den 17 juni 2003
I In the minds eye skriver Thomas G. West att vårt sätt att hantera dyslektiker och andra med inlärningssvårigheter främst är inriktat på att hantera problem. Vi lägger nästan ingen tid på att odla de anmärkningsvärda färdigheter som människor med dessa problem ofta har.
I stället för att införa särskilda problemklasser borde vi ha klasser som ger extra stöd där det finns svagheter och uppmuntrar och förstärker de redan starka sidorna. Det är lätt att föreställa sig vilken skillnad ett sådant angreppssätt skulle göra när det gäller självförtroende. Att ha svårt för att läsa och skriva är ett svårt handikapp, men om det delvis kan uppvägas av särskilda färdigheter inom andra områden skulle det kunna vara lättare att hantera. Det är helheten som är viktigast.
Thomas G. West ser framför sig att vi i framtiden kommer att tillmäta visuella förmågor ett större värde. De har fördelar som är mycket värdefulla rätt använda. För länge sedan uppskattades de högre och han menar att det kan bli så igen. Ronald D. Davis presenterar liknande tankar i The gift of dyslexia.
Dagens skola är uppbyggd kring verbal inlärning. Det passar vissa människor men långt ifrån alla. Trots att många av våra största tänkare alldeles tydligt var utpräglade visuella tänkare, och hade stora svårigheter att hantera ett "verbalt liv", har vi valt det som den huvudsakliga vägen för vår utbildning. Vi utbildar inte för genier, utan för medelmåttor, om jag spetsar till det lite.
In the minds eye verkar intressant. Det sämsta med den är layouten. Det är alldeles för trångt mellan raderna och bokstäverna ser ut att vara lite olika från sida till sida. Det senare beror nog på slarv i tryckeriet. Jag tror att den är svårläst för dyslektiker, ironiskt nog. Innehållsmässigt verkar den däremot välskriven och genomtänkt (baserat på den lilla del jag har läst).
