den 17 december 2002
Varför är egna problem så stora och andras så små?
Jag har inga särskilda problem just nu (som jag är medveten om), utan reflekterar bara kring fenomenet. Det är ofta enklare att hjälpa andra än att hjälpa sig själv. Lösningar på problem är inte sällan de enklast möjliga. Ändå kan de vara svåra att hitta när de behövs. Ber man om hjälp får man den och då framstår problemet plötsligt som mycket mindre, och ibland som om det egentligen aldrig fanns ett problem.
Jag har många gånger råkat ut för situationer där jag har ett "olösligt" problem och ber någon om hjälp. När lösningen finns inser jag ofta att jag borde ha funnit den utan hjälp.
Det omvända inträffar också. Någon har ett problem och ber om hjälp. Jag ser en lösning som för mig framstår som självklar. När jag berättar om min lösning tycker även personen som bad om hjälp att det var mycket enklare än vad han eller hon hade trott.
Detta gäller både små och stora problem. Små problem blir större om de är mina. Stora problem blir ännu större om de är mina. Andras problem framstår som mindre i mina ögon än i deras.
Jag löser problem åt andra som jag inte kan lösa åt mig själv. Det verkar som om vi människor har någon sorts mental spärr när det gäller oss själva.
Det här problemet visar sig väldigt tydligt på de finansiella marknaderna. Nästan alla som är eller har varit aktiva på börsen vet att så fort som man äger en aktie är objektiviteten som bortblåst. Hur gärna man än vill tro det kan man inte agera objektivt. Det är därför det är så oerhört viktigt att bestämma i förväg, innan man köper aktien, vilken strategi man ska ha beroende på olika utfall. Sedan ska man följa strategin mekaniskt utan att tänka eller reflektera. Olika människor är förstås olika skickliga på att hantera egna affärer, men inte ens de skickligaste agerar helt objektivt när de har tagit en position.
Hur kan vi komma ifrån det här? Hur kan vi bli nästan lika bra på att lösa egna problem som vi är på att lösa andras?
Först måste vi veta vad som skiljer egna problem ifrån andras. Vilka skillnaderna är.
En sak är känslor. Vi har helt andra känslor för egna problem. Det gör oss antagligen handikappade. Hjärnan bearbetar känslorna samtidigt som vi försöker lösa problemet. Visst kan vi ha känslor inför någon annans problem också och då är vi antagligen sämre på att hitta de annars så självklara lösningarna.
En annan sak är komplexitet. När vi ställs inför ett problem kommer det sällan som en blixt från klar himmel och isolerat. Det är en del i ett sammanhang. En bit i ett större pussel. Resten av pusslet, informationen, bearbetas också av hjärnan och tar kapacitet från problemlösningen.
Hur kan vi komma ifrån problemet med dessa skillnader? Hur kan vi "skaka av oss" känslorna förknippade med egna problem? Hur kan vi bortse ifrån all övrig information som finns omkring problemet men som inte behövs för dess lösning?
Jag har tänkt mycket på det. Jag har inga definitiva svar. Däremot har jag några idéer.
Först har vi känslorna. För att bli av med en del av känslorna som är förknippade med egna problem vore det bra om vi kunde se dem som någon annans problem i stället. Det spelar ingen roll vems så länge som de inte är våra. Hur gör vi när vi vill ha hjälp av någon? Vi ber om den. Så vi börjar med det. Vi skriver ner problemet på ett papper (det kanske kan fungera att tala in en beskrivning av problemet i en bandspelare också?). Det är antagligen viktigt att skriva ner eller tala in det som om det är någon annan vi vänder oss till. När problemet är nerskrivet är det inte vårt längre. Då kan vi glömma det en stund.
Nu måste vi göra oss av med all den information kring problemet som inte behövs för dess lösning. Så att vi frigör resurser och så att vi inte gör problemet större än nödvändigt. Vi behöver glömma bort den onödiga informationen, men vi behöver ha kvar den viktiga. Kanske kan vi lämna problemet helt och göra någonting annat ett tag. Då lämnar problemet vårt medvetande. Kanske både den onödiga och den viktiga informationen.
Efter att ha gjort något annat ett tag (hur länge beror på hur svårt problemet verkar) återgår vi till problemet. Den här gången läser vi lappen eller lyssnar på bandspelarens beskrivning av problemet. Vi koncentrerar oss på detta och försöker inte att återkalla någon annan information. Det sköter förhoppningsvis hjärnan om undermedvetet i den utsträckning det behövs. Om min idé är riktig borde problemet vara lättare att lösa nu.
Säkert finns det parametrar i detta som måste anpassas för var och en som provar metoden. Jag har själv använt den under ett antal år. Först omedvetet men nu mer och mer medvetet. För mig tror jag att det har fungerat bra. Det är naturligtvis svårt att veta eftersom jag inte vet hur det hade gått om jag hade gjort på något annat sätt. Jag vet däremot att problem, som till en början har verkat hopplösa, har blivit tydliga och ofta lättlösliga med metoden. Då har jag ofta behövt lämna dem under en natt, men ibland har det räckt med en halv dag eller några timmar. Enkla problem ännu kortare.
Nu använder jag metoden systematiskt. Dock inte på alla problem. Problemlösning tillsammans med andra kan vara mycket stimulerande och det är inte fel att be om hjälp. Dessutom tycker de flesta människor om att kunna hjälpa till och blir smickrade om de blir tillfrågade.
