Niklas Johansson: Idéer

Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

David på Månhus Beta länkar till en artikel hos EurekAlert, om hur det är tänkt att mobiltelefoner ska bli en länk som skapar nya kontakter mellan människor. Inte via telefonsamtal, utan med hjälp av en tjänst som låter telefonerna utbyta information trådlöst när de kommer i närheten av varandra.

Enligt artikeln är det matchmakeri det handlar om. Det är i så fall förhoppningsvis bara början. Det finns oändligt mycket fler möjligheter. Allt vi söker skulle telefonerna kunna leta efter åt oss.

Om vi kompletterade vår profil med intressen skulle man till exempel kunna ställa frågor och få svar av andra som delar intressena och som har svaret. Det skulle bli ungefär som en e-postlista, fast trådlöst och utan fasta medlemmar.

För ett tag sedan startade jag en grupp på Orkut. Tanken är att alla människor har mängder av erfarenheter och kunskap.

Jag lät åldern symbolisera detta när jag i beskrivningen av gruppen skrev att exempelvis 30 personer, med en genomsnittlig ålder på 30 år, tillsammans har en samlad erfarenhet och kunskap motsvarande 30 x 30 = 900 år. 900 år av kunskap är för mig en svindlande möjlighet att ge och få hjälp med allt mellan himmel och jord. Nu har gruppen mellan 50 och 60 medlemmar och jag tror att medelåldern är minst 30 år. Det betyder i så fall att den samlade erfarenheten där är över 50 x 30 = 1500 år! Jag har fått bra hjälp med ett flertal saker.

Gruppen heter Dubbelriktat och är öppen för alla som vill vara med.

The dating game goes wireless

Jag vill att min mobiltelefon ska kunna hantera flera telefonabonnemang samtidigt. Ett för inkommande samtal och ett för utgående. Jag har ett abonnemang som jag är nöjd med. Det har rätt tjänster, okej priser och ett bra telefonnummer. Det finns dock abonnemang som har betydligt lägre minutpriser vid utringning. Om jag kunde använda ett annat abonnemang för utgående samtal skulle jag kunna ringa billigare samtidigt som jag hade kvar mitt invanda telefonnummer med tillhörande tjänster.

I det fasta telefonnätet går det att göra ungefär så. Jag kan behålla mitt telefonabonnemang med telefonnummer och alla tjänster, men välja en operatör jag vill ringa ut med. Samma sak borde rimligen gå att göra med telefonkort för mobiltelefoner. Möjligen genom att jag programmerar in ett nummerprefix som kopplar in mig på rätt operatör. Då skulle det bli riktigt lätt att byta operatör för utgående samtal och samtidigt behålla telefonnummer och alla tjänster.

När kommer den här möjligheten?

1.0

Emanuel Sidea hörde av sig och pekade på en text han har skrivit. Han har börjat använda en modifierad variant av en statusrapporteringsmodell jag skrev om förra veckan. Han ingår i en tidningsredaktion vars medlemmar är spridda över landet och inte har möjlighet att träffas regelbundet. Med rapportmodellen hoppas de få bättre överblick över vad alla sysslar med.

Det vore roligt att höra om erfarenheter när de har provat ett tag.

Peter skickade en kommentar till min text om statusrapportering i företag och organisationer. Jag tyckte att den var bra och bad att få lägga ut det. Peters text fyller i flera luckor i det jag skrev. Så här skrev han:

Apropå din senaste bloggning. Jag har suttit i många möten där status rapporteras i tur och ordning, och där man redogör för vad man gjort sedan sist och vad man har framför sig att göra. Är man 10-15 personer eller fler tar sådana möten lätt en hel förmiddag, med alla sidospår som uppstår längs vägen.

Jag gillar lösningarna som används av flera av agile-metoderna inom systemutveckling. De liknar det du föreslår men med en viktig skillnad: att det inte sker i form av meddelanden som skickas i någon form, varesig det nu är papperslappar som läggs på chefens skrivbord, mail som skickas, etc. Istället så "rapporterar" man till en allmänt synlig anslagstavla, whiteboard, eller liknande.

Alla på en avdelning kan då se läget för den egna avdelningen och för att få en överblick skulle det räcka med att gå runt och titta på allas tavlor, eller att en ansvarig för varje avdelning får rapportera på en tavla som representerar en större del av organisationen.

Det med smileys för att ange allmän status fick mig att tänka på metoden Feature Driven Development, där man indikerar status med olika färger. När man då tittar på alla olika projekt samtidigt så får man snabbt en bra känsla för läget: mycket grönt = bra, här och där kanske det finns röda boxar (representerar arbetsuppgifter, delprojekt, projekt, osv., beroende på nivå). Finns det många röda boxar är läget allvarligt, osv. Detta finns också i någon projektstyrningsmetod som säljs av Accenture, Seven Keys tror jag den heter.

Inom Extreme Programming representerar man uppgifter med registerkort. Det som återstår att göra skiljs åt från det som är klart. Genom att kasta ett öga på tavlan ser man direkt hur långt man har kommit. Här ingår även en samordningsaspekt, att en programmerare som avslutat en uppgift kan ta ett kort från ytan för ej påbörjade.

När man har en enkel men effektiv rapporteringsmetod för status kan möten ägnas åt andra saker. De statusmöten där man går runt bordet förmedlar sällan mer information än vad en sådan här lösning skulle göra, utan det blir ofta detaljutvikningar om saker som inte direkt rör andra närvarande. Jag tycker det är oerhört frustrerande och det är svårt att komma igång med sitt jobb efter att ha suttit ett par timmar i ett sådant möte.

Sedan ingår förvisso också att kulturen ska uppmuntra ärlighet/öppenhet, dvs. att ingen känner sig tvungen att rapportera status OK fastän man ligger efter och skulle behöva hjälp. Det är möjligt att en publik tavla i vissa fall kan vara att föredra i den aspekten, dvs. att vissa skulle ha lättare att vara ärlig om det är publikt, tillsammans med andra som kanske ligger efter, snarare än om det ska rapporteras till överordnad.

I många organisationer, bland annat på min arbetsplats, är det ingen som har full kontroll på vad folk sysslar med och hur arbetssituationen upplevs. Det är förståeligt eftersom det är många människor med olika arbetsuppgifter. Jag tycker att det är ett problem och har funderat över hur det går att lösa.

Min lösning bygger på att man samlar information nerifrån och uppåt och att man på varje nivå bara rapporterar vidare det som är av betydelse för nivån ovanför.

På lägsta nivån finns varje enskild medarbetare. En gång i veckan, eller så ofta det behövs, får alla rapportera fyra saker till sin närmaste chef: Allmän status, vad de har gjort sedan föregående rapportering, vad de ska göra fram till nästa rapportering och om de har några problem som de behöver hjälp att lösa.

Allmän status kan vara bra, dåligt eller varken eller. Det skulle i princip räcka med att rita en gubbe vars mun visar status :-) :-| :-( på rapporten. Det visar snabbt hur var och en uppfattar sin situation. Vad de har gjort och vad de ska göra rapporteras kortfattat i punktform och det är bara de viktigaste sakerna som ska tas upp. Eventuella problem ska vara sådana som inte kan lösas på egen hand.

De närmaste cheferna ser snabbt hur läget är i deras grupper. Både hur den allmänna uppfattningen om arbetssituationen ser ut och vad som är på gång. De sammanställer detta på en högre nivå och rapporterar det vidare. Det betyder att de tar bort det som inte anses vara viktigt för nästa nivå. Det de rapporterar ska spegla det de har tagit emot.

På nästa nivå görs samma procedur om igen: Sammanställning och rapportering av allmän status, vad som har gjorts och vad som ska göras, samt eventuella problem som måste lösas.

Och så vidare till högsta nivån.

När detta har gjorts nerifrån och upp bör alla känna till hur läget ser ut, sett ur medarbetarnas perspektiv. Cheferna gör samma sak, nerifrån och upp. Då får man en till bild. Det kan vara intressant att se om bilderna skiljer sig åt eller om medarbetare och chefer i organisationen har ungefär samma uppfattning om läget.

Det finns många tänkbara vinster med detta. På varje rapporteringsnivå går det att se om man arbetar mot samma mål och om det finns överlappningar mellan olika enheter. Problem lyfts fram löpande och det är mottagaren av en problemrapport som ansvarar för att antingen hitta en lösning, eller skicka den vidare till nästa nivå. Vill man göra stora förändringar i inriktningen av verksamheten blir det lättare att se vilka förändringar som behöver göras var. Motivationen hos medarbetarna bör stiga när de vet att det finns någon som är intresserad av hur de mår och vad de gör.

Tidsåtgången på varje nivå bör inte behöva vara mer än max 10-15 minuter per rapporteringstillfälle. Vinsterna bör bli stora. Rapporteringen kan antingen skötas med papper och penna eller med systemstöd.

Hans Andersson, projektledare och partner på reklambyrån Forsman & Bodenfors, har blivit tillfrågad vad som skiljer dem från deras konkurrenter, med tanke på att de har fått fler Guldäggsnomineringar:

Ni har dominerat tävlingen under hela 2000-talet. Vad hemligheten?
- Vi brukar säga att vi har större papperskorg än andra.

Det är en inställning jag gillar. Det är okej att göra saker som slutar som skräp. Så länge som några saker blir riktigt bra gör det ingenting om vägen till framgång går via dåliga idéer.

Vi är ofta alldeles för dåliga på att misslyckas. Många gånger låter vi hellre bli att göra något, än riskerar ett misslyckande. Ändå kan vi konstatera att det bland människor som har lyckats ovanligt bra brukar finnas många historiska floppar.

Prova många idéer.
Satsa på dem som verkar bli bra.
Var inte sentimental när det gäller saker du har trott på, men som inte utvecklas som tänkt.

Det gäller både professionellt och privat.

Rutinerad reklambyrå leder i år igen Forsman & Bodenfors leder Guldäggsligan

Förra året drömde jag om ett huskoncept, som jag trodde var unikt. I dag såg jag ett hus i nästan samma stil på riktigt. Newport-stil kallas det tydligen. Det är ljust, luftigt och stilrent, men samtidigt robust och lättskött.

Väggarna är klädda med vitmålad liggande träpanel i ungefär 120 millimeter breda plankor. Golven är av mörkbetsad furu, förmodligen oljade också. Stora delar av inredningen, samt dörrar, trappräcken och liknande, är av ek. Alla textilier går i vitt, rött och olika nyanser av blått, främst marinblått. Taken är också klädda med vit träpanel. Taklamporna är huvudsakligen i rostfritt stål. Fönstren är mestadels i fullhöjd på solsidan och liggande låga på skuggsidan. Golvlisterna är låga (cirka 40 millimeter) mörkbetsade och oljade furulister. Takhöjden är huvudsakligen 3 meter på skuggsidan, som har två våningsplan, och ungefär dubbelt så högt på solsidan, som har ett plan. Trapporna är öppna (inte inbyggda) raka eller spiraltrappor. Räckena är gjorda av stål med eköverdelar. Sol- och skuggsidan skiljs åt av en smal korridor som isolerar från värme och kyla.

I och med att väggar och golv är av furu, är det också lätt att underhålla dem. Att golven är i stort sett svarta betyder att eventuell smuts inte syns (vilket inte betyder att man inte behöver hålla rent). Väggarna är vita och behöver bara målas om om de börjar se smutsiga ut. I stort sett ser huset bara trevligare ut med ålder och användning. Byggmaterialet är förhållandevis billigt, men gediget och tåligt.

Det var fascinerande att se ett hus i verkligheten, som så mycket påminde om det jag hade drömt om. Det kändes som ett drömhem. Vi var på J Gåshaga hela dagen och kvällen på konferens. Eftersom det är lågsäsong hade vi stället mer eller mindre för oss själva.

"Print on demand".

Med moderna laserskrivare går det att trycka böcker en och en utan att det behöver bli oöverstigligt dyrt. När någon köper en bok går det en order till tryckeriet som sätter igång tryckprocessen och därefter levererar boken till beställaren på någon dag.

Än så länge går det inte att få alla böcker tryckta på detta sätt. Det kostar mer att trycka en bok i taget än att trycka på traditionellt sätt med tryckpressar. Det lönar sig därför bäst för böcker i mindre upplagor. Priserna för lasertryck sjunker och kommer förmodligen att möta och gå förbi priserna för vanligt tryck i framtiden.

Digitalbilder kan jag skicka till ett fotolabb via nätet och be att få utskrivna på papper för hämtning i en fotoaffär som jag väljer.

På samma sätt borde jag någon gång i framtiden kunna beställa en bok via nätet och tala om på vilket tryckeri jag vill hämta den. Böcker är vanligtvis digitala filer som kan skickas till nästan vilket tryckeri som helst. Alltså borde det gå att välja var jag vill hämta min bok. Dels skulle jag spara transportkostnader, från Amazon i USA kan det bli ganska dyrt, och dels skulle jag inte behöva vänta lika länge på leverans. Om jag beställer den på Amazon i dag skulle jag kunna hämta boken på ett tryckeri i stan i morgon till exempel.

Egentligen bör det fungera att leverera böcker på det här sättet redan i dag. Att en bok är tryckt och inbunden på vanligt sätt hindrar inte att den skulle kunna skrivas ut på laserskrivare åt mig, om jag vill det och är beredd att betala merkostnaden. Merkostnaden kanske i en del fall motsvarar vad jag annars skulle få betala i frakt. Då behöver det inte ens bli dyrare totalt sett. Dessutom binder inte förlaget lika mycket pengar i lager, men på bekostnad av marginalerna.

Defragmentera din tid.

En vanlig dag:

08.30 Börja jobba
09.00-10.00 Möte
11.00-12.00 Möte
12.30-13.30 Lunch
14.00-15.30 Möte
16.00-16.30 Möte
17.00 Gå hem

Fyra möten under en dag är mycket, men inte extremt eller ovanligt. Schemat ovan stämmer antagligen med mångas arbetsdagar.

Tittar man närmare på ett sådant schema kan det se ut så här:

08.30 Börja jobba
08.45-09.00 Förbereda och förflytta sig till möte
09.00-10.00 Möte
10.00-10.10 Efterprat och återförflyttning till arbetsplatsen
10.10-10.20 Återuppta det påbörjade arbetet
10.45-11.00 Förbereda och förflytta sig till möte
11.00-12.00 Möte
12.00-12.10 Efterprat och återförflyttning till arbetsplatsen
12.10-12.20 Återuppta och avbryta det påbörjade arbetet
12.30-13.30 Lunch
13.30-13.40 Återuppta det avbrutna arbetet
13.45-14.00 Förbereda och förflytta sig till möte
14.00-15.30 Möte
15.30-15.40 Efterprat och återförflyttning till arbetsplatsen
15.40-15.45 Återuppta det avbrutna arbetet
15.45-16.00 Förbereda och förflytta sig till möte
16.00-16.30 Möte
16.30-16.40 Efterprat och återförflyttning till arbetsplatsen
16.40-17.00 Återuppta och avsluta det påbörjade arbetet
17.00 Gå hem

Möten är också arbete även om det är en annan typ. Det är dock lätt att se att en dag lätt kan fördrivas utan att så mycket "riktigt" arbete blir gjort. Om man dessutom lägger till alla avbrott i form av ringande telefoner, frågor och brev som måste besvaras ser det ännu värre ut. Det går år mer tid till att börja och avbryta arbete än till att faktiskt utföra det. Tankearbete har ofta start- och stoppsträckor som är betydande. Det är mer värt att sitta två timmar oavbruten än fyra timmar i 20-minuter-sessioner.

Fritiden blir lätt fragmenterad på liknande vis. Måltider, diverse pyssel med barn, hushållssysslor, olika ärenden, andra måsten. Det kan lätt kännas som om tiden inte räcker till. I själva verket kanske det är så att den skulle räcka till om den var bättre planerad. I en familj får man hjälpas åt så att alla får tillräcklig sammanhängande "egen tid".

Jag tror att vi måste tänka om och utnyttja tiden bättre. Med eviga start- och stoppsträckor får vi inte mycket gjort.

Regler:

Vi lär oss någonting varje dag.
Dagar då vi inte lär oss något har vi inte varit uppmärksamma. Vi lär oss någonting varje dag. Se 1.

Om du som skriver någorlunda regelbundet på webben bestämmer dig för att ovanstående regler gäller, och vill dela med dig av dina lärdomar, kan vi tillsammans lära oss mer. Det räcker med att kortfattat sammanfatta dina lärdomar en gång i veckan, om det inte finns tid att göra det oftare. Du behöver inte dela med dig av alla lärdomar. Det räcker om du väljer några.

Inkluderar du reglerna och den bakomliggande tanken kan det sprida sig och bli en igenkännbar standard hos dem som läser och skriver på webben. Länge leve kunskapsspridning!

Senaste lärdomar:

Misslyckande är att framgångsrikt lära sig hur man inte ska göra någonting.
Människor som lyckas bra i livet har ofta många misslyckanden bakom sig.
Mindmapping på papper kan spara tid jämfört med linjära anteckningar direkt i dator, även om du konverterar mindmappen till linjära anteckningar efteråt.
Kvalitet och omvårdnad lönar sig.
Du sätter själv begränsningarna för vad du kan uppnå.

Framtiden för RSS (rich site summary).

Jag använder inte RSS-flöden på några av de sidor jag besöker. Anledningen är att det är för omständigt. Omständigt därför att det inte är alla sidor som tillhandahåller RSS-flöden och min webbläsare kan inte tolka dem på ett vettigt sätt.

Tänk om mer eller mindre alla sidor åtföljdes av RSS-flöden. Då skulle jag kunna surfa på nätet med en RSS-läsare och visa sidorna som jag vill. "Min" layout. Det borde förenkla livet för handikappade som har svårighet att läsa vanliga webbsidor. De skulle inte behöva bekymra sig om ogenomtänkta lösningar, utan kunde läsa alla sidor på sina villkor.

Ett mellansteg, till dess att alla sidor har RSS-flöden, vore en add-in till exempelvis Internet Explorer. Den skulle tolka sidorna, ta bort alla XML-koder och visa dem på användarens sätt. Den skulle själv hålla reda på vilka sidor som har RSS-filer och automatiskt aktivera kod-tolken.

Lättare sprida nya ord.

För ett tag sedan använde jag ordet aktivitetsnomad i en text. En sökning efter aktivitetsnomad på Google ger en träff. Förr, före nätets tid, var det kanske inte lika lätt att "sprida" nya ord.

Ett långt sammansatt ord som vi lekte med när jag var liten, just därför att det var så långt, förstamajdemonstrationshögtalaruppsättare, finns inte. Inte förrän nu. Ändå var det nästan 30 år sedan jag hörde det första gången och jag var inte den förste som hörde det.

Webben är ett historiskt ordarkiv. Jag vet inte om det finns än, men man skulle kunna tänka sig en tjänst som håller reda på modeord på webben år för år eller så. Google håller reda på vilka ord som söks oftast. De borde också kunna berätta vilka ord som förekommer flitigast under en period.

Det vore roligt om sökmaskinerna registrerade när ord dyker upp på olika ställen. Då skulle man i efterskott kunna säga var ett ord har sitt ursprung. "Aktivitetsnomad såg dagens ljus på webbplatsen Enkelriktat den 12:e november år 2003." Det har man sällan kunnat göra med talade ord.

---

Filmer är ofta viktiga källor till nya verbala uttryck. Vad är tongivande på samma sätt när det gäller skriven text? Knappast filmer, tror jag. "I'll be back" är inte samma sak skrivet som sagt med stel Arnold Schwartzeneggerröst. Fast jag ska inte säga det säkert för det ger 256000 träffar på Google.

Tänk om ...

Walt Disney Company har stor makt. Barnen har nog alla barnfilmer Disney har givit ut de senaste tio åren. En del är bra, andra mycket bra och vissa dåliga. När det kommer ut nya filmer påverkar de barnen. De ser dem om och om igen.

Vad som sägs och görs i filmerna är viktigt för det blir en del i barnens uppfostran. Blir någon kallad pottfisk i en film är det okej att kalla varandra pottfiskar. Disney är en norm. Det de släpper igenom är okej.

Jag brukar fundera ver hur Disney använder sin makt och vilka alternativa sätt de skulle kunna använda den på.

Tänk om de började smyga in undervisning i sina filmer. De skulle lätt kunna göra det utan att barnen märkte någon skillnad. Läsa, räkna, skriva, geografi och så vidare. De skulle underhålla barnen med skolämnen. Barnen skulle fortfarande sitta som i trans framför filmerna. Garanterat. Världens skickligaste undervisare skulle kunna vara med och skriva manus så att undervisningen höll garanterat högsta klass.

För Disney skulle det inte behöva kosta mer än i dag att göra filmer. Barnen skulle vara lika glada. Föräldrar skulle vara ännu gladare och hela världens produktivitet skulle höjas. Walt Disney Company skulle lätt bli världens största utbildningsföretag. Vilken makt.

Tänk om ...

Kan man se tillbaka i tiden?

Tänk att kunna se jorden för miljontals år sedan. När det fanns dinosaurier. Då skulle vi inte behöva spekulera i hur livet såg ut. Vi skulle kunna få ett facit från när det hände.

Solens ljus reflekteras från jorden tillbaka ut i rymden. Med ljusets hastighet färdas det bort från oss. Om det gick att färdas fortare än ljuset skulle vi kunna åka ikapp och ifrån det. Ju längre bort vi åkte, desto äldre ljus skulle vi hinna ikapp. Det vore som att färdas baklänges i tiden ifall vi betraktade jorden med kikare och nåddes av det ljus som kom ikapp oss.

Det går inte att färdas snabbare än ljuset. I alla fall inte nu. Därför går det inte heller att resa tillbaka i tiden på det här sättet. Om inte ...

Vi kan tänka oss en gigantisk stjärnkikare. Bättre än alla stjärnkikare som någonsin har funnits. Man skulle kunna se en fluga på en planet miljontals ljusår bort. Om det fanns några flugor där. Det spelar ingen roll för vi skulle inte titta efter flugor. Vi skulle titta efter speglar. Saker som reflekterar ljus. Kanske en stilla vattenyta, en sida av en kristall eller is.

Om vi kunde se ljus från jorden som reflekteras mot en yta på en planet miljontals ljusår bort, då kanske vi skulle kunna se i spegelbilden hur jorden såg ut. Kanske.

Distribuerade projekt.

Med väl definierade roller och ansvar borde de flesta delar av projekt kunna distribueras och säljas till lägstbjudande.

Förutsättningen är att man vet exakt vad man vill ha och kan beskriva det på ett entydigt sätt. Kan man det skulle man kunna bjuda ut delarna av projektet på till exempel en webbplats. Den som har rätt profil för att lösa en del av uppdraget kan göra en intresseanmälan och ange till vilket lägstapris han är beredd att göra det. Det blir en omvänd auktion. Om tillräckligt många är med och bjuder på utkontrakteringen borde priset kunna hållas på en låg nivå, alternativt med hög kvalitet.

En av de viktigaste faktorerna för framgång, är att uppdragen är tydliga. Utöver detta finns det förstås praktiska utmaningar att hantera. Det gäller att veta att den som får uppdraget också har rätt kompetens och profil. Det problemet har man vid många projekt. Man får kanske lösa det med referenser.

Med en sådan här lösning skulle såväl större företag som egenföretagare och arbetslösa kunna vara med och lägga anbud på samma jobb. Det är inte självklart att stora företag skulle få alla uppdrag. De har givetvis fördelar, men även nackdelar som gynnar mindre aktörer.

Jag känner och känner till många som kan ha nytta av att arbeta på det sättet. Jämfört med fast jobb är det mindre tryggt. Samtidigt är det antagligen friare och mer omväxlande.

För uppdragsgivarna skulle det kunna innebära lägre projektkostnader och/eller högre kvalitet.

Tänk om mobiltelefonerna kunde kommunicera med varandra medan vi inte gör det.

I telefonen skulle du kunna lagra uppgifter som:

Namn
Kön
Telefonnummer
E-postadress
Kommunikationsstatus
Sökes
Finnes
Profil

Namn, kön, telefonnummer och e-postadress är inte mycket att kommentera.

"Kommunikationsstatus" skulle kunna vara "lyckligt gift", "öppen för förslag", "desperat efter sällskap" eller något liknande.

"Sökes" kan innehålla allt möjligt, exempelvis "2:a inom tullarna", "röd cykel av märke Scott, stulen vid Östermalms Torgs tunnelbanestation 2003-11-05", "ressällskap för resa till Maldiverna över jul och nyår", "jobb som art director", "trevlig dam för sällskap till Karlsbergs officersbal", "bortsprungen svart-vit bondkatthona som lystrar till namnet Lucy" eller "hjälp att byta vinterdäck på Porsche 956".

"Finnes" är som sökes fast tvärt om: "7-rumsvilla i norrförort säljes", "röd cykel av märke Scott, billigt vid snabb affär", "två starka armar", "partysugen kalaspingla sugen på fest" och så vidare.

"Profil" är en kort eller lång personbeskrivning av ägaren till telefonen.

När telefonen kommer i närheten av andra telefoner, säg upp till tio meter med Bluetooth, skulle den hälsa på dem och utbyta uppgifter. Om några saker matchar skulle telefonen uppmärksamma dig på detta och berätta vilken typ av träff det är den har funnit. Du kan välja att chatta, ringa, skicka SMS eller e-post direkt till den andra telefonen.

Telefonerna skulle lagra uppgifter från andra telefoner under en period. Om din telefon kommer i närheten av en annan telefon, som söker något som någon du nyligen har träffat har, kommer telefonerna att utbyta uppgifter så att den andre får veta vem som har detta.

På vägen till jobbet passerar jag kanske ett par tusen personer varje dag. Om alla dessa hade sådana här telefoner skulle informationsutbytet bli enormt. Varje telefon skulle bli en egen liten informationscentral.

Idén är inte tagen helt ur luften. New Scientist har en artikel som handlar om en liknande idé. Artikeln heter Intelligent tags are breaking the ice och beskriver hur man har använt specialutrustade handdatorer för att utbyta information mellan besökare på en mässa. Handdatorerna använder RFID-etiketter.

Skickavidare.nu.

Jag tror att det finns plats för dem som vill glädja andra och för dem som vill glädjas. I går råkade jag helt oväntat ut för detta och fick en idé.

Idén är en webbplats. På webbplatsen kan alla som vill ge bort saker. Små eller stora. Sådant man inte behöver eller bara vill ge bort ändå. Privatpersoner kan göra det. Företag kan göra det. Det enda kravet på den som ger bort något, är att det inte ska krävas någon gentjänst.

De saker som skänks bort måste förstås ha mottagare. Därför kan den som vill anmäla sitt intresse för de saker som skänks bort. Principen först till kvarn gäller. Eftersom det inte är meningen att en person ska kunna vara först med intresseanmälan för alla saker, ska det finnas en begränsning för hur ofta man kan anmäla sitt intresse. Det krav som ställs på den som tar emot något, är att han eller hon lovar att hjälpa någon som behöver det när han eller hon kan.

Den som har sett filmen Pay it forward känner kanske igen idén. Den som får hjälp hjälper någon annan som hjälper en tredje och så vidare. Det blir en god cirkel. Jag tror att det kan fungera.

Snyggt och smart utformad kan nog webbplatsen få ganska många nyfikna besökare som ser möjligheten att få något de vill ha. För den som ger är belöningen helt enkelt att få hjälpa andra. Att påverka andras liv genom snällhet. Samma sak gäller de företag som ger. De får möjlighet att visa att de kan ge utan motprestation. Ett flygbolag skulle kunna ge bort lediga flygplatser på flyg de ändå inte kan fylla. Biografer kan ge bort biobiljetter till matinéföreställningar på måndagar då de ändå inte får utsålt. Många gåvor skulle inte kosta givaren något, men ge mottagaren desto mer. Gamla datorer kan göra rätt mottagare glad samtidigt som de besparar givaren en tur till soptippen.

Lite av det här har jag sett på Aktieguiden också. En gav till exempel bort nya minidiscar, en annan CCD-band inklusive bandspelare att spela dem med. Det finns fler exempel därifrån där privatpersoner och företag har givit betydligt större och dyrare saker utan att kräva något tillbaka. På Aktieguiden är medlemmarna generellt sett väldigt frikostiga med kunskap. Det finns många duktiga analytiker där som delar med sig av sina fina analyser. Hela Aktieguiden drivs med hjälp av en frivillig medlemsavgift som massor av vänliga människor har valt att betala.

Som jag skrev inledningsvis, "råkade jag ut för" en oväntad gåva, från en person jag aldrig har träffat, i går. Jag blev mycket gladare än vad jag hade trott att jag skulle bli. Det var inte storleken på gåvan, utan bara det faktum att någon bestämde sig för att ge bort något till en främling utan att be om en motprestation.

Jag råkade ut för en liknande sak tidigare i år. Då var det en läsare som hörde av sig och erbjöd mig kursmaterial för personlig utveckling. Fakta om hur minnet och hjärnan fungerar, inlärning, kreativitet och ett häfte med kloka citat som han själv har sammanställt. Han hade läst om mitt intresse för dessa saker och drev ett utbildningsföretag med inriktning på detta och kontaktade mig. Det var också alldeles oväntat på samma sätt som gårdagens gåva.

Under den tid Enkelriktat har funnits, har jag fått fler råd och tips från vänliga läsare än vad jag kan räkna.

Exemplen visar att detta redan förekommer och enligt min uppfattning även att det fungerar.

Skicka vidare.

Min personliga drömdator.

En PC, så som den ser ut nu, är ingen särskilt personlig dator. Ofta är det flera i samma hem som delar på den och den är sällan särskilt lätt att ta med sig på ett sätt som jag tycker att man ska kunna med en personlig dator. Det gäller även bärbara datorer. Jag vet ungefär hur min personliga dator borde se ut.

För det första skulle den vara mindre. I princip skulle själva datorn inte vara mycket större än en mobiltelefon. Den skulle ha en liten display, en enkel knappsats (som på en mobiltelefon) och inbyggd trådlös kommunikation. Den ska ha uttag för tangentbord, skärm, fast nätverk, extern strömkälla, lagringsenheter, hörlurar och förstärkare. Eventuellt ska det mesta vara trådlöst anslutningsbart via någon sorts hub. Den har förstås inbyggd GPS och videokamera också.

Minnet är förmodligen inte en traditionell hårddisk. Snarare någon typ av RAM-minneliknande minne som är stort och snabbt. Den ska ha en inbyggd strömkälla som räcker för att driva minnet, telefondelen, displayen och trådlös kommunikation under tillräckligt lång tid.

Vad ska den klara då? Den ska i stort sett vara alla hushållsprodukter som kräver minne och processorkraft. Dator, telefon, TV, radio, videokamera och kamera. Musikanläggning via hörlurar eller extern förstärkare. Underhållningsanläggning via datorskärm, projektor eller liknande. Personlig webbserver med ständig uppkoppling mot nätet. Den kan förstås användas som TV-spel också för den som tycker att det är roligt.

På nätterna sätter jag den i en docka och får den laddad, säkerhetskopierad och allmänt underhållen.

Det är nog inte så avlägset om man tänker på hur det är i dag. Många har en eller två mobiltelefoner, en handdator, en bärbar dator och någon sorts bärbart ljud. Varje pryl är ganska liten och klart överkomlig i pris. Till en inte så mycket högre kostnad borde min personliga drömdator gå att bygga.

Naturens strategier.

Man brukar tala om naturlagar, men borde det inte finnas något som skulle kunna kallas för "naturliga strategier" också? Vad jag tänker på är vissa mönster som upprepas överallt och som kan verka helt självklara.

I "vila" tycks mycket fördelas jämn över den yta som finns till förfogande. Människor har en tendens att stå eller sitta på ungefär lika avstånd från varandra på tunnelbanor, busshållplatser, i hissar, soffor och så vidare. I kontorsmiljöer sitter vi ungefär lika långt ifrån varandra så att alla får lika mycket utrymme. När vi bygger hus låter vi dem stå på ungefär samma avstånd från varandra inom den tillgängliga ytan. Vi placerar lyktstolpar, radioantenner och annat på jämna avstånd från varandra. Samhällen placerar vi på ungefär lika långa avstånd från varandra.

I "arbete" går vi i stället ihop och hjälps åt att nå våra mål. I ett avseende kan vi befinna oss i vila samtidigt som vi i ett annat befinner oss i arbete. Samhällen är områden där människor är "förtätade" för att dra nytta av den större organismens fördelar. Där befinner vi oss i arbete i förhållande till andra samhällen och krafter, samtidigt som vi inom samhället befinner oss i vila i förhållande till varandra.

Att saker i naturen, i vila, fördelar sig jämnt över sin tillgängliga yta (egentligen tredimensionellt) är inte så konstigt. Att gå från vila till arbete betyder väl då att alla vilande "enheter" får kortast möjliga väg att gå till den punkt där de samlas, med tanke på att de inte i förväg vet var det kommer att vara.

När jag spelade squash minns jag att det var bäst att hela tiden försöka stå i mitten av den yta som bollen kunde hamna på. Då fick man i genomsnitt alltid kortast möjliga väg att springa för att slå till den.

Att i arbetstillståndet gå samman för att bli starkare verkar också naturligt. Då kan den enhet som är svagare få hjälp av någon som är starkare. Dessutom blir grupper, där enheterna är "intelligenta", ännu starkare när de lär av varandra. Hela samlingens genomsnittliga styrka ökar då, så länge som inte alla enheter har samma intelligens, vilket kanske till slut blir fallet.

Det finns undantag från de naturliga strategierna också. Exempelvis djur som inte har några naturliga fiender behöver inte gå samman för att bli starkare. De kanske, å andra sidan, inte kan anses befinna sig i arbete heller? Kan vi lära oss något av de naturliga strategierna? Jag tror det. Bara vi lyckas kartlägga vilka de är. Först skulle vi behöva definiera vad en naturlig strategi är.

Strategi betyder "långsiktigt övergripande tillvägagångssätt". Tillvägagångssätt betyder "sätt att utföra något". "Långsiktigt övergripande sätt att göra något" alltså. Naturens långsiktiga övergripande sätt att göra något. Det kanske räcker som definition så länge. En strategi har ett mål. Något som ska uppnås med hjälp av strategin. Det borde betyda att det finns mängder av naturliga strategier. En för varje mål man kan komma på.

Hur ska vi identifiera och kartlägga strategierna och dess mål då? Det vet jag inte. Genom att iaktta och försöka hitta mönster, antar jag.

---

Naturlagarna då, vilka är de? Finns de nedtecknade? När jag funderade kom jag inte på att jag har fått lära mig dem. Tyngdlagen är kanske en naturlag? Det borde vara allmänbildning att kunna naturlagarna utantill. Samma sak med naturens strategier.

John Allen Paulos framför en intressant idé i Innumeracy. Han vill ge händelser och aktiviteter ett "säkerhetsindex".

Genom att omvandla sannolikheten, för att något ska leda till döden, till dess logaritm, får han ett värde. Detta värde är aktivitetens/händelsens säkerhetsindex. Paulos subtraherar värdet från tio och får då ett värde som, om det är lågt, pekar på en hög relativ farlighet. Ju högre det är, desto mindre farligt är det, statistiskt sett.

En av 5300 amerikaner dör på grund av en bilkrasch varje år. Logaritmen av 5300 är 3,7. Tio minus 3,7 är 6,3, vilket är bilåknings säkerhetsindex i USA. Detta kan göras för allt möjligt: fallskärmshoppning, cykling, rökning, tunnelbaneåkning, blixtnedslag, jordbävningar och så vidare.

Poängen är att vi ska kunna jämföra olika aktiviteters/händelsers relativa risk. Detta tycker jag är ganska bra. Om det utbryter en ny epidemi (Sars eller Ebola till exempel), kan myndigheterna (eller någon annan) ange dess säkerhetsindex och på så sätt får vi snabbt en uppfattning om hur stor risk som är förknippad med den. Vi slipper då oroa oss i onödan för något, vars säkerhetsindex är 9,1, ifall vi inte oroar oss för att bilåkning har ett säkerhetsindex på 6,3.

1. Johnny Depps första publik-succé
2. Man i Husby föll ihop med kniv i magen
3. Lady Saw backas upp av svenskar
4. Ideellt arbete ska öka företagens lönsamhet
5. Kajsas kamp räckte till brons
6. Seger 3-0 för Hammarby
7. Mikael Niemis novell i Metro
8. Många trafikolyckor i blixthalkan
9. Alkohol syns inte i siffror för sjukskrivningar
10. Ljuvlig färsk tonfisk
11. DJ Steffo ny serie i Metro
12. Telefonen viktig vid flytt

Ovanstående är dagens förstasidesrubriker från Metros Stockholmsupplaga. Jag satt och funderade hur mycket man behöver läsa för att hänga med hjälpligt i vad som händer i "världen".

Av rubrikerna är det egentligen bara nummer 3 som jag inte tycker att jag förstår tillräckligt mycket av tillsammans med alla andra nyheter som automatiskt pumpas in i hvudet under en dag. Jag har givetvis inte läst dagens Metro, för då hade det varit helt meningslöst.

Övriga rubriker säger tillräckligt mycket för att jag ska tycka att jag klarar mig utan att läsa mer. Det säger mig antingen så mycket om vad som har hänt att jag inte behöver fördjupa mig, eller så mycket om vad artikeln handlar om att jag kan avgöra att jag inte är intresserad av att läsa mer. Det hade varit annorlunda om artiklarna var skrivna på ett sådant sätt att jag tyckte att de var läsvärda bara för sin egen skull. Det brukar de inte vara, om jag ska dra alla över en kam.

Jag ska nog göra om testet med en dagstidning med mer "riktiga" nyheter och se hur det går.

Computer Sweden har i dag en dubbelsidig artikel om My Life Bits, Microsofts projekt för att lagra och kartlägga våra liv.

Det står inte så mycket nytt för den som känner till projektet sedan tidigare. Jag skrev kort om detta i slutet av förra året.

Ett helt liv bit för bit (kräver inloggning)

Med tanke på det stora intresset för kändisar av alla slag är jag förvånad över att det inte finns (finns det?) någon tjänst som www.famespotting.net (domänen är inte registrerad).

Vad jag tänker mig är en webbplats där vem som helst kan registrera att han eller hon har sett en känd person. Man ska antagligen kunna registrera namn på personen, datum, tid och geografisk plats för händelsen samt en kort beskrivning av vem personen är för den som inte är så insatt. Möjligen ska det finnas ett fält för övriga noteringar så som vad kändisen gjorde, hur han var klädd och så vidare. Ett fält med namn på den som gjorde "spottingen" borde nog finnas med också.

De sökmöjligheter som skulle finnas är sökning på namn respektive sökning på datum eller plats. Den som vill veta var kändis X brukar "spottas" gör en sökning och kan sen avgöra om det finns något mönster. Vill man veta vilka kändisar som håller till på en viss plats söker man på den platsen.

En förutsättning skulle vara att de spottade inte iakttas under "tjänsteutövning". Det är ingen poäng att tiotusen människor berättar att de har sett Mick Jagger på Ullevi till exempel

Det vore ingen särskilt rolig tjänst för dem vars steg bevakas och i Sverige skulle antagligen personuppgiftslagen sätta käppar i hjulet, men i USA eller någon annanstans är det säkert fritt fram, och där är kanske hysterin större.

Experiment.

Detta bromsok kommer att åka till Polen med sina tre syskon. Där ska det förhoppningsvis bli renoverat. Kolvarna har rostat fast och det är i allmänt behov av uppfräschning.

Porschecenter uppskattade att det skulle kosta mellan 10 och 15 tusen kronor för dem att fixa bromsarna samt pedalstället som också kärvar. Allt under det priset är en besparing. Tommi övertalade mig att skicka dem till Polen i stället.

Fortsättning följer.