den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 28 maj 2004

   Peter tipsade mig om två texter som han har skrivit. De handlar bland annat om programmering, litteratur, känslor och kreativitet.

Han funderar över programmering och att ett program bara kan förnimmas med intellektet, inte med övriga fem sinnen. Samma sak gäller litteratur. Vi ser det inte med ögonen, hör det inte med öronen, känner det inte med smaklökarna, förnimmer det inte med luktsinnet och känner det inte genom beröring. Det finns endast i huvudet. Peter ställer frågan om det finns något mer än datorprogram och litteratur som har denna egenskap.

Ett datorprogram kan för mig vara lika synligt som något jag ser med ögonen. Jag ser genast bilder när jag tolkar det. Från första raden. Allteftersom jag läser blir bilden rikare. Ungefär som om jag tittar på en bild och utforskar den från en ände till en annan, en liten bit i taget.

I sin andra text förtydligar han tankarna och skriver:

Jag kan definitivt få liknande känslor av något jag läser som av något jag hör, musik till exempel. Där är vi tydligen olika. Jag trodde att alla var som jag på det sättet och jag får nästan uppfattningen att Peter antar att alla är som han. Det var en aha-upplevelse för mig.

Vad räknas som företeelse? En muntlig berättelse? En berättelse skulle jag kanske säga är något du förnimmer med hörseln. Å andra sidan är väl litteratur något du förnimmer med ögonen, liksom ett program är det. Programmet representeras av programkod som ofta består av tecken, vilka kan ses. Litteratur består av ord och bokstäver. De kan också ses. Är det någon skillnad mellan en tavla och ett datorprogram i det avseendet? Kanske har inte ens litteratur och datorprogram de egenskaper Peter efterlyser.

En dröm då? En dröm representeras endast av tankar så länge som den inte återberättas på något sätt, annat än genom tankeöverföring. Fast även drömmar kan innehållla lukter, smaker, ljud och andra intryck. Alla lika verkliga som om jag upplevde dem via näsan, munnen eller öronen.

Måste vi över huvud taget uppfatta sinnesintryck via våra känselorgan för att de ska räknas som sinnesintryck? Är det hur hjärnan uppfattar något som avgör vad det är? De flesta som har känt lukten av vanilj kan väl återskapa lukten genom att läsa att något har en doft av vanilj? Jag kan det.

För mig är det precis tvärt om. Be mig att jag ska göra en kanin av lera så ser jag den genast framför mig. Därifrån till att faktiskt ha gjort något som liknar en kanin är desto svårare.

Be mig att göra ett program som utför något som jag förstår och jag ser det omedelbart för mitt inre öga. Det "enda" jag behöver göra då är programmera de delar det består av. Jag kan köra det i huvudet och se om och hur det fungerar. Jag kan felsöka det. Att det inte blir rätt direkt när jag sätter mig med programmeringen beror oftast på slarv i implementeringen av bilden jag har sett. Det är samma sak med databaser eller vad som helst egentligen. Jag ser det direkt när jag får det beskrivet för mig. Jag kan vrida och vända på det och betrakta det från vilket håll som helst oavsett vilken vinkel jag fick det beskrivet ur.

Om den som beskriver något glömmer en detalj, saknas den förstås även i min bild. Det är som Peter skriver, svårt att försäkra sig om att alla har samma bild av något som ska byggas, när det inte går att exempelvis titta på det med ögonen. Man kan behöva gå igenom "målbilden" tillsammans flera gånger, ställa kontrollfrågor, dokumentera det man är överens om. Ofta visar det sig ändå att det saknas detaljer i någons bild. Allt som inte sägs lämnas öppet för personliga tolkningar. Mycket är detaljer som bara har betydelse för den som ansvarar för det. Det är när dessa detaljer råkar befinna sig på gränsen mellan två personers ansvarsområden som det kan bli ett problem.

Det är som när en skolklass ska rita en bild tillsammans och var och en får ansvar för att rita en ruta. Inom varje ruta kan vars och ens bild skilja sig åt något, men i gränserna mellan rutor måste man ha exakt samma uppfattning om vad det är man ska göra.

Peter funderar också kring hur författare kan skapa ordning i sina idéer:

Behöver de använda andra former än text för att få ordning på dem? Är inte text en annan form för att representera våra sinnen? En metaform av tankar. Så använder jag text. Texten i sig är mitt sätt att bringa ordning i tankar eftersom jag inte kan hålla hur många tankar som helst i medvetandet samtidigt. I text kan jag skapa platshållare för olika tankar och skyffla runt dem tills de representerar större tankegångar så som jag vill ha dem.

Jag tycker att gränsen är flytande. Ett kontorshus. Ett slott. Ett lusthus. En staty. Ett kontorshus måste "fungera". Kraven på att ett lusthus ska fungera är förmodligen inte lika stora. En staty är förvisso ingen byggnad och måste inte fungera i den meningen heller. Jag tog med den för dess likhet med ett lusthus eller slott. Bägge är mer något att se på än något att använda.

Det är vad vi väljer att förvänta oss av något som avgör vilka krav vi ställer på dess funktion. Ett musikstycke kan "inte fungera" på samma sätt som ett illa ritat hus. Om vi förväntar oss att musiken ska söva oss och den är stökig och har en snabb ojämn rytm, kan vi tycka att den inte fungerar. Om en målning ska förmedla en uppfattning om en historisk händelse, och det inte går att urskilja vad den föreställer, då kan vi tycka att den inte fungerar.

Ställer vi krav på att något ska ha en funktion finns möjligheten att vi tycker att det inte fungerar. Ställer vi inga krav kan det inte fungera dåligt. Det gäller allt: musik, konst, bilar, möbler.

Texterna var tankeväckande.

Om intellektuellt skapande, Lynchs "imageability", systemutveckling, m.m.

Mer om intellektuellt skapande av datorsystem, litteratur och musik

den 8 april 2004

   Jag tror att målarböcker hämmar barns kreativitet. De tvingar in dem i banor som någon annan redan har tänkt.

När Emmy ritar blir det betydligt bättre ifall hon ritar på fri hand än om hon färglägger i en målarbok med svartvita konturer. Dessutom tröttnar hon inte lika snabbt när hon ritar själv. I en målarbok slarvar hon ofta igenom tio sidor på en kort stund. När hon utgår ifrån ett vitt papper kan hon sitta en halvtimme eller mer och lägga till detaljer.

den 1 april 2004

   I en gammal artikel från Fast Company listas sju framgångsfaktorer för bra brainstorming.

1. Vässa fokus: En tydlig problembeskrivning är en bra utgångspunkt för brainstorming. Fokusera hellre utåt på kundbehov än inåt på organisationsmål.

2. Skriv lekfulla regler: Reglerna för brainstormingsessionen är viktiga. Enkla men tydliga. Exempelvis "vänta med värdering" och "en diskussion i taget" kan räcka långt.

3. Numrera idéerna: Om man siktar på exempelvis 100 idéer och numrerar dem, sporrar man deltagarna att prestera mer.

4. Bygg och ge näring åt processen: I början kan brainstormingledaren behöva hjälpa processen att komma igång och i slutet kan han behöva tillföra extra bränsle så att flödet håller en jämn hög nivå.

5. Dokumentera: Skriv ner alla idéer så att de är synliga för deltagarna. Papper, lappar eller tavlor på väggarna fungerar bra. Gamla idéer kan föda nya. Det är därför det är bra om de syns hela tiden.

6. Förbered deltagarna: Exempelvis ett studiebesök hos dem vars problem ska lösas, kan göra stor skillnad för idéernas kvalitet och kvantitet.

7. Titta på andras bra idéer: Deltagarna kan ta med exempel på andras produkter och lösningar av problem att visa och berätta om. Det är inte fel att knycka en bra idé och förbättra den.

Tipsen kommer från Tom Kelley, författare till boken "The Art of Innovation: Lessons in Creativity from Ideo, America's Leading Design Firm".

Artikeln åtföljs av en lista med sex saker som kan förstöra en brainstormingsession. Undvik dem.

1. Låt chefen inleda: Be högre chefer att hålla sig borta under idéfasen.

2. Låt alla tala lika länge: Det viktiga är inte vem som talar mest utan det gemensamma resultatet.

3. Fråga bara experterna: De som kan mest är ofta inkörda i gamla hjulspår. Brainstorming handlar om att hitta nya vägar.

4. Åk iväg: Genom att alltid åka bort när det gäller att vara kreativ, skapar man en känsla av att kreativitet inte hör ihop med arbetsplatsen.

5. Inget larv: Brainstorming handlar om nya idéer. Nya idéer kan komma från de mest oväntade ställen. Inga regler mot larv alltså.

6. Skriv ner allting: Att skriva aktiverar vänster hjärnhalva. Höger hjärnhalva är den kreativa. Undvik därför onödigt skrivande.

den 7 mars 2004

   Jag fick anledning att fundera över vad kreativitet är.

Det går att beskriva det på oändligt många sätt. Jag började tänka i termer av "vad skiljer kreativa människor från andra?" Det blev så mycket att jag provade att vända på det: "Vad skiljer mindre kreativa människor från mer kreativa?" "Begränsningar", var det som första slog mig. Den enklaste definition av kreativitet jag kunde komma på var: "Kreativitet är konstruktiv tankeförmåga som kännetecknas av brist på mentala begränsningar". Tills vidare är det min definition.

Barn tillhör de mest kreativa personer som finns. Anledningen är antagligen att de inte har anammat våra vuxna begränsningar, som i sin tur kanske kommer av brist på kreativitet. Som föräldrar bör vi tänka på att inte skapa fel typ av begränsningar för våra barn. De kommer kanske att tvingas leva med dem hela sina liv.

Begränsningar ska skydda, inte hindra. Kan en begränsning som bara hindrar vara motiverad? Jag kan inte komma på något fall där det är det. Ett "nej" ska vara ett skydd, annars är det ett ogiltigt "nej". Som förälder känner jag ganska väl till den senare sorten.

den 3 mars 2004

   Hans Andersson, projektledare och partner på reklambyrån Forsman & Bodenfors, har blivit tillfrågad vad som skiljer dem från deras konkurrenter, med tanke på att de har fått fler Guldäggsnomineringar:

Det är en inställning jag gillar. Det är okej att göra saker som slutar som skräp. Så länge som några saker blir riktigt bra gör det ingenting om vägen till framgång går via dåliga idéer.

Vi är ofta alldeles för dåliga på att misslyckas. Många gånger låter vi hellre bli att göra något, än riskerar ett misslyckande. Ändå kan vi konstatera att det bland människor som har lyckats ovanligt bra brukar finnas många historiska floppar.

• Prova många idéer.
  
• Satsa på dem som verkar bli bra.
  
• Var inte sentimental när det gäller saker du har trott på, men som inte utvecklas som tänkt.

Det gäller både professionellt och privat.

Rutinerad reklambyrå leder i år igen Forsman & Bodenfors leder Guldäggsligan

den 1 mars 2004

   Verbala charader.

Det är inte så lätt att tala tydligt till någon och samtidigt kryptiskt till någon annan.

När jag befinner mig ute bland andra undviker jag att ringa och tala om känsliga saker, vissa jobbrelaterade ärenden till exempel. Däremot händer det att jag blir uppringd av någon som vill göra det. Jag kan naturligtvis be att få ringa upp. Det gör jag ibland. Ofta brukar jag i stället försöka föra samtalet på ett sådant sätt att de som befinner sig runtomkring, och hör mig, inte ska förstå vad jag talar om, medan den jag talar till gör det.

Det är en utmaning. En tumregel är att aldrig nämna person- eller företagsnamn eller specifika uttryck, exempelvis branschord. I stället får jag beskriva dem eller använda generiska uttryck. Jag utnyttjar det faktum att personen i andra änden besitter detaljkunskap om det vi talar om. En del saker behöver inte sägas eftersom de är underförstådda. Meningarna blir längre och innehållslösa för den som inte har tillräcklig bakgrundsinformation.

Antagligen går det att sätta upp regler för hur man ska tala kryptiskt, men förståeligt för den det är avsett.

den 22 februari 2004

   Vi hade affärsplanering på jobbet den här veckan. Affärsplanering går ut på att göra en plan för det kommande året eller åren.

På grund av omorganisationer ser vi annorlunda ut i år jämfört med de senaste åren. Det fick till följd att vårt syfte, vad vi ska göra för vilka och varför, behövde definieras om. Av gammal vana försökte vi beskriva syftet verbalt i några meningar. Det blev inte så lyckat. Det var svårt att se några tydliga avgränsningar. Det var lätt att uppfatta det som att vi skulle göra nästan allt.

Under en paus började jag och en kollega spåna fritt med hjälp av en mind map. Det centrala ska placeras i mitten av mindmappen. Ganska snabbt hittade vi ett ord som kan ses som ett fundament för vår verksamhet. Kring det blev det fyra grenar som i sin tur förgrenade sig ytterligare. På det här sättet åstadkom vi tydliga avgränsningar. Det som inte ryms inom ramen för vårt centrala begrepp, ingår inte.

När de andra kom tillbaka från kaffepausen beskrev vi tankarna bakom mindmappen och bad om synpunkter. Några ytterligare detaljer lades till. Sedan var vi klara med beskrivningen av vår verksamhet. Det hade tagit drygt tio minuter och vi var ganska nöjda allihop.

Bilden här bredvid är en beskrivning av hela affärsplaneringsdagen. Åtta timmars arbete sammanfattat på ett A3-papper. Originalet var lite kladdigare och innehöll dubbleringar som jag upptäckte och tog bort när jag skrev rent den. Med hjälp av mindmappen skulle jag lätt kunna beskriva vår affärsplanering detaljerat under flera timmar för någon som inte var med.

den 28 december 2003

   Kreativitet är bland det mest åtråvärda som finns. Ändå är samhället till stor del utformat så att kreativitet kvävs.

De flesta lever ett liv uppbyggt kring rutiner. Klockradion startar klockan 06.25. I fem minuter lyssnar jag på musik. Efter nyheterna och vädret, som slutar 06.37, är det dags att stiga upp, raka mig och duscha. Klockan 06.57 är jag klar i badrummet, brer fyra smörgåsar till mig och en till Emmy, sätter på strykjärnet och hämtar en ren skjorta. Medan strykjärnet blir varmt borstar jag tänderna och lägger smörgåsarna i en plastpåse som jag lägger i väskan. Jag stryker skjortan medan Emmy äter sin smörgås, stänger av strykjärnet och ger Emmy ett glas mjölk. Därefter klär jag på mig. Klockan 07.29 stänger jag ytterdörren och går till bussen som går 07.36.

Varje morgon ungefär likadant. Därefter ser resten av dagarna ungefär likadana ut. Mina och många andras. Var ryms kreativitet i sådana liv? Det är förstås inte så illa som det låter, men draget till sin spets skapar vi liv som motverkar kreativitet. Passiva liv. Rutiner är passiva.

Kreativitet kräver omväxling, nya vägar, aktivitet. Skolor är ofta passiva institutioner ("samhällelig inrättning för viss typ av tjänster eller uppdrag", enligt Norstedts svenska ordbok). Veckorna är uppbyggda kring scheman. Dagarna ser lite olika ut inom veckorna men likadana från vecka till vecka. Alla förväntas följa samma mall. De som är snabba hålls tillbaka och de som vill fördjupa sig får göra det någon annanstans. Skolor är vanligen gjorda för schablonbarn. Våra barn är inte schablonbarn. Jag har aldrig varit ett schablonbarn. När det inte gick för fort gick det för långsamt. Rutinerna gjorde skolan tråkig. De första tre veckorna varje termin var roliga. Efter dem satt schemat i ryggmärgen och allt föll in i rutiner. Jag satt oftast och tänkte på annat.

Många arbetsplatser är likadana. Människor kommer, följer ett schema och går hem. Efter jobbet ser kvällarna ungefär likadana ut. Dag efter dag.

Rutiner är bra. Jag är en rutinmänniska och tycker om rutiner. Fast rutiner är inte ett bra sätt att leva. Leva ska man göra utan rutiner. Rutiner är bra för tråkiga uppgifter. Tandborstning, strykning, disk, tvätt och sådant. Med rutiner behöver man inte tänka på det. Det sitter i ryggmärgen. När man gör något som sitter i ryggmärgen kan man tänka på annat. Roliga saker.

Vi "överrutiniserar" våra liv. Allt schemaläggs. Om vi fortsätter med det kommer vi i framtiden att få ett samhälle där allt färre bidrar med nya idéer och tankar. Ett fåtal lyckliga. Kanske personer som helt enkelt har för svårt att följa rutiner. Som inte passar in i schabloner. Vi andra kommer bara att kunna förundras över deras bedrifter. Sådant som vi aldrig klarar av själva.

Kreativitet är inte så komplicerat. Det kan räcka med små avvikelser från det normala för att få igång den. En utflykt från rutinerna varje dag. Kanske behöver vi schemalägga tiden för kreativitet för att komma igång. En tid för annorlunda aktiviteter. En timme varje dag då vi måste göra något vi aldrig har gjort tidigare. Stå på händer i en garderob, läsa dikter, boxas, laga sushi, tälja en trägubbe, måla ett självporträtt i olja, spela klarinett, hälsa på en ny granne, skriva en bok, göra något du är rädd för.

Jag förvånas ofta över hur lite som behövs för att få igång kreativiteten. Cattis och jag såg Master and commander i kväll. Vid ett tillfälle såg huvudpersonen, spelad av Russell Crowe, en vandrande pinne och fick en idé som helt avgjorde hans och hans mannars öde. Den vandrande pinnen hade ingenting på skeppet att göra. Den var helt fel placerad där. En idealisk utgångspunkt för kreativitet. För ihop två saker som inte brukar höra ihop och se vad det kan bli. Tillför något främmande. Salta för mycket så kanske du kommer på en ny konserveringsmetod.

Vi måste börja tänka efter var vi vill ha rutiner i våra liv. Skrota alla rutiner och scheman och lägg upp nya rutiner endast för sådant som måste göras och är tråkigt.

Försök att göra tråkiga saker roligare. Vad är hemligheten bakom perfekt strykning? Bra tyg, ångstrykjärn eller vattenspruta, sträckta sömmar, stryka ömtåliga områden från insidan? Kanske. Hur klipper man gräset enklast och snabbast? Börja vid den högsta punkten och gör S-rörelser ner till den lägsta punkten? Det är möjligt. Gör tråkiga saker som om du gjorde dem för första gången. Hur kan du göra det roligt? Ofta hänger hur roligt något är ihop med hur bra du gör det. Det blir roligare om du gör det bra. Tycker du att det är tråkigt gör du det sämre. Börja göra det bra så blir det mindre tråkigt.

Gör inte tråkiga saker för andras skull. De kan göra sina tråkiga saker själva. Gör dem för din egen skull.

Barnen försöker gärna komma undan sin tandborstning. De tycker att det är tråkigt. De borstar fortfarande tänderna för min och Cattis skull. Om de kan lurar de oss gärna och säger att de har gjort det. Frågan är vem de lurar. Säger jag att de ska borsta tänderna suckar de och säger att de är trötta och ber att få göra det dubbelt så noga i morgon i stället. När jag säger till dem att de inte behöver göra det alls för min skull blir stegen lite lättare och de går och borstar tänderna. Om de har borstat tänderna slarvigt behöver jag ofta bara fråga vems tänder det är som inte blev rena. Då borstar de om dem. De blir inte glada, men de förstår vad jag menar. Ibland kan jag inte låta bli att säga att de kan låta bli att borsta tänderna om de ändå gör det slarvigt. De förstår, men glömmer bort.

Att man ska göra saker för sin egen skull betyder inte att man inte ska hjälpa andra. Även om något är tråkigt kan jag hjälpa till med det därför att det gör den jag hjälper glad, och det i sin tur gör gör mig glad. Då gör jag det för min skull i alla fall. Jag tänker inte alltid så, men jag försöker.

Kreativitet ska inte tvingas fram. Tvång och kreativitet är fiender. Det heter att "nöden är uppfinningarnas moder". Nöd, i det fallet, kan likställas med motivation. Har du motivation är det lättare att vara kreativ. Att vara tvungen att komma på en bra idé är hämmande om du inte är motiverad.

Tommi gjorde en gång en sak som var väldigt kreativ. Förmodligen berodde det i det fallet på att han var semestervikarie och inte hade fått klart för sig hur man "skulle göra". Han skulle slipa till topparna på bilantenner så att det gick att sätta dit gummitoppar på dem. Det gjorde man vid en slipsten. En antenn i taget. Kombinationen av att jobbet var tråkigt och att han fick betalt per antenn gav honom en idé. Han tog en bunt antenner och höll dem mot slipstenen samtidigt som han rullade dem bredvid varandra över stenen. På det viset kunde han slipa tio antenner samtidigt och de blev antagligen minst lika jämna eftersom han kunde rulla dem jämnare. När chefen fick se detta insåg han att det skulle bli dyrt att betala per antenn så de ändrade ersättningsmodellen.

Nyanställda kan vara en bra källa till fräscha idéer. Det gäller att ta reda på dem innan de lär sig hur "det alltid har varit".

Jag funderade över att skriva något om kreativitet, men bestämde mig för att duscha i stället eftersom jag inte hade något bra uppslag. När jag kom in i badrummet föll flera bitar på plats så jag gick tillbaka och började skriva. Egentligen hade jag släppt tanken på att skriva något. Då kom idéerna. Det är en bra illustration av hur det brukar fungera.

Kreativitet har inga gränser. När kreativiteten kommer ska den inte avbrytas. Låt tankarna flöda tills de slutar. Då har du lämnat plats för nya tankar som du kan fylla på med senare om du vill. Var glad så länge du är kreativ.

Tillåt dig att vara kreativ jämt. Eftersom det är svårt att tvinga fram kreativitet är det bra att vara beredd när den kommer. Jag brukar ha med mig papper och penna och en diktafon (i mobiltelefonen). Då är jag beredd om jag får en idé. Det är bättre att spara den direkt än att försöka komma ihåg den senare. Dessutom ger det utrymme för mer kreativitet om jag lastar av mig tankar i stället för att försöka hålla dem i huvudet. När jag sover har jag papper och penna och en bandspelare vid sängen. Precis innan jag somnar kommer det ofta bra idéer. Det kan vara lite irriterande också eftersom de brukar göra mig klarvaken. Andra tillfällen då jag brukar få idéer är under möten eller när jag reser till och från jobbet.

Vissa saker är det bättre att skriva ner eller rita medan andra lämpar sig bättre att tala in. Långa saker talar jag hellre in än skriver, eftersom det går fortare. Visuella saker ritar jag ofta hellre. De tankar jag sparar kan handla om vad som helst. Det kan vara ett citat som ger bra associationer, en idé om något jag ska göra eller något annat. Det mesta gör jag inte någonting med. När jag kommer hem lyssnar jag igenom det jag har spelat in och läser det jag har skrivit. Om det fortfarande är intressant gör jag något åt det direkt eller sparar det. Annars tar jag bort det. Ibland kan det gå flera månader från det att jag talade in en idé att skriva om, till dess att jag skriver något om den.

En idé kommer sällan ensam. När kreativiteten kommer igång kommer det ofta mycket samtidigt och det är vanligt att helt olika saker, som inte har med varandra att göra, dyker upp. Det är bara att vara glad för det.

Samtidigt som vi vill att barnen ska bli laglydiga medborgare och hyggliga människor, vill vi att de ska behålla sin originella kreativitet och upptäcktslust. Det är inte alltid en lätt balansgång. Jag är ibland onödigt sträng. Förhoppningsvis ger jag dem tillräckligt utrymme att tänka själva också.

den 17 oktober 2003

   Konstruerade problem.

Electrolux visar TV-reklam för en ny tvättmaskin. Den funktion som framhävs, är att den redan från början talar om när tvätten kommer att vara klar, så att man kan se till att vara hemma då.

Är det ett stort problem för oss människor att inte veta när tvättmaskinen kommer att ha tvättat klart? Jag hade ingen aning om det. Hittills har jag bara lämnat den och återkommit några timmar senare när jag vet att den är klar.

Panodil zapp har löst ett annat stort problem. De har gjort en värktablett som man kan ta två av. Om man gör det verkar den dubbelt så fort. "Det verkar ju dumt", var Joeys kommentar, när han såg reklamen. Ungefär likadant har Cattis och jag resonerat. Varför gjorde de dem inte dubbelt så starka i stället?

Är det så svårt att hitta på bra produkter att man måste hitta på ett problem först? Har man inte gått över ån efter vatten då? I stället för att bara marknadsföra en bra produkt, blir de tvungna att övertyga oss om att vi har ett för oss okänt problem, för att därefter marknadsföra sin lösning på det.

Det vore intressant att sitta med på ett produktutvecklingsmöte hos Electrolux eller GlaxoSmithKline (som tillverkar Panodil) och höra hur de går till väga när de är kreativa.

Förr tyckte jag att svensk reklam var smart och rolig. Nu tycker jag mest att den är dum. Man löser inte längre problem som konsumenterna har, man skapar dem först. Dessutom tillskrivs vi inte någon större intelligens. Jag har nämnt det tidigare, men Zoégas förtjänar att nämnas igen, eftersom de repriserar sin TV-reklam nu: "En svag personlighet kräver ett starkt kaffe." Vem törs synas med en kopp av det kaffet?

Reklam kan väl åtminstone vara rolig? Jag skrattade gott åt Spendrups reklam med Robert Gustavsson, när han exempelvis silade "fulöl" genom en strumpa. Eller Benny Haag som kom ner till den lokala korvmojen och köpte en Pucko och berättade att han inte hade träffat sin flickvän på lördagkvällen eftersom: "Har man lovat sina föräldrar att sortera diabilder, så har man".

den 15 oktober 2003

   Att skriva om traumatiska händelser är ett bra sätt att hantera dem. Det ger färre fysiska åkommor och vårdbesök, samt bättre studieresultat, än för dem som inte gör det. Detta enligt Avancerad förhörs- och intervjumetodik som hänvisar till en studie gjord på universitetsstuderande.

Samma sak gäller arbetslösa, offer för naturkatastrofer, personer som har blivit av med make eller maka, med flera. Bland arbetslösa visade det sig att de som skrev om sina upplevelser av arbetslöshet under tre minuter per dag i fem dagar, fick fler jobb än bland dem som inte hade gjort det.

Att vi minns mer när vi berättar har jag märkt. Jag blir även mer kreativ när jag skriver. Jag kan börja med att skriva ner en enda tanke. Den tanken leder till en eller flera nya tankar, som i sin tur leder vidare till ytterligare tankar. När jag tycker att jag har uttömt alla tankar inom ett ämne och återkommer till det jag har skrivit senare, kommer jag ofta på ytterligare saker. Det gäller även minnen.

den 18 augusti 2003

   Håkan Kjellerstrand skriver om zen, humor och kreativitet.

Humor och kreativitet berörs även i In the mind's eye. Thomas G. West skriver att idéer som möts med gapskratt ofta visar sig vara de mest kreativa. Han hävdade att skratt är ett bra mått på vad som är kreativt och inte. Om jag minns rätt använde han bröderna Wright som exempel. Hade jag inte sett ett flygplan och förstått tekniken bakom är jag rädd att jag också hade skrattat åt dem.

Vid brainstorming är det ofta de tokigaste idéerna som leder till de bästa associationerna och som sedan blir de genomförbara lösningarna.

den 5 augusti 2003

   Kreativitet igen.

I söndags ville Joey göra i ordning sin drake så att den var redo att flyga. Det enda som återstod var att knyta fast snöret i draken. Det fanns en liten öljett i plasten, men de hade inte gjort något hål i den.

Han kom till mig och frågade hur han skulle göra hål:

När han hade kommit på de sex vassa sakerna började han förstå att det inte var omöjligt. Han kom ganska snabbt på två till sätt att göra hål i plasten och då sa jag att om han kom på ett till blev det tretton och det var en mer än Nathalie kom på. Det gjorde han förstås.

När han var klar påpekade jag att han hade sagt att det var omöjligt några minuter tidigare. Då flinade han bara. Jag sa att det finns hur många saker till som helst som han skulle kunna använda och föreslog en spik, ett häftstift, ett gem och en nål. Jag höll upp en ganska spetsig penna och frågade hur han tänkte göra hål för att sätta fast snöret i draken. Han flinade och tog pennan och gjorde hål.

Joey hade samma problem i början som Nathalie. De låste sig vid att det måste vara hög kvalitet på deras förslag. De testade mig genom att föreslå saker som de uppenbarligen tyckte var dåliga förslag, men som med god fantasi kunde gå att använda. När jag godkände dem släppte spärren och flera förslag kom ganska snabbt. Jag tror att de tyckte att de här kreativitetslekarna var ganska roliga. De fick dem att göra saker som de nog tyckte lät omöjliga, eller åtminstone ganska jobbiga, från början.

Alla förslag behöver inte vara bra. Det räcker om ett är tillräckligt bra. Jag faller naturligtvis också i kvalitetsfällan. Det är lätt gjort, men onödigt.

den 30 juli 2003

   I Newsweek från 10:e juni förra året finns det en artikel om Stephen Wolfram och Dean Kamen.

Dean Kamen är bland annat känd för att ha uppfunnit Segway Human Transporter, men har även uppfunnit insulinpumpar, en rullstol och en del andra läkemedelsrelaterade produkter. Stephen Wolfram har bland annat skrivit ett datorprogram som heter Mathematica och som har en miljon användare och en bok som heter A new kind of science. Boken handlar om att mycket enkla regler kan generera extremt komplicerade resultat.

Bägge har blivit mycket rika på sina idéer. Bägge hade också problem med skolan. Wolfram var förvånad över hur lite Eton, internatskolan utanför London, bidrog till den vetenskapliga kunskap han hade samlat på sig själv. Kamen hamnade på kant med sina lärare när han påpekade att hans "felaktiga" svar på deras frågor egentligen inte var felaktiga. (När han exempelvis blev ombedd att ta ut det ord som inte hörde hemma bland de andra av add, subtract, multiply och increase, valde Kamen "add" eftersom de andra bestod av sju bokstäver.)

Framför allt Dean Kamen verkar vara extremt kreativ och han har haft kommersiella framgångar med ett antal av sina uppfinningar. Han har liknats vid Thomas Alva Edison. Det vore intressant att veta hur de båda liknar och skiljer sig från de stora män som profileras i In the mind´s eye.

den 20 juli 2003

   En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

den 19 juli 2003

   Nathalie och jag var ensamma på lunchen. Hon frågade vilken veckodag det var. Jag retades med henne och sa att det både var andra veckodagar, veckor och datum än vad det är.

Efter ett tag tröttnade hon och sa till mig "på skarpen" att jag skulle berätta. Då bad jag henne hitta på tio sätt att ta reda på vilken veckodag det var. Hon sa att det var omöjligt. Jag envisades och sa att hon skulle börja.

Efter tre stycken sa hon att det inte fanns några fler. Jag sa att hon bara skulle fortsätta. Efter sju sa hon åter att hon inte kom på några fler och frågade varför det just skulle vara tio stycken. Hitta på tolv då, sa jag. Hon fnös men funderade en stund och kom på tre till. Två till begärde jag för att det skulle bli tolv.

Hon tänkte ytterligare en stund och kom på två. De lösningar hon kom på var allt från att ringa och fråga Cattis till att titta i TV-tidningen och att titta i datorn eller på nummerpresentatören.

När hon var klar frågade jag om hon fortfarande tyckte att det var omöjligt att hitta på tio sätt att ta reda på vilken veckodag det är. Hon höll förstås med om att det inte var det och såg lite stolt ut över att ha kommit på tolv stycken i stället för de ursprungliga tio.

Eftersom hon fortfarande inte visste vilken veckodag det var frågade hon mig igen. Jag tittade på henne en stund och frågade sedan hur hon skulle kunna ta reda på det. Då gick det upp ett ljus för henne och hon gick och tittade i TV-tidningen och kom fram till att det var lördag den 19:e juli år 2003 vecka 29.

den 12 juni 2003

   Hjärnstillestånd.

Ibland händer det att det är något jag vill skriva, men att jag av någon anledning inte kommer igång. Jag kan skriva några meningar och se att det inte alls blir vad jag hade tänkt mig. Då är det bara att kasta det och göra någonting annat. Eller skriva någonting annat. Har jag skrivit en sak är det oftast lätt att skriva något mer. Och något mer ... Och något mer ...

Om jag börjar med att skriva någonting enkelt är det som om det släpper "skrivspärren" för andra svårare saker också. Jag undrar vad det beror på. Det är som om det öppnar dörren till allt skrivande.

Tidigare har jag skrivit att ju mer jag skriver om något desto mer kommer jag på att skriva om det. Så verkar det vara med hela skrivprocessen. Om jag börjar skriva något går det bättre att skriva över huvud taget. Jag vet inte om det fungerar så för andra, men det kanske kan vara ett tips värt att prova när hjärnan går på lågvarv. Börja med något enkelt för att komma igång.

Jag vet att jag använder en liknande teknik när jag ska skriva arbetsdokument också. Jag börjar med de delar jag har klara för mig. De enkla sakerna. Medan jag gör det framträder andra saker som jag också skriver och det i sin tur ger ytterligare saker och snart har jag skrivit det jag behöver. Det är som om det pågår någon undermedveten associationsprocess som medvetandegörs av skrivandet.

Av den tid jag lägger på ett "skrivuppdrag" är det nog mindre än en tiondel som jag faktiskt lägger på att skriva. Jag gör mest andra saker. Det är i och för sig inget problem. Det viktiga är att sakerna blir gjorda i tid och med tillräcklig kvalitet.

den 27 maj 2003

   Det är möjligt att förändra sig själv genom att förändra sitt språk. Det skriver Marcia Emery i Powerhunch!.

Hur vi uttrycker oss och uttryck vi använder ofta säger en del om vår inställning till oss själva och livet. En person som ofta använder uttryck som "jag har antagligen fel, men jag tycker att ...." är osäker på sig själv. Genom att byta ut det uttrycket mot ett annat, som bättre speglar hur han/hon vill vara, kan han/hon förändra sig själv. Att i stället säga "jag tycker att ..." ger ett intryck av gott självförtroende och leder med tiden också till bättre självförtroende.

Genom att fundera över hur vi uttrycker oss kan vi lära oss mycket om oss själva och, om vi vill, ändra på saker vi tycker är mindre bra.

Inte just detta, men en del andra av teknikerna i boken påminner om NLP (neurolingvistisk programmering). Det står en del om drömmar och hur de kan användas för att få svar på svåra frågor eller lösa problem. Det står också en hel del om kreativitet och hur associationsmetoden kan användas för att få svar på frågor.

Associationsmetoden kan också användas för att främja kreativitet. Kortfattat går det till så att man tänker på ett problem eller något man vill ha kreativa idéer kring. Därefter försätter man sig i ett avslappnad tillstånd samtidigt som man fokuserar på exempelvis en punkt eller ett mönster i närheten. När det sedan dyker upp en bild, ett ord eller något liknande, associerar man det till andra ord eller bilder. Något av dessa kommer att visa sig innehålla vad man är ute efter. Som sagt, kortfattat.

Att använda drömmar som problemlösare eller för kreativitet kan gå till på liknande sätt. Först formulerar man problemet som en fråga: "vad ska jag göra för att lösa problem x?". Sedan går man och lägger sig. När man vaknar börjar man med att dra sig till minnes vad man har drömt. Helst innan man öppnar ögonen. När drömmen börjar komma fram ska man gå igenom den gång på gång och försöka minnas så många detaljer som möjligt. Först när den inte blir mer detaljerad är det dags att öppna ögonen och skriva ner den (eller spela in den).

Sedan är det dags att tolka drömmen. Egentligen är det den som har haft drömmen som bäst kan tolka den. Det gäller att förstå vilket symbolspråk man har om man vill kunna tolka en dröm. Det finns generella saker, men mycket är helt individuellt.

Någon gång ska jag nog läsa en bok om drömmar.

den 22 maj 2003

   Barn med låtsaskompisar är ofta mer kreativa men har en sämre självbild än andra barn, enligt en undersökning av Eva Hoff på Lunds universitet.

Jag hade en låtsaskompis som hette "pojken" när jag var liten. Det är ingenting jag minns, men jag har fått det berättat för mig. Av någon anledning "dog" han tvärt en dag och därefter talade jag aldrig mer om honom.

Barn med låtsaskompisar mer kreativa

den 23 april 2003

   Ansikten har proportioner som egentligen är ganska lätta att komma ihåg.

På ett ansikte sett framifrån sitter ögonlinjen mitt emellan toppen av huvudet och hakan, i höjdled. Det är lika långt mellan ögonen som ett öga är brett. En lodrät linje från ena inre ögonvrån träffar näsvingen på den sidan av ansiktet. En lodrät linje från mitten av ögat träffar mungipan på den sidan av ansiktet.

På ett ansikte sett från sidan träffar ögonlinjen örats övre kant. Örats nedre kant träffar mellan överläppen och nederdelen av näsan. Det är lika långt mellan toppen av huvudet och nedre delen av örat som mellan bakre delen av örat och ögonvrån. Detta avstånd är också lika stort som mellan ögonlinjen och hakan.

För mig, som är mer analytisk än konstnärlig, är det skönt att ha dessa riktilinjer att luta sig mot. De beskrivs i Drawing on the right side of the brain. Det finns motsvarande riktlinjer för 3/4-profil också.

den 27 mars 2003

   Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste för någon vecka sedan. George Bush, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Albert Einstein finns med både på listan med vänsterhänta kändisar och den med dyslektiker.

Det är kanske inte så konstigt eftersom vänsterhänthet anses hänga ihop med större användande av höger hjärnhalva, som i sin tur anses mindre bra på att hantera språk.

Albert Einstein och Leonardo da Vinci tros dessutom ha haft ADHD (Attention Deficit and Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom. Magic Johnson och Whoopie Goldberg är både dyslektiker och har ADHD. Steven Spielberg är dyslektiker och har ADD (Attention Deficit Disorder).

Det är spännande att det kan finnas ett samband mellan kreativitet och egenskaper som ofta brukar anses vara handikappande inom andra områden.

den 21 mars 2003

   Nu har jag börjat läsa Drawing on the right side of the brain.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rita eller måla och nu är jag antagligen sämre än någonsin eftersom jag inte ens försöker. Enligt Betty Edwards kan alla lära sig att rita och har man väl lärt sig är det som att cykla. Det återstår att se. Jag kan erkänna att jag inte har ambitionen att lära mig rita ordentligt, men boken verkar så spännande så jag bestämde mig i höstas för att läsa den.

I förordet berättar författaren om hur hon i en av sina klasser lät eleverna måla av en upp-och-nervänd tavla av en känd konstnär, och hur hon till sin stora förvåning kunde konstatera att de lyckades mycket bättre än i vanliga fall. När eleverna fick frågan om vari skillnaden låg svarade de att de inte såg vad det var de ritade. Vad det har för betydelse hoppas jag få veta när jag fortsätter att läsa.

En annan intressant sak, är att de flesta människor som lär sig att rita tycks komma till en punkt då de plötsligt "ser" och vid denna punkt förbättras deras konstnärliga förmåga dramatiskt och hastigt. Det är som om de ser på ett nytt sätt. Jag misstänker att det är här höger hjärnhalva kommer in i bilden.

Jag har hört människor kalla boken "underbar" och bland Amazons läsare har den fått mycket höga betyg så det ska bli intressant läsning.

den 5 mars 2003

   Självhjälp.

Jag har letat efter en förteckning över de tecken man använder för att markera fel i texter vid korrekturläsning. Google har fått svara på många av mina frågor men har inte givit mig några bra svar. Nu tröttnade jag på att leta själv och ställde en fråga i ett diskussionsforum i hopp om ett snabbt svar.

När frågan var skriven och sparad läste jag igenom den för att kontrollera att den såg okej ut. Ögonen föll på två ord i texten: korrektur och tecken. Jag skrev in dessa ord i Google och fick följande svar:

Google-sökning: korrektur tecken

Träff nummer två innehöll precis det jag hela tiden har sökt:

Korrekt korrigering sparar tid och pengar

Det här är ett perfekt exempel på den problemlösningsteknik jag en gång försökte beskriva. Genom att skriva ner problemen som en fråga till någon annan och sedan läsa den själv, kan man se problemet ur nya vinklar och själv finna svaret.

den 1 mars 2003

   Att ikläda sig rollen som någon annan är ett knep för att skaffa sig förmågor som man vanligtvis inte förknippar med sig själv.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger hur man exempelvis kan höja sin intelligens genom att tänka sig att man är Einstein eller någon annan person med förmågor man vill ha. Man försöker att tala, röra sig, tänka och känna sig som modellpersonen, ungefär som ett rollspel. Då "får" man en del av den personens egenskaper. I själva verket finns de där hela tiden, men den här tekniken är ett sätt att nå dem. Tekniken har även använts för att få musikaliska, konstnärliga eller andra kreativa förmågor, vilket torde visa att människor har större kapacitet än vi ofta tror.

Ronald Gross skriver i Socrates' way hur man genom att sätta på sig ett pannband som symboliserar att man är Sokrates, kan få egenskaper som är karaktäristiska för Sokrates. Det är en övning han brukar göra när han föreläser och håller kurser. Bland annat av den anledningen (att han vill tänka som Sokrates) klär sig Ronald Gross i samma typ av kläder som Sokrates brukade använda. Han gör det när han håller föreläsningar om Sokrates.

Det låter lite fånigt, men det är faktiskt inte bara en lek. Det fungerar. Jag har ett verkligt exempel där ungefär samma idé används och då låter det nästan självklart att det fungerar.

På Emmys dagis får ibland något av de större barnen (5-åringarna) "vara fröken" och organisera dukning inför måltider. De annars ganska livliga barnen blir, när de är fröken, som helt andra personer. De uppför sig som vuxna och håller stenhård disciplin på sina kamrater.

Emmy fick en gång, trots att hon då bara var tre år, vara fröken för en dag. Fröknarna berättade efteråt att hon bland annat hade sett till att de andra barnen åt med stängd mun och inte hade några armbågar på bordet. Hemma kan det vara lite si och så med det när hon "bara" är treåriga Emmy. Det här är en variant av samma teknik som de Ronald Gross och Win Wenger beskriver.

den 25 februari 2003

   Kreativitet på beställning.

En dag varje vecka förväntas jag ha skrivit en ny text inom ett ganska smalt område. Den ska vara inspirerande, positivt och trevligt skriven. Den ska granskas av en eller ett par andra personer innan den distribueras.

Jag har gjort det under ungefär ett år. Det finns naturligtvis hur många saker som helst att skriva egentligen. Det är det att det blir mycket svårare när det är ett måste. Hur oinspirerad jag än är ska texten skrivas.

Det är inte synd om mig. Jag har tagit på mig uppdraget frivilligt. Jag funderar dock på att avsäga mig det. Det ger mig ingenting att skriva texterna. I början var det en utmaning, men efter ungefär 50 gånger är det en ganska enformig rutin. Fick jag skriva om vad som föll mig in och när jag ville vore det en annan sak.

Kreativitet hör inte ihop med rutin och fasta snäva regler, tycker jag. Att skriva på Enkelriktat är kreativt för mig. Jag skriver bara när och om jag vill. Jag har inga krav på mig att prestera någonting särskilt. Jag kan skriva om vad som faller mig in och bara jag sätter ribban.

den 8 februari 2003

   Jag har läst Mind maps for kids.

Boken är skriven med syfte att lära barn (7 till 14 år) att rita mind maps och utgår ifrån typiska uppgifter för skolbarn. Olika skolämnen: engelska, historia, matematik, naturkunskap, geografi och främmande språk. Hur man klarar prov. Hur man skriver brev, planerar semestrar och fester. Och så vidare.

De första kapitlen tyckte jag var lite fåniga, men boken är inte skriven för mig så det fungerar nog bättre för barn. När den övergick till att beskriva olika praktiska exempel blev det riktigt intressant. Den beskriver både nyttan och det praktiska tillvägagångssättet på ett bra sätt och jag blev än mer övertygad om att mindmapping är en verkligt användbar teknik, både för vuxna och barn. Barn har säkert lättare för att lära sig mindmapping eftersom de inte har samma gamla vanor att bryta.

Eftersom boken är på engelska går det inte att sätta den i händerna på vilket barn som helst. Däremot tror jag att man som vuxen kan använda den som en hjälp för att lära ut mindmapping till barn. Jag ska sätta den i händerna på Nathalie och se om hon får ut någonting av den. Den innehåller många bilder och är i A4-format.

I boken beskrivs mindmapping i fem steg och dessa steg upprepas med anpassningar till varje uppgift.

1. Använd ett tomt olinjerat papper och färgade pennor. Placera papperet liggande.

2. Rita en bild som sammanfattar huvudämnet i mitten av papperet.

3. Rita några tjocka böjda linjer ut från bilden i mitten av papperet. En för varje huvudidé kring ämnet.

4. Skriv namn på huvudidéerna och rita gärna en liten bild av varje idé (då använder man båda sidorna av hjärnan).

5. Från var och en av huvudidéerna kan man rita nya grenar som representerar tankar kring huvudidéerna. På det viset kan man fortsätta i all evighet eller tills man är nöjd med detaljnivån i mind mapen.

Detta är hela proceduren lite kortfattat. Ju mer färger och bilder man använder desto enklare blir det att komma ihåg mind mapen. Det finns ett antal frågor man kan utgå ifrån ifall man fastnar i sin mind map eller råkar ut för fantasitorka:

den 6 februari 2003

   Jag fick ett mail från en läsare som berättade att The whys, som jag skrev om i går, används inom tillverkningsindustrin som en metod för problemlösning. Där kallas den The five whys. Five (fem) därför att de räknar med att det behövs minst fem "varför" för att komma till roten av ett problem. Läs mer på länken jag blev tipsad om. Där varnar de även för att låta den utfrågade hamna i en cirkel där samma svar återkommer.

The five whys

den 5 februari 2003

   Det finns en lek som kallas "The whys" (ungefär "varför-leken").

Leken går ut på att du utgår ifrån en tro eller övertygelse om någonting. Det kan vara en så enkel sak som att rabarberpaj är gott. Utifrån denna övertygelse börjar du ställa frågor, till dig själv, eller ber någon att ställa dem till dig. Frågorna ska inledas med "varför". Alla som har barn vet hur frustrerande det kan vara när frågan varför ställs på varje svar som lämnas, men här fyller det en funktion. Här är ett exempel på hur en sådan diskussion skulle kunna löpa:

Så kan det fortsätta tills man inte längre kan besvara en fråga. Då har man förhoppningsvis stött på en av sina grundövertygelser. Det intressanta är hur det ursprungliga ämnet kan leda till svar som kan verka mycket avlägsna och som ger insikter om dig själv.

Charles Case, kognitiv antropolog, har hittat på leken och den beskrivs i Socrates' Way.

den 22 januari 2003

   Tony Buzans The mind map book finns i en äldre utgåva på Bokus. Den kostar 157 kronor i stället för 240 kronor som den senaste utgåvan kostar. Då är det ändå inte mer än ett halvår mellan utgivningsdagarna. Jag tror att det allra mesta av innehållet är identiskt.

Jag har läst vidare i boken. Bland annat beskrivs olika sätt att använda mindmapping:

den 16 januari 2003

   I sista kapitlet av Introduktion till NLP beskrivs en modelleringsteknik för, ja i stort sett vad som helst som man vill göra en modell av. Det är inte raketvetenskap men det är bra om man inte vill fundera själv över själva modelleringstekniken. Exempel på vad som kan modelleras är en experts sätt att ta sig an vissa typer av problem, en författares strategi för att skriva böcker eller en duktig programmerares sätt att programmera.

Som en del i modelleringstekniken går författarna igenom Walt Disneys strategi för att göra film. Han iklädde sig tre olika roller under processen: drömmare, realist och kritiker. Innan filmen var klar såg han till att ha haft alla dessa roller vid granskning av filmprojektet. Drömmaren bidrar med idéer och kreativitet. Realisten tar hand om budget och utvärderar projektet på ett affärsmässigt sätt. Kritikern ser till resultatet är intressant och sevärt. Författarna gissar att Disney valde den roll som vid varje möte var minst representerad bland övriga deltagare. I boken är beskrivningen av strategin mycket mer detaljerad.

Detta, att ikläda sig olika roller, finns med i The Einstein factor som ett sätt att exempelvis höja sin intelligens och kreativitet, men där är det betydligt mer ingående beskrivet.

En strategi som jag själv använder ibland för att höja min generella kreativitet, är att argumentera för en "omöjlig" ståndpunkt eller något jag inte tror på. Det kan man naturligtvis inte göra i vilka sammanhang som helst men om man gör det på ett humoristiskt sätt bland människor man känner väl kan det bli både roligt och en utmaning.

Jag har förvånats över hur ofta det går att vinna dessa till synes omöjliga diskussioner. Ett knep jag brukar ta till, är att utgå ifrån att det inte finns två sätt att se saker, utan hur många som helst. Då hittar jag många nya argument som jag kan använda. Det är nästan som att ta på sig rollen av olika diskussionsparter även om jag aldrig tidigare har tänkt på det så.

Den här strategin använder jag också när jag ska skriva en text som ska övertyga någon om någonting. Den genererar många argument och av dem väljer jag de jag tycker är bäst.

den 6 januari 2003

   Jag kan inte sova. Jag låg i flera timmar och tänkte på ett problem jag inte kan lösa. Till slut satte jag på musik i hopp om att glömma problemet.

När jag låg där i mörkret började tankarna vandra till andra saker. Bland annat till Cattis problem med den frusna vattenkranen i stallet. I vanliga fall hålls den varm med en värmeslinga, men den fungerar inte. I förrgår kollade jag propparna ifall någon skulle ha gått. Såvitt jag kunde se var de hela allihop.

När jag nu tänkte på problemet slog det mig att en utomhuslampa, som normalt alltid lyser, var släckt. Om det stämde att lampan var släckt borde det ändå vara något problem med strömförsörjningen till värmeslingan. Jag blev så nyfiken på om det stämde att lampan inte lös att jag åkte ut till stallet för att titta efter. Det stämde. Jag kontrollerade säkringarna en gång till och provade även att byta ut en, men det verkar inte vara något fel på dem. Kanske finns det någon strömbrytare som har blivit avslagen av misstag. Jag ska fråga Cattis i morgon när hon vaknar.

Detta tycker jag är ett bra exempel både på det jag skrev om intuition häromdagen och på det Win Wenger skriver i The Einstein factor om hur hjärnan fungerar.

Beträffande intuition skrev jag bland annat att hjärnan tar emot mycket fler intryck än vad vi är medvetna om och lagrar och analyserar dem undermedvetet. När jag låg och funderade över vattenproblemet blev jag medveten om något jag hade sett, men inte alls tänkt på vid tidpunkten då jag såg det. Något som antagligen var en del i problemets lösning.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger på flera ställen hur människor har blivit medvetna om små men ytterst viktiga detaljer när de utövar image streaming. Det var inte image streaming jag sysslade med nu men det påminner lite om det ändå. Det är fascinerande.

---

Det var ruskigt kallt ute. 26 minusgrader enligt termometern i bilen. Motorn blev knappt varmt på de nästan tre milen jag körde. Det ångade om gatubrunnarna.

den 5 januari 2003

   Musik är inte bara underhållning.

Man kan använda musik för att till exempel stimulera inlärning också. Musik med ett tempo på omkring ett slag i sekunden försätter kroppen i ett alfa-tillstånd (alfa från frekvensen på musiken), vilket höjer minnesförmågan och inspirationen. Avspänd koncentration är också kännetecknande för alfa-stadiet.

Exempel på bra musik för att uppnå alfa-stadiet är Mozart. Det har gjorts försök med studenter som fick göra IQ-tester vid två tillfällen. Vid det andra tillfället hade de först fått lyssna på Mozarts sonat i D-dur för två pianon. Vid det tillfället hade deras resultat höjts med 10 procent jämfört med en grupp som inte fick höra någon musik. Detta har sedan dess kallats för Mozarteffekten.

Kor som får lyssna på Mozart har visat sig ge mer mjölk än kor som inte får lyssna på musik.

I beta-tillstånd är hjärnan helt vaken och det är i detta tillstånd vi vanligtvis befinner oss när vi är vakna och aktiva. I delta-tillståndet sover vi normalt och i det sista tillståndet, theta, är hjärnan djupt avslappnad. Theta-tillståndet främjas av barockmusik.

På den sista länken nedan finns det ett antal exempel på lämplig musik för att uppnå de olika tillstånden.

Om ljus- och ljudstimulering
Känn på Mozarteffekten
Lär med musik

den 3 januari 2003

   Jag satt och lekte med utvecklingsmiljön Squeak för några veckor sedan. Vid en närmare titt visade det sig att det går att konfigurera det så att mycket av texterna är på svenska, vilket jag efterlyste då. Det betyder att det borde gå att sätta det i händerna på lite större barn i alla fall.

För att lära mig de grundläggande tankarna bakom Squeak ritade jag en liten grön bil med hjälp av ritprogrammet som finns. Därefter klickade jag på en knapp med texten "keep" (behåll) vilket gjorde bilden till ett programobjekt. När jag hade gjort det kunde jag enkelt göra ett program med två rader (med hjälp av några få drag-och-släpp-manövrer) för bil-bilden. Första raden i programmet säger att bilen ska röra sig framåt med en hastighet av -8 och den andra raden säger att den ska svänga med 3. (Klicka på bilden för att se en förstoring.)

När programmet var klart klickade jag på en liten klocksymbol ovanför programfönstret, vilket fick bilen att åka i cirklar på skärmen. Mycket enkelt.

Genom att klicka med mittenknappen på vilket objekt som helst får man fram en meny i form av ikoner runt objektet. Med hjälp av den kommer man åt alla objektets egenskaper.

Utvecklingsmiljön i Squeak verkar rätt kraftfull. Det finns förutom ritprogram bland annat inbyggda e-postprogram, mpeg-spelare, mediaspelare, morphprogram, 3D-program, ljud- och textchatter, keyboard, zip-program och en PDA (personal digital assistant). Alla projekt man skapar går att dela via Internet.

Det sämsta med squeak verkar vara gränssnittet. Kanske fungerar det bättre för dem som inte har programmerat tidigare och därför inte har några förutfattade meningar eller förväntningar. Gränssnittet till trots verkar det vara enkelt att komma igång med.

den 17 december 2002

   Varför är egna problem så stora och andras så små?

Jag har inga särskilda problem just nu (som jag är medveten om), utan reflekterar bara kring fenomenet. Det är ofta enklare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv. Lösningar på problem är inte sällan de enklast möjliga. Ändå kan de vara svåra att hitta när de behövs. Ber man om hjälp får man den och då framstår problemet plötsligt som mycket mindre, och ibland som om det egentligen aldrig fanns ett problem.

Jag har många gånger råkat ut för situationer där jag har ett "olösligt" problem och ber någon om hjälp. När lösningen finns inser jag ofta att jag borde ha funnit den utan hjälp.

Det omvända inträffar också. Någon har ett problem och ber om hjälp. Jag ser en lösning som för mig framstår som självklar. När jag berättar om min lösning tycker även personen som bad om hjälp att det var mycket enklare än vad han eller hon hade trott.

Detta gäller både små och stora problem. Små problem blir större om de är mina. Stora problem blir ännu större om de är mina. Andras problem framstår som mindre i mina ögon än i deras.

Jag löser problem åt andra som jag inte kan lösa åt mig själv. Det verkar som om vi människor har någon sorts mental spärr när det gäller oss själva.

Det här problemet visar sig väldigt tydligt på de finansiella marknaderna. Nästan alla som är eller har varit aktiva på börsen vet att så fort som man äger en aktie är objektiviteten som bortblåst. Hur gärna man än vill tro det kan man inte agera objektivt. Det är därför det är så oerhört viktigt att bestämma i förväg, innan man köper aktien, vilken strategi man ska ha beroende på olika utfall. Sedan ska man följa strategin mekaniskt utan att tänka eller reflektera. Olika människor är förstås olika skickliga på att hantera egna affärer, men inte ens de skickligaste agerar helt objektivt när de har tagit en position.

Hur kan vi komma ifrån det här? Hur kan vi bli nästan lika bra på att lösa egna problem som vi är på att lösa andras?

Först måste vi veta vad som skiljer egna problem ifrån andras. Vilka skillnaderna är.

En sak är känslor. Vi har helt andra känslor för egna problem. Det gör oss antagligen handikappade. Hjärnan bearbetar känslorna samtidigt som vi försöker lösa problemet. Visst kan vi ha känslor inför någon annans problem också och då är vi antagligen sämre på att hitta de annars så självklara lösningarna.

En annan sak är komplexitet. När vi ställs inför ett problem kommer det sällan som en blixt från klar himmel och isolerat. Det är en del i ett sammanhang. En bit i ett större pussel. Resten av pusslet, informationen, bearbetas också av hjärnan och tar kapacitet från problemlösningen.

Hur kan vi komma ifrån problemet med dessa skillnader? Hur kan vi "skaka av oss" känslorna förknippade med egna problem? Hur kan vi bortse ifrån all övrig information som finns omkring problemet men som inte behövs för dess lösning?

Jag har tänkt mycket på det. Jag har inga definitiva svar. Däremot har jag några idéer.

Först har vi känslorna. För att bli av med en del av känslorna som är förknippade med egna problem vore det bra om vi kunde se dem som någon annans problem i stället. Det spelar ingen roll vems så länge som de inte är våra. Hur gör vi när vi vill ha hjälp av någon? Vi ber om den. Så vi börjar med det. Vi skriver ner problemet på ett papper (det kanske kan fungera att tala in en beskrivning av problemet i en bandspelare också?). Det är antagligen viktigt att skriva ner eller tala in det som om det är någon annan vi vänder oss till. När problemet är nerskrivet är det inte vårt längre. Då kan vi glömma det en stund.

Nu måste vi göra oss av med all den information kring problemet som inte behövs för dess lösning. Så att vi frigör resurser och så att vi inte gör problemet större än nödvändigt. Vi behöver glömma bort den onödiga informationen, men vi behöver ha kvar den viktiga. Kanske kan vi lämna problemet helt och göra någonting annat ett tag. Då lämnar problemet vårt medvetande. Kanske både den onödiga och den viktiga informationen.

Efter att ha gjort något annat ett tag (hur länge beror på hur svårt problemet verkar) återgår vi till problemet. Den här gången läser vi lappen eller lyssnar på bandspelarens beskrivning av problemet. Vi koncentrerar oss på detta och försöker inte att återkalla någon annan information. Det sköter förhoppningsvis hjärnan om undermedvetet i den utsträckning det behövs. Om min idé är riktig borde problemet vara lättare att lösa nu.

Säkert finns det parametrar i detta som måste anpassas för var och en som provar metoden. Jag har själv använt den under ett antal år. Först omedvetet men nu mer och mer medvetet. För mig tror jag att det har fungerat bra. Det är naturligtvis svårt att veta eftersom jag inte vet hur det hade gått om jag hade gjort på något annat sätt. Jag vet däremot att problem, som till en början har verkat hopplösa, har blivit tydliga och ofta lättlösliga med metoden. Då har jag ofta behövt lämna dem under en natt, men ibland har det räckt med en halv dag eller några timmar. Enkla problem ännu kortare.

Nu använder jag metoden systematiskt. Dock inte på alla problem. Problemlösning tillsammans med andra kan vara mycket stimulerande och det är inte fel att be om hjälp. Dessutom tycker de flesta människor om att kunna hjälpa till och blir smickrade om de blir tillfrågade.

den 24 november 2002

   I vintras såg jag i förbigående en bok som jag vid det tillfället inte var intresserad av och jag tänkte inte närmare på vad den handlade om heller. För någon månad sedan dök den upp i tankarna igen, men jag hade ingen aning om vare sig vad den hette eller vem som hade skrivit den och bara en mycket vag uppfattning om innehållet. Jag letade på måfå på Amazon men det var lönlöst eftersom jag i stort sett inte visste någonting om den.

Nu i veckan hade vi en diskussion om maggroppskänsla och intuition på Aktieguiden och då nämnde jag detta eftersom det hade med höger hjärnhalva och det undermedvetna att göra. Givetvis var det en medlem som visste precis vilken bok jag menade och gav mig ISBN-nummer till både den svenska och den engelska utgåvan.

"Teckna med högra hjärnhalvan" heter den på svenska och ISBN-numret är 9137102516. På engelska heter den Draw on the right side of the brain och har ISBN-nummer 0874774241. Den svenska versionen finns tydligen bara på bibliotek. Jag tänker beställa den engelska. Dels lär man sig att använda höger hj&