den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 22 mars 2004

   David på Månhus Beta länkar till en artikel hos EurekAlert, om hur det är tänkt att mobiltelefoner ska bli en länk som skapar nya kontakter mellan människor. Inte via telefonsamtal, utan med hjälp av en tjänst som låter telefonerna utbyta information trådlöst när de kommer i närheten av varandra.

Enligt artikeln är det matchmakeri det handlar om. Det är i så fall förhoppningsvis bara början. Det finns oändligt mycket fler möjligheter. Allt vi söker skulle telefonerna kunna leta efter åt oss.

Om vi kompletterade vår profil med intressen skulle man till exempel kunna ställa frågor och få svar av andra som delar intressena och som har svaret. Det skulle bli ungefär som en e-postlista, fast trådlöst och utan fasta medlemmar.

För ett tag sedan startade jag en grupp på Orkut. Tanken är att alla människor har mängder av erfarenheter och kunskap.

Jag lät åldern symbolisera detta när jag i beskrivningen av gruppen skrev att exempelvis 30 personer, med en genomsnittlig ålder på 30 år, tillsammans har en samlad erfarenhet och kunskap motsvarande 30 x 30 = 900 år. 900 år av kunskap är för mig en svindlande möjlighet att ge och få hjälp med allt mellan himmel och jord. Nu har gruppen mellan 50 och 60 medlemmar och jag tror att medelåldern är minst 30 år. Det betyder i så fall att den samlade erfarenheten där är över 50 x 30 = 1500 år! Jag har fått bra hjälp med ett flertal saker.

Gruppen heter Dubbelriktat och är öppen för alla som vill vara med.

The dating game goes wireless

den 12 mars 2004

   Jag vill att min mobiltelefon ska kunna hantera flera telefonabonnemang samtidigt. Ett för inkommande samtal och ett för utgående. Jag har ett abonnemang som jag är nöjd med. Det har rätt tjänster, okej priser och ett bra telefonnummer. Det finns dock abonnemang som har betydligt lägre minutpriser vid utringning. Om jag kunde använda ett annat abonnemang för utgående samtal skulle jag kunna ringa billigare samtidigt som jag hade kvar mitt invanda telefonnummer med tillhörande tjänster.

I det fasta telefonnätet går det att göra ungefär så. Jag kan behålla mitt telefonabonnemang med telefonnummer och alla tjänster, men välja en operatör jag vill ringa ut med. Samma sak borde rimligen gå att göra med telefonkort för mobiltelefoner. Möjligen genom att jag programmerar in ett nummerprefix som kopplar in mig på rätt operatör. Då skulle det bli riktigt lätt att byta operatör för utgående samtal och samtidigt behålla telefonnummer och alla tjänster.

När kommer den här möjligheten?

den 10 mars 2004

   1.0

Emanuel Sidea hörde av sig och pekade på en text han har skrivit. Han har börjat använda en modifierad variant av en statusrapporteringsmodell jag skrev om förra veckan. Han ingår i en tidningsredaktion vars medlemmar är spridda över landet och inte har möjlighet att träffas regelbundet. Med rapportmodellen hoppas de få bättre överblick över vad alla sysslar med.

Det vore roligt att höra om erfarenheter när de har provat ett tag.

den 7 mars 2004

   Peter skickade en kommentar till min text om statusrapportering i företag och organisationer. Jag tyckte att den var bra och bad att få lägga ut det. Peters text fyller i flera luckor i det jag skrev. Så här skrev han:

den 5 mars 2004

   I många organisationer, bland annat på min arbetsplats, är det ingen som har full kontroll på vad folk sysslar med och hur arbetssituationen upplevs. Det är förståeligt eftersom det är många människor med olika arbetsuppgifter. Jag tycker att det är ett problem och har funderat över hur det går att lösa.

Min lösning bygger på att man samlar information nerifrån och uppåt och att man på varje nivå bara rapporterar vidare det som är av betydelse för nivån ovanför.

På lägsta nivån finns varje enskild medarbetare. En gång i veckan, eller så ofta det behövs, får alla rapportera fyra saker till sin närmaste chef: Allmän status, vad de har gjort sedan föregående rapportering, vad de ska göra fram till nästa rapportering och om de har några problem som de behöver hjälp att lösa.

Allmän status kan vara bra, dåligt eller varken eller. Det skulle i princip räcka med att rita en gubbe vars mun visar status :-) :-| :-( på rapporten. Det visar snabbt hur var och en uppfattar sin situation. Vad de har gjort och vad de ska göra rapporteras kortfattat i punktform och det är bara de viktigaste sakerna som ska tas upp. Eventuella problem ska vara sådana som inte kan lösas på egen hand.

De närmaste cheferna ser snabbt hur läget är i deras grupper. Både hur den allmänna uppfattningen om arbetssituationen ser ut och vad som är på gång. De sammanställer detta på en högre nivå och rapporterar det vidare. Det betyder att de tar bort det som inte anses vara viktigt för nästa nivå. Det de rapporterar ska spegla det de har tagit emot.

På nästa nivå görs samma procedur om igen: Sammanställning och rapportering av allmän status, vad som har gjorts och vad som ska göras, samt eventuella problem som måste lösas.

Och så vidare till högsta nivån.

När detta har gjorts nerifrån och upp bör alla känna till hur läget ser ut, sett ur medarbetarnas perspektiv. Cheferna gör samma sak, nerifrån och upp. Då får man en till bild. Det kan vara intressant att se om bilderna skiljer sig åt eller om medarbetare och chefer i organisationen har ungefär samma uppfattning om läget.

Det finns många tänkbara vinster med detta. På varje rapporteringsnivå går det att se om man arbetar mot samma mål och om det finns överlappningar mellan olika enheter. Problem lyfts fram löpande och det är mottagaren av en problemrapport som ansvarar för att antingen hitta en lösning, eller skicka den vidare till nästa nivå. Vill man göra stora förändringar i inriktningen av verksamheten blir det lättare att se vilka förändringar som behöver göras var. Motivationen hos medarbetarna bör stiga när de vet att det finns någon som är intresserad av hur de mår och vad de gör.

Tidsåtgången på varje nivå bör inte behöva vara mer än max 10-15 minuter per rapporteringstillfälle. Vinsterna bör bli stora. Rapporteringen kan antingen skötas med papper och penna eller med systemstöd.

den 3 mars 2004

   Hans Andersson, projektledare och partner på reklambyrån Forsman & Bodenfors, har blivit tillfrågad vad som skiljer dem från deras konkurrenter, med tanke på att de har fått fler Guldäggsnomineringar:

Det är en inställning jag gillar. Det är okej att göra saker som slutar som skräp. Så länge som några saker blir riktigt bra gör det ingenting om vägen till framgång går via dåliga idéer.

Vi är ofta alldeles för dåliga på att misslyckas. Många gånger låter vi hellre bli att göra något, än riskerar ett misslyckande. Ändå kan vi konstatera att det bland människor som har lyckats ovanligt bra brukar finnas många historiska floppar.

• Prova många idéer.
  
• Satsa på dem som verkar bli bra.
  
• Var inte sentimental när det gäller saker du har trott på, men som inte utvecklas som tänkt.

Det gäller både professionellt och privat.

Rutinerad reklambyrå leder i år igen Forsman & Bodenfors leder Guldäggsligan

den 19 februari 2004

   Förra året drömde jag om ett huskoncept, som jag trodde var unikt. I dag såg jag ett hus i nästan samma stil på riktigt. Newport-stil kallas det tydligen. Det är ljust, luftigt och stilrent, men samtidigt robust och lättskött.

Väggarna är klädda med vitmålad liggande träpanel i ungefär 120 millimeter breda plankor. Golven är av mörkbetsad furu, förmodligen oljade också. Stora delar av inredningen, samt dörrar, trappräcken och liknande, är av ek. Alla textilier går i vitt, rött och olika nyanser av blått, främst marinblått. Taken är också klädda med vit träpanel. Taklamporna är huvudsakligen i rostfritt stål. Fönstren är mestadels i fullhöjd på solsidan och liggande låga på skuggsidan. Golvlisterna är låga (cirka 40 millimeter) mörkbetsade och oljade furulister. Takhöjden är huvudsakligen 3 meter på skuggsidan, som har två våningsplan, och ungefär dubbelt så högt på solsidan, som har ett plan. Trapporna är öppna (inte inbyggda) raka eller spiraltrappor. Räckena är gjorda av stål med eköverdelar. Sol- och skuggsidan skiljs åt av en smal korridor som isolerar från värme och kyla.

I och med att väggar och golv är av furu, är det också lätt att underhålla dem. Att golven är i stort sett svarta betyder att eventuell smuts inte syns (vilket inte betyder att man inte behöver hålla rent). Väggarna är vita och behöver bara målas om om de börjar se smutsiga ut. I stort sett ser huset bara trevligare ut med ålder och användning. Byggmaterialet är förhållandevis billigt, men gediget och tåligt.

Det var fascinerande att se ett hus i verkligheten, som så mycket påminde om det jag hade drömt om. Det kändes som ett drömhem. Vi var på J Gåshaga hela dagen och kvällen på konferens. Eftersom det är lågsäsong hade vi stället mer eller mindre för oss själva.

den 17 februari 2004

   "Print on demand".

Med moderna laserskrivare går det att trycka böcker en och en utan att det behöver bli oöverstigligt dyrt. När någon köper en bok går det en order till tryckeriet som sätter igång tryckprocessen och därefter levererar boken till beställaren på någon dag.

Än så länge går det inte att få alla böcker tryckta på detta sätt. Det kostar mer att trycka en bok i taget än att trycka på traditionellt sätt med tryckpressar. Det lönar sig därför bäst för böcker i mindre upplagor. Priserna för lasertryck sjunker och kommer förmodligen att möta och gå förbi priserna för vanligt tryck i framtiden.

Digitalbilder kan jag skicka till ett fotolabb via nätet och be att få utskrivna på papper för hämtning i en fotoaffär som jag väljer.

På samma sätt borde jag någon gång i framtiden kunna beställa en bok via nätet och tala om på vilket tryckeri jag vill hämta den. Böcker är vanligtvis digitala filer som kan skickas till nästan vilket tryckeri som helst. Alltså borde det gå att välja var jag vill hämta min bok. Dels skulle jag spara transportkostnader, från Amazon i USA kan det bli ganska dyrt, och dels skulle jag inte behöva vänta lika länge på leverans. Om jag beställer den på Amazon i dag skulle jag kunna hämta boken på ett tryckeri i stan i morgon till exempel.

Egentligen bör det fungera att leverera böcker på det här sättet redan i dag. Att en bok är tryckt och inbunden på vanligt sätt hindrar inte att den skulle kunna skrivas ut på laserskrivare åt mig, om jag vill det och är beredd att betala merkostnaden. Merkostnaden kanske i en del fall motsvarar vad jag annars skulle få betala i frakt. Då behöver det inte ens bli dyrare totalt sett. Dessutom binder inte förlaget lika mycket pengar i lager, men på bekostnad av marginalerna.

den 25 januari 2004

   Defragmentera din tid.

En vanlig dag:

Fyra möten under en dag är mycket, men inte extremt eller ovanligt. Schemat ovan stämmer antagligen med mångas arbetsdagar.

Tittar man närmare på ett sådant schema kan det se ut så här:

Möten är också arbete även om det är en annan typ. Det är dock lätt att se att en dag lätt kan fördrivas utan att så mycket "riktigt" arbete blir gjort. Om man dessutom lägger till alla avbrott i form av ringande telefoner, frågor och brev som måste besvaras ser det ännu värre ut. Det går år mer tid till att börja och avbryta arbete än till att faktiskt utföra det. Tankearbete har ofta start- och stoppsträckor som är betydande. Det är mer värt att sitta två timmar oavbruten än fyra timmar i 20-minuter-sessioner.

Fritiden blir lätt fragmenterad på liknande vis. Måltider, diverse pyssel med barn, hushållssysslor, olika ärenden, andra måsten. Det kan lätt kännas som om tiden inte räcker till. I själva verket kanske det är så att den skulle räcka till om den var bättre planerad. I en familj får man hjälpas åt så att alla får tillräcklig sammanhängande "egen tid".

Jag tror att vi måste tänka om och utnyttja tiden bättre. Med eviga start- och stoppsträckor får vi inte mycket gjort.

den 23 januari 2004

Senaste lärdomar:

• Misslyckande är att framgångsrikt lära sig hur man inte ska göra någonting.

• Människor som lyckas bra i livet har ofta många misslyckanden bakom sig.

• Mindmapping på papper kan spara tid jämfört med linjära anteckningar direkt i dator, även om du konverterar mindmappen till linjära anteckningar efteråt.

• Kvalitet och omvårdnad lönar sig.

• Du sätter själv begränsningarna för vad du kan uppnå.

den 12 januari 2004

   Framtiden för RSS (rich site summary).

Jag använder inte RSS-flöden på några av de sidor jag besöker. Anledningen är att det är för omständigt. Omständigt därför att det inte är alla sidor som tillhandahåller RSS-flöden och min webbläsare kan inte tolka dem på ett vettigt sätt.

Tänk om mer eller mindre alla sidor åtföljdes av RSS-flöden. Då skulle jag kunna surfa på nätet med en RSS-läsare och visa sidorna som jag vill. "Min" layout. Det borde förenkla livet för handikappade som har svårighet att läsa vanliga webbsidor. De skulle inte behöva bekymra sig om ogenomtänkta lösningar, utan kunde läsa alla sidor på sina villkor.

Ett mellansteg, till dess att alla sidor har RSS-flöden, vore en add-in till exempelvis Internet Explorer. Den skulle tolka sidorna, ta bort alla XML-koder och visa dem på användarens sätt. Den skulle själv hålla reda på vilka sidor som har RSS-filer och automatiskt aktivera kod-tolken.

den 8 januari 2004

   Lättare sprida nya ord.

För ett tag sedan använde jag ordet aktivitetsnomad i en text. En sökning efter aktivitetsnomad på Google ger en träff. Förr, före nätets tid, var det kanske inte lika lätt att "sprida" nya ord.

Ett långt sammansatt ord som vi lekte med när jag var liten, just därför att det var så långt, förstamajdemonstrationshögtalaruppsättare, finns inte. Inte förrän nu. Ändå var det nästan 30 år sedan jag hörde det första gången och jag var inte den förste som hörde det.

Webben är ett historiskt ordarkiv. Jag vet inte om det finns än, men man skulle kunna tänka sig en tjänst som håller reda på modeord på webben år för år eller så. Google håller reda på vilka ord som söks oftast. De borde också kunna berätta vilka ord som förekommer flitigast under en period.

Det vore roligt om sökmaskinerna registrerade när ord dyker upp på olika ställen. Då skulle man i efterskott kunna säga var ett ord har sitt ursprung. "Aktivitetsnomad såg dagens ljus på webbplatsen Enkelriktat den 12:e november år 2003." Det har man sällan kunnat göra med talade ord.

Filmer är ofta viktiga källor till nya verbala uttryck. Vad är tongivande på samma sätt när det gäller skriven text? Knappast filmer, tror jag. "I'll be back" är inte samma sak skrivet som sagt med stel Arnold Schwartzeneggerröst. Fast jag ska inte säga det säkert för det ger 256000 träffar på Google.

den 15 december 2003

   Tänk om ...

Walt Disney Company har stor makt. Barnen har nog alla barnfilmer Disney har givit ut de senaste tio åren. En del är bra, andra mycket bra och vissa dåliga. När det kommer ut nya filmer påverkar de barnen. De ser dem om och om igen.

Vad som sägs och görs i filmerna är viktigt för det blir en del i barnens uppfostran. Blir någon kallad pottfisk i en film är det okej att kalla varandra pottfiskar. Disney är en norm. Det de släpper igenom är okej.

Jag brukar fundera ver hur Disney använder sin makt och vilka alternativa sätt de skulle kunna använda den på.

Tänk om de började smyga in undervisning i sina filmer. De skulle lätt kunna göra det utan att barnen märkte någon skillnad. Läsa, räkna, skriva, geografi och så vidare. De skulle underhålla barnen med skolämnen. Barnen skulle fortfarande sitta som i trans framför filmerna. Garanterat. Världens skickligaste undervisare skulle kunna vara med och skriva manus så att undervisningen höll garanterat högsta klass.

För Disney skulle det inte behöva kosta mer än i dag att göra filmer. Barnen skulle vara lika glada. Föräldrar skulle vara ännu gladare och hela världens produktivitet skulle höjas. Walt Disney Company skulle lätt bli världens största utbildningsföretag. Vilken makt.

Tänk om ...

den 23 november 2003

   Kan man se tillbaka i tiden?

Tänk att kunna se jorden för miljontals år sedan. När det fanns dinosaurier. Då skulle vi inte behöva spekulera i hur livet såg ut. Vi skulle kunna få ett facit från när det hände.

Solens ljus reflekteras från jorden tillbaka ut i rymden. Med ljusets hastighet färdas det bort från oss. Om det gick att färdas fortare än ljuset skulle vi kunna åka ikapp och ifrån det. Ju längre bort vi åkte, desto äldre ljus skulle vi hinna ikapp. Det vore som att färdas baklänges i tiden ifall vi betraktade jorden med kikare och nåddes av det ljus som kom ikapp oss.

Det går inte att färdas snabbare än ljuset. I alla fall inte nu. Därför går det inte heller att resa tillbaka i tiden på det här sättet. Om inte ...

Vi kan tänka oss en gigantisk stjärnkikare. Bättre än alla stjärnkikare som någonsin har funnits. Man skulle kunna se en fluga på en planet miljontals ljusår bort. Om det fanns några flugor där. Det spelar ingen roll för vi skulle inte titta efter flugor. Vi skulle titta efter speglar. Saker som reflekterar ljus. Kanske en stilla vattenyta, en sida av en kristall eller is.

Om vi kunde se ljus från jorden som reflekteras mot en yta på en planet miljontals ljusår bort, då kanske vi skulle kunna se i spegelbilden hur jorden såg ut. Kanske.

den 18 november 2003

   Distribuerade projekt.

Med väl definierade roller och ansvar borde de flesta delar av projekt kunna distribueras och säljas till lägstbjudande.

Förutsättningen är att man vet exakt vad man vill ha och kan beskriva det på ett entydigt sätt. Kan man det skulle man kunna bjuda ut delarna av projektet på till exempel en webbplats. Den som har rätt profil för att lösa en del av uppdraget kan göra en intresseanmälan och ange till vilket lägstapris han är beredd att göra det. Det blir en omvänd auktion. Om tillräckligt många är med och bjuder på utkontrakteringen borde priset kunna hållas på en låg nivå, alternativt med hög kvalitet.

En av de viktigaste faktorerna för framgång, är att uppdragen är tydliga. Utöver detta finns det förstås praktiska utmaningar att hantera. Det gäller att veta att den som får uppdraget också har rätt kompetens och profil. Det problemet har man vid många projekt. Man får kanske lösa det med referenser.

Med en sådan här lösning skulle såväl större företag som egenföretagare och arbetslösa kunna vara med och lägga anbud på samma jobb. Det är inte självklart att stora företag skulle få alla uppdrag. De har givetvis fördelar, men även nackdelar som gynnar mindre aktörer.

Jag känner och känner till många som kan ha nytta av att arbeta på det sättet. Jämfört med fast jobb är det mindre tryggt. Samtidigt är det antagligen friare och mer omväxlande.

För uppdragsgivarna skulle det kunna innebära lägre projektkostnader och/eller högre kvalitet.

den 16 november 2003

   Tänk om mobiltelefonerna kunde kommunicera med varandra medan vi inte gör det.

I telefonen skulle du kunna lagra uppgifter som:

Namn
Kön
Telefonnummer
E-postadress
Kommunikationsstatus
Sökes
Finnes
Profil

Namn, kön, telefonnummer och e-postadress är inte mycket att kommentera.

"Kommunikationsstatus" skulle kunna vara "lyckligt gift", "öppen för förslag", "desperat efter sällskap" eller något liknande.

"Sökes" kan innehålla allt möjligt, exempelvis "2:a inom tullarna", "röd cykel av märke Scott, stulen vid Östermalms Torgs tunnelbanestation 2003-11-05", "ressällskap för resa till Maldiverna över jul och nyår", "jobb som art director", "trevlig dam för sällskap till Karlsbergs officersbal", "bortsprungen svart-vit bondkatthona som lystrar till namnet Lucy" eller "hjälp att byta vinterdäck på Porsche 956".

"Finnes" är som sökes fast tvärt om: "7-rumsvilla i norrförort säljes", "röd cykel av märke Scott, billigt vid snabb affär", "två starka armar", "partysugen kalaspingla sugen på fest" och så vidare.

"Profil" är en kort eller lång personbeskrivning av ägaren till telefonen.

När telefonen kommer i närheten av andra telefoner, säg upp till tio meter med Bluetooth, skulle den hälsa på dem och utbyta uppgifter. Om några saker matchar skulle telefonen uppmärksamma dig på detta och berätta vilken typ av träff det är den har funnit. Du kan välja att chatta, ringa, skicka SMS eller e-post direkt till den andra telefonen.

Telefonerna skulle lagra uppgifter från andra telefoner under en period. Om din telefon kommer i närheten av en annan telefon, som söker något som någon du nyligen har träffat har, kommer telefonerna att utbyta uppgifter så att den andre får veta vem som har detta.

På vägen till jobbet passerar jag kanske ett par tusen personer varje dag. Om alla dessa hade sådana här telefoner skulle informationsutbytet bli enormt. Varje telefon skulle bli en egen liten informationscentral.

Idén är inte tagen helt ur luften. New Scientist har en artikel som handlar om en liknande idé. Artikeln heter Intelligent tags are breaking the ice och beskriver hur man har använt specialutrustade handdatorer för att utbyta information mellan besökare på en mässa. Handdatorerna använder RFID-etiketter.

den 9 oktober 2003

   Skickavidare.nu.

Jag tror att det finns plats för dem som vill glädja andra och för dem som vill glädjas. I går råkade jag helt oväntat ut för detta och fick en idé.

Idén är en webbplats. På webbplatsen kan alla som vill ge bort saker. Små eller stora. Sådant man inte behöver eller bara vill ge bort ändå. Privatpersoner kan göra det. Företag kan göra det. Det enda kravet på den som ger bort något, är att det inte ska krävas någon gentjänst.

De saker som skänks bort måste förstås ha mottagare. Därför kan den som vill anmäla sitt intresse för de saker som skänks bort. Principen först till kvarn gäller. Eftersom det inte är meningen att en person ska kunna vara först med intresseanmälan för alla saker, ska det finnas en begränsning för hur ofta man kan anmäla sitt intresse. Det krav som ställs på den som tar emot något, är att han eller hon lovar att hjälpa någon som behöver det när han eller hon kan.

Den som har sett filmen Pay it forward känner kanske igen idén. Den som får hjälp hjälper någon annan som hjälper en tredje och så vidare. Det blir en god cirkel. Jag tror att det kan fungera.

Snyggt och smart utformad kan nog webbplatsen få ganska många nyfikna besökare som ser möjligheten att få något de vill ha. För den som ger är belöningen helt enkelt att få hjälpa andra. Att påverka andras liv genom snällhet. Samma sak gäller de företag som ger. De får möjlighet att visa att de kan ge utan motprestation. Ett flygbolag skulle kunna ge bort lediga flygplatser på flyg de ändå inte kan fylla. Biografer kan ge bort biobiljetter till matinéföreställningar på måndagar då de ändå inte får utsålt. Många gåvor skulle inte kosta givaren något, men ge mottagaren desto mer. Gamla datorer kan göra rätt mottagare glad samtidigt som de besparar givaren en tur till soptippen.

Lite av det här har jag sett på Aktieguiden också. En gav till exempel bort nya minidiscar, en annan CCD-band inklusive bandspelare att spela dem med. Det finns fler exempel därifrån där privatpersoner och företag har givit betydligt större och dyrare saker utan att kräva något tillbaka. På Aktieguiden är medlemmarna generellt sett väldigt frikostiga med kunskap. Det finns många duktiga analytiker där som delar med sig av sina fina analyser. Hela Aktieguiden drivs med hjälp av en frivillig medlemsavgift som massor av vänliga människor har valt att betala.

Som jag skrev inledningsvis, "råkade jag ut för" en oväntad gåva, från en person jag aldrig har träffat, i går. Jag blev mycket gladare än vad jag hade trott att jag skulle bli. Det var inte storleken på gåvan, utan bara det faktum att någon bestämde sig för att ge bort något till en främling utan att be om en motprestation.

Jag råkade ut för en liknande sak tidigare i år. Då var det en läsare som hörde av sig och erbjöd mig kursmaterial för personlig utveckling. Fakta om hur minnet och hjärnan fungerar, inlärning, kreativitet och ett häfte med kloka citat som han själv har sammanställt. Han hade läst om mitt intresse för dessa saker och drev ett utbildningsföretag med inriktning på detta och kontaktade mig. Det var också alldeles oväntat på samma sätt som gårdagens gåva.

Under den tid Enkelriktat har funnits, har jag fått fler råd och tips från vänliga läsare än vad jag kan räkna.

Exemplen visar att detta redan förekommer och enligt min uppfattning även att det fungerar.

Skicka vidare.

den 22 september 2003

   Min personliga drömdator.

En PC, så som den ser ut nu, är ingen särskilt personlig dator. Ofta är det flera i samma hem som delar på den och den är sällan särskilt lätt att ta med sig på ett sätt som jag tycker att man ska kunna med en personlig dator. Det gäller även bärbara datorer. Jag vet ungefär hur min personliga dator borde se ut.

För det första skulle den vara mindre. I princip skulle själva datorn inte vara mycket större än en mobiltelefon. Den skulle ha en liten display, en enkel knappsats (som på en mobiltelefon) och inbyggd trådlös kommunikation. Den ska ha uttag för tangentbord, skärm, fast nätverk, extern strömkälla, lagringsenheter, hörlurar och förstärkare. Eventuellt ska det mesta vara trådlöst anslutningsbart via någon sorts hub. Den har förstås inbyggd GPS och videokamera också.

Minnet är förmodligen inte en traditionell hårddisk. Snarare någon typ av RAM-minneliknande minne som är stort och snabbt. Den ska ha en inbyggd strömkälla som räcker för att driva minnet, telefondelen, displayen och trådlös kommunikation under tillräckligt lång tid.

Vad ska den klara då? Den ska i stort sett vara alla hushållsprodukter som kräver minne och processorkraft. Dator, telefon, TV, radio, videokamera och kamera. Musikanläggning via hörlurar eller extern förstärkare. Underhållningsanläggning via datorskärm, projektor eller liknande. Personlig webbserver med ständig uppkoppling mot nätet. Den kan förstås användas som TV-spel också för den som tycker att det är roligt.

På nätterna sätter jag den i en docka och får den laddad, säkerhetskopierad och allmänt underhållen.

Det är nog inte så avlägset om man tänker på hur det är i dag. Många har en eller två mobiltelefoner, en handdator, en bärbar dator och någon sorts bärbart ljud. Varje pryl är ganska liten och klart överkomlig i pris. Till en inte så mycket högre kostnad borde min personliga drömdator gå att bygga.

   Naturens strategier.

Man brukar tala om naturlagar, men borde det inte finnas något som skulle kunna kallas för "naturliga strategier" också? Vad jag tänker på är vissa mönster som upprepas överallt och som kan verka helt självklara.

I "vila" tycks mycket fördelas jämn över den yta som finns till förfogande. Människor har en tendens att stå eller sitta på ungefär lika avstånd från varandra på tunnelbanor, busshållplatser, i hissar, soffor och så vidare. I kontorsmiljöer sitter vi ungefär lika långt ifrån varandra så att alla får lika mycket utrymme. När vi bygger hus låter vi dem stå på ungefär samma avstånd från varandra inom den tillgängliga ytan. Vi placerar lyktstolpar, radioantenner och annat på jämna avstånd från varandra. Samhällen placerar vi på ungefär lika långa avstånd från varandra.

I "arbete" går vi i stället ihop och hjälps åt att nå våra mål. I ett avseende kan vi befinna oss i vila samtidigt som vi i ett annat befinner oss i arbete. Samhällen är områden där människor är "förtätade" för att dra nytta av den större organismens fördelar. Där befinner vi oss i arbete i förhållande till andra samhällen och krafter, samtidigt som vi inom samhället befinner oss i vila i förhållande till varandra.

Att saker i naturen, i vila, fördelar sig jämnt över sin tillgängliga yta (egentligen tredimensionellt) är inte så konstigt. Att gå från vila till arbete betyder väl då att alla vilande "enheter" får kortast möjliga väg att gå till den punkt där de samlas, med tanke på att de inte i förväg vet var det kommer att vara.

När jag spelade squash minns jag att det var bäst att hela tiden försöka stå i mitten av den yta som bollen kunde hamna på. Då fick man i genomsnitt alltid kortast möjliga väg att springa för att slå till den.

Att i arbetstillståndet gå samman för att bli starkare verkar också naturligt. Då kan den enhet som är svagare få hjälp av någon som är starkare. Dessutom blir grupper, där enheterna är "intelligenta", ännu starkare när de lär av varandra. Hela samlingens genomsnittliga styrka ökar då, så länge som inte alla enheter har samma intelligens, vilket kanske till slut blir fallet.

Det finns undantag från de naturliga strategierna också. Exempelvis djur som inte har några naturliga fiender behöver inte gå samman för att bli starkare. De kanske, å andra sidan, inte kan anses befinna sig i arbete heller? Kan vi lära oss något av de naturliga strategierna? Jag tror det. Bara vi lyckas kartlägga vilka de är. Först skulle vi behöva definiera vad en naturlig strategi är.

Strategi betyder "långsiktigt övergripande tillvägagångssätt". Tillvägagångssätt betyder "sätt att utföra något". "Långsiktigt övergripande sätt att göra något" alltså. Naturens långsiktiga övergripande sätt att göra något. Det kanske räcker som definition så länge. En strategi har ett mål. Något som ska uppnås med hjälp av strategin. Det borde betyda att det finns mängder av naturliga strategier. En för varje mål man kan komma på.

Hur ska vi identifiera och kartlägga strategierna och dess mål då? Det vet jag inte. Genom att iaktta och försöka hitta mönster, antar jag.

---

Naturlagarna då, vilka är de? Finns de nedtecknade? När jag funderade kom jag inte på att jag har fått lära mig dem. Tyngdlagen är kanske en naturlag? Det borde vara allmänbildning att kunna naturlagarna utantill. Samma sak med naturens strategier.

den 16 september 2003

   John Allen Paulos framför en intressant idé i Innumeracy. Han vill ge händelser och aktiviteter ett "säkerhetsindex".

Genom att omvandla sannolikheten, för att något ska leda till döden, till dess logaritm, får han ett värde. Detta värde är aktivitetens/händelsens säkerhetsindex. Paulos subtraherar värdet från tio och får då ett värde som, om det är lågt, pekar på en hög relativ farlighet. Ju högre det är, desto mindre farligt är det, statistiskt sett.

En av 5300 amerikaner dör på grund av en bilkrasch varje år. Logaritmen av 5300 är 3,7. Tio minus 3,7 är 6,3, vilket är bilåknings säkerhetsindex i USA. Detta kan göras för allt möjligt: fallskärmshoppning, cykling, rökning, tunnelbaneåkning, blixtnedslag, jordbävningar och så vidare.

Poängen är att vi ska kunna jämföra olika aktiviteters/händelsers relativa risk. Detta tycker jag är ganska bra. Om det utbryter en ny epidemi (Sars eller Ebola till exempel), kan myndigheterna (eller någon annan) ange dess säkerhetsindex och på så sätt får vi snabbt en uppfattning om hur stor risk som är förknippad med den. Vi slipper då oroa oss i onödan för något, vars säkerhetsindex är 9,1, ifall vi inte oroar oss för att bilåkning har ett säkerhetsindex på 6,3.

den 1 september 2003

   1. Johnny Depps första publik-succé
2. Man i Husby föll ihop med kniv i magen
3. Lady Saw backas upp av svenskar
4. Ideellt arbete ska öka företagens lönsamhet
5. Kajsas kamp räckte till brons
6. Seger 3-0 för Hammarby
7. Mikael Niemis novell i Metro
8. Många trafikolyckor i blixthalkan
9. Alkohol syns inte i siffror för sjukskrivningar
10. Ljuvlig färsk tonfisk
11. DJ Steffo ny serie i Metro
12. Telefonen viktig vid flytt

Ovanstående är dagens förstasidesrubriker från Metros Stockholmsupplaga. Jag satt och funderade hur mycket man behöver läsa för att hänga med hjälpligt i vad som händer i "världen".

Av rubrikerna är det egentligen bara nummer 3 som jag inte tycker att jag förstår tillräckligt mycket av tillsammans med alla andra nyheter som automatiskt pumpas in i hvudet under en dag. Jag har givetvis inte läst dagens Metro, för då hade det varit helt meningslöst.

Övriga rubriker säger tillräckligt mycket för att jag ska tycka att jag klarar mig utan att läsa mer. Det säger mig antingen så mycket om vad som har hänt att jag inte behöver fördjupa mig, eller så mycket om vad artikeln handlar om att jag kan avgöra att jag inte är intresserad av att läsa mer. Det hade varit annorlunda om artiklarna var skrivna på ett sådant sätt att jag tyckte att de var läsvärda bara för sin egen skull. Det brukar de inte vara, om jag ska dra alla över en kam.

Jag ska nog göra om testet med en dagstidning med mer "riktiga" nyheter och se hur det går.

den 22 augusti 2003

   Computer Sweden har i dag en dubbelsidig artikel om My Life Bits, Microsofts projekt för att lagra och kartlägga våra liv.

Det står inte så mycket nytt för den som känner till projektet sedan tidigare. Jag skrev kort om detta i slutet av förra året.

Ett helt liv bit för bit (kräver inloggning)

den 7 augusti 2003

   Med tanke på det stora intresset för kändisar av alla slag är jag förvånad över att det inte finns (finns det?) någon tjänst som www.famespotting.net (domänen är inte registrerad).

Vad jag tänker mig är en webbplats där vem som helst kan registrera att han eller hon har sett en känd person. Man ska antagligen kunna registrera namn på personen, datum, tid och geografisk plats för händelsen samt en kort beskrivning av vem personen är för den som inte är så insatt. Möjligen ska det finnas ett fält för övriga noteringar så som vad kändisen gjorde, hur han var klädd och så vidare. Ett fält med namn på den som gjorde "spottingen" borde nog finnas med också.

De sökmöjligheter som skulle finnas är sökning på namn respektive sökning på datum eller plats. Den som vill veta var kändis X brukar "spottas" gör en sökning och kan sen avgöra om det finns något mönster. Vill man veta vilka kändisar som håller till på en viss plats söker man på den platsen.

En förutsättning skulle vara att de spottade inte iakttas under "tjänsteutövning". Det är ingen poäng att tiotusen människor berättar att de har sett Mick Jagger på Ullevi till exempel

Det vore ingen särskilt rolig tjänst för dem vars steg bevakas och i Sverige skulle antagligen personuppgiftslagen sätta käppar i hjulet, men i USA eller någon annanstans är det säkert fritt fram, och där är kanske hysterin större.

den 3 augusti 2003

   Experiment.

Detta bromsok kommer att åka till Polen med sina tre syskon. Där ska det förhoppningsvis bli renoverat. Kolvarna har rostat fast och det är i allmänt behov av uppfräschning.

Porschecenter uppskattade att det skulle kosta mellan 10 och 15 tusen kronor för dem att fixa bromsarna samt pedalstället som också kärvar. Allt under det priset är en besparing. Tommi övertalade mig att skicka dem till Polen i stället.

Fortsättning följer.

den 30 juli 2003

   I Newsweek från 10:e juni förra året finns det en artikel om Stephen Wolfram och Dean Kamen.

Dean Kamen är bland annat känd för att ha uppfunnit Segway Human Transporter, men har även uppfunnit insulinpumpar, en rullstol och en del andra läkemedelsrelaterade produkter. Stephen Wolfram har bland annat skrivit ett datorprogram som heter Mathematica och som har en miljon användare och en bok som heter A new kind of science. Boken handlar om att mycket enkla regler kan generera extremt komplicerade resultat.

Bägge har blivit mycket rika på sina idéer. Bägge hade också problem med skolan. Wolfram var förvånad över hur lite Eton, internatskolan utanför London, bidrog till den vetenskapliga kunskap han hade samlat på sig själv. Kamen hamnade på kant med sina lärare när han påpekade att hans "felaktiga" svar på deras frågor egentligen inte var felaktiga. (När han exempelvis blev ombedd att ta ut det ord som inte hörde hemma bland de andra av add, subtract, multiply och increase, valde Kamen "add" eftersom de andra bestod av sju bokstäver.)

Framför allt Dean Kamen verkar vara extremt kreativ och han har haft kommersiella framgångar med ett antal av sina uppfinningar. Han har liknats vid Thomas Alva Edison. Det vore intressant att veta hur de båda liknar och skiljer sig från de stora män som profileras i In the mind´s eye.

den 21 juli 2003

   Webbdelen av Internet är sammanvävd av länkar. Problemet med länkarna är att en länkad sida ibland flyttas eller tas bort.

Jag skulle vilja att det skapades en standard för länkar. Det är möjligt att man inte kan göra en allenarådande standard, men för exempelvis webbloggar borde det gå. Syftet med standarden vore att alla verktyg skulle skapa likadana länkar.

Om jag till exempel skulle byta från Radio till något annat verktyg skulle det nya verktyget importera min databas från Radio och skapa nya sidor med samma adresser som Radio hade. Då skulle det inte bli något problem för dem som eventuellt länkar till sidor under min domän. Som det är i dag är nästan hela problemet överflyttat på dem som är snälla och länkar till någon annan i stället för på den som ändrar sin infrastruktur.

Standarden skulle kunna innehålla ett regelverk som tar hänsyn till olika typer av webbsidor. En webblogg har ofta en stark knytning till datum som därför bör ingå i definitionen av adresser för webbloggar. Andra typer av sidor, exempelvis tidningar, kan ha andra strukturer. Tidningar har en förmåga att ändra adresstrukturen då och då vilket gör länkar värdelösa.

Med en gemensam standard skulle länkar få en mycket längre livslängd.

Egentligen är det inte orimligt att tänka sig att ordna det på samma sätt med fysiska postadresser också. Vi skulle kunna bli tilldelade permanenta personliga virtuella postadresser vid födseln. Dessa är i sin tur kopplade till fysiska postadresser som Posten håller reda på. Då skulle ingen behöva byta postadresser i sin adressbok bara för att någon flyttar. Flytten skulle endast registreras i Postens referensdatabas och de skulle dela ut posten till den nya adressen.

den 30 juni 2003

   I fredagens Computer Sweden finns det en dubbelsidig intervju med Jan Myrdal. Han pekar på en av svagheterna med Internet så som det fungerar nu: Man kan inte vara säker på vad som är sant och inte.

Han ser bibliotek som en väg till riktiga pålitliga informationskällor. Jag satt och funderade över detta en stund. Det borde gå att inrätta någon sorts organisation vars uppgift är att verifiera att en skriven text åtminstone har en namngiven fysisk person bakom sig. Det är, som jag ser det, framför allt anonymiteten som är boven när det gäller bedräglighet på nätet. Det vore för all del möjligt att sprida vilken smörja som helst ändå under sitt eget namn, men då kan man nästan säga att man förbrukar namnet när det blir känt att det är jag som har gjort det. Så är det ju med böcker och andra texter också.

Om jag lägger ut en text på nätet kan jag samtidigt lägga in den i verifieringstjänstens databas och identifiera mig som mig. När den är registrerad i databasen under mitt namn är den "godkänd" på så sätt att jag, den fysiska personen Niklas Johansson, anses vara källan. På sidan där jag lägger ut texten kan jag samtidigt lägga ut en verifieringslänk som går till verfieringsorganisationen och med vilken man kan verifiera att exakt den text jag har lagt ut är skriven av mig.

Detta skulle förstås inte förhindra att den som vill fortsätter att sprida osanningar på nätet, men det skulle göra det lättare att verifiera källan på alla texter som upphovsmannen vill stå som källa och ansvarig för.

Rent tekniskt vet jag inte exakt hur lösningen skulle se ut. Kanske får man lägga in markeringskoder i början och slutet av den text som ska verifieras och som verifieringsorganisationens system kan läsa och tolka. Det borde gå att lösa. Det är ett angeläget problem och Internet har funnits så länge att det borde vara dags att lösa det.

---

I början av artikeln står det att:

Är det så att vi har få teknik- och naturvetenskapligt intresserade författare? För mig är det i så fall en nyhet.

den 29 juni 2003

   Fattigmans-semester.

Det finns glas med flytande kristaller i. När man trycker på en knapp blir de alldeles mörka och släpper inte igenom ljus. Det är ungefär samma teknik som i till exempel digitalur. Ibland används de i fönstren i konferensrum i stället för persienner eller gardiner. Det går på bråkdelen av en sekund att mörklägga.

Tänk om man kunde vidareutveckla dem så att de inte bara blev svarta utan kunde visa alla färger, som en datorskärm. Tänk om man också hade sådana glas i alla fönster i huset. En regnig höstkväll skulle man kunna välja att visa en inspelning av utsikten i samma fönster en vacker sommardag. Som i går till exempel. Drygt 20 grader varmt. Lätt vind. Soligt. Fåglarna kvittrade.

Jag tror att man skulle kunna framkalla känslan av att det var sommar eller vad man vill när det var någonting annat. Idén är inte min. Jag såg Skattkammarplaneten för några dagar sedan. I en scen på ett värdshus hade de fönster som fungerade ungefär så. De kunde välja vilken utsikt de ville ha.

Om 20 år är det nog en självklarhet att vi kan välja vad vi vill se utanför våra fönster. Utsikt från Eiffeltornet i Paris, från toppen av Mount Everest eller undervattensvy från ett korallrev utanför Australiens kust ... Det kan bli hur spektakulärt som helst. Kanske kommer vi att kunna prenumerera på scener och få en ny varje vecka. Ett pris för den som har fönster i fyra väderstreck och ett annat för den som bara har fönster åt två håll.

Den som vill kan ta med sig sin 360-graders videokamera och filma utsikten från landstället i skärgården och använda den i lägenheten i stan. Eller från seglingssemestern.

Nu när jag tänker på det undrar jag om inte Ray Bradbury har skrivit en berättelse där de hade tredimensionella filmdukar som de använde ungefär så här. Fast där var bilderna så verkliga att man kunde bli uppäten av lejonen på filmduken.

den 26 juni 2003

   Jag skulle vilja bygga en bil.

Det var någon gång när Thomas och jag var ute och åt som jag kom på att det borde gå att göra snabba gummisnoddsdrivna bilar. Om man bygger en liten bil med kullagrade axlar och driver den med kraftiga gummisnoddar som man spänner till bristningsgränsen måste den rusa iväg med en väldig fart.

Man skulle kunna sätta upp några enkla regler och anordna tävlingar, ungefär som i Robot Wars. Det finns många tänkbara grenar: Högst maxhastighet, längst räckvidd, bäst accelleration, starkast och så vidare. Till skillnad från Robot Wars skulle det inte behöva bli så dyrt att bygga en bil. Även en mycket bra bil skulle säkert kosta mindre än 1000 kronor. Det är för all del mycket pengar för en gummisnodd, några hjul och lite andra saker, men gummisnoddsbiltävlingar skulle väl bli en typisk materialsport. Bra lager, bra hjul, bra gummisnoddar och förstås genomtänkta konstruktioner.

Om man sätter en kon på hjulaxeln skulle bilen kunna bli automatväxlad så att den får bra accelleration i början och hög fart och bra räckvidd i slutet av gummisnodden. Det går att utveckla själva konceptet hur mycket som helst.

Jag letade lite på nätet och hittade en del information om gummisnoddsbilar.

Rubberband cars
Rubberband Toy Car
Making Things Go

den 21 juni 2003

   Sveriges högsta mobiltelefon?

Tommi och jag har varit ute och flugit med hans drake i dag. Det var perfekt väder med lagom vind och mycket sol. Vi åkte bort till ett flygfält i närheten av honom.

Efter att vi hade flugit ett tag föreslog Tommi att vi skulle hänga en kamera under draken och försöka ta några bilder. Han har en videokamera som bara väger några gram. Problemet med den är att det krävs att man har en videokamera med videoingång för att kunna ta emot och visa videosignalerna på marken. Det hade vi ingen.

I stället gjorde vi en hänganordning av wellpapp, tejp och snöre och satte fast min mobiltelefon med kamera i den. Eftersom kameran inte går att fjärrstyra var vi tvungna att använda självutlösaren. Vi startade självutlösaren, släppte draken och väntade tills de 8-9 sekunderna hade gått. Sen tog vi ner draken och gjorde om det. 

Som högst hann nog draken komma upp ungefär 50 meter innan kameran tog sin bild. Det gick inte att styra åt vilket håll kameran skulle ta sina bilder så det blev lite allt möjligt när den dinglade fritt under draken. Vi trodde båda två att det skulle vara alldeles för skakigt för att det skulle gå att se vad bilderna föreställde. Det var det tydligen inte för bilderna blev klart över förväntan. Ingen av bilderna blev helt suddig. På några var däremot motiven inte så roliga.

På en av bilderna lyckades jag komma med själv när jag jagade draken. Då var den nog inte mer än 10-15 meter upp.

Tyvärr hade vi ingen kamera som vi kunde fotografera draken med när den var uppe i luften. Å andra sidan var det inte något seriöst flygfotoförsök i dag heller. Nu vet vi i alla fall att det fungerar och vad som behöver förbättras om vi provar igen.

Det var roligt att hålla på med kameran och draken. Om Tommi får tag på en videokamera med videoingång kan vi prova filmkameran också. Då borde det gå att förflytta sig med draken så att man kan filma hus och annat roligt från hög höjd. Linan vi använde i dag är 100 meter så som högst var vi kanske uppe på 80-90 meter. Med ett objektiv som det på kameran i telefonen skulle man kunna se ett område på knappt 9 hektar på den höjden. Det går nog att använda en längre lina också och få ett ännu större synfält.

Om det gick att styra kameran i mobiltelefonen genom att ringa upp den hade det gått att ta många roliga bilder. Sådana mobiltelefoner kanske kommer så småningom. Kanske skulle det gå att styra den med ett java-program.

(Bilderna är klickbara.)

den 19 juni 2003

   Efter ett par dygn med K9 är felfrekvensen nere i en knapp procent och än så länge stadigt sjunkande. Jag har funderat en del över tekniken som används. Man borde på samma sätt som man skiljer ut skräppost kunna skilja olika personers texter från varandra.

Jag tror att vårt sätt att skriva nästan är som fingeravtryck som kan avgöra vem som är vem. Vårt sätt att förkorta ord, frekvensen för olika ord och även ordföljden skiljer nog mycket mellan olika skribenter.

Om det fanns fler kategoriseringsmöjligheter i K9, inte bara "good" och "spam" skulle det vara lätt att prova att använda programmet till andra saker också. Förmodligen behövs det ganska stora textmängder från varje person för att träffsäkerheten ska vara godtagbar.

Vad man ska använda det till vet jag egentligen inte. Jag är bara fascinerad av tanken på att kunna identifiera människor utifrån deras sätt att skriva. Vem vet, det kanske går att göra personlighetsprofiler genom att analysera vila sorters ord människor använder. "Jag ser framför mig ...", "om vi tittar på ...", "tänk dig en bild där ..." kan tyda på en visuell person. "Jag känner att ...", "min känsla är ...", "det känns som ...", "hur känns det?" kan tyda på en känslomässig person. Och så vidare.

den 17 juni 2003

   "3G-arm".

Oskar och jag åt middag. I slutet kom vi in på en diskussion om tredje generationens mobiltelefoni. Oskar sa att han hade sett videotelefoni i en mobiltelefon och tyckte att det kunde vara roligt att ha en. Vi kom efter en stund fram till att det inte är värt 600 kronor i månaden med tanke på hur lite det skulle komma till verklig användning.

Diskussionen fortsatte med att vi försökte komma på vilken målgrupp videotelefoni passar. Oskar sa ungdomar. Jag sa att det antagligen är få ungdomar som har råd med 600 kronor i månaden. Oskar höll med och sa att företag kanske skulle ha råd med det. Problemet med företag är i stället att de inte har någon tydlig nytta av mobil videotelefoni. De fasta videokonferensutrustningarna på jobbet används sällan. Att företag utan vidare skulle betala för personalens nöje att ha och använda videotelefoner är än så länge också otroligt.

Om man hade en videotelefon skulle ett annat problem infinna sig. Ingen annan har det. Vem skulle man videokonferera med? Kan operatörerna tillhandahålla personal med videotelefoner som man kan ringa till och prata bort en stund med?

Oskars och min lösning var en idé som egentligen låter vansinnig, men det är kanske det som krävs för att komma ur det moment 22 som det verkar vara. Operatörerna kan starta kontaktförmedlingstjänster och marknadsföra telefonerna helt utifrån dem i inledningsskedet.

Man ringer ett särskilt nummer och blir sammanförd med någon annan som har en 3G-telefon. Själva videokonferenstjänsten kan man komplettera med något matchningsprogram ungefär som man kan tänka sig att andra kontaktförmedlingar fungerar.

Om det gäller att hitta en vän/partner/annat kanske inte 600 kronor i månaden är ett överpris. Nåja, jag tror att det kanske är lite kreativa och annorlunda idéer som krävs för att få fart på 3G. Om sedan kontaktförmedling är rätt ska jag låta vara osagt.

---

Efter att ha sett en dam på bussen tala i videotelefon några gånger sa Oskar att det måste vara jobbigt att hålla ut armen framför sig så att den andre samtalsparten ser hela tiden. Han förutspådde att belastningsskador på armar och axlar, han kallade det "3G-arm", kommer att bli ett framtida problem.

den 6 juni 2003

   "Sportsclue".

Stephen Lawson på IDG skriver (översatt av Anders Lotsson) i dagens Computer Sweden om bra idéer. Hans egen idé är en webbplats, eller kanske en waptjänst, som sammanfattar det senaste dygnets sporthändelser. Som en fusklapp.

Målgruppen är alla som är hopplöst bortkomna när det gäller vad som händer inom sportområdet. Han beskriver sig själv som en av dem. Jag är en annan. Nyttan är att kunna deltaga i diskussioner på fester, arbetsplatser och andra samlingsställen där sport ofta är ett hett samtalsämne.

För egen del är jag nog inte så road av att prata om sport, men idén är bra. För en tid sedan tänkte jag att det vore bra med en webbplats som fungerade ungefär som en uppslagsbok med inriktningen på kunskap, det vill säga inte bara information. På maximalt en minut ska man kunna lära sig så mycket som möjligt om det man har sökt efter. Tjänsten kanske kunde heta minutguiden.com eller något liknande.

Jag har sett tjänster som påminner om den här idén men hittills ingen som är precis det jag vill ha. Om jag söker efter "drömtolkning" skulle jag kanske få lära mig grunderna i drömtydning inom loppet av en minut. Om jag söker efter "färganalys" kanske jag får lära mig grunderna i det. Eller om jag söker efter "snabbläsning" ska jag få en lektion i snabbläsning. Ungefär så.

Målgruppen är nästan alla som vill lära sig något snabbt. Det är klart att man skulle kunna ha fördjupningar också för den som inte nöjer sig med enminutsguiden. Syftet är att väcka intresse för olika saker.

För att få ihop texter kan man kanske bygga upp det som en wiki, ungefär som Susning.nu, så att alla kan bidra med sin kunskap.

den 1 juni 2003

   I morse vaknade jag med en komplett husplan i huvudet. Jag vet inte varför för jag har inte planerat att bygga något hus.

Jag kladdade ner den på ett papper för att inte glömma bort den om jag någon gång behöver den. Den har flera lösningar som jag är lite stolt över därför att jag tycker att de är ganska smarta. Det är inte ett vackert hus, men det vore nog ganska trevligt att bo i.

Huset har ett plan utan källare och det är ungefär 20 meter långt och 10 meter brett. Utmed ena långsidan (södersidan) ligger arbetsrum, vardagsrum och "bibliotek" (ett rum för lugn och ro). Utmed andra långsidan ligger fyra sovrum, kök och två badrum samt ingångshall.

De två "avdelningarna" (dag- och natt-) är åtskilda av en korridor som går tvärs igenom hela huset, på längden, med en dörr i varje ände (bra för snabbvädring). En finess med korridoren, är att det blir en extra ljudisolering från "dagsidan" där de mer ljudliga aktiviteterna äger rum.

Köket och ena badummet ligger på var sin sida av ingångshallen mitt i huset på baksidan. Det blir nära från alla sovrum och vardagsrum. Det andra badrummet ligger i ena änden av huset.

Husets tak är rakt men lutar med den lägre änden i nattsidan och den högre i dagsidan. Utmed dagsidan kommer det att vara fönster från golv till tak. Det blir alltså väldigt ljust och varmt där av solen. På nattsidan är det ett fönster av normalstorlek i varje rum. Eftersom det är åt norr blir det jämförelsevis svalt och mörkt där på sommaren. Takhöjden i vardagsrum, bibliotek och arbetsrum är mellan 2,5 och 4 meter. Golven är genomgående slipad och lackad furu.

Från vardagsrummet är det stora öppningsbara glasdörrar mot trädgården och en stor öppning mot hallen. Det är också stora öppningar med skjutdörrar mellan vardagsrum och bibliotek och arbetsrum så att det går att öppna och få det som ett stort rum som är 20 meter långt och 5 meter brett.

På baksidan av huset, nattsidan, är det tall- eller ekskog och huset står i en svag sluttning med utsikt över ängar eller åkrar. Huset ligger ganska avsides utan stora vägar i närheten.

Framväggen på huset vara välvd för att ge det en trevlig form, ungefär som ett öga som tittar mot solen med skogen som "ögonbryn".

Emmy sa något i dag som gav mig en idé till för huset. Hon sa att hon inte tycker om "stjärnhuset" i äpplen. Då kom jag på att man skulle kunna sätta stora fönster i taket på vardagsrummet och kalla det för just stjärnhuset.

Eftersom jag läser Powerhunch! har jag funderat mycket över varför jag fick denna "uppenbarelse". Om jag skulle gå efter boken kanske det är min intuition som säger någonting. Om den i så fall menar att jag faktiskt skulle bygga ett eget hus vet jag inte.

Det är ett väldigt härligt hus som jag säkert hade trivts bra i. Jag gillar konceptet med en natt- och en dagsida.

den 20 maj 2003

   Vad får man om man för loggbok över alla möten som hålls inom ett företag: Mötets syfte, ett eller flera nyckelord som beskriver mötet samt namngivna deltagare.

Jag har en idé om att möten speglar kunskap. Den som är med på många möten med ett visst innehåll borde kunna mycket inom det området. Genom att bokföra möten och lagra informationen i en databas kanske man får en kunskapskatalog för företaget.

Om det är på det här viset kan det vara ett relativt enkelt sätt att kartlägga företagets kunskap på ett decentraliserat sätt. Enklare än att försöka kartlägga varje anställds kunskap för sig. Alla som kallar till möten kunde åläggas att registrera mötet enligt ovan.

Databasen kanske också kan visa om företaget gör rätt saker. Möten speglar normalt verksamheten och om mötena inte behandlar ämnen som är direkt relaterade till affärsidén eller verksamhetens syfte kanske det betyder att man gör fel saker. Möjligen skulle det gå att se om de anställda gör vad de är anställda att göra eller om de i själva verket kan utnyttjas bättre inom ett annat område.

Det vore intressant att prova den här hypotesen någonstans. Kanske finns det redan företag som gör detta.

den 11 april 2003

   Biologiskt nedbrytbara tidningsställ.

Varje morgon på väg till jobbet möts jag av Stockholm Citys och Metros tidningsutdelare. De står tysta och räcker fram tidningar till alla som stiger av bussar och tunnelbanor. En del förbipasserande tar emot dem, andra inte.

Jag undrar vad avsikten är med att ha dessa utdelare. Om jag skulle anställa en armé för att dela ut tidningar skulle jag vilja att de tillförde något. Kostnaden skulle inte motivera att ha människoliknande tidningsställ. Det måste kosta massor av pengar.

Det är ytterst sällan som jag tar någon av dessa tidningar. Gratis är inte tillräckligt. Skulle någonting kunna få mig att ta emot tidningen lite oftare? Kanske.

Hur är det att arbeta som tidningsutdelare? Att stå på perrongen i ur och skur och räcka fram tidningar till morgontrötta människor. Ger det någon arbetsglädje? Hur är det med yrkesstoltheten? Jag kan tänka mig att det inte är världens mest stimulerande jobb och att många av dem som delar ut tidningarna är studenter som är ute efter lite extrapengar att dryga ut studiebidraget med. Många av utdelarna ser tröttare ut än vad jag känner mig på morgnarna.

Om jag var arbetsgivare till tidningsutdelarna skulle jag kräva något mer. Jag skulle vilja att varje utdelare läser igenom tidningen och väljer en artikel. Från den artikeln skulle de formulera en kort intresseväckande fras, kanske ett citat. Denna fras skulle de ropa, säga, sjunga eller på något sätt framföra i syfte att locka oss potentiella läsare att ta emot tidningen.

Det skulle ge mig som arbetsgivare ett mervärde. Då vore det plötsligt människor som sålde tidningar i stället för tidningsutdelare. Det skulle ge tidningarna ett trevligare ansikte utåt och skapa en atmosfär av mänsklighet kring dem.

Det borde också ge utdelarna lite mer nöje i sitt arbete. De skulle kunna experimentera med olika typer av fraser och framföranden för att se vad som fungerar bäst. Man måste också välja ett framförande som passar sin personlighet och omgivningen.

Som tänkbar läsare skulle det antagligen kunna få mig att oftare ta emot en tidning. Dels skulle jag kunna bli lockad av intressant innehåll och dels skulle jag tycka att det vore roligare att ta emot tidningen av en människa.

Kanske skulle detta kunna locka helt andra människor som tidningsutdelare. Arbetslösa skådespelare, dansare, sångare, stå-upp-komiker, präster ...

den 6 april 2003

   Ed.

Det är egentligen bara en enda serie jag följer på TV och det är ett av få program över huvud taget som jag ser på TV. Det är Ed. Ed handlar om "bowlinghalladvokaten" Ed Stevens som, efter ett kraschat äktenskap och en kraschad advokatkarriär i storstan, flyttar tillbaka till Stuckeyville, där han växte upp, och köper en bowlinghall i vilken han också driver advokatbyrå.

Jag vet inte varför jag har fastnat för just Ed. Kanske är det därför att många avsnitt får mig att tänka mycket på olika saker.

I ett avsnitt försvarade Ed en psykolog (spelad av Danny DeVito) som åtalades för att ha lurat till sig pengar. Vad han (psykologen) gjorde, var helt enkelt att utnyttja människans svagheter (ber man någon tänka på en färg är sannolikheten stor att de tänker på blått till exempel). Det var fascinerande och jag har tänkt mycket på det sedan dess.

I ett annat avsnitt skulle Ed företräda en dam som hade lämnat in fotografier från 40 års äktenskap, för kopiering, i en fotoaffär. Av någon anledning hade affären råkat slänga fotografierna som också var en länk till minnena av damens avlidna man. Hon ville ha ersättning för affektionsvärdet av de förstörda bilderna.

Efter det avsnittet, och väldigt ofta sedan dess, har jag funderat över hur jag ska göra med alla bilder jag har samlat på mig under åren. Jag räknar med att om tio år ha mellan 40000 och 100000 bilder om jag fortsätter att ta digitalbilder som nu. Hur förvarar man bäst dem för att de inte ska riskera att gå förlorade i en datorkrasch? Jag skulle kunna lägga dem på CD-skivor och låsa in dem i bankfacket. Det verkar emellertid lite omständigt och jag vågar inte riktigt lita på att CD-skivor håller informationen på ett arkivbeständigt sätt.

I går kväll funderade jag över de redundanta lagringslösningar som vi använder på jobbet. Där har vi speglade servrar med speglade diskar och de speglade servrarna är utplacerade på olika geografiska platser så att en brand eller en terrorattack inte ska slå kunna slå ut alla samtidigt. Det säger sig själv att jag inte har samma resurser att göra så. I stället kom jag på en "lågprislösning" som liknar den och som drar nytta av Internet.

Jag och någon jag litar på köper varsin extra hårddisk. Jag köper en till hans dator och han köper en till min. Vi installerar dem. Jag ger honom tillgång till hans hårddisk i min dator och han gör samma sak med min hårddisk i sin dator. Den som vill kan kryptera sin hårddisk i den andra datorn, för att få extra hög säkerhet. När jag har en hårddisk hos honom kan jag, förutsatt att han är uppkopplad och har ADSL (ADSL eller bredband är en förutsättning för lösningen), göra en backup av viktiga filer på min dator på min hårddisk på hans dator. Han kan göra likadant fast tvärt om.

På det sättet har vi båda var sin kopia av våra viktigaste filer (det kan vara hela hårddisken) och den finns lagrad på en annan geografisk plats än den egna datorn, vilket räddar datat om någon råkar ut för brand, inbrott eller andra tråkigheter. Kostnaden är marginellt större än kostnaden för en till hårddisk. Jag har inte funderat över vilka program som är lämpliga för att upprätta kontakt och kopiera filer över nätet, men jag utgår ifrån att det finns något bra.

Än så länge har jag inte stött på något hinder för lösningen.

den 19 mars 2003

   Håkan tycker att webben är blå och efterlyser mer röda sidor.

Det finns nog en anledning till att webben har sina färger. Rött anses röra upp känslor medan blått är lugnande. Av det kan man kanske dra slutsatser om vilka känslor vi vill frammana med våra färger. Ett diskussionsforum skulle kunna vara rött om man vill ha livliga diskussioner och blått om man vill hålla dem på en mer tillbakalutad nivå. Protestsidor kanske också ska vara röda.

Jag har nog skrivit om detta tidigare.

För ett antal år sedan hade jag tankar på att bygga en tjänst som skulle heta Dumstrut (en sådan där strutmössa, ungefär som en stjärngossemössa, som man för länge sedan fick sätta på sig när man stod i skamvrån).

Dess syfte skulle vara att på ett halvhumoristiskt sätt låta användarna berätta om företag som på olika sätt hade skött sig illa, och sedan låta besökarna rösta på de berättelser som de tyckte var bäst. Varje röst skulle ge företaget i berättelsen en dumstrut så att de fick skämmas lite.

Tanken var också att låta företagen få försvara och förklara sig och på så sätt kunna vinna tillbaka förtroendet.

Vad har detta med färger att göra? Jo, i prototypen för sidan använde jag en röd bakgrundsfärg just för att piska upp känslor.

Det blev aldrig något av Dumstrut och det var nog lika bra. Lite efter att jag skrinlade planerna kom Cint och det är en betydligt bättre tjänst.

den 3 mars 2003

   Nu har jag testat Mats webbkopplingar en stund. Det fungerar ganska hyggligt.

Han har skrivit en kort beskrivning av vad webbkopplingar är här. Eventuella problem eller synpunkter kan rapporteras direkt till Mats.

den 27 februari 2003

   Håkan på Nadazilch tycker att idén med "webbkopplingar.com" borde bygga på att tjänsten regelbundet söker igenom registrerade sidor och letar efter länkar som lagras i databasen.

Det tycker jag är en bra tanke även om den är lite krångligare att realisera. Däremot ligger det nära till hands att sökmaskiner (till exempel Google), som ändå indexerar alla sidor, utökar sina tjänster till att hålla reda på hur länkkedjorna går. Vad sökmaskinerna däremot inte skulle kunna hålla reda på, är vilka länkar som används när,