Att hjälpa till att bygga pappas hus var samma sak. Att bygga mammas lekstuga tillsammans med Tommi också. Det är dessutom väldigt belönande att bygga saker. När dagen är slut ser man vad man har gjort. Det är inte som på jobbet där jag flyttar ettor och nollor. Det krävs ganska mycket för att se vad jag har åstadkomit efter en dag. Om det alls går att se.

Hela skoltiden var en lång transportsträcka till "livet". Jag kände mig aldrig skolmogen. Det vi lärde oss var mestadels teoretiska saker som jag inte såg någon praktisk nytta med. Nu efteråt kan jag konstatera att jag fortfarande har haft nytta av ganska lite av det jag inte lärde mig. Däremot har jag haft nytta av många andra saker som jag har lärt mig.

Eftersom jag inte lyckades förmå mig själv att lära mig alla saker som klasskamraterna kunde blev betygen dåliga. Inte så dåliga som de borde vara. Min strategi var att vara med på alla lektioner. Någon hade sagt att då kunde de inte dela ut lägsta betyg. Att jag tog mig igenom naturvetenskaplig linje på det sättet är fortfarande nästan ofattbart. Man borde inte kunna komma igenom klasserna och kunna så lite. Någon borde ha sagt stopp.

En händelse i gymnasiet minns jag särskilt väl. Det var i början av sista terminen som vår biologilärarinna hade enskilda samtal med alla elever för att gå igenom hur de låg till inför slutbetyget.

När jag kom in tittade hon på mig och suckade. Sedan tog hon fram en prov som jag hade gjort och bläddrade lite i det. Hon tittade på mig igen och sade: "Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte hur man kan ha så dåligt resultat på provet ens om man inte har läst på över huvud taget. Har du inte läst på?" Jag svarade med en lögn och sa att lite hade jag läst.

Jag brukade inte läsa på inför prov eftersom jag visste att det inte gjorde någon större skillnad mer än att jag blev trött. I stället gick jag och lade mig tidigt kvällen före proven så att jag åtminstone skulle vara utvilad.

Biologiläraren fortsatte: "Ja, jag vet inte ... Har du några planer för vad du ska göra i livet? Jag förstår inte hur du ska kunna få ett jobb med dina betyg." Då tyckte jag lite synd om henne för hon verkade uppriktigt bekymrad. Det var däremot inte jag. På den tiden rådde det stor brist på arbetskraft i bland annat finansbranschen. Jag hade ett stort intresse för aktiemarknaden och hade spenderat mer tid med att läsa om och studera den än med att göra läxor. Jag drev sedan något år en enskilt firma som handlade med aktier och hade precis startat ett handelsbolag tillsammans med några kompisar. När hon sa att hon inte visste vad jag skulle kunna bli hade jag fått jobb inom värdepappersdivisionen på en stor bank. Det minns jag inte om jag berättade för henne. Däremot sa jag att hon inte behövde oroa sig utan att det skulle ordna sig.

Under skoltiden var det min uppfattning att om man bara kunde tala för sig och var beredd att jobba hårt skulle det gå att få jobb och arbeta sig upp. Just då fungerade det också. Nu är det nog inte lika lätt för dem som avslutar sina studier.

---

Nu, ganska många år efter att jag slutade skolan, har jag börjat lära mig saker med hjälp av böcker. Snabbläsningen är en hörnsten. Utan den hade jag antagligen inte läst över huvud taget. En annan hörnsten är erfarenhet. Det jag läser i böcker nu kan jag ofta knyta an till egna praktiska erfarenheter och då är det plötsligt inte teori som ska läras in utantill. Jag ser mycket av det jag läser som bilder som stämmer överens med och kompletterar andra bilder av egna erfarenheter.

För 20 år sedan hade jag säkert inte kunnat förstå de böcker jag läser nu. De hade varit alldeles för abstrakta och intetsägande. Jag kanske börjar bli skolmogen. Å andra sidan har jag nog ingen nytta av någon examen nu. Jag lär mig det jag vill och behöver i alla fall.

---

Att jag kom att tänka på allt det här nu hänger ihop med In the minds eye som jag just läser. I morse läste jag om William Butler Yeats, irländsk författare. I ett stycke beskrevs delar av hans skoltid. Hans upplevelser av den hade likheter med mina. Han beskrev till exempel hur svårt han hade för att lära sig saker som andra tyckte var mycket enkla.

I förrgår läste jag om Winston Churchill. När han beskrev hur han föredrog praktisk kunskap framför teoretisk kände jag också igen mig väl. Han var ständigt sämst i de flesta ämnen. Det var jag med. Klasskamrater som var dåliga, men inte riktigt lika dåliga som jag, brukade komma fram till mig när vi fick tillbaka prov. De tyckte att det var en liten uppmuntran i eländet att det alltid fanns någon de kunde lita på hade sämre resultat. För min del gjorde det ingenting. Jag kunde gärna ha den rollen eftersom jag inte hade ambitioner att vara bättre. Ämnena intresserade mig inte.

En av de klasskamrater som brukade använda mig som "självförtroendehöjare" hade en bild av mig som lite ointelligent. Han blev mycket förbryllad när vi mönstrade för värnpliten. Där fick man göra diverse tester, både fysiska och psykiska. Sedan graderades man på en 9-gradig skala. Till hans stora förvåning hade jag en stark 9:a.

Till saken hör att han under hela gymnasietiden var inriktad på att bli yrkesofficer och tränade hårt för att göra bra ifrån sig på mönstringsproverna. Att jag, som inte hade tränat särskilt för detta, fick bättre betyg såg han mer eller mindre som en omöjlighet. Han nämnde det flera gånger efteråt.

De fysiska proverna var inte särskilt krävande och de så kallade "intelligenstester" man får göra passade mig perfekt. De gick bland annat ut på att vika ihop pappersfigurer i huvudet och den typen av uppgifter har jag alltid haft ganska lätt för. Att jag fick goda resultat var därför inte så konstigt.

In the minds eye är intressant läsning. Att se sina egna "problem" beskrivna av andra är mycket utvecklande. Det knyter ihop många lösa tankar som jag har haft.

den 7 juli 2003

   Nikola Tesla hade en mycket välutvecklad förmåga att visualisera saker i huvudet. Han kunde konstruera en turbin och provköra den i huvudet. Han kunde dessutom uppfatta missljud vid testkörningarna och åtgärda dem och göra nya körningar. Detta gjorde han i stället för att bygga prototyper och han påstod att de tester han körde i huvudet aldrig gick fel. De färdiga produkterna fungerade som väntat.

Det är få förunnat att ha en sådan välutvecklad visualiseringsförmåga. Det är först med 3D-simuleringar i datorer som det har blivit möjligt för "alla" att göra liknande simuleringar.

Tesla hade, innan han kom underfund med sin visuella förmåga, stora problem med den. När han hörde ord som beskrev saker han kände till, såg han dessa saker i huvudet och ofta tillsammans med blixtrande ljus. Dessa bilder var så verkliga att han ibland hade svårt att skilja mellan dem och verkligheten.

I In the minds eye berättar Thomas G. West om många av våra mest kända tänkare och genier och deras förmågor och oförmågor. Nikola Tesla är en av dem. Det verkar som om väl utvecklade färdigheter inom vissa områden går hand i hand med stora svårigheter inom andra.

Winston Churchill hade mycket svårt i skolan och språk var en av hans stora svagheter. Att han blev så bra på att hantera det engelska språket förklarade han med att han fick så mycket mer tid på sig att bekanta sig med det i och med att han gick om flera klasser. Churchill var sämst i sin klass, vilket syntes tydligt när klassen marscherade på skolgården. Eleverna marscherade i betygsordning. Han fick gå allra sist.

In the minds eye är en intressant bok. En del har jag läst tidigare, men här är likheterna mellan våra största tänkare sammanställda på ett bra sätt. Man kan nämna i stort sett vilken geniförklarad person som helst och koppla samman honom (det verkar nästan alltid vara män av någon anledning) med stora inlärningshandikapp eller andra svårigheter. Thomas G. West resonerar att långsam inlärning kanske kan leda till djupare förståelse för ämnet.

Carroll Lewis (skrev Alice i Underlandet), som egentligen hette C. L. Dodgson, var välkänd matematiklärare. Han hade extremt svårt att minnas ansikten och siffror. Därför utvecklade han egna minnestekniker med vars hjälp han slapp komma ihåg siffrorna, exempelvis datum, men kunde räkna fram dem snabbt i huvudet.

En sådan teknik gick ut på att tilldela alla siffror två konsonanter som var utbytbara mot varandra. Siffran två kunde till exempel vara d och v. D för "duo" (två) och v från två. Ett årtal, exempelvis 1492 (året då Columbus upptäckte Amerika), skulle kunna bli "fnd" (första ettan i årtalet hoppas över eftersom den anses självklar). När man har konsonanterna för talet kan man lägga till vokaler där man vill. I exemplet ovan skulle Dodgson lägga till "o" och "u" så att det blev "found" ("upptäckte" på engelska), vilket var lättare att komma ihåg.

Dodgson kallade denna teknik för "Memoria Technica". Själv tycker jag att tekniken verkar ganska omständig, men för honom var den tydligen ändamålsenlig.

den 17 juni 2003

   I In the minds eye skriver Thomas G. West att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.

I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett svårt handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.

Thomas G. West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.

Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.

In the minds eye verkar intressant. Det sämsta med den är layouten. Det är alldeles för trångt mellan raderna och bokstäverna ser ut att vara lite olika från sida till sida. Det senare beror nog på slarv i tryckeriet. Jag tror att den är svårläst för dyslektiker, ironiskt nog. Innehållsmässigt verkar den däremot välskriven och genomtänkt (baserat på den lilla del jag har läst).

den 12 maj 2003

   Det var ett tag sedan jag köpte böcker. I dag beställde jag fyra stycken. Två om ADD (attention deficit disorder), en om dyslexi och en om "the minds eye":

den 7 maj 2003

   För några år sedan registrerade jag Bokstavsklubben.com. Avsikten var att försöka bygga upp en plats för information om och diskussion kring bokstavshandikapp. Hittills har inte tiden räckt till riktigt. Nu funderar jag på att göra det i format som en webblogg kompletterad med ett diskussionsforum.

Många som är intresserade av bokstavshandikapp verkar uppleva samma problem med att hitta rätt information, någon att ställa frågor till eller utbyta tankar med. Dessutom har alla lite olika erfarenheter. Även den som har många frågor själv kan sitta inne med svaren på andras frågor.

Det borde finnas utrymme för en sådan plats. Det finns en del information på nätet, men ingen plats som innehåller allt det jag vill se.

Hur jag ska lösa det tekniskt vet jag inte riktigt. Det går att köra flera webbloggar i Radio, men jag kan tänka mig att det lätt blir rörigt att administrera det. Dessutom vet jag inte om det går att skicka e-post till flera webbloggar med Radio.

den 1 maj 2003

   Dyslektiker tänker huvudsakligen visuellt till skillnad från de flesta andra som tänker verbalt. Det betyder att de egentligen tänker mycket snabbt, men att det kan verka som om de tänker långsamt därför att skrivet språk inte passar in i deras sätt att tänka. När vi "ickedyslektiker" läser tolkar vi informationen på det för oss enda sättet, vilket vanligtvis går hyggligt snabbt (tycker vi). En dyslektikers hjärna provar på samma tid en stor mängd möjliga kombinationer, vilket gör att de kan verka långsamma. I praktiken är det alltså tvärt om. Ett ord som cat (katt) kan enligt Ronald Davis läsas på 42 olika sätt om man flyttar runt bokstäverna i alla tvådimensionella kombinationer. En dyslektiker hinner prova dem på lite drygt den tid vi andra hinner läsa ordet "rätt".

Med visuellt tänkande kan de behandla mycket mer information än vad som är möjlig genom verbalt tänkande. Enligt Ronald Davis tänker dyslektiker åtskilliga gånger snabbare än de flesta andra. Deras problem är att skriven text är tvådimensionell och bara kan tolkas på ett eller ett fåtal riktiga sätt. En tredimensionell sak, exempelvis en stol, kan ses från många olika vinklar och tolkas på ett stort antal sätt. Dyslektiker är ofta konstnärligt och kreativt lagda och har en fallenhet för att se saker i flera dimensioner. Sådant som vi andra kan behöva en lång stund för att se, ser de på en bråkdel av en sekund.

The gift of dyslexia är en spännande bok. Det är svårt att återge mycket av vad som står i boken för det kräver ganska omfattande bakgrundsinformation om det ska bli begripligt. En del saker låter nästan otroliga lästa för sig, men satta i sitt sammanhang fungerar det faktiskt. Eftersom jag antagligen inte är dyslektiker är det svårt att säga om idéerna fungerar i praktiken. Vore jag dyslektiker eller lärare skulle jag nog ge dem en chans. Metoden i boken går ut på att låta dyslektikern själv arbeta sig fram till lösningen på problemet och att ta tillvara deras kreativitet i processen.

Ronald Davis kopplar även samman dyslexi med hyperaktivitet och ADD (attention deficit disorder) och förklarar hur han ser även dessa som ett sätt för (framför allt) barn med dyslexi att hantera de problem visuellt tänkande kan ställa dem inför. Han liknar dyslexi vid sjösjuka på grund av en rörlig omgivning. Att röra sig är ett sätt att parera för omgivningens rörelser så att "sjösjukan" går över. Även detta låter säkert lite konstigt men i boken blir det logiskt. Min reflektion om att flera kända dyslektiker även har/hade ADHD (attention deficit hyperactivity disorder), som är "släkt" med ADD, får ett ännu starkare samband. Ronald Davis skriver att han som barn var autistisk.

Jag tycker att det är intressant att läsa om hur människor som inte är som jag fungerar. Att det finns en logik i det även om jag inte kan se den själv. Dyslexi har för mig varit ett handikapp som gör det svårt för innehavaren att läsa, skriva och, ibland, räkna. Nu ser jag det inte bara så längre. Det är mycket mer intressant. En gåva (som bokens titel säger) som också kan ställa till problem om den inte hanteras på rätt sätt.

Min värld har blivit en liten bit större.

den 25 april 2003

   Dyslektiker har inte problem med att läsa alla ord. Det är främst ord som inte går att visualisera som ställer till problem. Att, eller, men, den och så vidare.

När de läser en mening bygger dyslektiker ihop meningarna visuellt, men när de kommer till ett ord som antingen är okänt eller svårt att visualisera, skapar det förvirring och ordet ersätts av något odefinierbart i den "bild" som byggs av meningen.

Jag har just börjat läsa The gift of dyslexia och den verkar intressant. Författaren, Ronald D. Davis, är själv dyslektiker och hade stora problem med läsning som barn.

I boken beskrivs hur en dyslektiker läser på ungefär följande sätt:

Meningen inleds med ordet "den" som är svårt att visualisera. Det blir en tom platshållare i den bild läsaren bygger upp och det desorienterar honom. Han ökar koncentrationen, säger ordet "den" och fortsätter. "Bruna" är en färg som går att visualisera och blir ett brunt fält i bilden. "Hästen" är också lätt att visualisera och den blir nu brun i bilden. "Hoppar" går att visualisera och gör att hästen på bilden står med bakbenen på marken och frambenen i luften. Ordet "över" gör att även hästens bakben befinner sig i luften. "Stenmuren" blir en mur av sten och hästen befinner sig i luften ovanför den. "Och" är svårt att visualisera och blir en ny platshållare samtidigt som det ökar desorienteringen för läsaren så att att gränsen för förvirring nås. Eftersom han är förvirrad är det troligt att han glömmer att säga ordet "och" eller kanske att han byter ut det mot "en" eller något annat ord. För att komma vidare försöker han koncentrera sig ännu mer och då ställer dyslexin till ännu mer skada. Ordet "sprang" får ingen koppling till bilden av hästen utan han ser sig själv springa i en helt fristående bild. I förvirringen kanske han säger "springer" i stället för "sprang". "Genom" kanske blir ersatt av ett annat liknande visualiserbart ord som inte går att koppla till någon av bilderna.

Så fortsätter det och läsaren blir snabbt desorienterad och förvirrad. Om man läser på det sättet kan jag förstå att det lätt blir väldigt rörigt och att läsning blir ett stort handikapp.

den 17 april 2003

   http://www.hjarnfonden.se/kampanj/ogat/

Hjärnfonden samlar in pengar till all möjlig forskning kring hjärnan och hjärnrelaterade sjukdomar. Alzheimer, Parkinson, afasi, alkoholism, Aspergers syndrom, damp, Downs syndrom, dyslexi, epilepsi, migrän och schizofreni till exempel.

den 14 april 2003

   I Dagens Nyheter läser jag i dag att forskare har tagit fram ett preparat som ska kunna ersätta amfetamin för behandling av bland annat ADHD.

Fördelen med Strattera, som det heter, är bland annat att det inte kan missbrukas som narkotika, det behöver bara tas en gång per dygn och det kan lindra tics. Just nu pågår en stor studie av effekterna på barn.

Ny medicin mot adhd kan ersätta amfetamin

I anslutning till artikeln om Strattera finns en intervju med tolvåriga Sara som berättar om sina erfarenheter av medicinen. Hon går nu i en vanlig skolklass och har mest godkända betyg. Tidigare gick hon i en skolgrupp med fem barn och hade svårt för många ämnen.

"Jag är mycket lugnare och faktiskt rätt populär"

den 27 mars 2003

   Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste f&