den 9 november 2003
Av en händelse råkade jag se Small time crooks av Woody Allen på tv. Jag zappade förbi och fastnade efter några minuter.
Den var riktigt rolig. Fylld av utstuderade karaktärer. Filmen handlar om några småbrottslingar som ska göra en bankkupp. Woody Allens rollfigur är "hjärnan" och hans fru, som spelas av Tracy Ullman, ska förestå en kakbutik som är täckmantel för en rififikupp mot banken på samma gata.
Allen och hans tre lika begåvningsbefriade kumpaner diskuterar vid ett tillfälle hur de ska dela bytet. De inser att Ullman måste få vara med och dela bytet, men tycker inte att hon ska få en lika stor andel. "Vi tar 1/4 var och ger henne 1/3", föreslår en av kumpanerna.
Kuppen mot banken misslyckas förstås (de hamnar i en klädaffär). Däremot gör täckmanteln, Ullmans kakbutik, succé och blir en mångmiljonindustri som gör dem rika allihop. Ungefär där börjar filmen på riktigt.
Rollfiguren "May Sloan" måste ha fått sin karaktär från definitionen av Aspergers syndrom dragen till ytterlighet. Jag skrattade så fort hon öppnade munnen. På en social tillställning fick hon order att inte prata om något specifikt, utan bara hålla sig till diskussioner om vädret, för att inte försäga sig om kuppen. I nästa scen står hon och reciterar väderprognosen för en av de andra gästerna. Hon bokstavstolkar allt som sägs och det blir hysteriskt roligt.
Jag har nog inte sett mer än två eller kanske tre andra Woody Allenfilmer. En var rolig och en var halvtråkig. Small time crooks var en oväntad höjdare. Fast man ska kanske inte se den med för höga förväntningar.
