Niklas Johansson: Kreativitet

Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

Peter tipsade mig om två texter som han har skrivit. De handlar bland annat om programmering, litteratur, känslor och kreativitet.

Han funderar över programmering och att ett program bara kan förnimmas med intellektet, inte med övriga fem sinnen. Samma sak gäller litteratur. Vi ser det inte med ögonen, hör det inte med öronen, känner det inte med smaklökarna, förnimmer det inte med luktsinnet och känner det inte genom beröring. Det finns endast i huvudet. Peter ställer frågan om det finns något mer än datorprogram och litteratur som har denna egenskap.

Ett datorprogram kan för mig vara lika synligt som något jag ser med ögonen. Jag ser genast bilder när jag tolkar det. Från första raden. Allteftersom jag läser blir bilden rikare. Ungefär som om jag tittar på en bild och utforskar den från en ände till en annan, en liten bit i taget.

Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur. Även om det är sant att du skapar dig en mental bild av det du ser, en tolkning som kanske skiljer sig från andras, så är det mesta förnimbart av fler sinnen än det sjätte. Jag har försökt komma på andra företeelser som delar denna egenskap, men kommer bara på litteratur.

I sin andra text förtydligar han tankarna och skriver:

Det jag menade med "egenskap" var egenskapen att litteraturen är bunden till det "sjätte sinnet", intellektet. Musik, t.ex., tycker jag inte är bunden enbart till hörseln. Den är förnimbar fysiskt, även förutom att man kan känna basen i magen vid hög volym, att diskanten kan skära i öronen, osv. Musik kan gripa tag i en på olika sätt. Den kan svänga så att man nästan är tvungen att röra sig till den, eller åtminstone ge en gåshud.

Jag kan definitivt få liknande känslor av något jag läser som av något jag hör, musik till exempel. Där är vi tydligen olika. Jag trodde att alla var som jag på det sättet och jag får nästan uppfattningen att Peter antar att alla är som han. Det var en aha-upplevelse för mig.

Vad räknas som företeelse? En muntlig berättelse? En berättelse skulle jag kanske säga är något du förnimmer med hörseln. Å andra sidan är väl litteratur något du förnimmer med ögonen, liksom ett program är det. Programmet representeras av programkod som ofta består av tecken, vilka kan ses. Litteratur består av ord och bokstäver. De kan också ses. Är det någon skillnad mellan en tavla och ett datorprogram i det avseendet? Kanske har inte ens litteratur och datorprogram de egenskaper Peter efterlyser.

En dröm då? En dröm representeras endast av tankar så länge som den inte återberättas på något sätt, annat än genom tankeöverföring. Fast även drömmar kan innehållla lukter, smaker, ljud och andra intryck. Alla lika verkliga som om jag upplevde dem via näsan, munnen eller öronen.

Måste vi över huvud taget uppfatta sinnesintryck via våra känselorgan för att de ska räknas som sinnesintryck? Är det hur hjärnan uppfattar något som avgör vad det är? De flesta som har känt lukten av vanilj kan väl återskapa lukten genom att läsa att något har en doft av vanilj? Jag kan det.

Min dotter har fått ett kit med modellera som hon vill leka med hela tiden. Jag tycker det är en fascinerande process att skapa något av lera. Jag har svårt att föreställa mig ett önskat slutresultat när hon ber mig göra något - en uggla eller kanin, t.ex. - men jag påbörjar något, rullar en kula, börjar forma till det i en riktning jag tänker på som ugglelik eller kaninlik, och när jag gör det så upptäcker jag vad jag ska göra, jag hittar en uggla eller kanin i leran.

För mig är det precis tvärt om. Be mig att jag ska göra en kanin av lera så ser jag den genast framför mig. Därifrån till att faktiskt ha gjort något som liknar en kanin är desto svårare.

Be mig att göra ett program som utför något som jag förstår och jag ser det omedelbart för mitt inre öga. Det "enda" jag behöver göra då är programmera de delar det består av. Jag kan köra det i huvudet och se om och hur det fungerar. Jag kan felsöka det. Att det inte blir rätt direkt när jag sätter mig med programmeringen beror oftast på slarv i implementeringen av bilden jag har sett. Det är samma sak med databaser eller vad som helst egentligen. Jag ser det direkt när jag får det beskrivet för mig. Jag kan vrida och vända på det och betrakta det från vilket håll som helst oavsett vilken vinkel jag fick det beskrivet ur.

När det gäller utveckling av system är det viktigt att de inblandade har en så samstämmig bild som möjligt, vilket måste vara svårare när produkten är intellektuell.

Om den som beskriver något glömmer en detalj, saknas den förstås även i min bild. Det är som Peter skriver, svårt att försäkra sig om att alla har samma bild av något som ska byggas, när det inte går att exempelvis titta på det med ögonen. Man kan behöva gå igenom "målbilden" tillsammans flera gånger, ställa kontrollfrågor, dokumentera det man är överens om. Ofta visar det sig ändå att det saknas detaljer i någons bild. Allt som inte sägs lämnas öppet för personliga tolkningar. Mycket är detaljer som bara har betydelse för den som ansvarar för det. Det är när dessa detaljer råkar befinna sig på gränsen mellan två personers ansvarsområden som det kan bli ett problem.

Det är som när en skolklass ska rita en bild tillsammans och var och en får ansvar för att rita en ruta. Inom varje ruta kan vars och ens bild skilja sig åt något, men i gränserna mellan rutor måste man ha exakt samma uppfattning om vad det är man ska göra.

Peter funderar också kring hur författare kan skapa ordning i sina idéer:

Hur ser processen ut för en författare? I vilken utsträckning kan de representera sina idéer i en annan form än text för att bringa ordning till dem?

Behöver de använda andra former än text för att få ordning på dem? Är inte text en annan form för att representera våra sinnen? En metaform av tankar. Så använder jag text. Texten i sig är mitt sätt att bringa ordning i tankar eftersom jag inte kan hålla hur många tankar som helst i medvetandet samtidigt. I text kan jag skapa platshållare för olika tankar och skyffla runt dem tills de representerar större tankegångar så som jag vill ha dem.

Medan både systemdesign och ("verklig") arkitektur handlar mycket om proportioner så har de också funktionsaspekten. En byggnad måste fungera för "användaren" på ett sätt som man oftast inte kräver av ett musikstycke eller en målning.

Jag tycker att gränsen är flytande. Ett kontorshus. Ett slott. Ett lusthus. En staty. Ett kontorshus måste "fungera". Kraven på att ett lusthus ska fungera är förmodligen inte lika stora. En staty är förvisso ingen byggnad och måste inte fungera i den meningen heller. Jag tog med den för dess likhet med ett lusthus eller slott. Bägge är mer något att se på än något att använda.

Det är vad vi väljer att förvänta oss av något som avgör vilka krav vi ställer på dess funktion. Ett musikstycke kan "inte fungera" på samma sätt som ett illa ritat hus. Om vi förväntar oss att musiken ska söva oss och den är stökig och har en snabb ojämn rytm, kan vi tycka att den inte fungerar. Om en målning ska förmedla en uppfattning om en historisk händelse, och det inte går att urskilja vad den föreställer, då kan vi tycka att den inte fungerar.

Ställer vi krav på att något ska ha en funktion finns möjligheten att vi tycker att det inte fungerar. Ställer vi inga krav kan det inte fungera dåligt. Det gäller allt: musik, konst, bilar, möbler.

Texterna var tankeväckande.

Om intellektuellt skapande, Lynchs "imageability", systemutveckling, m.m.

Mer om intellektuellt skapande av datorsystem, litteratur och musik

Jag tror att målarböcker hämmar barns kreativitet. De tvingar in dem i banor som någon annan redan har tänkt.

När Emmy ritar blir det betydligt bättre ifall hon ritar på fri hand än om hon färglägger i en målarbok med svartvita konturer. Dessutom tröttnar hon inte lika snabbt när hon ritar själv. I en målarbok slarvar hon ofta igenom tio sidor på en kort stund. När hon utgår ifrån ett vitt papper kan hon sitta en halvtimme eller mer och lägga till detaljer.

I en gammal artikel från Fast Company listas sju framgångsfaktorer för bra brainstorming.

1. Vässa fokus: En tydlig problembeskrivning är en bra utgångspunkt för brainstorming. Fokusera hellre utåt på kundbehov än inåt på organisationsmål.

2. Skriv lekfulla regler: Reglerna för brainstormingsessionen är viktiga. Enkla men tydliga. Exempelvis "vänta med värdering" och "en diskussion i taget" kan räcka långt.

3. Numrera idéerna: Om man siktar på exempelvis 100 idéer och numrerar dem, sporrar man deltagarna att prestera mer.

4. Bygg och ge näring åt processen: I början kan brainstormingledaren behöva hjälpa processen att komma igång och i slutet kan han behöva tillföra extra bränsle så att flödet håller en jämn hög nivå.

5. Dokumentera: Skriv ner alla idéer så att de är synliga för deltagarna. Papper, lappar eller tavlor på väggarna fungerar bra. Gamla idéer kan föda nya. Det är därför det är bra om de syns hela tiden.

6. Förbered deltagarna: Exempelvis ett studiebesök hos dem vars problem ska lösas, kan göra stor skillnad för idéernas kvalitet och kvantitet.

7. Titta på andras bra idéer: Deltagarna kan ta med exempel på andras produkter och lösningar av problem att visa och berätta om. Det är inte fel att knycka en bra idé och förbättra den.

Tipsen kommer från Tom Kelley, författare till boken "The Art of Innovation: Lessons in Creativity from Ideo, America's Leading Design Firm".

Artikeln åtföljs av en lista med sex saker som kan förstöra en brainstormingsession. Undvik dem.

1. Låt chefen inleda: Be högre chefer att hålla sig borta under idéfasen.

2. Låt alla tala lika länge: Det viktiga är inte vem som talar mest utan det gemensamma resultatet.

3. Fråga bara experterna: De som kan mest är ofta inkörda i gamla hjulspår. Brainstorming handlar om att hitta nya vägar.

4. Åk iväg: Genom att alltid åka bort när det gäller att vara kreativ, skapar man en känsla av att kreativitet inte hör ihop med arbetsplatsen.

5. Inget larv: Brainstorming handlar om nya idéer. Nya idéer kan komma från de mest oväntade ställen. Inga regler mot larv alltså.

6. Skriv ner allting: Att skriva aktiverar vänster hjärnhalva. Höger hjärnhalva är den kreativa. Undvik därför onödigt skrivande.

Jag fick anledning att fundera över vad kreativitet är.

Det går att beskriva det på oändligt många sätt. Jag började tänka i termer av "vad skiljer kreativa människor från andra?" Det blev så mycket att jag provade att vända på det: "Vad skiljer mindre kreativa människor från mer kreativa?" "Begränsningar", var det som första slog mig. Den enklaste definition av kreativitet jag kunde komma på var: "Kreativitet är konstruktiv tankeförmåga som kännetecknas av brist på mentala begränsningar". Tills vidare är det min definition.

Barn tillhör de mest kreativa personer som finns. Anledningen är antagligen att de inte har anammat våra vuxna begränsningar, som i sin tur kanske kommer av brist på kreativitet. Som föräldrar bör vi tänka på att inte skapa fel typ av begränsningar för våra barn. De kommer kanske att tvingas leva med dem hela sina liv.

Begränsningar ska skydda, inte hindra. Kan en begränsning som bara hindrar vara motiverad? Jag kan inte komma på något fall där det är det. Ett "nej" ska vara ett skydd, annars är det ett ogiltigt "nej". Som förälder känner jag ganska väl till den senare sorten.

Hans Andersson, projektledare och partner på reklambyrån Forsman & Bodenfors, har blivit tillfrågad vad som skiljer dem från deras konkurrenter, med tanke på att de har fått fler Guldäggsnomineringar:

Ni har dominerat tävlingen under hela 2000-talet. Vad hemligheten?
- Vi brukar säga att vi har större papperskorg än andra.

Det är en inställning jag gillar. Det är okej att göra saker som slutar som skräp. Så länge som några saker blir riktigt bra gör det ingenting om vägen till framgång går via dåliga idéer.

Vi är ofta alldeles för dåliga på att misslyckas. Många gånger låter vi hellre bli att göra något, än riskerar ett misslyckande. Ändå kan vi konstatera att det bland människor som har lyckats ovanligt bra brukar finnas många historiska floppar.

Prova många idéer.
Satsa på dem som verkar bli bra.
Var inte sentimental när det gäller saker du har trott på, men som inte utvecklas som tänkt.

Det gäller både professionellt och privat.

Rutinerad reklambyrå leder i år igen Forsman & Bodenfors leder Guldäggsligan

Verbala charader.

Det är inte så lätt att tala tydligt till någon och samtidigt kryptiskt till någon annan.

När jag befinner mig ute bland andra undviker jag att ringa och tala om känsliga saker, vissa jobbrelaterade ärenden till exempel. Däremot händer det att jag blir uppringd av någon som vill göra det. Jag kan naturligtvis be att få ringa upp. Det gör jag ibland. Ofta brukar jag i stället försöka föra samtalet på ett sådant sätt att de som befinner sig runtomkring, och hör mig, inte ska förstå vad jag talar om, medan den jag talar till gör det.

Det är en utmaning. En tumregel är att aldrig nämna person- eller företagsnamn eller specifika uttryck, exempelvis branschord. I stället får jag beskriva dem eller använda generiska uttryck. Jag utnyttjar det faktum att personen i andra änden besitter detaljkunskap om det vi talar om. En del saker behöver inte sägas eftersom de är underförstådda. Meningarna blir längre och innehållslösa för den som inte har tillräcklig bakgrundsinformation.

Antagligen går det att sätta upp regler för hur man ska tala kryptiskt, men förståeligt för den det är avsett.

Vi hade affärsplanering på jobbet den här veckan. Affärsplanering går ut på att göra en plan för det kommande året eller åren.

På grund av omorganisationer ser vi annorlunda ut i år jämfört med de senaste åren. Det fick till följd att vårt syfte, vad vi ska göra för vilka och varför, behövde definieras om. Av gammal vana försökte vi beskriva syftet verbalt i några meningar. Det blev inte så lyckat. Det var svårt att se några tydliga avgränsningar. Det var lätt att uppfatta det som att vi skulle göra nästan allt.

Under en paus började jag och en kollega spåna fritt med hjälp av en mind map. Det centrala ska placeras i mitten av mindmappen. Ganska snabbt hittade vi ett ord som kan ses som ett fundament för vår verksamhet. Kring det blev det fyra grenar som i sin tur förgrenade sig ytterligare. På det här sättet åstadkom vi tydliga avgränsningar. Det som inte ryms inom ramen för vårt centrala begrepp, ingår inte.

När de andra kom tillbaka från kaffepausen beskrev vi tankarna bakom mindmappen och bad om synpunkter. Några ytterligare detaljer lades till. Sedan var vi klara med beskrivningen av vår verksamhet. Det hade tagit drygt tio minuter och vi var ganska nöjda allihop.

Bilden här bredvid är en beskrivning av hela affärsplaneringsdagen. Åtta timmars arbete sammanfattat på ett A3-papper. Originalet var lite kladdigare och innehöll dubbleringar som jag upptäckte och tog bort när jag skrev rent den. Med hjälp av mindmappen skulle jag lätt kunna beskriva vår affärsplanering detaljerat under flera timmar för någon som inte var med.

Kreativitet är bland det mest åtråvärda som finns. Ändå är samhället till stor del utformat så att kreativitet kvävs.

De flesta lever ett liv uppbyggt kring rutiner. Klockradion startar klockan 06.25. I fem minuter lyssnar jag på musik. Efter nyheterna och vädret, som slutar 06.37, är det dags att stiga upp, raka mig och duscha. Klockan 06.57 är jag klar i badrummet, brer fyra smörgåsar till mig och en till Emmy, sätter på strykjärnet och hämtar en ren skjorta. Medan strykjärnet blir varmt borstar jag tänderna och lägger smörgåsarna i en plastpåse som jag lägger i väskan. Jag stryker skjortan medan Emmy äter sin smörgås, stänger av strykjärnet och ger Emmy ett glas mjölk. Därefter klär jag på mig. Klockan 07.29 stänger jag ytterdörren och går till bussen som går 07.36.

Varje morgon ungefär likadant. Därefter ser resten av dagarna ungefär likadana ut. Mina och många andras. Var ryms kreativitet i sådana liv? Det är förstås inte så illa som det låter, men draget till sin spets skapar vi liv som motverkar kreativitet. Passiva liv. Rutiner är passiva.

Kreativitet kräver omväxling, nya vägar, aktivitet. Skolor är ofta passiva institutioner ("samhällelig inrättning för viss typ av tjänster eller uppdrag", enligt Norstedts svenska ordbok). Veckorna är uppbyggda kring scheman. Dagarna ser lite olika ut inom veckorna men likadana från vecka till vecka. Alla förväntas följa samma mall. De som är snabba hålls tillbaka och de som vill fördjupa sig får göra det någon annanstans. Skolor är vanligen gjorda för schablonbarn. Våra barn är inte schablonbarn. Jag har aldrig varit ett schablonbarn. När det inte gick för fort gick det för långsamt. Rutinerna gjorde skolan tråkig. De första tre veckorna varje termin var roliga. Efter dem satt schemat i ryggmärgen och allt föll in i rutiner. Jag satt oftast och tänkte på annat.

Många arbetsplatser är likadana. Människor kommer, följer ett schema och går hem. Efter jobbet ser kvällarna ungefär likadana ut. Dag efter dag.

Rutiner är bra. Jag är en rutinmänniska och tycker om rutiner. Fast rutiner är inte ett bra sätt att leva. Leva ska man göra utan rutiner. Rutiner är bra för tråkiga uppgifter. Tandborstning, strykning, disk, tvätt och sådant. Med rutiner behöver man inte tänka på det. Det sitter i ryggmärgen. När man gör något som sitter i ryggmärgen kan man tänka på annat. Roliga saker.

Vi "överrutiniserar" våra liv. Allt schemaläggs. Om vi fortsätter med det kommer vi i framtiden att få ett samhälle där allt färre bidrar med nya idéer och tankar. Ett fåtal lyckliga. Kanske personer som helt enkelt har för svårt att följa rutiner. Som inte passar in i schabloner. Vi andra kommer bara att kunna förundras över deras bedrifter. Sådant som vi aldrig klarar av själva.

Kreativitet är inte så komplicerat. Det kan räcka med små avvikelser från det normala för att få igång den. En utflykt från rutinerna varje dag. Kanske behöver vi schemalägga tiden för kreativitet för att komma igång. En tid för annorlunda aktiviteter. En timme varje dag då vi måste göra något vi aldrig har gjort tidigare. Stå på händer i en garderob, läsa dikter, boxas, laga sushi, tälja en trägubbe, måla ett självporträtt i olja, spela klarinett, hälsa på en ny granne, skriva en bok, göra något du är rädd för.

Jag förvånas ofta över hur lite som behövs för att få igång kreativiteten. Cattis och jag såg Master and commander i kväll. Vid ett tillfälle såg huvudpersonen, spelad av Russell Crowe, en vandrande pinne och fick en idé som helt avgjorde hans och hans mannars öde. Den vandrande pinnen hade ingenting på skeppet att göra. Den var helt fel placerad där. En idealisk utgångspunkt för kreativitet. För ihop två saker som inte brukar höra ihop och se vad det kan bli. Tillför något främmande. Salta för mycket så kanske du kommer på en ny konserveringsmetod.

Vi måste börja tänka efter var vi vill ha rutiner i våra liv. Skrota alla rutiner och scheman och lägg upp nya rutiner endast för sådant som måste göras och är tråkigt.

Försök att göra tråkiga saker roligare. Vad är hemligheten bakom perfekt strykning? Bra tyg, ångstrykjärn eller vattenspruta, sträckta sömmar, stryka ömtåliga områden från insidan? Kanske. Hur klipper man gräset enklast och snabbast? Börja vid den högsta punkten och gör S-rörelser ner till den lägsta punkten? Det är möjligt. Gör tråkiga saker som om du gjorde dem för första gången. Hur kan du göra det roligt? Ofta hänger hur roligt något är ihop med hur bra du gör det. Det blir roligare om du gör det bra. Tycker du att det är tråkigt gör du det sämre. Börja göra det bra så blir det mindre tråkigt.

Gör inte tråkiga saker för andras skull. De kan göra sina tråkiga saker själva. Gör dem för din egen skull.

Barnen försöker gärna komma undan sin tandborstning. De tycker att det är tråkigt. De borstar fortfarande tänderna för min och Cattis skull. Om de kan lurar de oss gärna och säger att de har gjort det. Frågan är vem de lurar. Säger jag att de ska borsta tänderna suckar de och säger att de är trötta och ber att få göra det dubbelt så noga i morgon i stället. När jag säger till dem att de inte behöver göra det alls för min skull blir stegen lite lättare och de går och borstar tänderna. Om de har borstat tänderna slarvigt behöver jag ofta bara fråga vems tänder det är som inte blev rena. Då borstar de om dem. De blir inte glada, men de förstår vad jag menar. Ibland kan jag inte låta bli att säga att de kan låta bli att borsta tänderna om de ändå gör det slarvigt. De förstår, men glömmer bort.

Att man ska göra saker för sin egen skull betyder inte att man inte ska hjälpa andra. Även om något är tråkigt kan jag hjälpa till med det därför att det gör den jag hjälper glad, och det i sin tur gör gör mig glad. Då gör jag det för min skull i alla fall. Jag tänker inte alltid så, men jag försöker.

Kreativitet ska inte tvingas fram. Tvång och kreativitet är fiender. Det heter att "nöden är uppfinningarnas moder". Nöd, i det fallet, kan likställas med motivation. Har du motivation är det lättare att vara kreativ. Att vara tvungen att komma på en bra idé är hämmande om du inte är motiverad.

Tommi gjorde en gång en sak som var väldigt kreativ. Förmodligen berodde det i det fallet på att han var semestervikarie och inte hade fått klart för sig hur man "skulle göra". Han skulle slipa till topparna på bilantenner så att det gick att sätta dit gummitoppar på dem. Det gjorde man vid en slipsten. En antenn i taget. Kombinationen av att jobbet var tråkigt och att han fick betalt per antenn gav honom en idé. Han tog en bunt antenner och höll dem mot slipstenen samtidigt som han rullade dem bredvid varandra över stenen. På det viset kunde han slipa tio antenner samtidigt och de blev antagligen minst lika jämna eftersom han kunde rulla dem jämnare. När chefen fick se detta insåg han att det skulle bli dyrt att betala per antenn så de ändrade ersättningsmodellen.

Nyanställda kan vara en bra källa till fräscha idéer. Det gäller att ta reda på dem innan de lär sig hur "det alltid har varit".

Jag funderade över att skriva något om kreativitet, men bestämde mig för att duscha i stället eftersom jag inte hade något bra uppslag. När jag kom in i badrummet föll flera bitar på plats så jag gick tillbaka och började skriva. Egentligen hade jag släppt tanken på att skriva något. Då kom idéerna. Det är en bra illustration av hur det brukar fungera.

Kreativitet har inga gränser. När kreativiteten kommer ska den inte avbrytas. Låt tankarna flöda tills de slutar. Då har du lämnat plats för nya tankar som du kan fylla på med senare om du vill. Var glad så länge du är kreativ.

Tillåt dig att vara kreativ jämt. Eftersom det är svårt att tvinga fram kreativitet är det bra att vara beredd när den kommer. Jag brukar ha med mig papper och penna och en diktafon (i mobiltelefonen). Då är jag beredd om jag får en idé. Det är bättre att spara den direkt än att försöka komma ihåg den senare. Dessutom ger det utrymme för mer kreativitet om jag lastar av mig tankar i stället för att försöka hålla dem i huvudet. När jag sover har jag papper och penna och en bandspelare vid sängen. Precis innan jag somnar kommer det ofta bra idéer. Det kan vara lite irriterande också eftersom de brukar göra mig klarvaken. Andra tillfällen då jag brukar få idéer är under möten eller när jag reser till och från jobbet.

Vissa saker är det bättre att skriva ner eller rita medan andra lämpar sig bättre att tala in. Långa saker talar jag hellre in än skriver, eftersom det går fortare. Visuella saker ritar jag ofta hellre. De tankar jag sparar kan handla om vad som helst. Det kan vara ett citat som ger bra associationer, en idé om något jag ska göra eller något annat. Det mesta gör jag inte någonting med. När jag kommer hem lyssnar jag igenom det jag har spelat in och läser det jag har skrivit. Om det fortfarande är intressant gör jag något åt det direkt eller sparar det. Annars tar jag bort det. Ibland kan det gå flera månader från det att jag talade in en idé att skriva om, till dess att jag skriver något om den.

En idé kommer sällan ensam. När kreativiteten kommer igång kommer det ofta mycket samtidigt och det är vanligt att helt olika saker, som inte har med varandra att göra, dyker upp. Det är bara att vara glad för det.

Samtidigt som vi vill att barnen ska bli laglydiga medborgare och hyggliga människor, vill vi att de ska behålla sin originella kreativitet och upptäcktslust. Det är inte alltid en lätt balansgång. Jag är ibland onödigt sträng. Förhoppningsvis ger jag dem tillräckligt utrymme att tänka själva också.

Konstruerade problem.

Electrolux visar TV-reklam för en ny tvättmaskin. Den funktion som framhävs, är att den redan från början talar om när tvätten kommer att vara klar, så att man kan se till att vara hemma då.

Är det ett stort problem för oss människor att inte veta när tvättmaskinen kommer att ha tvättat klart? Jag hade ingen aning om det. Hittills har jag bara lämnat den och återkommit några timmar senare när jag vet att den är klar.

Panodil zapp har löst ett annat stort problem. De har gjort en värktablett som man kan ta två av. Om man gör det verkar den dubbelt så fort. "Det verkar ju dumt", var Joeys kommentar, när han såg reklamen. Ungefär likadant har Cattis och jag resonerat. Varför gjorde de dem inte dubbelt så starka i stället?

Är det så svårt att hitta på bra produkter att man måste hitta på ett problem först? Har man inte gått över ån efter vatten då? I stället för att bara marknadsföra en bra produkt, blir de tvungna att övertyga oss om att vi har ett för oss okänt problem, för att därefter marknadsföra sin lösning på det.

Det vore intressant att sitta med på ett produktutvecklingsmöte hos Electrolux eller GlaxoSmithKline (som tillverkar Panodil) och höra hur de går till väga när de är kreativa.

Förr tyckte jag att svensk reklam var smart och rolig. Nu tycker jag mest att den är dum. Man löser inte längre problem som konsumenterna har, man skapar dem först. Dessutom tillskrivs vi inte någon större intelligens. Jag har nämnt det tidigare, men Zoégas förtjänar att nämnas igen, eftersom de repriserar sin TV-reklam nu: "En svag personlighet kräver ett starkt kaffe." Vem törs synas med en kopp av det kaffet?

Reklam kan väl åtminstone vara rolig? Jag skrattade gott åt Spendrups reklam med Robert Gustavsson, när han exempelvis silade "fulöl" genom en strumpa. Eller Benny Haag som kom ner till den lokala korvmojen och köpte en Pucko och berättade att han inte hade träffat sin flickvän på lördagkvällen eftersom: "Har man lovat sina föräldrar att sortera diabilder, så har man".

Att skriva om traumatiska händelser är ett bra sätt att hantera dem. Det ger färre fysiska åkommor och vårdbesök, samt bättre studieresultat, än för dem som inte gör det. Detta enligt Avancerad förhörs- och intervjumetodik som hänvisar till en studie gjord på universitetsstuderande.

Samma sak gäller arbetslösa, offer för naturkatastrofer, personer som har blivit av med make eller maka, med flera. Bland arbetslösa visade det sig att de som skrev om sina upplevelser av arbetslöshet under tre minuter per dag i fem dagar, fick fler jobb än bland dem som inte hade gjort det.

Att berätta innebär oftast att vi minns mer och mer. Traumatiska minnen har många gånger få kopplingar till andra minnen och händelser och kan därför lätt bli isolerade. När vi berättar muntligt eller skriftligt om våra känslor och minnen stärker vi sambanden mellan traumatiska minnen och andra icke-traumatiska minnen. Att översätta upplevelserna i språkliga beskrivningar, t ex i skrift, gör det lättare att organisera, förmedla och införliva det som hänt med andra erfarenheter. Individen får en mer sammanhängande och komplett bild av händelseförloppet eller händelserna.

Att vi minns mer när vi berättar har jag märkt. Jag blir även mer kreativ när jag skriver. Jag kan börja med att skriva ner en enda tanke. Den tanken leder till en eller flera nya tankar, som i sin tur leder vidare till ytterligare tankar. När jag tycker att jag har uttömt alla tankar inom ett ämne och återkommer till det jag har skrivit senare, kommer jag ofta på ytterligare saker. Det gäller även minnen.

Håkan Kjellerstrand skriver om zen, humor och kreativitet.

Humor och kreativitet berörs även i In the mind's eye. Thomas G. West skriver att idéer som möts med gapskratt ofta visar sig vara de mest kreativa. Han hävdade att skratt är ett bra mått på vad som är kreativt och inte. Om jag minns rätt använde han bröderna Wright som exempel. Hade jag inte sett ett flygplan och förstått tekniken bakom är jag rädd att jag också hade skrattat åt dem.

Vid brainstorming är det ofta de tokigaste idéerna som leder till de bästa associationerna och som sedan blir de genomförbara lösningarna.

Kreativitet igen.

I söndags ville Joey göra i ordning sin drake så att den var redo att flyga. Det enda som återstod var att knyta fast snöret i draken. Det fanns en liten öljett i plasten, men de hade inte gjort något hål i den.

Han kom till mig och frågade hur han skulle göra hål:

Joey: - Hur ska jag göra hål så att jag får fast snöret i draken?

Jag: - Ja, hur tänker du göra hål i plasten?

Joey: - Jag vet inte. Det är därför jag frågar dig.

Jag: - Hur skulle du göra om du fick göra precis hur du ville?

Joey: - Jag vet inte. Jag vet inte hur man kan göra!

Jag: - Det finns massor av sätt.

Joey: - Nej, jag vet inga sätt alls.

Jag: - Vet du inga sätt att få hål i plasten?

Joey: - Nej.

Jag: - Du får hundra kronor om du kommer på ett sätt, men om du kommer på ett sätt vill jag ha hundra kronor av dig för att du hade fel.

Joey: - Jag vill inte ha några pengar. Jag vill ha hål i plasten.

Jag: - Okej, för ett tag sedan frågade Nathalie mig vilken dag det var. Jag sa att hon skulle hitta på fem sätt att ta reda på det själv. Hon sa att det var omöjligt. Jag sa att det inte alls var omöjligt och hon frågade varför hon skulle hitta på just fem sätt så jag sa att hon skulle komma på sju sätt i stället. Efter ett tag hade hon kommit på 12 sätt att ta reda på det och då var hon nog ganska stolt.

Joey: - Kom hon på tolv sätt?

Jag: - Ja. Nu får du hitta på fem sätt att göra hål i plasten på draken.

Joey: - Men! Fem sätt, det kommer jag aldrig på.

Jag: - Börja med två då.

Joey: - Jag kanske kan använda ett vasst bestick.

Jag: - Mer då?

Joey: - En vass pinne.

Jag: - Okej, tre kvar.

Joey: - Varför just fem?

Jag: - Okej, sex då.

Joey: - Ååh! [Skratt] Jag kan använda en vass pappersbit eller en sten.

Jag: - Mer då?

Joey: - Nu kommer jag inte på några fler.

Jag: - Det finns hur många sätt som helst att göra hål i plasten. Kommer du verkligen inte på några fler?

Joey: - Nej!

Jag: - Räkna upp fem vassa saker som du inte redan har sagt.

Joey: - Fem!?

Jag: - Ja, fem vassa saker. Det finns hur många som helst.

Joey: - Mm ... En tändsticka, en penna, en vass nagel ...

Jag: - Mer då?

Joey: - En nyckel kanske ... En sladd.

Jag: - En sladd? Okej då. Två kvar.

Joey: - En kvar!

Jag: - Nej två. Jag lade just till en. Då har du sex vassa saker och med de fyra sätten att göra hål som du redan har kommit på och de två till som du ska komma på blir det tolv. Det är lika många som Nathalie kom på.

Joey: - Hmm ... En vass leksak. En Kniv.

När han hade kommit på de sex vassa sakerna började han förstå att det inte var omöjligt. Han kom ganska snabbt på två till sätt att göra hål i plasten och då sa jag att om han kom på ett till blev det tretton och det var en mer än Nathalie kom på. Det gjorde han förstås.

När han var klar påpekade jag att han hade sagt att det var omöjligt några minuter tidigare. Då flinade han bara. Jag sa att det finns hur många saker till som helst som han skulle kunna använda och föreslog en spik, ett häftstift, ett gem och en nål. Jag höll upp en ganska spetsig penna och frågade hur han tänkte göra hål för att sätta fast snöret i draken. Han flinade och tog pennan och gjorde hål.

Joey hade samma problem i början som Nathalie. De låste sig vid att det måste vara hög kvalitet på deras förslag. De testade mig genom att föreslå saker som de uppenbarligen tyckte var dåliga förslag, men som med god fantasi kunde gå att använda. När jag godkände dem släppte spärren och flera förslag kom ganska snabbt. Jag tror att de tyckte att de här kreativitetslekarna var ganska roliga. De fick dem att göra saker som de nog tyckte lät omöjliga, eller åtminstone ganska jobbiga, från början.

Alla förslag behöver inte vara bra. Det räcker om ett är tillräckligt bra. Jag faller naturligtvis också i kvalitetsfällan. Det är lätt gjort, men onödigt.

I Newsweek från 10:e juni förra året finns det en artikel om Stephen Wolfram och Dean Kamen.

Dean Kamen är bland annat känd för att ha uppfunnit Segway Human Transporter, men har även uppfunnit insulinpumpar, en rullstol och en del andra läkemedelsrelaterade produkter. Stephen Wolfram har bland annat skrivit ett datorprogram som heter Mathematica och som har en miljon användare och en bok som heter A new kind of science. Boken handlar om att mycket enkla regler kan generera extremt komplicerade resultat.

Bägge har blivit mycket rika på sina idéer. Bägge hade också problem med skolan. Wolfram var förvånad över hur lite Eton, internatskolan utanför London, bidrog till den vetenskapliga kunskap han hade samlat på sig själv. Kamen hamnade på kant med sina lärare när han påpekade att hans "felaktiga" svar på deras frågor egentligen inte var felaktiga. (När han exempelvis blev ombedd att ta ut det ord som inte hörde hemma bland de andra av add, subtract, multiply och increase, valde Kamen "add" eftersom de andra bestod av sju bokstäver.)

Framför allt Dean Kamen verkar vara extremt kreativ och han har haft kommersiella framgångar med ett antal av sina uppfinningar. Han har liknats vid Thomas Alva Edison. Det vore intressant att veta hur de båda liknar och skiljer sig från de stora män som profileras i In the mind´s eye.

En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

Nathalie och jag var ensamma på lunchen. Hon frågade vilken veckodag det var. Jag retades med henne och sa att det både var andra veckodagar, veckor och datum än vad det är.

Efter ett tag tröttnade hon och sa till mig "på skarpen" att jag skulle berätta. Då bad jag henne hitta på tio sätt att ta reda på vilken veckodag det var. Hon sa att det var omöjligt. Jag envisades och sa att hon skulle börja.

Efter tre stycken sa hon att det inte fanns några fler. Jag sa att hon bara skulle fortsätta. Efter sju sa hon åter att hon inte kom på några fler och frågade varför det just skulle vara tio stycken. Hitta på tolv då, sa jag. Hon fnös men funderade en stund och kom på tre till. Två till begärde jag för att det skulle bli tolv.

Hon tänkte ytterligare en stund och kom på två. De lösningar hon kom på var allt från att ringa och fråga Cattis till att titta i TV-tidningen och att titta i datorn eller på nummerpresentatören.

När hon var klar frågade jag om hon fortfarande tyckte att det var omöjligt att hitta på tio sätt att ta reda på vilken veckodag det är. Hon höll förstås med om att det inte var det och såg lite stolt ut över att ha kommit på tolv stycken i stället för de ursprungliga tio.

Eftersom hon fortfarande inte visste vilken veckodag det var frågade hon mig igen. Jag tittade på henne en stund och frågade sedan hur hon skulle kunna ta reda på det. Då gick det upp ett ljus för henne och hon gick och tittade i TV-tidningen och kom fram till att det var lördag den 19:e juli år 2003 vecka 29.

Hjärnstillestånd.

Ibland händer det att det är något jag vill skriva, men att jag av någon anledning inte kommer igång. Jag kan skriva några meningar och se att det inte alls blir vad jag hade tänkt mig. Då är det bara att kasta det och göra någonting annat. Eller skriva någonting annat. Har jag skrivit en sak är det oftast lätt att skriva något mer. Och något mer ... Och något mer ...

Om jag börjar med att skriva någonting enkelt är det som om det släpper "skrivspärren" för andra svårare saker också. Jag undrar vad det beror på. Det är som om det öppnar dörren till allt skrivande.

Tidigare har jag skrivit att ju mer jag skriver om något desto mer kommer jag på att skriva om det. Så verkar det vara med hela skrivprocessen. Om jag börjar skriva något går det bättre att skriva över huvud taget. Jag vet inte om det fungerar så för andra, men det kanske kan vara ett tips värt att prova när hjärnan går på lågvarv. Börja med något enkelt för att komma igång.

Jag vet att jag använder en liknande teknik när jag ska skriva arbetsdokument också. Jag börjar med de delar jag har klara för mig. De enkla sakerna. Medan jag gör det framträder andra saker som jag också skriver och det i sin tur ger ytterligare saker och snart har jag skrivit det jag behöver. Det är som om det pågår någon undermedveten associationsprocess som medvetandegörs av skrivandet.

Av den tid jag lägger på ett "skrivuppdrag" är det nog mindre än en tiondel som jag faktiskt lägger på att skriva. Jag gör mest andra saker. Det är i och för sig inget problem. Det viktiga är att sakerna blir gjorda i tid och med tillräcklig kvalitet.

Det är möjligt att förändra sig själv genom att förändra sitt språk. Det skriver Marcia Emery i Powerhunch!.

Hur vi uttrycker oss och uttryck vi använder ofta säger en del om vår inställning till oss själva och livet. En person som ofta använder uttryck som "jag har antagligen fel, men jag tycker att ...." är osäker på sig själv. Genom att byta ut det uttrycket mot ett annat, som bättre speglar hur han/hon vill vara, kan han/hon förändra sig själv. Att i stället säga "jag tycker att ..." ger ett intryck av gott självförtroende och leder med tiden också till bättre självförtroende.

Genom att fundera över hur vi uttrycker oss kan vi lära oss mycket om oss själva och, om vi vill, ändra på saker vi tycker är mindre bra.

Inte just detta, men en del andra av teknikerna i boken påminner om NLP (neurolingvistisk programmering). Det står en del om drömmar och hur de kan användas för att få svar på svåra frågor eller lösa problem. Det står också en hel del om kreativitet och hur associationsmetoden kan användas för att få svar på frågor.

Associationsmetoden kan också användas för att främja kreativitet. Kortfattat går det till så att man tänker på ett problem eller något man vill ha kreativa idéer kring. Därefter försätter man sig i ett avslappnad tillstånd samtidigt som man fokuserar på exempelvis en punkt eller ett mönster i närheten. När det sedan dyker upp en bild, ett ord eller något liknande, associerar man det till andra ord eller bilder. Något av dessa kommer att visa sig innehålla vad man är ute efter. Som sagt, kortfattat.

Att använda drömmar som problemlösare eller för kreativitet kan gå till på liknande sätt. Först formulerar man problemet som en fråga: "vad ska jag göra för att lösa problem x?". Sedan går man och lägger sig. När man vaknar börjar man med att dra sig till minnes vad man har drömt. Helst innan man öppnar ögonen. När drömmen börjar komma fram ska man gå igenom den gång på gång och försöka minnas så många detaljer som möjligt. Först när den inte blir mer detaljerad är det dags att öppna ögonen och skriva ner den (eller spela in den).

Sedan är det dags att tolka drömmen. Egentligen är det den som har haft drömmen som bäst kan tolka den. Det gäller att förstå vilket symbolspråk man har om man vill kunna tolka en dröm. Det finns generella saker, men mycket är helt individuellt.

Någon gång ska jag nog läsa en bok om drömmar.

Barn med låtsaskompisar är ofta mer kreativa men har en sämre självbild än andra barn, enligt en undersökning av Eva Hoff på Lunds universitet.

Jag hade en låtsaskompis som hette "pojken" när jag var liten. Det är ingenting jag minns, men jag har fått det berättat för mig. Av någon anledning "dog" han tvärt en dag och därefter talade jag aldrig mer om honom.

Barn med låtsaskompisar mer kreativa

Ansikten har proportioner som egentligen är ganska lätta att komma ihåg.

På ett ansikte sett framifrån sitter ögonlinjen mitt emellan toppen av huvudet och hakan, i höjdled. Det är lika långt mellan ögonen som ett öga är brett. En lodrät linje från ena inre ögonvrån träffar näsvingen på den sidan av ansiktet. En lodrät linje från mitten av ögat träffar mungipan på den sidan av ansiktet.

På ett ansikte sett från sidan träffar ögonlinjen örats övre kant. Örats nedre kant träffar mellan överläppen och nederdelen av näsan. Det är lika långt mellan toppen av huvudet och nedre delen av örat som mellan bakre delen av örat och ögonvrån. Detta avstånd är också lika stort som mellan ögonlinjen och hakan.

För mig, som är mer analytisk än konstnärlig, är det skönt att ha dessa riktilinjer att luta sig mot. De beskrivs i Drawing on the right side of the brain. Det finns motsvarande riktlinjer för 3/4-profil också.

Dyslexi - vänsterhänthet.

I Drawing on the right side of the brain diskuteras höger- och vänsterhänthet. När jag läste uppräkningen av kända vänsterhänta personer slog det mig att listan påminner om en annan lista som jag läste för någon vecka sedan. George Bush, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Albert Einstein finns med både på listan med vänsterhänta kändisar och den med dyslektiker.

Det är kanske inte så konstigt eftersom vänsterhänthet anses hänga ihop med större användande av höger hjärnhalva, som i sin tur anses mindre bra på att hantera språk.

Albert Einstein och Leonardo da Vinci tros dessutom ha haft ADHD (Attention Deficit and Hyperactivity Disorder) eller Aspergers syndrom. Magic Johnson och Whoopie Goldberg är både dyslektiker och har ADHD. Steven Spielberg är dyslektiker och har ADD (Attention Deficit Disorder).

Det är spännande att det kan finnas ett samband mellan kreativitet och egenskaper som ofta brukar anses vara handikappande inom andra områden.

Nu har jag börjat läsa Drawing on the right side of the brain.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rita eller måla och nu är jag antagligen sämre än någonsin eftersom jag inte ens försöker. Enligt Betty Edwards kan alla lära sig att rita och har man väl lärt sig är det som att cykla. Det återstår att se. Jag kan erkänna att jag inte har ambitionen att lära mig rita ordentligt, men boken verkar så spännande så jag bestämde mig i höstas för att läsa den.

I förordet berättar författaren om hur hon i en av sina klasser lät eleverna måla av en upp-och-nervänd tavla av en känd konstnär, och hur hon till sin stora förvåning kunde konstatera att de lyckades mycket bättre än i vanliga fall. När eleverna fick frågan om vari skillnaden låg svarade de att de inte såg vad det var de ritade. Vad det har för betydelse hoppas jag få veta när jag fortsätter att läsa.

En annan intressant sak, är att de flesta människor som lär sig att rita tycks komma till en punkt då de plötsligt "ser" och vid denna punkt förbättras deras konstnärliga förmåga dramatiskt och hastigt. Det är som om de ser på ett nytt sätt. Jag misstänker att det är här höger hjärnhalva kommer in i bilden.

Jag har hört människor kalla boken "underbar" och bland Amazons läsare har den fått mycket höga betyg så det ska bli intressant läsning.

Självhjälp.

Jag har letat efter en förteckning över de tecken man använder för att markera fel i texter vid korrekturläsning. Google har fått svara på många av mina frågor men har inte givit mig några bra svar. Nu tröttnade jag på att leta själv och ställde en fråga i ett diskussionsforum i hopp om ett snabbt svar.

När frågan var skriven och sparad läste jag igenom den för att kontrollera att den såg okej ut. Ögonen föll på två ord i texten: korrektur och tecken. Jag skrev in dessa ord i Google och fick följande svar:

Google-sökning: korrektur tecken

Träff nummer två innehöll precis det jag hela tiden har sökt:

Korrekt korrigering sparar tid och pengar

Det här är ett perfekt exempel på den problemlösningsteknik jag en gång försökte beskriva. Genom att skriva ner problemen som en fråga till någon annan och sedan läsa den själv, kan man se problemet ur nya vinklar och själv finna svaret.

Att ikläda sig rollen som någon annan är ett knep för att skaffa sig förmågor som man vanligtvis inte förknippar med sig själv.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger hur man exempelvis kan höja sin intelligens genom att tänka sig att man är Einstein eller någon annan person med förmågor man vill ha. Man försöker att tala, röra sig, tänka och känna sig som modellpersonen, ungefär som ett rollspel. Då "får" man en del av den personens egenskaper. I själva verket finns de där hela tiden, men den här tekniken är ett sätt att nå dem. Tekniken har även använts för att få musikaliska, konstnärliga eller andra kreativa förmågor, vilket torde visa att människor har större kapacitet än vi ofta tror.

Ronald Gross skriver i Socrates' way hur man genom att sätta på sig ett pannband som symboliserar att man är Sokrates, kan få egenskaper som är karaktäristiska för Sokrates. Det är en övning han brukar göra när han föreläser och håller kurser. Bland annat av den anledningen (att han vill tänka som Sokrates) klär sig Ronald Gross i samma typ av kläder som Sokrates brukade använda. Han gör det när han håller föreläsningar om Sokrates.

Det låter lite fånigt, men det är faktiskt inte bara en lek. Det fungerar. Jag har ett verkligt exempel där ungefär samma idé används och då låter det nästan självklart att det fungerar.

På Emmys dagis får ibland något av de större barnen (5-åringarna) "vara fröken" och organisera dukning inför måltider. De annars ganska livliga barnen blir, när de är fröken, som helt andra personer. De uppför sig som vuxna och håller stenhård disciplin på sina kamrater.

Emmy fick en gång, trots att hon då bara var tre år, vara fröken för en dag. Fröknarna berättade efteråt att hon bland annat hade sett till att de andra barnen åt med stängd mun och inte hade några armbågar på bordet. Hemma kan det vara lite si och så med det när hon "bara" är treåriga Emmy. Det här är en variant av samma teknik som de Ronald Gross och Win Wenger beskriver.

Kreativitet på beställning.

En dag varje vecka förväntas jag ha skrivit en ny text inom ett ganska smalt område. Den ska vara inspirerande, positivt och trevligt skriven. Den ska granskas av en eller ett par andra personer innan den distribueras.

Jag har gjort det under ungefär ett år. Det finns naturligtvis hur många saker som helst att skriva egentligen. Det är det att det blir mycket svårare när det är ett måste. Hur oinspirerad jag än är ska texten skrivas.

Det är inte synd om mig. Jag har tagit på mig uppdraget frivilligt. Jag funderar dock på att avsäga mig det. Det ger mig ingenting att skriva texterna. I början var det en utmaning, men efter ungefär 50 gånger är det en ganska enformig rutin. Fick jag skriva om vad som föll mig in och när jag ville vore det en annan sak.

Kreativitet hör inte ihop med rutin och fasta snäva regler, tycker jag. Att skriva på Enkelriktat är kreativt för mig. Jag skriver bara när och om jag vill. Jag har inga krav på mig att prestera någonting särskilt. Jag kan skriva om vad som faller mig in och bara jag sätter ribban.