den 18 november 2003
Michael Gruber vid Umeå universitet har i en avhandling kommit fram till att dyslektiker lagrar talat språk i en annan form än icke-dyslektiker.
Studie nummer tre visar att dyslektiska 10 och 15-åringar har sämre förmåga att konsekvent identifiera stavelser vid en lyssningsuppgift.
Det stämmer med vad Sally Shaywitz skriver i Overcoming Dyslexia.
Dyslexi - ett problem inte bara med läsning och stavning utan också med lyssning
Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.
De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.
När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.
Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.
Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]
En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.
Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.
När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.
Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.
