den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 28 december 2004

   Jag skrev några råd om saker jag tycker är värda att tänka på när man skriver på diskussionsforum på nätet. De var avsedda för en särskild grupp, men jag tycker att de är användbara i andra situationer så jag lägger dem här också.

den 21 november 2004

   En läsare skrev så här apropå mina tankar kring att vänta med saker till sista sekunden:

Jag känner igen det han skriver om att skjuta upp saker som inte är brådskande. "Viktigt men tråkigt och ingen deadline." Min erfarenhet är att många av dessa till slut kan strykas från att-göra-listan, och alltså knappast kan ha varit så viktiga som någon från början fick det att verka. Hur kan något vara viktigt om det inte är viktigt när det görs?

Själv försöker jag se till att ha lite för mycket att göra, både på jobbet och privat. Inte för att det ska bli stressigt utan helt enkelt för att jag vill kunna välja vad jag ska göra. Tänk vad tråkigt det vore om jag tvingades göra allt som dök upp. Då tror jag att många oviktiga saker skulle bli gjorda. Jag vill ha åtminstone viss möjlighet att välja vad jag ska göra.

En stor del av de saker jag till slut inte gör, är sådana som jag har hittat på själv och tänkt: "Det där borde jag göra". Det borde jag uppenbarligen inte. Tre månader efter att jag skrev upp dem kan jag tycka att de är helt ointressanta. Det händer också att jag får frågor från andra. "Jag skulle verkligen behöva hjälp med det och det. Det är absolut ingen brådska, men vid tillfälle ..." Har jag lovat gör jag det. Ofta säger jag dock att "om jag får tid ska jag göra det, men jag vågar inte lova något."

den 12 november 2004

   Sagt av Phillip McGraw:

den 13 oktober 2004

   Varje gång Joey gör sin läsläxa brukar jag säga till honom att han ska föra ett finger eller en penna under raderna medan han läser. Jag har berättat att det är ett av de viktigaste hjälpmedlen om man ska lära sig snabbläsning.

Han är nyfiken på snabbläsning, men har varit ganska skeptisk till att det fungerar. Det var ett knappt år sedan jag först började prata om snabbläsning med honom. Då gjorde vi vid något tillfälle ett lästest. Han läste ungefär 79 ord per minut i sina läsböcker. Några månader senare mätte jag igen och då var hastigheten fortfarande 79 ord per minut så jag tror att det var ungefär där han startade.

I dag läste han högt för mig i läxboken. Han läser mycket bra. Det kunde lika gärna ha varit en vuxen som läste. Då hade han i och för sig läst texten tyst för sig själv en gång först så den var inte helt okänd.

Jag var nyfiken på läshastigheten så vi mätte igen. Han läste tre sidor medan jag tog tid. Han förde ett finger under raderna medan han läste. Det tog 2 minuter och 15 sekunder. Därefter räknade han hur många ord han hade läst. Det var 369 stycken. 369 ord dividerat med 2,25 minuter (15 sekunder är 0,25 minuter) blir 164 ord per minut. Det är bra för en 9-åring.

Vuxna som inte läser på högskola har en genomsnittshastighet på omkring 200 ord per minut enligt någon undersökning. Det dröjer nog inte länge innan Joey är där och sedan är det bara att fortsätta. Han har alla förutsättningar att bli en snabbläsare med kanske 400, 600 eller 800 ord per minut. Det krävs bara teknik och träning. Inget som inte de flesta barn kan klara av.

den 22 september 2004

   Jag läste en gammal Fast Company-artikel om FedEx definition av en bra ledare:

Karisma: Ingjuter förtroende, respekt och tillit. Har en speciell förmåga att se vilka överväganden andra bör göra. Ger en stark känsla av att ha en uppgift.

Individuell hänsyn: Stöttar, ger råd och undervisar dem som behöver det. Lyssnar aktivt och ger intryck av att lyssna. Ger nykomlingar mycket hjälp.

Intellektuell stimulans: Får andra att använda resonerande och bevis snarare än ogrundade åsikter. Gör det möjligt för andra att se gamla problem på nya sätt. Kommunicerar på sätt som tvingar andra att tänka över idéer de aldrig har ifrågasatt tidigare.

Mod: Beredda att stå upp för idéer även om de är impopulära. Ger inte efter för påtryckningar eller andras åsikter för att undvika konfrontation. Gör vad som är bäst för företaget och de anställda även om det orsakar personliga svårigheter.

Pålitlighet: Genomför och står fast vid överenskommelser. Tar ansvar för handlingar och misstag. Arbetar bra oberoende av chefen.

Flexibilitet: Fungerar effektivt i föränderliga omgivningar. Tar hand om flera problem samtidigt när många ärenden dyker upp på en gång. Byter kurs när situationen kräver det.

Integritet: Gör vad som är moraliskt och etiskt rätt. Missbrukar inte chefsförmåner. Är en ständig förebild.

Omdöme: Når sunda och objektiva utvärderingar av alternativa handlingar genom att använda logik, analys och jämförelser. Sätter samman fakta på rationella och realistiska sätt. Använder tidigare erfarenheter och tillgänglig information för att få perspektiv på aktuella beslut.

Respekt för andra: Hedrar och förringar inte andras åsikter eller arbete, oavsett deras status eller position.

Bra tankar tycker jag. En chef ska i första hand finnas till för sina medarbetare och underlätta deras arbete.

The 9 Faces  of Leadership

den 31 augusti 2004

Den här fantastiska dikten hittade jag i The secret of the ages av Robert Collier. Du som förstår och tror på den kan klara vad som helst. Det är en stor portion av livets viktigaste lärdomar samlat i tre stycken. Vägen till lycka. Det är lite ironiskt att det antagligen är först när du har upplevt det som du förstår och tror på det, och det kan ske av en slump.

den 24 augusti 2004

   Ytan är viktig.

Människor är producenter och konsumenter. Vi producerar och kunsumerar varor, tjänster och mycket annat. Personligheter till exempel.

Alla människor är olika. Trots detta har vi många likheter. Vi kan delas in i grupper efter hur vi ser ut. Människor som ser glada ut uppfattar vi som glada. Det är en rationalisering. Att man ser glad ut behöver inte betyda att man är glad. Någon som ser arg ut behöver inte vara arg. Ofta stämmer det dock. Det utnyttjar vi när vi bedömer varandra.

Det är inte bara sinnesstämningar vi använder sådana generaliseringar för; det gäller allt. Frisyr, klädsel, kroppshållning, språk, gester, omgivning och allt annat omkring oss. Vi använder generaliseringar för att snabbt bilda oss en uppfattning om varandra när vi träffas. Generaliseringarna bygger på erfarenheter, både egna och andras. En person som ser ut och är på ett visst sätt förväntas vara på ett visst sätt. Det är ett trubbigt instrument, men det spar tid vid första kontakten med människor.

Möter jag någon med mörk kostym drar jag snabbt ett antal slutsatser. Personen jobbar förmodligen inte med något fysiskt arbete, möjligen på ett kontor, troligen på en plats där det är viktigt med ett visst utseende och framtoning, och så vidare. Sannolikt lägger jag in fler möjligheter än så: Personen kanske tjänar bra, bor i ett fint hus med hög standard i ett bra bostadsområde. Dessa antaganden har jag ingen direkt grund för, men vi gör ett antal allmänna antaganden baserade på relativt lite information. Allt därför att det är enklare så och för att det oftare stämmer än är fel. Det räcker med att det är rätt 51 gånger av 100.

Femtioen gånger av hundra. Det betyder i så fall att vi har fel nästan varannan gång. Det är priset för våra generaliseringar. Vi går omkring och tror saker om andra som kan vara helt fel.

Kan vi förbättra oddsen för våra dagliga generaliseringar och antaganden? Ja, absolut. Genom att lära oss mer om de signaler vi sänder ut, om människor i allmänhet och vilka fördomar vi brukar ha och som det inte finns fog för, till exempel. Klädsel, frisyr och till viss del språk är exempel på sådana saker som signalerar något och som vi medvetet styr. Kroppsspråket skickar ut massor av signaler som vi ofta låter komma i skymundan. Detta trots det är svårare att ljuga med kroppspråk än med kläder. Jag tycker att man kan se det som att kroppspråket speglar insidan, medan klädsel och sådant speglar ytan.

I grunden är vi nog rätt skickliga tolkare av kroppspråk. Genom påverkan av varandra, reklam och annat tillmäter vi de metvetna signalerna orättmätigt stor betydelse. Både som producenter och konsumenter av personligheter. Vi åsidosätter de säkrare signaler som kroppspråket sänder ut.

De som förstår det här kan dra nytta av det. De kan lära sig att medvetet tyda kroppspråk och skapa ett eget utseende som signalerar hur de vill uppfattas. De tolkar andra efter säkrare signaler och sänder själva ut signaler som drar nytta av svagheten i den stora massans sätt att tolka människor. De är intresserade av människor och hur de fungerar. De lär sig om olika kulturer. De lär sig att känna igen sina egna fördomar och försöker se förbi dem. De inser att inget är svart eller vitt, utom just svart och vitt.

Det finns alltid en anledning till att människor har olika uppfattningar och åsikter. De som inser det försöker att skaffa sig den information som saknas för att se världen ur andras perspektiv. Lyckas de har de också möjlighet att påverka dem. Det gör man lättare inifrån än utifrån. Jag har för mig att det var i Krigskonsten som det står ungefär: Håll dig nära dina vänner och ännu närmre dina fiender. Det gäller inte bara fiender, utan även människor vi inte riktigt förstår eller som har andra åsikter än vi. Om vi skaffar oss lite av deras erfarenheter och ser hur de lever kan vi lättare förstå dem.

den 18 augusti 2004

   Tid.

Att nå dit du vill kan kräva mycket och hårt arbete. Eller tid. Behöver du nå ditt mål snabbt är hårt och målmedvetet arbete ofta den enda vägen. Har du tid och håller fast vid dina mål kan belöningen bli minst lika stor, fast med mindre aktivt arbete.

Nästan oavsett vilket målet är, inträffar förr eller senare saker som leder till det. Genom att vara vaken för dem, och ta vara på dem, kan du komma mycket långt. Den som har mest tid, kan vinna vilket krig som helst.

Vill du veta något kan du fråga. Vanligtvis får du svar, ibland inte. Om du i stället väntar kommer svaren. När det gäller barn går det ofta fort. Frågar jag vad de har gjort under dagen svarar de kanske att de inte kommer ihåg. Väntar jag i stället börjar de ofta berätta själva. Tålamod vinner.

Du kan inte betämma hur mycket tid du ska få, men du kan ge mest tid till det som betyder mest för dig och du kan ta väl hand om dig så att du får så mycket tid som möjligt.

   Ett bra sätt att inte få någonting gjort är att länka det till en annan aktivitet eller händelse som den egentligen inte har någon koppling till.

Julhelger och träning behöver inte ha något med varandra att göra. Har du inställningen att träning är något jobbigt och tråkigt som inte har med julmys och god mat att göra, kommer det antagligen att bli svårt att börja, och börjar du blir det lätt att hitta förevändningar att sluta.

Din hälsa har inte någon koppling till någon annans. Det är inte säkert att du klarar dig undan lungcancer även om Lotta gör det.

En jobbig period blir inte nödvändigtvis lättare för att du slarvar med maten. Vet du att du äter dåligt kan det lika gärna göra livet ännu jobbigare.

En bra budget är kanske vad din ekonomi behöver för att vända. Lita inte på att en vändning kommer utan din hjälp.

Det är lätt att hitta anledningar att inte göra saker, men det är inte särskilt konstruktivt. Försök hitta anledningar att göra saker i stället.

den 16 augusti 2004

   Konsten att inte säga något i fem lektioner.

Jag fick ett brev med erbjudade att läsa en gratis kurs. I beskrivningen av kursen utlovades ett recept för framgång i vilken skepnad den än önskas. Sådana saker tycker jag är intressanta. Det är sällan så bra som det låter, men emellanåt dyker det upp små guldkorn.

Efter att ha läst 5-lektionkursen kan jag inte tycka annat än att det var ett fult sätt att försöka sälja en annan kurs för 297 USD. Hela kursen är en uppladdning inför något man inte får veta om man inte betalar för den riktiga kursen. Jag upplevde inte att jag fick veta någonting om vad tekniken eller systemet egentligen går ut på.

den 26 juli 2004

   Två milstolpar.

Häromdagen kom Nathalie hem och berättade att hon hade träffat en av sina kompisar och två killar. När kompisen hade sagt att Nathalie skulle komma med frågade den ena killen vem hon var. Efter ett tag hade killen frågat: "Är det Joeys storasyster?" Det tyckte Nathalie var roligt. Hon var plötsligt någons storasyster. Joey var någon som barn i hennes ålder (det är tre år mellan dem) kände till. Hon lät stolt när hon berättade det.

- o -

När man är liten tror man att man vet allt bäst. När man blir lite äldre kommer man underfund med att vissa vuxna ibland vet mer än man själv. När man blir ännu lite äldre märker man att flera jämnåriga vet mer än man själv om vissa saker. Ytterligare lite senare kommer man på att till och med en del yngre, småsyskon till exempel, kan saker som man inte kan själv. Har man tur märker man så småningom att det egentligen är rätt lite man vet när allt kommer omkring och att det finns mycket roligt och intressant kvar att lära sig.

den 7 juli 2004

   Nyckeln till framgång.

Människor är ofta lätta att manipulera. Vi har många fördomar som den som känner till ganska lätt kan utnyttja.

Tommi berättade häromdagen om ett besök i en BMW-butik. Han beskrev hur personalen i vanliga fall brukar bemöta kunderna med nonchalans. Den här gången kom han in iklädd snickarkläder. Han frågade om det var de som ansvarade för servicen på Rolls Royce i Sverige nu när BMW äger dem.

Trots att det inte var de som hade hand om servicen tog de sig tid att ringa och höra efter vilken firma som kunde utföra den. De ringde upp firman och kontrollerade att det var rätt och frågade till och med hur han skulle göra om han ville serva bilen där.

Någon vecka senare skulle han ringa ett försäkringsbolag och höra hur han skulle bära sig åt för att försäkra en bil för hemtransport från England. Han blev hövligt och hjälpsamt bemött. Efter ett tag frågade killen på försäkringsbolaget vad det var för bil han skulle ta hem. När han fick höra att det var en Rolls Royce blev han flera nivåer mer serviceinriktad och lämnade sitt namn, samt kollade om han skulle vara tillbaka från sin semester när införseln skulle ske, ifall Tommi fick några problem och behövde hjälp.

Vissa attribut fungerar uppenbarligen som dörröppnare på många ställen. Vem vill inte hålla sig väl med en Rolls Royceägare? Vilken typ av personer gör du gärna lite extra för? Vilka gör du nästan vad som helst för?

Hur vi talar, klär oss, rör oss, var vi arbetar, vilka vi umgås med, och mycket annat, sänder signaler till omgivningen om vilka vi är. Känner man till detta kan man "programmera" fram ett första intryck, det vill säga se till att uppfattas så som man vill bli bemött. Det är det bedragare ofta är duktiga på. Det skadar inte att känna till lite om hur vi fungerar. Inte för att lura andra, men väl för att inte låta andra lura oss.

den 6 juni 2004

Detta lovar Loren Cordain i boken Stenålderskost. Om jag minskade i vikt vore det snarare något dåligt än något bra. Däremot skulle jag säkert ha nytta av att fördela om lite mellan fett och muskler.

Stenålderskost är den kost våra stenåldersförfäder levde på under lång tid, för ungefär 500 generationer sedan. Innan jag läste boken trodde jag att stenåldermänniskan led av sjukdomar, hål i tänderna och hade kort medellivslängd. Enligt författaren var det tvärt om. De var starka, friska och levde länge. Det var först när människan började bruka jorden och använda spannmål och mejeriprodukter i matlagningen som de började dra på sig sjukdomar. Då minskade de också i längd.

Stenåldersmänniskan åt magert kött, fisk, frukt och grönsaker. Inga mejeri- eller spannmålsprodukter, inget tillsatt raffinerat socker. Det de åt fick de äta så mycket de ville av. Människokroppen kan inte äta så mycket magert kött, fisk, frukt och grönsaker att det blir skadligt. Den som äter som en stenåldersmänniska behöver aldrig gå hungrig.

En av de riktiga bovarna i vår moderna kost är färdiglagade måltider. Där kan vi inte kontrollera vad som tillsätts. När vi lagar mat själva går det att låta bli exempelvis smör, socker, grädde och mjöl. I stället för socker går det bra att använda lite honung eller frukt. I stället för margarin kan du steka maten i linfröolja eller rapsolja. I stället för en tallrik glass efter maten kan du äta en skål frusna bär. Som mellanmål kan du äta en avocado med räkor eller en näve nötter. Måttliga mängder alkohol är tillåtet.

Emellanåt går det bra att synda under en hel måltid utan att det påverkar hälsan märkbart.

Fullkorn sägs ofta vara nyttigt och innehålla mycket fibrer. Frukt innehåller i genomsnitt dubbelt så mycket fibrer som fullkorn. Grönsaker som är fattiga på stärkelse innehåller omkring åtta gånger mer fibrer.

När kroppen smälter protein går det åt mycket mer energi än när den smälter fett. Protein ger dessutom en mättnadskänsla, så att du slipper småäta mellan måltider, och det bygger muskler. Proteinrik mat tillsammans med frukt och grönsaker kan man inte äta för mycket av. Kalkonbröst utan skinn innehåller 94 procent protein och bara 5 procent fett. Lammkotletter däremot innehåller 49 procent protein och 51 procent fett. Det är med andra ord lika onyttigt som feta fläskkotletter.

Fett ensamt är det svårt att äta mycket av. Kroppen säger stopp. När vi blandar det med kolhydrater, salt eller socker, smakar det godare, vilket gör att vi kan äta för mycket av det. Det kan även lura kroppen att den fortfarande är hungrig.

Det finns många recept i boken som låter goda. Lax, skaldjur, vilt, kalkon och mycket annat. Även våra vanliga köttsorter, nöt och fläsk, är tillåtna om allt synligt fett är bortskuret före tillagningen.

Det jag har allra svårast att tänka mig att vara utan, är bröd av alla sorter, mjölk och potatis. Resten kan jag ha eller mista. Däremot tänker jag försöka att åtminstone minska både bröd- och mjölkkonsumtionen. Ett äpple i stället för en av frukostmackorna. Loka i stället för mjölk till så många måltider som möjligt. Potatisen är svår. Det går att göra så väldigt mycket gott av potatis. Att byta ut övriga mindre nyttiga måltidsingrdienser verkar inte svårt. Över huvud taget får jag intrycket att stenålderskosten är ganska enkel att följa. Så mycket magert kött, fisk, skaldjur, frukt och stärkelsefattiga grönsaker jag orkar äta. Hur svårt kan det vara?

Boken är full av exempel på sjukdomar och andra åkommor som man kan undkomma eller minska risken för genom att äta stenåldersmat. Vad som är riktigt bra med den (boken), är att den får det att verka så enkelt att börja och att man blir motiverad att sätta igång direkt.

Jag ska avsluta med ett till citat från boken:

den 11 april 2004

Så lyder ett avsnitt i det inledande kapitlet av Livsstrategier av Phillip C. McGraw, "Dr Phil". Det är också en bra sammanfattning av boken.

Livsstrategier beskriver en samling (tio) "livslagar" som styr våra liv oavsett om vi tycker att det är bra eller inte. McGraw jämför det med tyngdlagen. Du kan välja att anpassa ditt liv till den och lyckas eller ignorera den och misslyckas.

1. Antingen fattar du, eller också inte

Det finns inget mellanting. Du kan tillhöra dem som har förstått vad som får människor att fungera. Då har du fattat. Annars har du inte det.

2. Du skapar dina egna upplevelser

Allt du är med om är upplevelser du har skapat. Både bra och dåliga. Du och ingen annan är ansvarig för ditt liv. Det gäller alla friska vuxna människor. Är det något du inte är nöjd med är det du som måste ändra på det. Det är ju dina upplevelser.

3. Folk gör det som fungerar

Beteende som belönas fortsätter. Om någon plågar dig är det för att de får ut det de vill av det. När de inte får det längre slutar de. Belöna inte andras dåliga beteende mot dig. Belöna däremot dem som behandlar dig på ett sätt du gillar.

4. Du kan inte förändra det du inte erkänner

Hittar du inte felen på bilen kan du inte laga den. Det samma gäller dig och ditt liv.

5. Livet belönar handling

Den här lagen hänger ihop med den andra. De som tar ansvar för och kommandot över sitt liv belönas. Platon citeras:

Phillip McGraw sammanfattar det med: "Snacka kostar inget."

6. Det finns ingen verklighet, bara perceptioner

Det är du som bestämmer hur du ska tolka det som händer. Det är det som styr om du är lycklig eller inte. Är du inte lycklig har du tolkat din omgivning och det som sker så att det gör dig olycklig. I boken finns ett citat av William Shakespeare:

7. Livet förvaltas, det botas inte

Den här livslagen backas upp med bland annat följande:

Styr ditt liv, låt det inte hända.

8. Vi lär människor hur de ska behandla oss

Eftersom folk enligt den tredje livslagen gör det som fungerar, måste vi lära andra hur de ska behandla oss.

9. Det finns kraft i förlåtelse

Benjamin Franklin har sagt att:

Phillip McGraw skriver:

10. Du måste sätta namn på det du vill ha för att kunna kräva det

"Lycka" är inte något bra att kräva av livet. Var specifik, kräv det som gör dig lycklig i stället.

Detta är de tio livslagarna. Till varje lag finns det strategier för att hantera dem på bästa sätt. Boken innehåller också praktiska övningar med syfte att förändra livet till det bättre, om det inte redan är bra.

den 5 april 2004

   "The Master Formula of Attainment", huvudformeln för att uppnå något:

Tydliga mål, enträgen längtan, tillitsfull förväntan, orubblig beslutsamhet och balanserad ersättning.

Det är, enligt Personal Power, vad som krävs om man vill uppnå något. De engelska beskrivningarna av de fem stegen lyder:

Utan mål kan du inte vänta dig att uppnå något särskilt lika lite som du kan vänta dig att träffa en tavla om du skjuter utan att sikta.

Ska du uppnå något måste du vilja det tillräckligt mycket.

Vänta dig att det du vill uppnå ska inträffa.

Var beslutsam i ditt arbete med att uppnå målet.

Allting har ett pris. Var beredd att betala priset för det du vill uppnå. Vill du leva ett liv utan att följa lagar måste du vara beredd att betala priset för det. Vill du bli rik måste du vara beredd att betala priset för det. Det kan vara att försumma din familj, att avsäga dig fritid, eller någonting annat:

När vi avundas dem som har något vi vill ha, tänker vi sällan på att de har betalat ett pris för det. Ofta är det högt och de har varit beredda att betala det.

Här är ett längre citat om "balanserad kompensation":

Du måste ge för att få. Är priset rimligt?

Kan du sätta upp ett tydligt mål? Vill du uppnå det tillräckligt mycket? Väntar du dig uppriktigt att du ska uppfylla det? Kan du arbeta oförtrutet tills målet är uppnått? Är du beredd att betala priset? Kan du svara jag på alla frågorna kan du uppnå dina drömmar!

Få böcker har fått mig att tänka så mycket som Personal Power. Nästan varenda mening krävde eftertanke. Jag ska läsa om den minst en gång.

den 21 mars 2004

   Jag fick ett brev från Learning Strategies häromdagen. Det börjar så här:

Det är rena rama romaninledningen. Vem vill inte komma över böcker som är så svåra att få tag på? Det är ett smart försäljningstrick. Knapphetsprincipen.

Berättelsen slutar med att de efter många år har kommit över originalböckerna. Dessa har de låtit skriva av och göra en e-bok (pdf) av. Så mycket för knapphetsprincipen alltså. Nu finns den till försäljning hos Learning Strategies för 17 US-dollar. E-boken heter Personal Power - Your Master Self. Exakt vad den handlar om skriver de inte. Inom några dagar lär jag veta. Helt nöjd eller pengarna tillbaka.

Personal Power eBook

den 12 mars 2004

   På ledarskaps- och gruppträningsutbildningar brukar man förr eller senare stöta på FIRO-teorin. FIRO står för "fundamental interpersonal relations orientation" och teorin beskrevs först av William Schutz.

Enligt FIRO går alla grupper igenom upp till tre olika stadier under sin livstid. I det första stadiet formas gruppen, det vill säga det avgörs vilka som ska vara med respektive inte med i den. I det andra stadiet avgörs vilka roller var och en av medlemmarna ska ha och vilken hierarki som ska råda. I det tredje stadiet fungerar gruppen effektivt och medlemmarna vet var de har varandra.

När en grupp bildas sker det vanligtvis genom att en mindre grupp bildas av en del av en större grupp. Några utgör ofta kärnan i gruppen. Andra vill vara med och så finns det de som inte vill vara med. Det kan bli en vis kamp mellan kärnan och de som vill vara med men som kärnan inte vill ha med. Det kan också uppstå en kamp mellan dem som kärnan vill ha med men som inte vill tillhöra gruppen. Allt detta löses i det första stadiet.

När gruppen har bildats går den in i ett stadium där rangordning och roller ska klaras ut. Ofta är det mer än en som vill vara ledare, men ibland vill ingen det. Det kan också hända att gruppen har en utpekad ledare och en annan faktisk ledare, en person som gruppen inofficiellt följer. Alla medlemmar ska ha funktioner och det kan bli kamp om vem som ska ha vilken roll. Hur det slutar beror både på viljor och kompetens. Även om jag är mest kompetent att inneha en viss roll, kan någon annan vara starkare när det gäller att hävda en plats i den rollen. Det andra stadiet kan pågå länge. Vissa grupper kommer aldrig förbi det.

Om gruppen kommer förbi det andra stadiet följer ett stadium där gruppen kan arbeta effektivt och där alla är mer eller mindre komfortabla i sina roller och med den rådande hierarkin. Hit är det dock inte alla grupper som når.

Extra intressant är det att notera vad som händer med gruppen om någon medlem försvinner eller tillkommer. Då faller den tillbaka till första stadiet igen och får arbeta sig upp till andra stadiet. Alla måste "slåss" för sina roller igen. Försvinner den tidigare ledaren kan någon annan kämpa för den platsen. Kommer det in en starkare person kan han eller hon peta undan den tidigare ledaren som i sin tur petar undan någon, och så vidare. Detta gäller alla roller i gruppen. Varje förändring nollställer gruppen. Det kan dock gå fortare att ta sig förbi ett stadium andra, tredje, fjärde gången.

FIRO-teorin gäller alla grupper: På arbetsplatser, i familjer, i kamratgäng och så vidare. Inte ens i familjer är det säkert att gruppen når det tredje stadiet. Många familjer bryts upp innan de når dit.

Det är bra att känna till och förstå FIRO-teorin eftersom den "drabbar" oss ett stort antal gånger i livet. Det kan vara intressant att fundera över i vilket stadium arbetsgruppen befinner sig, eller familjen. Vilka ingår? Vem bestämmer? Vad har var och en för roller? Fungerar gruppen bra? Ibland kan barn kämpa om platsen som ledare för gruppen "familjen". Då är det viktigt att någon av de riktiga ledarna, föräldrarna, visar att det inte går för sig. I sinom tid kan barnen kämpa för en plats som ledare för familjen, men då oftast som ledare för en egen familj.

Det fungerar likadant i djurriket. Bland annat har jag hört talas om hundfamiljer där hunden har lämnats bort medan en nyfödd "medlem" kommer hem. Detta för att hunden ska finna den nya medlemmen hemma och inte uppfatta den som en inkräktare i gruppen. Det är också viktigt att hunden förstår att den ligger lägst på rangskalan, efter det nyfödda barnet. Annars kan den få för sig att hävda sig mot barnet som ju både mentalt och fysiskt är svagare.

den 2 mars 2004

   Breakthrough Rapid Reading.

Detta är en mycket bra snabbläsningsbok. I klass med Tony Buzans böcker tycker jag. Boken innehåller många övningar och en hel del kloka råd om läsning i allmänhet och snabbläsning i synnerhet.

Målet med boken, är att du ska kunna läsa med hastigheter på flera tusen ord per minut. För att kunna läsa så snabbt räcker det inte med vanliga lästekniker, det vill säga att läsa rad för rad. Det krävs höghastighetstekniker. Med höghastighetstekniker läser man delar av flera rader samtidigt och låter hjärnan sammanfoga dem till begriplig text. I början kan det kännas ovant, men det handlar om övning.

Peter Kump, som är författare till Breakthrough Rapid Reading, lägger stor vikt vid läsförståelse och repetition, så att du ska komma ihåg det du läser.

den 29 februari 2004

   Apropå bruksanvisning för defibrillatorer skrev Bengt O. Karlsson så här i ett brev:

Här följer därför bruksanvisningen:

I boken, I värsta fall, finns ytterligare några hjälptexter, men då det förmodligen är bråttom vid dylika tillfällen, har jag utelämnat dem.

För säkerhets skull följer här också beskrivningen för "så här tar du dig fram längs taket på ett framrusande tåg för att sedan klättra in i det" (förkortat):

I slutet finns ett observandum i vilket det står:

den 26 februari 2004

   I dag levererades min senaste bokbeställning. Bland tipsen i boken I värsta fall läser jag "Så här använder du en defibrillator". En defibrillator använder "man" för att få igång ett hjärta som har råkat ut för stillestånd. Jag undrar när man råkar ha en defibrillator utan åtföljande operatör.

Ett annat avsnitt har rubriken "Så här hoppar du från en motorcykel till en bil". Det är illustrerat så det borde inte vara så svårt. "Så här tar du dig fram längs taket på ett framrusande tåg för att sedan ta dig in i det", är rubriken på ytterligare ett avsnitt.

Jag ser redan nu att det här är en bok jag kommer att ha mycket glädje av.

En annan bok som också borde finnas i var mans attachéväska, är Don't try this at home. Titeln syftar nog på att det inte brukar hända någonting spännande hemma.

"Shut down an out-of-control nuclear reactor", "Sink a submarine", "Break into Fort Knox" och "Conduct a SWAT-team hostage rescue" är några kapitel som borde höra till allmänbildning.

Den tredje boken är Actionhjältens handbok.

"Hur man stoppar en kula med sin egen kropp." I lumpen fick vi lära oss "hur man undviker att stoppa en kula med sin egen kropp". (Man ska ligga platt på marken och se till att hålla ner hälarna.)

"Hur man fångar någon i luften när man själv saknar fallskärm." När man hamnar i den situationen är det guld värt att veta.

"Hur man framställer och använder kärleksdrycker" och "Hur man förvandlar sexuell attraktion till hysteriskt, passionerat sex". Det här är tydligen en bok som borde ha delats ut i gymnasiet.

"Hur man är beredd på vad som helst". Författarna har uppenbarligen inte träffat Emmy.

"Hur man stoppar ett bröllop."

Med de här böckerna kommer jag att kunna sysselsätta mig hela våren. Det kanske är dags att låta sy benfickor på kostymerna.

den 24 februari 2004

   Eva P skrev för ett tag sedan om hur hon såg sin framtid.

Det finns undersökningar gjorda bland studenter, bland annat i USA, som visar att de få (2 procent har jag för mig) som satte upp mål i livet anser sig vara mer nöjda med sina liv än dem som inte gjorde det. Uppföljningen gjordes 10 eller kanske 20 år efter examen. De hade skrivit ner sina mål och uppdaterade dem när de förändrades. Det är ju inte säkert att målen ser likadana ut när man studerar som tio år senare, till exempel.

De som hade skrivit ner sina mål hade dessutom i högre grad uppnått ekonomiskt välstånd och personlig framgång.

För inte så länge sedan skrev jag också ner hur jag ser mitt liv om tio år. Jag har alltid haft ganska tydliga mål, men tidigare har jag bara haft dem i huvudet. Genom att skriva ner dem hoppas jag kunna konstatera att jag faktiskt uppnår dem och att det inte bara är något jag inbillar mig att jag gör.

"Listor" är bra sätt att få saker gjorda. De tillfällen då jag gör en lista, får jag betydligt mer gjort än de gånger då jag bara "hoppas" få någonting gjort. Även om listan är lång brukar jag förvånas över hur fort det går att utföra det jag har föresatt mig. När listan är avklarad är jag ledig. Det är upp till mig om det ska bli tidigt eller sent på dagen.

Det är inte konstigt att listor är en väg till framgång. En lista innehåller tydliga mål. En vag förhoppning om att få något gjort är inte lika tydlig. Listor blir gärna självuppfyllande profetior.

Listor är också bra sätt att organisera arbetet. Det är lättare att se vilka beroenden som finns mellan de olika sakerna. En lista behöver inte vara en lista. Det går lika bra, eller bättre, att göra den som en mind map. Veckodag, datum eller liknande i mitten, numrerade aktiviteter på grenar ut från mitten och detaljer ut från grenarna. Numreringen är till för att det viktigaste ska bli gjort först och för att hålla reda på beroenden mellan aktiviteter.

den 22 februari 2004

   Vi hade affärsplanering på jobbet den här veckan. Affärsplanering går ut på att göra en plan för det kommande året eller åren.

På grund av omorganisationer ser vi annorlunda ut i år jämfört med de senaste åren. Det fick till följd att vårt syfte, vad vi ska göra för vilka och varför, behövde definieras om. Av gammal vana försökte vi beskriva syftet verbalt i några meningar. Det blev inte så lyckat. Det var svårt att se några tydliga avgränsningar. Det var lätt att uppfatta det som att vi skulle göra nästan allt.

Under en paus började jag och en kollega spåna fritt med hjälp av en mind map. Det centrala ska placeras i mitten av mindmappen. Ganska snabbt hittade vi ett ord som kan ses som ett fundament för vår verksamhet. Kring det blev det fyra grenar som i sin tur förgrenade sig ytterligare. På det här sättet åstadkom vi tydliga avgränsningar. Det som inte ryms inom ramen för vårt centrala begrepp, ingår inte.

När de andra kom tillbaka från kaffepausen beskrev vi tankarna bakom mindmappen och bad om synpunkter. Några ytterligare detaljer lades till. Sedan var vi klara med beskrivningen av vår verksamhet. Det hade tagit drygt tio minuter och vi var ganska nöjda allihop.

Bilden här bredvid är en beskrivning av hela affärsplaneringsdagen. Åtta timmars arbete sammanfattat på ett A3-papper. Originalet var lite kladdigare och innehöll dubbleringar som jag upptäckte och tog bort när jag skrev rent den. Med hjälp av mindmappen skulle jag lätt kunna beskriva vår affärsplanering detaljerat under flera timmar för någon som inte var med.

den 18 februari 2004

   Vid ett besök i Akademibokhandeln föll min blick på två böcker: Don't Try This at Home, av Hunter S. Fulghum, och Actionhjältens handbok, av David Borgenicht.

Om Actionhjältens handbok står det:

Jag förstod direkt att det var en bok jag absolut måste ha. Jag beställde den, Don't Try This at Home, som bland annat innehåller kapitlen "Form an Independent Nation" och "Go Over Niagra Falls in a Barrel", samt I värsta fall - En överlevnadshandbok för extrema situationer", av Joshua Piven och David Borgenicht. Så här står det om den:

   Jag åt lunch med en före detta kollega i dag. Vi brukar träffas några gånger i månaden över en lunch.

Hon har lärt sig att bygga databaser med Microsoft Access och tycker att det är fantastiskt roligt. Det berättar hon varje gång vi ses. I grunden är hon ekonom och hon älskar bokföring. Hon är mycket duktig på allt hon gör. Noggrann och oerhört lojal. För ett antal år sedan började hon lära sig Access för att hänga med och bredda sig. Först var hon tveksam till att hon skulle kunna lära sig. Datorer, programmering och sådant trodde hon sig vara för gammal för att lära sig. Nu är hon fast och lär sig på egen hand.

Vid dagens lunch tackade hon mig för att jag trodde på henne när hon började med Access. Hon tycker att jag har en del i framgången. Jag är inte säker på vad jag har sagt, men förmodligen har jag tonat ner svårigheten med Access och sagt att om jag kan lära mig det, kan hon också göra det.

Den hon däremot har anledning att tacka, är sig själv. Hon trodde på sig själv och sin förmåga. Vad jag än kan ha sagt är det hennes egen inställning som var avgörande för att hon lyckades. Hon är sin egen lyckofé.

Det här gäller alla människor. Det vi tror att vi klarar, kan vi klara. Även om det är svåra saker. På samma sätt är det nästan hopplöst att ge sig på saker vi inte tror att vi är kapabla att lyckas med. Även om det är enkla saker. Vi låser oss lätt i vår egen uppfattning om oss själva. "Det där har jag aldrig gjort förut, det klarar jag inte av." Med den inställningen skulle vi aldrig ha kunnat lära oss någonting.

Den stora skillnaden mellan dem som lyckas med "omöjliga" saker, och oss andra, är att de tror på sig själva och sin förmåga. De låter sig inte stoppas av sig själva.

den 13 februari 2004

   Webbplatsen Personality Type innehåller en hel del information om personlighetstyper. Det är Paul Tieger och Barbara Barron-Tieger, författarna till The Art of SpeedReading People, som står bakom den.

De har ett enkelt frågeformulär med fyra frågor som svarar på frågan vilken personlighetstyp du är. När du vet det finns det sidor med information om vilka yrken som passar dig bra.

den 12 februari 2004

   Svenska Dagbladet Näringsliv har en artikel om stress. Det är en intervju med Babben Larsson. Hon säger:

Vidbränd - inte utbränd

   Här är några kloka tankar kring kommunikation, tagna ur The Art of SpeedReading People:

Detta är ytterligare en bok av typen "det här borde du ha fått lära dig för länge sedan".

Även om man kanske inte kan ta till sig allt om personlighetstyper eller ens "typa" sig själv när man går i skolan, vore det bra att få lära sig grunderna. Det handlar om att många människor är olika, hur det kan ställa till problem och vad vi kan göra åt dem, samt hur vi kan undvika dem. Det borde ingå i allmänbildning. Ingen kan komma undan det faktum att vi är olika.

The Art of SpeedReading People lyckas med sitt mål, att lära ut hur man lär sig att "läsa" andra människor. Det är mycket fascinerande.

den 5 februari 2004

   När det gäller Briggs-Myers personlighetstyper finns det en hierarki mellan de olika egenskaperna. Hierarkin inkluderar inte attityderna Extraversion (E) - Intraversion (I) och Judging (J) - Perceiving (P). Det är mellan funktionerna Sensing (S) - Intuition (N) och Thinking (T) - Feeling (F) det finns en hierarki. Inom olika personlighetstyper är det olika funktioner som är starka.

Inom min typ, INFJ, är Intuition den starkaste funktionen. I och med det är Feeling den näst starkaste funktionen. Även motparterna till dessa funktioner är med i hierarkin. Motparten till den starkaste funktionen är den svagaste och motparten till den näst starkaste är den näst svagaste funktionen. Det betyder att Thinking, som är motpart till Feeling, är min näst svagaste funktion. Sensing är motpart till Intuition och därför min svagaste funktion.

Att man behöver hålla reda på hierarkierna har att göra med att det är där man ser sina starkaste och svagaste funktioner. Jag är stark på Intuition, men svag på Sensing, vilket betyder att det Sensing representerar är min akilleshäl. Exempelvis under stress kan våra svagare funktioner ta över och det är då det blir problem.

I The Art of Speedreading People jämförs detta med bilkörning. Normalt är det den starkaste funktionen, en av de vuxna, som kör. Den näst starkaste, den andra vuxna, läser kartan. De svagare, 10-åringen och 3-åringen, sitter i baksätet. Under stress tar 10-åringen eller 3-åringen över ratten och då går det inte så bra. Det är ungefär som att tvingas skriva med vänsterhanden om man är högerhänt.

Humanmetrics har ett typologistest med 72 ja-/nej-frågor. När du har svarat på dem får du veta vilken typ du är. På Typelogics hemsida finns alla personlighetstyperna beskrivna.

Här är texterna om personlighetstyperna sammanställda på en sida:

Briggs-Myers personlighetstyper

den 4 februari 2004

   Fortsättning om personlighetstyper.

"Thinking" och "feeling" är nästa skala i Briggs-Myers personlighetsmodell. Tänkande och kännande på svenska. Det rör sig om hur vi fattar beslut och drar slutsatser. Svaret på dessa frågor avgör vad som beskriver dig bäst:

Fattar du beslut mer objektivt, baserat på för- och nackdelar eller baserat på hur du känner inför frågan, och hur du och andra kommer att påverkas av den? Tänkande fattar beslut baserat på för- och nackdelar och kännande baserat på känslor.

Vilka ord beskriver dig bäst: Logisk och analytisk eller känslig och empatisk? Tänkande är mer logiska och analytiska och kännande känsliga och empatiska.

Är det viktigare att säga sanningen även om det sårar någons känslor eller att vara taktisk även om det betyder att du får använda en vit lögn? Tänkande håller sig till sanningen och kännande undviker att såra andra.

Vilket är vanligtvis mest övertygande: Logisk argumentation eller stark vädjan till dina känslor? Tänkande faller för logik och kännande för känslor.

Vilket är den största komplimangen: Att vara tuff eller ömsint? Tänkande föredrar att vara tuffa och kännande föredrar ömsinthet.

Om du är mer tänkande får du ett T som tredje bokstav och om du är mer kännande får du ett F, enligt Briggs-Myers personlighetstypning. Jag har ett F och är mer kännande, men det "känns" inte helt självklart. Efter att ha läst beskrivningarna i The Art of Speedreading People.

Den sista skalan är "judger" eller "perceiver". Det gäller sättet att organisera vår värld och leva våra liv. En judger, ungefär "avgörare" på svenska, har en medfödd drift att avsluta saker, fatta beslut eller döma, medan en perceiver, en "varseblivare", har en medfödd drift att lämna saker öppna och fortsätta att "varsebli". Här är några frågor vars svar hjälper dig att bestämma vilket du är mest:

Tenderar du att fatta de flesta beslut snabbt och lätt eller gör beslutsfattande dig orolig och osäker? Avgörare fattar gärna och lätt beslut. Varseblivare låter hellre bli in i det längsta.

Föredrar du att få saker avgjorda och beslutade eller att få lämna alla möjligheter öppna ifall något oväntat dyker upp? Avgörare vill fatta beslut och gå vidare och varseblivare vill inte binda sig för ett slutgiltigt alternativ.

Är det viktigt för dig att behålla kontrollen i de flesta situationer eller är du ofta tillfreds med att låta andra bestämma? Avgörare vill ha kontroll och varseblivare överlåter det gärna till andra.

Är du väldigt medveten om tiden och nästan alltid punktlig eller ofta sen och tycker att tiden har försvunnit iväg? Avgörare är noga med tider, varseblivare mindre bra på att hålla tider.

Vilket är mest sant om dig: Du är vanligtvis väldigt organiserad eller du har svårt att finna saker och hålla ordning? Avgörare är organiserade och varseblivare mindre organiserade.

Vilket stämmer bäst på dig: Du föredrar att göra klart arbete och sysslor innan du slappnar av eller du kan ofta hitta övertygande skäl att skjuta på en uppgift till senare? Avgörare arbetar först och vilar sedan. Varseblivare kan gärna skjuta på arbetet till förmån för annat.

Jag vill ha kontroll och är helt klart en avgörare, vilket ger mig ett "J" som sista bokstav.

Hela min personlighetsbeskrivning är: Introvert - Intuitiv - Kännande - Avgörande (Introversion - Intuition - Feeling - Judging), INFJ.

den 3 februari 2004

   Mer om personlighetstyper.

"Sensor" eller "intuitive" handlar om hur vi uppfattar och tar in information. En del människor tar in information via sina fem sinnen: syn, hörsel, känsel, smak och lukt. De kallas "sensors", ungefär "kännande" på svenska. Andra tar in information via ett sjätte sinne och fokuserar inte på vad som är, utan vad som kan bli. De kallas "intuitives", enligt Briggs-Myers-terminologi, intuitiva på svenska.

Det går att identifiera kännande och intuitiva genom att besvara frågor:

Tar du mer hänsyn till fakta och detaljer eller försöker du att förstå sammanhangen, underliggande meningar och konsekvenserna av dem? Kännande bryr sig mer om fakta och detaljer och intuitiva om sammanhang och underliggande meningar.

Är du en mer jordnära och förnuftig person eller fantasifull och kreativ? Kännande är jordnära och intuitiva mer fantasifulla.

Vilket litar du mest på, dina direkta upplevelser eller maggropskänsla? Kännande litar mer på upplevelser och intuitiva på maggropen.

Är du mer fokuserad på här och nu eller försöker du tänka dig hur saker kan påverka framtida händelser? Kännande tänker på här och nu och intuitiva på framtida påverkan.

Gillar du nya idéer för deras egen skull eller bara om de har en praktisk användning? Intuitiva gillar nya idéer för de möjligheter de representerar medan kännande föredrar dem som har en praktisk nytta.

Använder du hellre en inlärd färdighet eller blir du lätt uttråkad när du behärskar den? Kännande drar gärna nytta av sina färdigheter och njuter av att förfina dem. Intuitiva njuter av den kreativa process som leder fram till färdigheterna, men tröttnar när de behärskar dem.

Jag är mer en intuitiv (N) än kännande även om jag har vissa drag av kännande (S) också.

Det är riktigt fascinerande att förstå tankarna bakom personlighetstyperna i The Art of Speed Reading People. När jag förstår den praktiska skillnaden mellan att vara kännande och intuitiv förstår jag också hur lätt det kan vara för dessa två personlighetstyper att hamna i konflikt. Samtidigt är det tydligt att bägge typerna behövs. Intuitiva bygger upp saker och sensorer förvaltar dem.

När jag satt och läste insåg jag plötsligt varför jag sällan under mitt yrkesverksamma liv har gjort det jag har varit anställd att göra, men ganska mycket annat. Ofta har jag fått uppgifter av karaktären "bygg upp och förvalta". Bygg upp har jag ofta gjort, men så fort det har kommit till förvaltning har jag stökat undan det så fort som möjligt och ägnat mig åt andra saker.

En gång fick jag i uppgift att förvalta ett system. Det slutade med att jag inte förvaltade, utan i stället byggde om det från grunden. En annan gång var jag controller. Det var så tråkigt att jag byggde ett ekonomisystem i stället. Ytterligare en gång hade jag en administrativ tjänst inom finansbranschen. I stället byggde jag flera system som stödde och effektiviserade back-officeverksamheten. Så där har det varit hela tiden. Jag har fått roller för kännande personlighetstyper fastän jag är en ganska utpräglad intuitiv.

den 2 februari 2004

   Personlighetstyper.

Enligt en modell som kallas Briggs-Myers Type Indicator kan man vara en av 16 olika personlighetstyper. Klassificeringen görs med hjälp av fyra olika skalor:

Extraversion (E) <--> Introversion (I)

Sensing (S) <--> Intuition (N)

Thinking (T) <--> Feeling (F)

Judging (J) <--> Perceiving (P)

Få, om några, är enbart det ena eller det andra. Det handlar om vilket man är mest av. Antingen är man mer extrovert än introvert eller tvärt om. Beroende på vad man lutar mot får man en bokstav. Jag är mer introvert än extrovert och får därför ett I. på samma sätt är det med de andra skalorna.

Det handlar inte om extravert och introvert i den betydelse som många kanske tänker sig. Här är det inte fråga om något negativt eller positivt. Man är det man är. För att veta vilket du är mest kan du ställa dig olika frågor. Här är några exempel från boken The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger och Barbara Barron-Tieger:

Vad ger dig mest energi - interaktion med andra människor eller att vara för dig själv? Extroverta föredrar att vara med andra, introverta för sig själv.

Var gillar du att fokusera din energi - i världen av människor och saker runtomkring eller i din inre värld av idéer och tankar? Extroverta fokuserar på världen runtomkring, introverta in i sig själva.

Vilket föredrar du mest - att vara med andra eller att vara för dig själv? Extroverta är förstås hellre med andra och introverta för sig själva.

Arbetar du hellre i flera projekt på samma gång eller fokuserar på en sak i taget? Extroverta gör gärna flera saker samtidigt och introverta fokuserar på en sak i taget.

Trivs du bättre med att agera först och tänka sen, eller att tänka igenom saker innan du agerar? Extroverta agerar hellre först och introverta funderar gärna ett tag innan de gör något.

Är du mer en "publik" person eller mer en "privat" person? Extroverta är oftare publika och introverta oftare privata.

Med ovanstående frågor brukar de flesta kunna avgöra om de är extroverta eller introverta enligt Briggs-Myers modell. Det är ganska lätt att klassificera människor i din omgivning också med hjälp av dessa frågor. Det är till hjälp när du ska bestämma hur du bäst bemöter och interagerar med dem.

den 31 januari 2004

   The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program.

Evelyn Wood var studievägledare på en high school för flickor på 1950-talet. Många av de flickor hon skulle hjälpa läste ganska dåligt och hon tyckte att läsning var det som skulle kunna få dem på rätt väg. Därför utvecklade hon ett läsprogram som blev ganska framgångsrikt.

Hon var dock inte nöjd med detta, utan ville hitta ett sätt för studenterna att läsa med hastigheter bortom gränsen för vad experter sa var möjligt, 1000 ord per minut. Först ville hon visa för sig själv att det var möjligt. Hon letade efter snabbläsare och hade till slut hittat 53 personer som läste med hastigheter mellan 1500 och 6000 ord per minut. Problemet var att de inte kunde förklara hur de gjorde.

En dag skulle hon torka av en bok vars sidor var smutsiga. Hon gjorde en svepande handrörelse över sidorna så att smutsen försvann. Plötsligt kom hon på att hon läste sidorna medan hon torkade av dem. Hon hade följt handrörelserna med blicken och läst över 50000 ord på mindre än tio minuter, eller omkring 5000 ord per minut. Så föddes Evelyn Woods metod för snabbläsning.

De följande åren finslipade hon tekniken när hon höll läskurser på University of Utah. 1959 grundade hon det första Evelyn Wood Reading Dynamics Institute i Washington D.C.

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program är inte bara en bok om snabbläsning. Det är en bok om studieteknik och den beskriver bland annat anteckningstekniker och studieplaneringstips. De lästekniker som lärs ut i boken syftar till att läsaren ska uppnå hastigheter över 900 ord per minut. Där går gränsen för hur snabbt man kan läsa med traditionella metoder där man läser rad för rad. Målet är 1200-3000 ord. Det finns till exempel en teknik som kallas "frågetecknet". Den har fått sitt namn av att man för handen över sidan med en rörelse som påminner om ett frågetecken när man läser. Rörelsen ska ta 2-4 sekunder per sida eller ännu mindre. I en vanlig bok betyder det läshastigheter på 6000 ord per minut.

Det viktigaste med snabbläsning är inte att det går fort. Det är att man förstår det man läser. I den här boken betonas det och vikten av att repetera och göra anteckningar blir tydlig.

Boken har inte fått så höga betyg på Amazon.com, men jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle ge den 4 stjärnor av 5. På Amazon har den fått 2,5. Jag har dock läst den med Photoreading och kan därför ha missat saker som drar ner betyget.

den 29 januari 2004

   Alex Kaeffer har skrivit en del om Photoreading på sin hemsida. För att förstå allt bör man ha läst The Photoreading Whole Mind System. Eftersom The Mind Accelerator använder lite andra benämningar på samma saker är det inte säkert att det är lika lätt att förstå för den som bara har läst den.

AlexK on PhotoReading

   För den som har dåligt minne, eller bara vill briljera med minneskonst, finns det gott om metoder att ta hjälp av.

I The memory book, av Harry Lorayne och Jerry Lucas, är en handfull olika tekniker beskrivna. Flera av dem går ut på att ersätta siffror och bokstäver med fonetiska ljud och kombinera ihop dem till ord och meningar som är lättare att komma ihåg. Boken är skriven på och för engelska och en del av teknikerna går inte att översätta rakt av till svenska.

Boken har drygt 200 sidor. Det mesta är dock exempel på hur teknikerna kan användas. Jag tyckte att det blev lite många exempel. Det var ganska enkelt att förstå tanken även utan så många exempel.

Många av de tillämpningsområden som beskrevs i boken kändes rätt ovidkommande för min del. Jag är inte intresserad av att memorera alla amerikanska (eller andra) basketmatcher under en säsong. Jag har inte heller haft svårt att hålla reda på möten, börssymboler, klassiska kompositörer, konstnärer eller presidenter. Eller rättare sagt, det mesta av sådana saker har jag inte haft anledning att komma ihåg.

Vill man lära sig minnestekniker just för att imponera på andra kan boken antagligen vara till hjälp.

den 28 januari 2004

   I förrgår och i går provade jag Photoreading på "Om jag vetat då vad jag vet nu!" av Richard Edler. Totalt lade jag ner en dryg halvtimme, fördelat på två dagar, på boken. Det räckte ganska långt. Jag kan inte säga hur mycket som berodde på Photoreading och hur mycket som berodde på att det är en lättläst bok som inte borde ta mer än en timme att läsa från pärm till pärm.

På måndagkvällen gjorde jag förberedelser och fotoläste boken strax innan jag skulle gå och lägga mig. I går kväll aktiverade jag den

Om jag hade vetat då vad jag vet nu! innehåller korta visdomsord från karriärmänniskor som alla har ett antal framgångsrika år bakom sig. Den är rolig att läsa på ungefär samma sätt som citatböcker kan vara det. Någon anonym har sagt:

Dick Schlosberg, ansvarig utgivare och VD på The Los Angeles Times, har sagt:

I går kväll fotoläste jag The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program av Stanley D. Frank. Det tog ungefär 25 minuter och redan då lärde jag mig ganska mycket om innehållet. I kväll ska jag aktivera den.

Jag ska ge Photoreading en verklig chans. Jag har övertygat mig själv om att det måste fungera och att jag borde kunna använda det.

   I går läste jag ut The Mind Accelerator. Till en början var jag skeptisk. När jag väl hade konstaterat att det var en blandning av tekniker och metoder som finns beskrivna på andra håll har jag kommit fram till att det är en ganska bra bok. Det är synd att det inte finns någon bibliografi, och att inte fler av dem som står för mycket av arbetet med att skapa metoderna har nämnts. Det hade den vunnit på.

För den som vill få ett smakprov av några olika intressanta metoder för personlig utveckling, så som Photoreading/Ireading och image streaming, är den bra. Dock tycker jag att The Photoreading Whole Mind System och The Einstein Factor är bättre för den som vill använda teknikerna och veta mer om bakgrunderna till dem. Jag saknar personliga kommentarer i The Mind Accelerator. Författaren kunde ha berättat om egna erfarenheter.

Med boken får man ett livstidslångt supportavtal. Det betyder att man kan logga in på en särskild webbplats och ställa frågor om det som lärs ut i boken. När det gäller Photoreading finns det ett fritt tillgängligt diskussionsforum där i princip alla frågor blir besvarade. Learning Strategies står bakom det och deras personal besvarar många frågor.

   I går kväll, när jag övade Photoreading, fick jag klart för mig vad något jag har skrivit flera gånger verkligen betyder.

Titta på en bild eller en sak. En tavla, en bild i en tidning, en teckning, en möbel, en människa. Någonting, men inte bokstäver, siffror eller en text. Titta på det du har valt så som du brukar titta på saker. Fokusera inte på någon speciell del. Känn hur det känns att titta så. Du har gjort det hela livet.

Det är mjukt fokus och det är vad som krävs för snabbläsning.

Titta nu i stället på en text i en bok eller tidning. Läs en bit. Känn hur det känns. Om du gör som de flesta andra tvingar du ögonen och medvetandet att se varenda del för sig. Är du lite tränad har du lärt dig att se orden som bilder, men förmodligen ser du texten som en text och inte som en bild. Du fokuserar hårt på varje del av texten.

Om du kan lära dig att betrakta texter på samma sätt som du betraktar bilder, har du goda möjligheter att lära dig att läsa mycket snabbt, möjligen också att lära dig Photoreading.

Det kräver också att du litar på din hjärnas förmåga att knyta ihop det den ser och ge det en mening, även om du inte tittar rakt på det. Det behövs förstås en del övning.

Jag har gjort så här sedan jag lärde mig snabbläsning, men jag har aldrig kommit på att jag betraktar en bild helt annorlunda än en text, även om jag har vetat det. Detta är kanske skillnaden mellan att använda den analyserande, vänstra, hjärnhalvan och den intuitiva, högra, hjärnhalvan. Att växla mellan dem kanske inte är svårare än att växla mellan att läsa en text och att betrakta en bild. Flip-flip, flip-flip. Wow.

den 27 januari 2004

   Learning Strategies har en inspelning av en telekonferens om Photoreading. De lär inte ut Photreading, men de berättar om det. Första halvtimmen är det en presentation och därefter är det en frågestund om Photoreading. Frågestunden var nästan mer intressant än presentationen. Kanske beror det på att jag har läst böckerna och vet vad som står där.

Listen to the PhotoReading Introductory Session Online Today

den 26 januari 2004

   Höger hjärnhalva brukar anses vara den kreativa, konstnärliga, musikaliska. Många människor använder den mer än den vänstra, som tros stå för bland annat logik och analytisk förmåga.

Hur ska man göra om man som "vänsterhjärnad" vill aktivera höger hjärnhalva? Musik borde fungera. Eftersom höger hjärnhalva är musikalisk är det rimligt att anta att vi kan aktivera den med musik.

När jag läser lyssnar jag på musik. Snabbläsning går alltid bättre med musik för mig. Inte vilken musik som helst. Enya, Bach och liknande. Avslappningsmusik. Förutom att det försätter mig i rätt sinnestillstånd för läsning stänger det ute störande ljud.

den 25 januari 2004

   Defragmentera din tid.

En vanlig dag:

Fyra möten under en dag är mycket, men inte extremt eller ovanligt. Schemat ovan stämmer antagligen med mångas arbetsdagar.

Tittar man närmare på ett sådant schema kan det se ut så här:

Möten är också arbete även om det är en annan typ. Det är dock lätt att se att en dag lätt kan fördrivas utan att så mycket "riktigt" arbete blir gjort. Om man dessutom lägger till alla avbrott i form av ringande telefoner, frågor och brev som måste besvaras ser det ännu värre ut. Det går år mer tid till att börja och avbryta arbete än till att faktiskt utföra det. Tankearbete har ofta start- och stoppsträckor som är betydande. Det är mer värt att sitta två timmar oavbruten än fyra timmar i 20-minuter-sessioner.

Fritiden blir lätt fragmenterad på liknande vis. Måltider, diverse pyssel med barn, hushållssysslor, olika ärenden, andra måsten. Det kan lätt kännas som om tiden inte räcker till. I själva verket kanske det är så att den skulle räcka till om den var bättre planerad. I en familj får man hjälpas åt så att alla får tillräcklig sammanhängande "egen tid".

Jag tror att vi måste tänka om och utnyttja tiden bättre. Med eviga start- och stoppsträckor får vi inte mycket gjort.

Abraham Maslow utvecklade på 1960-talet en teori om människans grundläggande behov och deras beroenden till varandra. Den har kommit att kallas Maslows behovspyramid därför att den ofta presenteras som en pyramid där de nedersta behoven är ett fundament för de övre behoven.

Alla människor behöver näring, värme och skydd mot väder och vind. Det är absolut grundläggande och inga andra behov är intressanta om inte dessa grundläggande saker kan tillgodoses.

När vi har fått våra fysiska behov tillgodosedda är trygghet viktigast. På stenåldern handlade det nog mer om att hålla sig ur vägen för rovdjur och fysiska faror. I dag kan det vara att ha en trygg ekonomi och tro på en ljus framtid.

Om vi är trygga blir det allt viktigare att få sociala behov, som kärlek, tillhörighet och en egen identitet, tillgodosedda.

Respekt, uppskattning och möjlighet att påverka är nästa steg i pyramiden.

Överst i pyramiden kommer självförverkligande.

De flesta i Sverige och andra industriländer har de två första behovsnivåerna uppfyllda. När det gäller de tre översta nivåerna är det antagligen väldigt olika från person till person. Ändå tycker jag att det borde vara en självklar mänsklig rättighet att få alla nivåer i pyramiden uppfyllda.

För många är behovsuppfyllnaden något man kan styra över själv, men inte för alla. I fattiga länder kan det vara svårt att få ens de mest grundläggande behoven uppfyllda hur stark vilja man än har. I Sverige hoppas jag att de flesta endast stoppas av sig själva om de inte når till toppen av pyramiden.

Som jag uppfattar pyramiden finns det inget som egentligen hindrar att alla når till toppen. Min lycka förutsätter ingen annans olycka, snarare tvärt om.

den 23 januari 2004

Senaste lärdomar:

• Misslyckande är att framgångsrikt lära sig hur man inte ska göra någonting.

• Människor som lyckas bra i livet har ofta många misslyckanden bakom sig.

• Mindmapping på papper kan spara tid jämfört med linjära anteckningar direkt i dator, även om du konverterar mindmappen till linjära anteckningar efteråt.

• Kvalitet och omvårdnad lönar sig.

• Du sätter själv begränsningarna för vad du kan uppnå.

   Avslappning till sömns.

Den här veckan har jag provat att söva mig själv med en avslappningsövning. Den bygger på en övning jag läste om i The Mind Accelerator.

Jag delar in kroppen i sex delar: höger ben, vänster ben, höger arm, vänster arm, magen och huvudet. Var och en av dessa delar ska slappnas av.

Eftersom syftet är att jag ska somna ligger jag på rygg i sängen med armarna utmed sidorna. Det måste vara tyst. Jag börjar med vänster ben, slappnar av det så mycket jag kan och tänker "vänster ben är avslappnat och varmt" långsamt ungefär tio gånger. Det tar en till två minuter. Därefter gör jag samma sak med höger ben, vänster arm, höger arm, magen och, om jag inte redan är för trött, huvudet.

Efter vänster arm brukar jag komma på mig med att driva in i dvala. Huvudet har jag hittills aldrig hunnit till innan jag är så trött att jag inte kan koncentrera mig längre.

Övningen i The Mind Accelerator är lite mer omständig och har inte till syfte att försätta kroppen i sömn, utan ska göra den avslappnad och alert så att man kan använda The Infinity Reading System.

den 22 januari 2004

   Positivt tänkande:

Första kapitlet i The Mind Accelerator handlar om att ändra din självuppfattning och att inse att du är ansvarig för ditt liv och vad det blir av det. Människor som lyckas bra i livet har ofta många misslyckanden bakom sig innan de lyckas. De har också det gemensamt att de inte ger upp när de misslyckas. De lär sig av det som händer och provar en annan väg tills de når dit de vill.

Doktor Emile Coue botade i slutet av 1800-talet sina patienter 5 gånger så snabbt som något annat sjukhus i världen. Hans patienter fick upprepa följande bekräftelse i två minuter varje morgon och kväll:

Vår inställning till livet påverkar vår hälsa mer än man kan tro.

Tidigare uttryckte jag missnöje med att inte ha hittat några referenser till andra författare och böcker i The Mind Accelerator. Nu har jag hittat ett ställe där bland annat Win Wenger omnämns, så helt rätt hade jag lyckligtvis inte.

den 20 januari 2004

   The Mind Accelerator.

Boken kom igår. Jag har läst hela kapitlet om "The Infinity Reading System" (IRS) och skummat "The Infinity Mind System" (IMS).

Infinity Reading System utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. I allt väsentligt är det samma teknik som Paul R. Scheele kallar Photoreading. Taylor Andrew Wilson, som står som författare till The Mind Accelerator, har använt ett citat som även finns i The Photoreading whole mind system. Francis Bacon lär en gång ha sagt:

På 30 sidor beskrivs tekniken för att "läsa" 25000 ord per minut. The Photoreading whole mind system innehåller fler sidor, men tar upp saker som ligger utanför ämnet.

The Infinity Mind System är, såvitt jag har kunnat bedöma, samma teknik som kallar Image Streaming i The Einstein factor.

En sak som stör mig lite, är att det inte någonstans (jag har inte läst hela boken än) finns en referens till andra författare eller böcker. Wilson kunde ha kommenterat det faktum att teknikerna är beskrivna tidigare på andra ställen. Den som inte har läst några andra böcker i ämnet kan lätt få uppfattningen att han är uppovsman till dessa fantastiska tekniker. Några är även varumärkesskyddade av honom eller förlaget.

Bortsett från dessa störande saker är det en intressant bok. Jag tycker att layouten i boken är renare än i The Photoreading whole mind system. Däremot innehåller den en del slarvfel. Stycken med rubrik på en sida och texten på nästa, saknade ord och så. I innermarginalen finns tips och citat. Dessa är lite svåra att läsa därför att raderna är så smala och texten hamnar nära bokvikningen.

Förlaget, Volition Thought House Inc, tycks inte ha givit ut några andra böcker och Andrew Taylor Wilson verkar inte ha skrivit fler böcker än denna, som kom ut i november 2003. Wilson verkar nästan smyga lite med att han är författare till boken. Hans namn finns ingenstans på utsidan av boken. Det står på några ställen inuti boken. Utöver namnet står det ingenting om honom eller vad han har gjort.

den 11 januari 2004

   Nu har jag beställt The Mind Accelerator.

Det är en bok vars marknadsföring gjorde mig så skeptisk att min nyfikenhet blev övermäktig. Jag måste se vad det är. Jag misstänker att det är en kombination av saker jag har läst om tidigare, bland annat photoreading. De skriver:

De har en 30-dagars förlängningsbar pengarna-tillbaka-garanti som jag säkert inte kommer att utnyttja ens om den är direkt dålig. Jag hoppas att tillräckligt många andra gör det om den inte håller måttet.

Leveranstiden är ungefär två veckor.

den 5 januari 2004

   Webbplatsen Provet.nu har en ganska bra text om minnes- och studieteknik.

den 3 januari 2004

   I dag har jag beställt fyra böcker. Alla handlar om snabbläsning, men en av dem egentligen om kroppsspråk.

The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger, beskrivs bland annat så här:

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program, av Stanley D. Frank, beskriver snabbläsning med utgångspunkt i Evelyn Woods metodik. Jag har tänkt köpa den och slog till nu. 

Breakthrough Rapid Reading, av Peter Kump, är ytterligare en bok om snabbläsning. Även han är inblandad i Evelyn Woods utbildningar.

Speed Reading for Business, av Steve Moidel, har jag köpt tidigare. Eftersom den är utlånad sedan ett tag tänkte jag kosta på mig ett nytt exemplar för 88 kronor.

Under dagen hittade jag några intressanta webbsidor med anknytning till snabbläsning. RocketReader är ett PC-program för att öva upp läshastigheten. De har en Flash-demo som visar hur de kan höja läshastigheten. Det är intressant.

Kanadensiska The Mind Accelerator har ett utbildningsprogram som bland annat utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. Det handlar nog snarare om fotoläsning, av den typ Paul R. Scheele lär ut i The Photoreading Whole Mind System, än om traditionell snabbläsning. Priset för paketet är 29,95 CAD, vilket låter lågt i jämförelse med vad motsvarande paket hos Learning Strategies kostar.

Svenska ReadRunner har ett program för läsning på skärm. Med hjälp av det har en testgrupp höjt läshastigheten med 64 procent, med bibehållen läsförståelse, efter 20 minuters läsning. De har en demo på webbplatsen som visar hur programmet arbetar. Det är gratis att prova ReadRunner i 21 dagar. Vad det kostar att köpa programmet står inte. Man måste skriva brev och fråga, vilket får mig att dra slutsatsen att det förmodligen är kostsamt. Om det inte är det tror jag att det är dumt att inte ge någon prisindikation på webbplatsen.

den 1 januari 2004

   Vem snodde Osten?

Metaforer kan vara kraftfulla verktyg. Ost används som metafor för vad vi vill ha ut av livet i Vem snodde Osten? av Spencer Johnson. Det är en kort och snabbläst berättelse om Sniff, Snabb, Suck och Stön. Sniff och Snabb är möss. Suck och Stön är pysslingar.

Sniff och Snabb tänker inte så mycket, de bara letar efter ost. När de hittar den äter de och när den tar slut springer de vidare och letar efter ny ost. Nostalgi är inte deras grej.

Suck och Stön blir lätt bekväma och lever i tron att saker ska kunna förbli ungefär så som de är vana vid.

De fyra varelserna representerar olika människotyper. Alla är på jakt efter Ost. När Osten tar slut reagerar de ganska olika. Sniff och Snabb drar vidare i jakt på ny Ost. Suck blir först förvirrad och undrar om inte Osten kommer tillbaka eftersom han är van vid att den brukar finnas på samma plats. Till slut inser han att det inte är någon som har snott Osten, utan att den faktiskt har tagit slut. Då börjar han leta efter ny Ost. Stön tror stenhårt att någon har tagit hans Ost. Han är inte beredd att leta efter ny Ost eftersom den han hade, enligt honom, var den bästa Ost man kan ha och den som har tagit den kommer att lämna tillbaks den. Han stannar och väntar på att den ska komma tillbaka medan han själv sakta tynar bort.

Alla kan nog känna igen sig i minst en av de fyra varelserna när det gäller förhållandet till förändringar. Många är en Suck eller Stön. Jag är en kombination av Suck och Sniff med vissa drag av Stön.

I slutet av boken finns det en sammanfattning av budskapet:

Vem snodde Osten? passar både för företag och enskilda människor. Alla borde läsa den och ta chansen att lära sig något om sig själva och sitt förhållande till förändringar. Det går inte att undkomma förändringar. Den som driver dem eller njuter av dem kan få ut mest av dem. Det är en fråga om att komma över sin egen rädsla för det okända.

På engelska finns Vem snodde Osten? i en version för ungdomar och en för barn också.

den 29 december 2003

   Ed har börjat igen.

I gårdagens avsnitt fick Nancy för sig att hon och Mike skulle gå på "förebyggande äktenskapsrådgivning". Mike var mycket tveksam och vill helst inte gå dit alls. Äktenskapsrådgivaren ledde dem in i en kommunikationsteknik som kallas "spegling". Det är en teknik som går ut på att den ena personen berättar för den andra om något den andra personen gör och hur det får den första personen att känna. Den andra personen ska därefter upprepa vad den förste har sagt för att visa att han har förstått.

Rådgivaren i Ed var noga med att Mike skulle återupprepa ordagrant vad Nancy hade sagt. Det tror jag är sämre än att återberätta det med egna ord. Att ordagrant upprepa något betyder inte att man har lyssnat. Snarare tvärt om tror jag. Om jag ska kunna återberätta något med egna ord måste jag verkligen lyssna. Ordagrant återberätta tror jag att jag kan klara av utan att tänka så mycket, om det inte är för långa stycken.

Under andra mötet med äktenskapsrådgivaren kom Mike och Nancy överens om att det gjorde mer skada än nytta i deras väl fungerande äktenskap. De hade fler gräl om terapin i sig än om saker i deras äktenskap. De lämnade mötet under rådgivarens protester.

Jag tycker att det är roligt när TV-program, eller filmer för den delen, berättar om verkliga saker som människor kan ha nytta av. Det är den sortens kunskap jag efterlyste mer av hos exempelvis Disney.

den 28 december 2003

   Kreativitet är bland det mest åtråvärda som finns. Ändå är samhället till stor del utformat så att kreativitet kvävs.

De flesta lever ett liv uppbyggt kring rutiner. Klockradion startar klockan 06.25. I fem minuter lyssnar jag på musik. Efter nyheterna och vädret, som slutar 06.37, är det dags att stiga upp, raka mig och duscha. Klockan 06.57 är jag klar i badrummet, brer fyra smörgåsar till mig och en till Emmy, sätter på strykjärnet och hämtar en ren skjorta. Medan strykjärnet blir varmt borstar jag tänderna och lägger smörgåsarna i en plastpåse som jag lägger i väskan. Jag stryker skjortan medan Emmy äter sin smörgås, stänger av strykjärnet och ger Emmy ett glas mjölk. Därefter klär jag på mig. Klockan 07.29 stänger jag ytterdörren och går till bussen som går 07.36.

Varje morgon ungefär likadant. Därefter ser resten av dagarna ungefär likadana ut. Mina och många andras. Var ryms kreativitet i sådana liv? Det är förstås inte så illa som det låter, men draget till sin spets skapar vi liv som motverkar kreativitet. Passiva liv. Rutiner är passiva.

Kreativitet kräver omväxling, nya vägar, aktivitet. Skolor är ofta passiva institutioner ("samhällelig inrättning för viss typ av tjänster eller uppdrag", enligt Norstedts svenska ordbok). Veckorna är uppbyggda kring scheman. Dagarna ser lite olika ut inom veckorna men likadana från vecka till vecka. Alla förväntas följa samma mall. De som är snabba hålls tillbaka och de som vill fördjupa sig får göra det någon annanstans. Skolor är vanligen gjorda för schablonbarn. Våra barn är inte schablonbarn. Jag har aldrig varit ett schablonbarn. När det inte gick för fort gick det för långsamt. Rutinerna gjorde skolan tråkig. De första tre veckorna varje termin var roliga. Efter dem satt schemat i ryggmärgen och allt föll in i rutiner. Jag satt oftast och tänkte på annat.

Många arbetsplatser är likadana. Människor kommer, följer ett schema och går hem. Efter jobbet ser kvällarna ungefär likadana ut. Dag efter dag.

Rutiner är bra. Jag är en rutinmänniska och tycker om rutiner. Fast rutiner är inte ett bra sätt att leva. Leva ska man göra utan rutiner. Rutiner är bra för tråkiga uppgifter. Tandborstning, strykning, disk, tvätt och sådant. Med rutiner behöver man inte tänka på det. Det sitter i ryggmärgen. När man gör något som sitter i ryggmärgen kan man tänka på annat. Roliga saker.

Vi "överrutiniserar" våra liv. Allt schemaläggs. Om vi fortsätter med det kommer vi i framtiden att få ett samhälle där allt färre bidrar med nya idéer och tankar. Ett fåtal lyckliga. Kanske personer som helt enkelt har för svårt att följa rutiner. Som inte passar in i schabloner. Vi andra kommer bara att kunna förundras över deras bedrifter. Sådant som vi aldrig klarar av själva.

Kreativitet är inte så komplicerat. Det kan räcka med små avvikelser från det normala för att få igång den. En utflykt från rutinerna varje dag. Kanske behöver vi schemalägga tiden för kreativitet för att komma igång. En tid för annorlunda aktiviteter. En timme varje dag då vi måste göra något vi aldrig har gjort tidigare. Stå på händer i en garderob, läsa dikter, boxas, laga sushi, tälja en trägubbe, måla ett självporträtt i olja, spela klarinett, hälsa på en ny granne, skriva en bok, göra något du är rädd för.

Jag förvånas ofta över hur lite som behövs för att få igång kreativiteten. Cattis och jag såg Master and commander i kväll. Vid ett tillfälle såg huvudpersonen, spelad av Russell Crowe, en vandrande pinne och fick en idé som helt avgjorde hans och hans mannars öde. Den vandrande pinnen hade ingenting på skeppet att göra. Den var helt fel placerad där. En idealisk utgångspunkt för kreativitet. För ihop två saker som inte brukar höra ihop och se vad det kan bli. Tillför något främmande. Salta för mycket så kanske du kommer på en ny konserveringsmetod.

Vi måste börja tänka efter var vi vill ha rutiner i våra liv. Skrota alla rutiner och scheman och lägg upp nya rutiner endast för sådant som måste göras och är tråkigt.

Försök att göra tråkiga saker roligare. Vad är hemligheten bakom perfekt strykning? Bra tyg, ångstrykjärn eller vattenspruta, sträckta sömmar, stryka ömtåliga områden från insidan? Kanske. Hur klipper man gräset enklast och snabbast? Börja vid den högsta punkten och gör S-rörelser ner till den lägsta punkten? Det är möjligt. Gör tråkiga saker som om du gjorde dem för första gången. Hur kan du göra det roligt? Ofta hänger hur roligt något är ihop med hur bra du gör det. Det blir roligare om du gör det bra. Tycker du att det är tråkigt gör du det sämre. Börja göra det bra så blir det mindre tråkigt.

Gör inte tråkiga saker för andras skull. De kan göra sina tråkiga saker själva. Gör dem för din egen skull.

Barnen försöker gärna komma undan sin tandborstning. De tycker att det är tråkigt. De borstar fortfarande tänderna för min och Cattis skull. Om de kan lurar de oss gärna och säger att de har gjort det. Frågan är vem de lurar. Säger jag att de ska borsta tänderna suckar de och säger att de är trötta och ber att få göra det dubbelt så noga i morgon i stället. När jag säger till dem att de inte behöver göra det alls för min skull blir stegen lite lättare och de går och borstar tänderna. Om de har borstat tänderna slarvigt behöver jag ofta bara fråga vems tänder det är som inte blev rena. Då borstar de om dem. De blir inte glada, men de förstår vad jag menar. Ibland kan jag inte låta bli att säga att de kan låta bli att borsta tänderna om de ändå gör det slarvigt. De förstår, men glömmer bort.

Att man ska göra saker för sin egen skull betyder inte att man inte ska hjälpa andra. Även om något är tråkigt kan jag hjälpa till med det därför att det gör den jag hjälper glad, och det i sin tur gör gör mig glad. Då gör jag det för min skull i alla fall. Jag tänker inte alltid så, men jag försöker.

Kreativitet ska inte tvingas fram. Tvång och kreativitet är fiender. Det heter att "nöden är uppfinningarnas moder". Nöd, i det fallet, kan likställas med motivation. Har du motivation är det lättare att vara kreativ. Att vara tvungen att komma på en bra idé är hämmande om du inte är motiverad.

Tommi gjorde en gång en sak som var väldigt kreativ. Förmodligen berodde det i det fallet på att han var semestervikarie och inte hade fått klart för sig hur man "skulle göra". Han skulle slipa till topparna på bilantenner så att det gick att sätta dit gummitoppar på dem. Det gjorde man vid en slipsten. En antenn i taget. Kombinationen av att jobbet var tråkigt och att han fick betalt per antenn gav honom en idé. Han tog en bunt antenner och höll dem mot slipstenen samtidigt som han rullade dem bredvid varandra över stenen. På det viset kunde han slipa tio antenner samtidigt och de blev antagligen minst lika jämna eftersom han kunde rulla dem jämnare. När chefen fick se detta insåg han att det skulle bli dyrt att betala per antenn så de ändrade ersättningsmodellen.

Nyanställda kan vara en bra källa till fräscha idéer. Det gäller att ta reda på dem innan de lär sig hur "det alltid har varit".

Jag funderade över att skriva något om kreativitet, men bestämde mig för att duscha i stället eftersom jag inte hade något bra uppslag. När jag kom in i badrummet föll flera bitar på plats så jag gick tillbaka och började skriva. Egentligen hade jag släppt tanken på att skriva något. Då kom idéerna. Det är en bra illustration av hur det brukar fungera.

Kreativitet har inga gränser. När kreativiteten kommer ska den inte avbrytas. Låt tankarna flöda tills de slutar. Då har du lämnat plats för nya tankar som du kan fylla på med senare om du vill. Var glad så länge du är kreativ.

Tillåt dig att vara kreativ jämt. Eftersom det är svårt att tvinga fram kreativitet är det bra att vara beredd när den kommer. Jag brukar ha med mig papper och penna och en diktafon (i mobiltelefonen). Då är jag beredd om jag får en idé. Det är bättre att spara den direkt än att försöka komma ihåg den senare. Dessutom ger det utrymme för mer kreativitet om jag lastar av mig tankar i stället för att försöka hålla dem i huvudet. När jag sover har jag papper och penna och en bandspelare vid sängen. Precis innan jag somnar kommer det ofta bra idéer. Det kan vara lite irriterande också eftersom de brukar göra mig klarvaken. Andra tillfällen då jag brukar få idéer är under möten eller när jag reser till och från jobbet.

Vissa saker är det bättre att skriva ner eller rita medan andra lämpar sig bättre att tala in. Långa saker talar jag hellre in än skriver, eftersom det går fortare. Visuella saker ritar jag ofta hellre. De tankar jag sparar kan handla om vad som helst. Det kan vara ett citat som ger bra associationer, en idé om något jag ska göra eller något annat. Det mesta gör jag inte någonting med. När jag kommer hem lyssnar jag igenom det jag har spelat in och läser det jag har skrivit. Om det fortfarande är intressant gör jag något åt det direkt eller sparar det. Annars tar jag bort det. Ibland kan det gå flera månader från det att jag talade in en idé att skriva om, till dess att jag skriver något om den.

En idé kommer sällan ensam. När kreativiteten kommer igång kommer det ofta mycket samtidigt och det är vanligt att helt olika saker, som inte har med varandra att göra, dyker upp. Det är bara att vara glad för det.

Samtidigt som vi vill att barnen ska bli laglydiga medborgare och hyggliga människor, vill vi att de ska behålla sin originella kreativitet och upptäcktslust. Det är inte alltid en lätt balansgång. Jag är ibland onödigt sträng. Förhoppningsvis ger jag dem tillräckligt utrymme att tänka själva också.

den 22 december 2003

   Peter tipsade om en sida där det diskuteras anteckningsmetoder. Närmare bestämt hur Bill Gates antecknar.

Bill Gates använder, enligt Ron Howard, en metod som bygger på kvadrater. Han delar tydligen upp pappret i kvadrater och använder olika kvadrater till olika typer av anteckningar. På det viset kan han snabbt hitta olika typer av noteringar snabbt. Frågor verkar han placera nertill på sidan.

Det verkar inte vara ett känt noteringssystem som Bill Gates använder. Det påminner om ett system som kallas The Cornell note-taking system. Pappret delas in i två kolumner. Den ena är som en marginal i vänsterkanten, ungefär en tredjedel bred, och används för nyckelord eller en överblick. Den högra används för anteckningarna. Rubriker stryks under, huvudidéer skrivs med ett indrag under rubriken och detaljer som utvecklar huvudidéerna skrivs med ett indrag under huvudidéerna. Nyckelordskolumnen kompletteras efter att anteckningarna är gjorda, vid genomgången. I den ska nyckelord, frågor och andra idéer skrivas. Nyckelordskolumnen kan användas för repetition.

Förutom linjära anteckningar (vanliga anteckningar där texten skrivs rad för rad och sida för sida) har jag använt mindmapping. Mindmapping verkar passa mig bättre än Cornell-anteckningar. I mindmaps går det att knyta ihop vilka delar som helst visuellt utan hänvisningar till andra ställen i en text, som i linjära anteckningar. Cornell-anteckningar verkar dock vara ett bättre alternativ än vanliga linjära anteckningar eftersom de förenklar repetition.

---

Det finns många bra saker att lära sig om inlärning. Nätet är fullt av information. Mycket är på engelska. Jag skulle vilja starta en svensk wiki om inlärning. Tips om hur man lär sig. Det är roligt att lära sig när man vet hur man gör. Den som är duktig på inlärning kan lära sig vad som helst. Bland annat York University har en del bra information om studieteknik.

den 20 december 2003

   Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 9 december 2003

   Små förändringar kan kräva stora förändringar.

Jag skrev en gång om grupper, att i vissa fall kan man bli tvungen att slå sönder en grupp för att förändra den. Samma resonemang gäller nog enskilda människor också. Många människor ser något hos sig själva som de vill förändra. Det kan vara en (o)vana eller något i deras sätt. De flesta har säkert erfarit hur svårt det kan vara att åstadkomma dessa förändringar. Hur mycket man än försöker lyckas man inte, trots att förändringen kan tyckas rimlig och vettig.

Orsaken till att det är så svårt kan vara att det man vill ändra är en del i något större. Något man inte ser själv. Då kan det behövas en större förändring än det man egentligen vill ändra på. Något som tvingar fram flera förändringar.

Om jag vill sluta äta godis kanske det inte räcker med att bestämma sig för att sluta. Varje gång jag kommer förbi kiosken på vägen hem tar jag den vanliga svängen förbi godishyllan och köper en chokladkaka. Det spelar ingen roll om jag har bestämt mig för att inte göra det. Det är en del av en större rutin. Lösningen skulle kunna vara att ta en helt annan väg hem samtidigt som jag bestämmer mig för att inte äta godis. Då slår jag sönder hela den övergripande rutinen och kan bygga en ny rutin där chokladköp inte ingår.

Vill jag gå ner i vikt är vilja kanske inte nog. Det kan krävas att jag vänder upp och ner på mina matrutiner så att jag blir tvungen att ändra på allt som har med mat och matlagning att göra.

Bestämmer jag mig för att börja motionera, och försöker passa in det i mitt vanliga schema, är det lätt att det misslyckas. Fanns det inte plats för motion tidigare, lär det inte finnas det bara för att jag bestämmer mig för att börja motionera. Jag måste sluta med något annat först. Då kanske det är lättare att ändra på andra rutiner och vanor samtidigt så att allt är nytt. På det sättet blir inte just motion en ny vana, utan en del i något större.

Ett nyårslöfte att sluta röka kan vara svårt att hålla. Rökning är en vana som har en självklar plats i livet. Jag kanske röker varje gång jag går till och från bussen, eller medan jag talar i telefon på jobbet. Då är det inte säkert att det räcker med att bara bestämma sig. Tomrummet måste fyllas med någonting. Då är det enklare att bryta upp de gamla rutinerna helt.

Om jag är missnöjd med mitt liv, är små positiva förändringar eventuellt inte tillräckligt för att vända på det. Kanske behöver jag flytta eller byta jobb. Eller både och. Om jag ändrar på tillräckligt mycket, och bygger upp nya rutiner och vanor, kan jag se till att de har en positiv inverkan på mitt liv. De gamla vanorna, de jag förknippade med mitt dåliga liv, finns inte längre kvar. Då är det lättare att se de positiva sakerna om jag bestämmer mig för det.

Alltså, stora ändringar kan krävas för att uppnå små förändringar.

den 27 november 2003

   Hur minnen lagras.

Jag har skrivit tidigare om att jag tänker visuellt. Sedan dess har jag tänkt en del till på det. Minnen lagras också som tredimensionella bilder.

I måndags funderade jag över hur många rena skjortor jag hade. Jag tänkte mig tillbaka till senaste besöket i tvättstugan. Där hittade jag skjortorna hängande bredvid värmepannan. Först såg jag en mellanljus blårutig skjorta. Bredvid den hängde en blårandig skjorta med ganska breda ränder. Därefter en ljusblårutig skjorta. Jag hade en känsla av att det borde finnas någon mer ren skjorta så jag förflyttade mig i tanken längre in tvättstugan så att jag stod bredvid torkställningen och såg tvättstrecket från andra hållet. Då såg jag en mörkblå skjorta också. Alltså hade jag fyra skjortor och skulle klara veckan utan att behöva tvätta skjortor.

I tisdags morse hämtade jag en ren skjorta och kunde konstatera att alla fyra skjortorna hängde där precis så som jag hade sett. Det är så det brukar fungera. Det fungerar oftast bra att lagra minnen på detta sätt.

Nackdelen med visuellt minne, är att saker som jag inte har sett, antingen på riktigt eller i en tanke, inte finns i minnet.

Därför kan jag ibland se ut som ett frågetecken om en kollega dyker upp och börjar prata om något som jag borde känna till, men använder ord som jag inte kan associera med bilderna jag har lagrat minnet med. Efter en stund, när kollegan har sagt något som kopplar till bilderna dyker minnet upp och jag är tillbaka i matchen.

Ofta märks det inte att jag inte har en aning om vad kollegan pratar om. Ibland säger jag som det är, att jag inte minns det han eller hon beskriver. Då brukar de nämna något som kopplar mig till rätt minne. "Jo, du minns att vi diskuterade courtageberäkning på styrgruppsmötet förra veckan ..." Då ser jag mötet och snabbspolar fram till rätt diskussion och de bilder som hänger ihop med det. Det tar bråkdelen av en sekund.

Svårt kan det också bli om någon berättar något som jag inte kan se i bilder. Abstrakt matematik till exempel. Då är det nästan omöjligt att få mig att förstå.

Lika svårt som det är då, lika enkelt är det att minnas saker jag kan visualisera. När jag läser beskrivningar av saker ser jag dem framför mig, och kan vrida och vända på dem i huvudet i den utsträckning som beskrivningen medger. På samma sätt har jag ganska lätt för att själv beskriva saker jag ser. Det som kan vara svårt då, är att veta på vilken detaljnivå jag ska göra beskrivningen. Tre meningar eller 300 sidor? Om jag vet vem som ska läsa brukar det ge sig själv.

När jag har hållit på med programutveckling eller HTML-kodning har jag kunnat spela upp koden i minnet och sett vad den gör. Några gånger vaknade jag med lösningen på saker som inte fungerade. Antagligen spelade hjärnan igenom programmet under sömnen och väckte mig när den hittade felet. Det tycker jag är fascinerande.

Programmering kan verka ganska abstrakt, nästan på samma nivå som matematik, och ändå har det aldrig varit några problem för mig att förstå programmering. Möjligen kan det bero på att jag började med programmering långt innan jag läste "svår" matematik. Programmering är som mekanik. Ett urverk är som ett program fullt av loopar, if- och case-satser.

Att veta att jag tänker och minns med hjälp av bilder är antagligen till stor hjälp. Då borde jag kunna omvandla även abstrakta saker till bilder och på det viset förstå och minnas dem. Jag tror att nyckeln är att alla delarna måste vara bilder. Annars blir det som att försöka se en bild framför sig med hjälp av en beskrivning full av obekanta ord. Beskrivningen av en förbränningsmotor säger inget för den som inte vet vad vevaxel, vevstake, kolv och cylinder är. Vet man vad det är går det att bygga upp en bild där de ingår och interagerar med varandra.

Det är säkert av den här anledningen som jag helst lär mig saker nerifrån och upp. Jobb till exempel. Jag har alltid försökt att börja med att lära mig beståndsdelarna innan jag sätter ihop dem till helheten. Det är nästan ett måste. Jag behöver förstå vad jag gör och varför. Det tar nog längre tid att lära sig på det sättet. En fördel är att när man väl har lärt sig, har man en djup och bred förståelse för både delarna, helheten och sammanhangen. "Systemet" framstår som transparent.

I undantagsfall har jag lärt mig saker uppifrån och ner. Det går men är svårare. Det känns som att hänga i en fallskärm på väg ner i okänd terräng.

---

Hur minns man om man inte lagrar minnen visuellt? Jag skulle vilja förstå det. Det finns säkert flera/många olika sätt.

den 9 november 2003

   Peter har kommenterat Håkans text om snabbläsning och fyller på med en del egna tankar och erfarenheter av snabbläsning. Jag klipper in ett stycke från Peters text som jag tycker innehåller en bra liknelse:

Jämförelsen med ficklampsstrålen som förs långamt eller snabbt över en yta är träffande. Särskilt när man vet att det är vid hastigheter över 400 ord per minut som hjärnan verkligen koncentrerar sig på läsningen. Det är då "ljuskäglan" förs snabbt över ytan.

   På helgerna brukar jag vakna som nummer två. Emmy är alltid vaken före oss andra, och oftast orsak till att jag vaknar. Hon är ganska självständig när hon är ensam och tycker nog inte att hon behöver så mycket hjälp heller. Jag brukar kunna följa hennes spår genom huset. Saker som är utställda på speciella sätt eller lagda på ovanliga platser.

I morse hittade jag blöta pyjamasbyxor nedanför trappan. Bredvid dem låg en flaska med Mr Muscle och en våt fläck. I tvättstugan stod det en pall innanför dörren och lampan var tänd. Emmys säng var full av leksaker från Joeys rum.

När Emmy vaknade lekte hon en stund i sängen. Plötsligt behövde hon gå på toaletten. Väldigt mycket. Hon hann bara till trappan där det inträffade en olycka. Det var så pyjamasbyxorna blev blöta. Dem tog hon av sig på olycksplatsen. Rena kläder fanns på en låg bokhylla och det visste hon. Hon tog sig upp med hjälp av en pall.

Efter att ha satt på sig kläderna tyckte hon tydligen att hon behövde tvätta golvet på platsen för olyckan. Hon öppnade tvättstugedörren, som jag hade glömt att låsa, tog en pall och ställde sig på den så att hon kunde tända lampan. Sedan gick hon in och hittade flaskan med Mr Muscle, som jag inte ens visste fanns där. Med den sprayade hon på golvet. Därav den lilla fläcken.

Det är inte alltid jag lyckas räkna ut vad hon har gjort. I morse berättade hon när jag frågade vad Mr Muscle gjorde på golvet och varför det var tänt i tvättstugan.

---

När Emmy och jag äter frukost själva brukar vi träna på bokstäver. Jag har kommit på att jag kan skriva bokstäver med kaviar på hennes smörgås. Dem pratar vi om sedan.

Ibland väljer jag en bokstav och ibland får hon önska en bokstav. I morse önskade hon "bokstaven som ser ut som en orm". S som i "Stina på dagis" och "Smilla". När hon hade ätit upp halva S:et frågade hon vilken bokstav som blev kvar. "Det är nästan en ring, ett o", svarade jag. "Nej, jag menar den som är som en halv ring", sa hon. "Aha, du menar c", frågade jag. "Just det, som i mamma och farmor", svarade hon. Båda har namn som börjar på c.

Jag vet inte hur mycket hon lär sig, men ibland kan det vara roligt att leka med påläggen under kontrollerade former i alla fall.

den 8 november 2003

   Håkan har skrivit om snabbläsning.

Han har gjort experiment med olika läshastigheter och med respektive utan "pip" varje minut. "Minutpipen" kommer från ett program han skrev för att bli påmind om tiden som förflöt medan han läste. I experimenten verkade pipen göra att han läste snabbare än när han inte använde dem. Han frågade sig därför om pipen verkligen kan göra läsningen snabbare, men ställer sig tvekande till det.

Jag tror inte att man hjälps av pipen, annat än under en kortare period då man hetsar sig själv med hjälp av dem. Snabbläsning ska inte kännas stressigt, tvärt om, man ska vara avslappnad. Teknikerna går ut på att läsa effektivare och därmed snabbare. När man använder teknikerna som en naturlig del av läsningen är pipen förmodligen lika irriterande som när man läser "som vanligt". Ju färre störande moment, desto bättre.

Det är viktigt att förstå att snabbläsning inte har med stress eller slarv att göra. Man ska inte bli mer stressad av att använda snabbläsningstekniker än av att springa en joggingrunda. På samma sätt har "att lära sig snabbläsning" likheter med "att lära sig jogga". När man börjar jogga blir man ofta ganska trött, håller ojämn hastighet och stressas av att inte veta vilken takt man borde hålla för att orka springa hela sträckan. Lösningen är övning. Vad som är bäst varierar från person till person. Det gäller att hitta sin stil. Den som blir stressad av snabbläsning gör antingen fel eller behöver öva mer.

den 5 november 2003

   På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.

Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.

Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.

den 4 november 2003

   Allting kan vara omöjligt.

Jag stod i köket när Joey kom in och skulle göra mackor till frukost. Han tog limpan ur påsen, sträckte sig efter kniven och sa: "Den kommer att bli sned". Därefter skar han en mycket sned brödskiva som var lövtunn på ena sidan och drygt två centimeter tjock på den andra.

"Du kommer att skära sneda brödskivor hela livet", sa jag till honom. Han slutade breda smör på smörgåsen och tittade på mig. "Nä, varför det?", svarade han efter en stunds tystnad. "Jo, du kommer att säga att du kommer att skära en sned skiva och sen gör du det. I morgon och nästa dag och resten av livet", fortsatte jag lite provocerande. Det lät nog inte riktigt klokt för han tittade på mig och log, sen fortsatte han: "Fast någon gång kommer jag att lära mig det." "Varför tror du det", frågade jag. "När jag är vuxen kommer jag ju att kunna det", svarade han. Jag fortsatte: "Inte om du inte lär dig det. Varje morgon som du säger att du inte kan skära raka skivor, kommer de inte heller att bli raka. De kan inte bli raka förrän du tror att du kan skära raka skivor. Jag tror att du egentligen kan skära raka skivor nu."

Han fortsatte att breda smör igen, men det såg ut som om han funderade lite också. Det dröjer nog inte länge innan han kan skära raka skivor. En av livets viktiga färdigheter.

den 29 oktober 2003

   Attention deficit disorder: A different perception har ett kapitel som heter "How to turn a 'disorder' back into a skill". Där finns tips om hur den som har ADD kan hantera ett liv anpassat efter "normala" människor.

den 10 oktober 2003

   Avancerad förhörs- och intervjumetodik är en mycket intressant bok.

Det kan vara lika effektivt att få en förhörd att minnas genom att denne tänker sig tillbaka till brottsplatsen, som att "valla" honom på den riktiga brottsplatsen. Det är relativt enkelt att få en förhörd att också "minnas" saker som han inte har varit med om. Det kan antingen göras omedvetet, med felaktigt ställda frågor, eller medvetet, med manipulativa frågor. Teknikerna påminner om vad jag har läst om neurolingvistisk programmering (NLP). Jag förstår när jag läser, att det antagligen är lätt hänt att en slarvig förhörsledare kan få fram helt felaktiga uppgifter eller "förstöra" minnen. Det är lite läskigt.

Som förhörsledare är det viktigt att veta hur minnet fungerar. En person som tänker sig tillbaka till en given tid och plats och berättar fritt vad han ser, bör inte avbrytas förrän han är färdig. Det går bra att låta den förhörde betrakta en plats ur olika vinklar och på så sätt få fram mer information. I boken finns en självtest för att belysa detta.

Det är synd att boken har en så tråkig titel för det avskräcker säkert en del från att läsa den. Jag tycker att exempelvis "förhörsteknik" hade varit en bättre titel. Den kunde ha använts tillsammans med en lämplig undertitel. Boken är lättläst och trevligt skriven med många bra exempel.

På baksidan av boken står det att den främst riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom rättsväsendet. Poliser, åklagare, andra jurister, personal inom socialtjänsten och kriminalvården. Jag tror att det är betydligt fler än dessa som kan ha nytta och glädje av boken. Man lär sig en hel del om hur människor och minnet fungerar till exempel.

den 6 oktober 2003

   Eva skriver om rädslan för kritik. I en kommentar till det skrev jag:

Samtidigt kan jag förstås förstå Evas rädsla för kritik. Jag kan känna något som inte är rädsla för kritiken, men kanske oro för att jag ska ha missat något viktigt.

Om jag har skrivit en rapport eller gjort en förstudie kan jag vara orolig för att ha missat något väsentligt. Det är möjligen det jag kan relatera till rädsla även om jag inte skulle kalla det för det. Samtidigt är det viktigt att det kommer fram ifall jag har glömt något av betydelse så jag vidhåller att det är bra att få kritik. Riktigt stora arbeten bör man se till att få kritiserade under arbetets gång, så att man inte sjösätter ett färdigt "Titanic".

En annan anledning till rädsla för kritik kan vara att man tror att kritik bottnar i illvilja. När man tar emot kritik bör man utgå ifrån att kritikern gör det med goda avsikter. Kritik från den som inte har det tycker jag att man i stort sett kan bortse ifrån.

Även kritik kan kritiseras. Det är en konst att ge kritik på ett bra sätt. Det gäller att få fram allt som är viktigt samtidigt som det är bra om inte den som blir negativt kritiserad tar det personligt i onödan. Kritik bör naturligtvis alltid ges med goda avsikter. Med negativ kritik vill man förbättra något. Negativ kritik ska vara positiv för den som tar emot den.

Detta har vi arbetat mycket med på Aktieguiden. I en miljö där människor framför åsikter och tankar är det lätt att det uppstår konflikter mellan dem. Vi har lagt ner oerhört mycket tid på att utforma regler och system som uppmuntrar konstruktiv och saklig kritik. Det är inte perfekt än, men det fungerar nog ganska skapligt. Vi har lärt oss mycket om hur människor fungerar genom att medla i konflikter.

den 22 september 2003

   Om några år ska jag börja motionera regelbundet igen. Och praktisera image streaming. Och ...

Det är lätt att planera att göra saker en annan gång. När man har mer tid och livet förhoppningsvis rullar i ett långsammare tempo. Oftast är det nog när vi tänker så som vi behöver göra de sakerna på en gång. När det är riktigt stressigt, och det känns som om man befinner sig i ett ekorrhjul, är det nog dags att skjuta några "viktigare" saker åt sidan och börja motionera eller ägna sig åt någon annan självisk aktivitet.

Motion kan göra mycket gott. Jag tror att man blir effektivare av att motionera. Helt klart är att man tänker bättre och tål mer i alla fall. Huvudet rensas nog när man anstränger sig fysiskt. Under själva aktiviteten, exempelvis joggning, är det inte lätt att tänka ordentligt.

Den som har provat att lösa matteproblem, som i vanliga fall ligger på gränsen för den egna förmågan, under en joggingtur, vet att det inte går. Kroppen minskar blodtillförseln till de delar av kroppen som inte är absolut nödvändiga för aktiviteten, har jag hört. Kanske fungerar det som en sorts "tvångsvila" för de delar som inte får sin vanliga blodsranson. Man höjer sin intelligens om man håller andan mycket, enligt Win Wenger i The Einstein factor. Då kanske man gör det om man anstränger sig fysiskt också så att inte hjärnan får lika mycket syre som annars.

Problemet med motion, är att det är så enkelt att prioritera bort det. Det är bara om man har upplevt den positiva effekten som man kan förstå det dumma med att inte motionera.

Stressigt? Släpp allt och motionera!

   Vad betyder mest på jobbet?

När jag tänker tillbaka på mina bästa jobb, är det jag först kommer att tänka på inte de uppgifter jag har haft. Det är vilka jag jobbade tillsammans med. Av de jag känner, som inte har trivts så bra med sina jobb, verkar det oftast ha varit bristen på en bra arbetsgrupp som har varit problemet. Själva arbetsuppgifterna har haft mindre betydelse. Samma sak med dem som trivs bra. Det är oftare gruppen än arbetsuppgifterna de beskriver när det berättar om sina roliga jobb.

Jag vet att jag har trivts mycket bra med jobb vars uppgifter har varit allt annat än stimulerande, men där gemenskapen var bra. Mitt allra första riktiga jobb var så. Det var visserligen bara ett sommarjobb så jag kunde inte begära så mycket mer. Mina tråkigaste jobb har inte varit tråkiga på grund av arbetsuppgifterna. De har ofta varit mycket kvalificerade och stimulerande. Det var bristen på en grupp att tillhöra som gjorde dem tråkiga. Lyckligtvis har jag inte haft särskilt många tråkiga jobb, tvärt om.

Ensamma människor blir oftare deprimerade än människor som ingår i en gemenskap. Därför är det inte konstigt om det fungerar likadant med arbeten. Ett recept för den som inte tycker om sin arbetssituation, skulle därför kunna vara att se över i vilken utsträckning den tillgodoser behovet av sällskap, gemenskap och återkoppling. Det kan nog vara ett vanligt problem.

Man ska självklart inte underskatta betydelsen av roliga och utvecklande arbetsuppgifter också. Det borde vara varje människas rätt att ha det.

den 17 september 2003

   De flesta har väl sett hur misstänkta brottslingar förhörs i amerikanska filmer. Det finns många varianter. "Snäll polis och elak polis." "Kompisen har tjallat på dig. Om du inte berättar hur det gick till går han fri och du åker dit på livstid." Jag brukar fundera över vad som är film och vad som är rekommenderade metoder. I en dokumentär om FBI:s agentutbildning nyligen, visade de ett avsnitt från etik-utbildningen. Där var de mycket noggranna med att även brottslingar ska behandlas väl, och inte som i en del polisserier.

På lunchen gjorde jag ett besök på Akademibokhandeln och tittade lite under kategorin "kriminologi". Där fanns en bok som heter Avancerad förhörs- och intervjumetodik:

Det låter ganska spännande. Jag beställde den.

En annan bok som jag också beställde, är Mindhunter av John Douglas. Han har jobbat i 30 år vid FBI och har varit med och utvecklat den teknik för profilering av brottslingar som de använder. Det låter också spännande. 79 kronor kostar den och det kan det vara värt. När jag läste om boken kom jag att tänka på TV-serier som Profiler och CSI.

den 31 augusti 2003

   "The best result comes when everyone in the group does what's best for himself and the group."

Citatet ovan kommer från filmen A beautiful mind, som jag har sett i dag. Jag tyckte att den var mycket bra. Den handlar om matematikern och Nobelpristagaren John Nash. I filmen får man följa hans liv från strax efter andra världskriget och fram till mitten av 1990-talet.

Efter att ha sett filmen sökte jag efter John Nash på Google. Det första jag hittade var hans självbiografi. Det är en mycket bra sammanfattning av filmen. Filmen är förstås mer detaljerad, men i princip allt är med i biografin.

"Det bästa resultatet uppnås om alla i en grupp gör vad som är bäst för dem själva och gruppen". Det är ungefär vad inledningscitatet betyder. Det är också, om jag har förstått det rätt, vad Nashs avhandling, "The bargaining problem", handlar om.

Det fick mig att tänka på något jag läste nyligen. John Allen Paulos, som bland annat har skrivit Innumeracy, beskriver något han kallar The prisoner's dilemma. I korthet går det ut på att två anhållna anklagas för samma brott. Om båda är tysta, och inte säger vem som begick brottet, får båda var sitt års fängelsestraff. Om någon av dem erkänner, får han fem års fängelse medan den andre går fri. Om båda erkänner, får de tre års fängelse var. Det bästa för gruppen, i det fallet, är att båda är tysta. Då utdelas totalt två års fängelsestraff. Enligt Paulos tänker folk sällan på vad som är bäst för gruppen. Han drar därför slutsatsen, att det vanligaste är att båda erkänner, och får tre års fängelse var, vilket är det sämsta för gruppen eftersom det då utdöms totalt sex års fängelse.

Jag kan tänka mig att Nashs arbete fanns i bakgrunden när Paulos beskrev fångarnas dilemma.

A beautiful mind var både underhållande och intressant. John Nash beskrivs som en person som försöker se mönster i allting. Så börjar också filmen med att han ser ett mönster i reflexerna från ett glas. Reflexernas mönster går sedan igen i ett fat med citronskivor och mönstret på en slips. Det krävs naturligtvis en man av Nashs sort för att se det. Filmen handlar till stor del om hans förmåga att se mönster och omvandla dem till matematik eller annan användbar information. John Nash kallade det han sökte efter för "governing dynamics", ungefär "styrande dynamik". Jag tror att jag förstår vad det är.

Mönster är mitt sätt att lära mig saker. Innan jag ser mönster har jag svårt att lära mig och därför kan jag nog upplevas som trög. Det är, vilket jag nog har skrivit tidigare, med mönster jag förstår saker. Det blev lite tydligare för mig i dag när jag såg filmen. Jag ser, eller försöker att se, mönster i nästan allt:

* Att de friskaste människorna tycks vara de som träffar flest andra människor, vilket, om det är sant, inte låter så konstigt med tanke på att de utsätts för andras sjukdomar och utvecklar motståndskraft.

* Hur glas bör vara utformade för att rymmas så många som möjligt i diskmaskinen, utan att vara opraktiska att dricka ur.

* Geometriska mönster som bildas genom tänkta linjer dragna från räta vinklar i hörn, kanter och annat i min omgivning.

* Optimala platsen att stå utan stöd i tunnelbanevagnar.

* Funktionerna i fjärrkontroller och andra apparater.

* Mönstren i hur andra människor reagerar på olika saker.

* Abstrakta påhittade figurer som jag inte förstår och som hjärnan "skapar".

* Hur språket är uppbyggt. (Jag har aldrig varit intresserad av eller lärt mig grammatik. Det jag kan kommer av mönsterigenkänning. Det går ganska hyggligt ändå.)

Det finns mönster överallt och hjärnan försöker ständigt att söka efter dem. Det har pågått så länge jag kan minnas och jag kan inte hindra det när jag är sysslolös. Det är sällan ett problem, å andra sidan. När jag sysslesätter mig med något annat tankearbete slutar det.

Ibland är det till nytta också. De gånger jag har tvingats till meningslösa, monotona arbeten har hjärnan sysselsatt sig med att leta efter mönster, vilket har gjort de tråkiga sysslorna uthärdliga (eftersom jag inte behövde vara 100 procent psykiskt närvarande). Ibland har jag tänkt, att om jag blev satt i ett fängelse utan möjligheter till meningsfull sysselsättning, skulle jag kunna klara mig från att bli tokig ändå tack vare detta. Fast tokig är kanske precis vad jag är.

Till skillnad från John Nash ser jag nog aldrig matematik i mönstren. Ibland kan jag se optimala lösningar på problem med hjälp av mönster, men aldrig i formelformat. Det har hänt att jag ser lösningar på problem som jag inte har råkat ut för.

Filmen öppnade en värld av tankar. Jag skulle vilja lära mig mer om matematik för att se om jag kan lära mig det med hjälp av mönster. I skolan fanns det aldrig tid att utföra varje moment tillräckligt många gånger för att jag skulle hinna se mönstren.

---

För många år sedan gick jag ett antal chefs- och teamträningsutbildningar. Jag minns att det fanns övningar som drog nytta av mekanismerna i "The bargaining problem". Man satt två och två mittemot varandra och fick inte tala. Övningen var upplagd så att man tillsammans skulle försöka uppnå bästa möjliga resultat, men för att kunna göra det var bägge dessutom tvungna att gå emot sin instinkt, att handla med sitt eget bästa för ögonen. De flesta misslyckades förstås eftersom detta inte framgick från början. Tyvärr minns jag inte vad vare sig övningarna hette, eller exakt vad de gick ut på.

---

Jag skrev om filmen två gånger. I slutet av första gången lyckades jag schabbla bort det jag hade skrivit och fick börja om från början. Det visade sig vara mycket svårt. Jag kom knappt ihåg vad jag hade skrivit. Det visar hur effektiv skrivning är om man vill få något ur huvudet. Det försvinner förstås inte, det läggs bara undan för att ge plats för nya tankar, fortsättningar.

den 21 augusti 2003

   Knapphetsprincipen och relationer.

Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna är utan, men som gärna är med oss? Vad gör vi med personer vars sällskap vi gärna vill ha mer av?

Vi försöker att hålla oss ifrån personer som vi inte vill umgås med. Vi försöker att hålla oss i närheten av dem vi gärna vill vara med. Logiskt.

Om vi vänder på resonemanget: Hur påverkas våra känslor för personer vi tycker om, men som är svåråtkomliga? Hur uppfattar vi personer som ständigt finns runt omkring oss?

Enligt David J. Lieberman, i Getanyone to do anything, är vi mer intresserade av personer som vi tycker om, men som är lite svåråtkomliga, än av dem som vi har fri tillgång till. Allt i enlighet med knapphetsprincipen. Strategiskt är det bättre att göra sig lite mer svåråtkomlig inför personer som vi vill se mer av, liksom att överexponera sig mot, och tydligt klargöra våra känslor för, dem som vi helst vill bli av med, men som är intresserade av oss.

Resonemanget ovan gäller inte personer som redan lever i en fast relation till varandra: Gifta, sambor och så vidare. För dessa gäller det omvända. De vill, förutsatt att de tycker om eller älskar varandra, se så mycket av varandra som möjligt. De behöver inte göra sig svåråtkomliga.

Jag tycker att det är roligt att lära mig saker som går emot människans natur. Det här är exempel på det. Vill vi ser mer av någon på längre sikt, ska vi se till att se mindre av dem på kort sikt. Ologiskt vid första anblicken, logiskt vid en djupare analys.

den 19 augusti 2003

   Get anyone to do anything.

Titeln antyder ingen återhållsamhet när det gäller ambitionerna. Jag har just börjat läsa så jag kan egentligen inte säga så mycket. De inledande kapitlen handlar om att göra sig omtyckt och oemotståndlig. Mycket är sunt förnuft, en del känner jag igen från böcker som Influence och vissa saker är nyheter för mig. Det viktigaste är att jag tror att man kan uppnå målen med de förslag som ges.

Människor du vill bli omtyckt av ska du försöka att bara vara i närheten av i positiva sammanhang. Då kommer de att förknippa dig med bra saker. Logiskt. De flesta vill vara del av ett vinnande lag. Det kallas i boken för "law of association".

Ju mer du är tillsammans med någon, desto mer kommer du att tycka om henne. Det fungerar även på saker. Mycket reklam bygger på det. Mycket exponering av en produkt kommer får oss att tycka bättre om den oavsett om reklamen säger att den är bra.

Vi tycker bättre om dem som tycker om oss. Genom att låta andra veta att du tycker om dem, eller att de är duktiga, höjer du deras uppfattning om dig. Det får naturligtvis inte göras på ett överdrivet eller icke trovärdigt sätt. Var ärlig.

Lika barn leka bäst heter det. Motsatser dras till varandra säger man också. Det första är sant, medan det andra inte stämmer, enligt boken. Genom att visa att du och den du vill bli omtyckt av är lika, kommer hon att tycka bättre om dig. I boken föreslår David J. Lieberman till och med att det ska dras så långt som till att lägga sig till med den andres kroppsspråk och sätt att tala, men på ett diskret sätt. Det tycker jag verkar överdrivet. Människor som tycker om varandra "härmar" varandras rörelser och språk omedvetet och det tycker jag verkar fullt tillräckligt.

Om du får henne att känna sig nöjd med sig själv ökar du också sannolikheten att hon kommer att tycka bättre om dig. Personer som ofta klagar på andra har, enligt boken, svårare att bli omtyckta av andra. Däremot dras personer som är negativt inställda, och gärna klagar, till varandra. Det är dock inte varaktig vänskap, utan den tar slut när den ene kommer ur sin negativa period.

Det är självklart att den som är hjälpsam blir mer omtyckt.

Var mänsklig. Försök inte att dölja tabbar eller om du gör bort dig. Att vara mänsklig är ett drag som attraherar. Människor som aldrig begår misstag, eller åtminstone låtsas så, verkar mer självupptagna och blir mindre omtyckta. Det är alltså ett bra drag att inte ta sig själv för på stort allvar.

Var positiv och glad. Ingen vill vara med den som är arg och pessimistisk.

På det sättet fortsätter boken. Det är inga kioskvältare. Däremot är det ganska bra att läsa det koncentrerat på det här sättet. Det handlar inte om att förställa sig till någon man inte är. Det är mer fråga om att ta fram sina bästa sidor, men att inte dölja att man gör grodor ibland.

den 18 augusti 2003

   På vägen till jobbet läste jag andra halvan av I know what you´re really thinking. Helhetsintrycket är att det är en läsvärd bok för den som vill lära sig mer om kroppsspråk med avseende på trovärdighet. Den har sitt ursprung i domstolsmiljö och det går som en röd tråd genom boken. Fokus ligger på att fånga upp lögner. Kanske kan den vara till nytta även i andra intervjusituationer, exempelvis i samband med anställningar.

Boken är snabbläst i och med att den dels har så stor text och dels inte så många sidor. Det betyder också att den inte är särskilt omfattande. Vill man läsa mer och med en generell inriktning på kroppspråk finns det bättre böcker. Teach yourself body language till exempel. Håkan Kjellerstrand rekommenderar Body language av Julius Fast. Den har jag blivit rekommenderad på andra håll också, som en "klassiker". Om jag minns rätt finns den, eller har funnits, på svenska.

den 15 augusti 2003

   Att dölja munnen när man talar indikerar att man tänjer på sanningen. Att gnugga örsnibben, näsan eller att hålla handen över hakan indikerar också att man inte talar sanning. Att dölja munnen när någon annan talar indikerar att man inte vill höra mer.

Det finns många detaljer i kroppsspråket som är svåra att medvetet styra och som talar om vad vi tänker oavsett vad vi säger. I know what you´re really thinking är inriktad på tolkning av signalerna vid de tillfällen då kroppsspråk och tal hamnar i konflikt med varandra. Ett generellt råd är att tro på de omedvetna signalerna mer än på orden.

Den som undviker ögonkontakt när han talar säger någonting han inte gillar. Att hålla ständig ögonkontakt kan tyda på att man vill verka ärlig, men inte nödvändigtvis är det. Att harkla sig innan man talar kan betyda att man inte håller med om något som har sagts, men inte vill säga det rakt ut. En mikrosekunds leende när man talar om någonting allvarligt kan indikera att man inte är så ledsen som man vill ge sken av. Att dölja ansiktet i händerna innan man svarar på en fråga kan betyda att man ogärna vill svara på frågan.

Eftersom kroppsspåk är så komplext kan det vara taktiskt att inte anklaga någon för att vara lögnare så snart en "lögnindikator" syns. I stället är det bra att fördjupa sig i det som verkar vara ett problem och på så sätt klargöra läget.

Vid möten mellan människor finns det också många signaler att vara vaksam på. Mellan två personer som sitter mittemot varandra vid ett bord går det att läsa vad som pågår utöver vad som sägs. Om den ene placerar sina händer på bortre delen av mitten, inom den andres halva, är det ett tecken på att han vill visa sin makt genom att inkräkta på den andres område. Likaså om de sitter vid ett bord på exempelvis ett café och den ene flyttar saker som står på bordet, salt- och pepparströare, servetter eller någonting annat. Att sitta upprätt eller luta sig framåt mot någon kan också vara ett sätt att visa makt. Att luta bakåt eller sitta med stolen en bit ifrån bordet kan vara ett tecken på undergivenhet. Att vara vänd med kroppen ifrån någon är ett tecken på ogillande. Omvänt är det ett tecken på gillande att ha kroppen vänd mot någon.

Många signaler uppfattar vi undermedvetet och reagerar därefter, genom till exempel känslor. Känner man sig obekväm i en situation kan det vara bra att fundera över varför. Kanske finns det något i omgivningen, i andras kroppsspråk, som får oss att känna så. Vad säger det i så fall om dem och hur de tycker och känner?

Kroppsspråk är verkligen mycket intressant.

den 14 augusti 2003

   I dag började jag läsa I know what you´re really thinking. Det är en bok om kroppsspråk skriven av Mark Mogil som bland annat har varit domare i New York. Han har skrivit ner sina iakttagelser från möten med vittnen, åtalade och andra och förklarat vad olika gester, poser och andra detaljer säger om personers egentliga tankar.

Det är intressant läsning och en del känner jag igen från andra böcker om kroppsspråk.

Boken har en layout som inte påminner om någon annan bok jag har läst. Formatet är ungefär A5. Varje sida rymmer omkring 17 rader med text. Det är alltså en centimeter mellan raderna och texten är stor så att även den mest långsynte borde kunna läsa utan glasögon. Jag får intrycket att författaren själv har gjort layouten sånär som på omslaget som ser professionellt ut. Hur som helst är det lättläst som det är, och det är väl huvudsaken.

Bilderna, som finns här och där för att förtydliga det som beskrivs i texten, är av samma låga kvalitet som om de vore kopierade 20 gånger i en dålig kopiator. Under bilden till höger står det:

Det finns inte en möjlighet att se på bilden vart president Nixon tittar. Hans ögon är helt enkelt inte urskiljbara över huvud taget. Det blir nästan komiskt.

Oavsett ovanstående verkar boken välskriven.

den 12 augusti 2003

   MIT:s Nicholas Negroponte är en av alla världens dyslektiker. Han tycker inte om att läsa och gör det bara i den utsträckning som det är absolut nödvändigt. Varje dag skummar han förstasidan av Wall Street Journal för att se om det står någonting om de bolag han är intresserad av. I övrigt läser han inte så mycket tryckt text. Långa e-postmeddelanden lämnar han utan åtgärd därför att det tar för mycket tid att läsa igenom dem.

Citatet kommer från John R. Horner i In the mind's eye. Han är en av världens främsta när det gäller studier av dinosaurier och har fått många paleontologer att omvärdera sina uppfattningar om dinosauriers beteende. Innan han började studera dinosaurier blev han kuggad sex gånger vid University of Montana. Han tog aldrig någon examen.

Känslan av att kunna ta större risker därför att ingen väntar sig att man ska lyckas i alla fall känner jag igen. Det var också delvis det jag menade när jag skrev om självförtroende, att människor med dåligt självförtroende ofta "samlar på sig en massa svagheter som de försöker att dölja och till slut blir det en stor och tung ryggsäck att bära". Eva P utnyttjade också detta - medvetet eller inte har jag ingen aning om - när hon skrev om språk och brännboll, två saker som hon uppfattar sig som svag på.

I epilogen till boken finns det exempel på saker som blir enklare om de presenteras visuellt än om de beskrivs med siffror eller ord. Ett av dessa exempel är övervakning av transaktioner i system. Exempelvis kraschen i Barings bank tros kunna ha undvikits om det fanns ett visuellt övervakningssystem. Den stora mängd transaktioner som görs går inte att kontrollera manuellt.

Jag har sett andra verkliga exempel på övervakning av transaktioner som görs manuellt med hjälp av kontrollistor. I ett fall kontrollerades att värdepappersaffärers courtage höll sig inom en viss nivå i förhållande till likvidbeloppet. Detta skulle enkelt ha kunnat ritas upp i ett diagram så att eventuella avvikelser syntes direkt.

Man kan också kombinera flera olika kontroller i samma bild. En axel kan representera värdepappersaffärers marknadsvärde i förhållande till portföljförmögenhet och den andra affärens värde i förhållande till mäklarens mandat. Då skulle man snabbt se att mäklarna håller sig inom givna ramar samtidigt som inga vansinniga riskpositioner tas i en enskild portfölj. Exemplet är kanske dumt, men det kan illustrera möjligheterna.

På många ställen i boken förutspår Thomas G. West att vi är på väg mot ett samhälle där visuellt orienterade människor kommer att efterfrågas i högre grad (igen). Många typer av gränssnitt går från att vara textbaserade till att bli visuella. Mönsterigenkänning är oftast ett mer kraftfullt sätt att analysera saker än andra sätt.

In the mind's eye är en ögonöppnande bok som väcker många tankar. Det sämsta med den är, vilket jag har skrivit tidigare, "gränssnittet". Det är trångt mellan raderna och det gör den svår att läsa. Jag tycker att det är synd, särskilt med tanke på bokens ämne.

den 7 augusti 2003

   Linda, som skriver den engagerande Lindas webblogg, skrev både i går och i dag om självförtroende.

Att ha bra självförtroende behöver inte betyda att man tycker att man är störst, bäst och vackrast. Det kan lika gärna vara att man tänker: "Japp, en sådan här ful idiot är jag, men det gör ingenting. Det finns de som tycker om mig ändå."

Självförtroende är för mig att acceptera den man är och kunna stå för det. Jag tycker inte att man har bra självförtroende om det kräver att man känner sig världsbäst. Det är just att inte behöva känna sig som världshärskare, och ändå tycka att man är en ganska "hyvens snubbe", som är gott självförtroende.

Jag tror inte att straff hjälper mot dåligt självförtroende. Vem känner sig mer accepterad av andra av att bli skickad till Sibirien? Vem får bättre självförtroende av att inte känna sig accepterad? Jag håller med Linda om att självförtroende till en stor del är något för var och en att arbeta med, inget som kan lösas enbart av någon annan.

Det vi som utomstående kan göra är att stötta. När man bygger upp något nytt går det nästan aldrig raka vägen från punkt A till punkt B. När det gäller självförtroende kommer det att finnas svackor där självförtroendet sjunker. Det är klart att jag, som tycker att jag har bra självförtroende, också har tillfällen då det sviktar. Vid de tillfällena brukar jag konstatera att det är ett sådant tillfälle och lita på att det blir bättre dagen efter. Det blir det i regel.

Människor med dåligt självförtroende verkar ofta försöka dölja de svagheter de tycker att de har, och det är förståeligt. Tyvärr tror jag att det får motsatt verkan. De samlar på sig en massa svagheter som de försöker att dölja och till slut blir det en stor och tung ryggsäck att bära. Genom att i stället öppet deklarera att man är dålig på ditt eller datt, eller har svårt för det ena eller andra, kan man desarmera känslorna av svaghet. Om jag vet att du är blyg kan jag täcka upp för dig vid tillfällen då vi träffar nya okända människor och jag kan knappast klandra dig för att du är blyg heller. Om jag vet att du tycker att du är klumpig behöver jag inte påpeka det när du råkar stöta till mig. Och så vidare.

Att ha gott självförtroende handlar också om att se sina begränsningar och acceptera dem. Allt det du inte kan klara av själv finns det någon som kan hjälpa dig med om du ber dem. Inse att det är helt okej att vara du. Inse att du är världsbäst på att vara det.

Perfekta människor finns inte och behövs inte. Det är som med gräset, det ser grönare ut på andra sidan därför att du ser grässtråna i profil. Om du ser grannens gräsmatta uppifrån ser du att den är lika gles som din. Var nöjd med det du har för det har ingen annan.

Ofta är kanske människor med dåligt självförtroende personer med höga krav på sig själva och det är inget fel med det så länge man inte lider av det. Bara du kan bestämma hur du ska uppfatta dig själv och andra. Vill du uppfatta dig som ofullkomlig så gör det, men tänk på att du har ett val.

   Peter har skrivit en trevlig berättelse om hur han försökte att återkalla ett specifikt minne. Han har inte lyckats än, men han förvånades över hur mycket andra detaljerade minnen han lyckades återkalla i alla fall.

Jag brukar ganska ofta spela upp olika händelser i huvudet innan jag somnar. Inte för att minnas något speciellt utan för att varva ner efter dagen. En annan variant som jag brukar använda när jag ska minnas många detaljer om något, är att jag skriver ner så mycket jag minns. För varje genomläsning av det jag har skrivit minns jag fler detaljer som jag lägger till.

Man kan lura sig själv när man återkallar minnen. Det går att minnas saker, som inte har hänt, som om de faktiskt har hänt. Det gäller att vara försiktig och medveten om det.

På samma sätt kan man skapa en vision av något man vill ska hända. Så gör bland annat idrottsmän. De ser sig själva göra det de vill uppnå. De till och med känner känslan av att göra det. Så kan jag också göra ibland. Om inte annat så för att det är en skön känsla att "uppleva" något man gärna vill vara med om och som kanske ligger längre fram i tiden. Eller något som är ren fantasi.

den 5 augusti 2003

   Kreativitet igen.

I söndags ville Joey göra i ordning sin drake så att den var redo att flyga. Det enda som återstod var att knyta fast snöret i draken. Det fanns en liten öljett i plasten, men de hade inte gjort något hål i den.

Han kom till mig och frågade hur han skulle göra hål:

När han hade kommit på de sex vassa sakerna började han förstå att det inte var omöjligt. Han kom ganska snabbt på två till sätt att göra hål i plasten och då sa jag att om han kom på ett till blev det tretton och det var en mer än Nathalie kom på. Det gjorde han förstås.

När han var klar påpekade jag att han hade sagt att det var omöjligt några minuter tidigare. Då flinade han bara. Jag sa att det finns hur många saker till som helst som han skulle kunna använda och föreslog en spik, ett häftstift, ett gem och en nål. Jag höll upp en ganska spetsig penna och frågade hur han tänkte göra hål för att sätta fast snöret i draken. Han flinade och tog pennan och gjorde hål.

Joey hade samma problem i början som Nathalie. De låste sig vid att det måste vara hög kvalitet på deras förslag. De testade mig genom att föreslå saker som de uppenbarligen tyckte var dåliga förslag, men som med god fantasi kunde gå att använda. När jag godkände dem släppte spärren och flera förslag kom ganska snabbt. Jag tror att de tyckte att de här kreativitetslekarna var ganska roliga. De fick dem att göra saker som de nog tyckte lät omöjliga, eller åtminstone ganska jobbiga, från början.

Alla förslag behöver inte vara bra. Det räcker om ett är tillräckligt bra. Jag faller naturligtvis också i kvalitetsfällan. Det är lätt gjort, men onödigt.

   I dag har jag beställt två böcker. I know what you are really thinking av Marc Mogil och Get anyone to do anything av David J. Lieberman. Bägge har fått bra betyg av Amazons läsare.

Det var efter att ha läst en artikel om "microexpressions" i Newsweek som jag blev intresserad av hur man tolkar ansiktsuttryck och den vägen hittade jag dessa två böcker. En av recensenterna på Amazon varnade för att kunskapen i Get anyone to do anything kan missbrukas lika mycket som det kan användas för goda syften och att det borde ha påtalats i boken. Han gav dock boken höga betyg.

What's in your face

den 4 augusti 2003

   Ibland kan tankar få mig att må riktigt bra. Det kan vara en idé om något som jag vill förverkliga, något som jag går och väntar ska hända, en vision eller någon annan förändring som jag ser framför mig. Jag har inte kommit på vad det är som är gemensamt för dessa tankar, men de kan få mig att må väldigt bra under allt från dagar till veckor eller månader.

Det är inte riktigt samma känsla som Flow. Ofta är väntan på dessa förändringar bättre än själva målet och det brukar jag veta om. Det gör ingenting. Det behöver inte ens vara saker jag vet kommer att inträffa. Målet kan ligga dagar, veckor eller till och med år framåt i tiden.

Tankarna ger en sorts vaken berusningskänsla. Många av tankarna är förknippade med saker som jag själv kan eller ska få att hända på ett eller annat sätt. Ibland är det bara en möjlighet som jag kanske inte kommer att utnyttja. Den finns där som ett alternativ till något annat. En reservväg.

Än så länge är det för vagt för att jag ska kunna precisera det mer än så här.

den 30 juli 2003

   Allt är ett.

Världen är en helhet. Livet är en helhet. Om jag har ett dåligt jobb blir livet jobbigt, även om resten är bra. Om jag har ett dåligt privatliv är livet jobbigt, även om jobbet är bra. Om en del av familjen inte fungerar som den borde, fungerar inte familjen bra. Om någon del av ett företag fungerar dåligt, fungerar inte företaget bra.

Det är sant att en kedja inte är starkare än sin svagaste länk. Den kan inte heller bli starkare än sin starkaste länk. Livet är som en stor kedja där alla delar hänger ihop. Genom att ständigt förstärka de svagaste länkarna får man en starkare kedja.

den 20 juli 2003

   En av hemligheterna med stora upptäckter är att förstå betydelsen av det man har.

En ung biokemiforskare skulle utföra en procedur vars syfte var att förstöra DNA. Hon blev förargad för proceduren misslyckades varje gång. I stället för färre DNA slutade proceduren hela tiden med att hon hade mer DNA än vad hon började med. Hon försökte gång på gång och varje gång blev resultatet det samma. Hennes kollegor försökte också hjälpa henne, men inte ens med deras hjälp kunde hon lösa problemet.

Några år senare lyckades en forskare i ett annat laboratorium utveckla en metod för att skapa DNA och han fick senare Nobelpriset för det.

Biokemiforskaren och hennes kollegor frågar sig fortfarande varför de inte förstod vad som egentligen hände när hennes projekt hela tiden misslyckades.

Exemplet ovan kommer från In the minds eye av Thomas G. West. Han vill med det illustrera hur vi ibland har en förmåga att se en gåva som ett problem och han drar en parallell till kreativitet. Även om det vi får inte är det vi har sökt kan det vara något vi har nytta av.

Människor med dyslexi och andra inlärningssvårigheter kanske inte kan göra saker på samma sätt som människor som inte har dessa problem, men för att hantera sina problem hittar de andra vägar. Dessa vägar kan ha fördelar som vi inte ser så länge som vi använder det konventionella sättet att göra samma sak.

Historien är full av exempel på detta. Bland annat inom idrotten. Se på höjdhopp till exempel. Hur många gånger under höjdhoppningens historia har sättet att hoppa förändrats? Hur bemöttes Jan Boklövs backhoppningsteknik i början och vem vann till sist? Jag minns diskussionerna när några längdskidåkare började åka skidor på samma sätt som man åker skridskor. Det gick mycket fortare än med vanlig teknik och ansågs av många vara fusk. Var det inte Gunde som någon gång på skoj tog fram en lång stav som han sköt ifrån med med hjälp av båda händerna? Det var visserligen inte tillåtet att använda den i tävlingar, men det är ett bra exempel på kreativitet.

Ett annat bra exempel på hur höjdhoppning skulle kunna vidareutvecklas fick jag av en norrman som åtminstone tidigare arbetade för Ernst & Young. Tyvärr minns jag inte hans namn, men han tyckte att den teknik en del cirkusakrobater använder borde kunna användas för höjdhoppning. De tar sats, sätter händerna i marken, slår runt och landar på fötterna och fortsätter så tills de slutligen gör en kraftig "sprätt" med hela kroppen och far högt upp i luften för att slutligen landa på fötterna igen. De är ibland uppe på så höga höjder som tre meter i sina hopp. Hur skulle folk reagera om någon började med den tekniken?

Vi är ofta så fixerade vid hur saker brukar göras att vi blockerar tankar på att göra det annorlunda. Det är ett av de stora hindren för kreativitet.

den 18 juli 2003

   Placebo.

I dag var vi på stranden. Johanna tog sina första riktiga steg.

Man kan lura barn att lära sig gå utan fysiskt stöd när de har balansen men fortfarande saknar självförtroendet. Det går bra att blåsa upp plastpåsar och knyta ihop dem och sätta en i varje hand på barnet. Då känns det som om de har något att hålla sig i trots att det inte går att stödja sig på dem.

Det behöver inte vara plastpåsar. Det viktiga är att det inte är för tunga saker. Annika och Marcelo fick Johanna att gå genom att räcka henne ena änden av ett skärp. När hon tog det lät de skärpet slacka och då gick hon från Marcelo till Annika. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för henne.

den 1 juli 2003

   I Fast Company finns det en lista med 7 vanor som kännetecknar spektakulärt misslyckade företagsledare. Företag som Enron, Tyco, Arthur Andersen och WorldCom nämns bland exemplen. Här är en kort sammanfattning av listan:

1. De ser sig själva och sina företag som dominanter i sin omgivning. De glömmer bort en viktig sak, nämligen att de lever i en föränderlig värld som de inte kan styra över som de vill.

2. De identifierar sig så fullständigt med sitt företag att det inte finns någon tydlig gräns mellan deras personliga intressen och företagets. De gör det i så hög grad att de ser företaget som sitt privata imperium. De tenderar att ta risker som de är beredda att ta personligen, men som ägarna till företagen inte är beredda att ta. Ibland går det så långt att de använder företagets tillgångar som om det vore deras egna.

3. De tror att de har alla svar. De är beredda att fatta snabba beslut utan att överväga dess konsekvenser. Deras instinkt är att inte tillåta osäkerhet ens när osäkerhet är motiverad.

4. De gör sig skoningslöst av med alla som inte står bakom dem till 100 procent. När de har gjort det finns det ingen som ser och kan påpeka när problem dyker upp.

5. De är fulländade språkrör besatta av företagets profil. De tar varje tillfälle att synas i media och tenderar att nöja sig med att det ser ut som om de gör saker snarare än att de faktiskt gör det. Vissa kan inte längre skilja mellan ett möte där de gör ett bra framträdande och ett där något blir gjort.

6. De underskattar hinder. De blir så besatta av sin vision om vad de vill uppnå att de förbiser eller underskattar svårigheten att faktiskt nå dit.

7. De litar envist på att det som har fungerat för dem tidigare alltid kommer att fungera. De ser inte den föränderliga marknaden och kan envisas med att försöka sälja en produkt som inte längre har någon marknad.

7 Habits of Spectacularly Unsuccessful Executives

den 26 juni 2003

   Att skriva förbättrar minnet.

Sedan jag började skriva, inte bara här, utan på alla möjliga ställen, har jag börjat komma ihåg saker. Både sådant som hände ganska nyligen och sådant som hände för länge sedan.

Tidigare var mitt minne lite som om jag föddes i går. Visst kom jag ihåg en hel del saker, men inte på långa vägar så mycket som nu. Jag har blivit bättre på att minnas vad andra har sagt och vilka ord de har använt också. Nu kan jag ofta återge samtal ganska väl när jag skriver. Förr mindes jag bara i stora drag vad ett samtal hade handlat om. Jag mindes dem mer med hjälp av känslor. Jag kunde säga vad jag eller någon annan inte kunde ha sagt vid samtalet, baserat på vilka känslor jag fick. Det var heller inget problem att beskriva vilka känslor samtalet framkallade.

Över huvud taget minns jag fler detaljer. Saker syns tydligare. Det verkar inte spela så stor roll vad jag skriver så länge som det inte är upprabbling av fakta eller beskrivning av saker som jag kan utantill. Minnet blir bättre ändå. Det behöver förmodligen vara saker som jag behöver tänka efter för att komma på.

Eftersom jag inte har gjort något längre skrivuppehåll kan jag inte säga om minnet förblir bra om jag slutar skriva eller om det försämras långsamt eller snabbt. Jag tror att det skulle bli långamt sämre. Jag sätter högre värde på mina tankar nu och förstår att även strunttankar kan vara en del av något större och mer intressant. Ungefär som enmansbrainstorming. När jag har skrivit något kan nya minnen med anknytning till det jag har skrivit komma i en ström en tid efteråt.

Som barn tycker jag att jag ofta blev föreslagen att skriva dagbok. Det gjorde jag naturligtvis aldrig. Jag kunde knappt skriva förrän långt efter att jag hade slutat skolan. Det är synd att dagbok har en så tråkig klang. Dagbok är för mig en bok som man skriver vad som har hänt under dagen i. Gärna med klockslag. Jag förstår inte varifrån jag har fått den konstiga bilden. Om jag hade kunnat skriva när jag var mindre hade det kanske gått att få mig att skriva något dagboksliknande om det presenterades på ett annat sätt. Å andra sidan kanske jag inte var mogen för det då oavsett hur det hade paketerats.

Det är skönt att kunna konstatera att jag i alla fall lägger mig till med en del nya vanor. Det kanske betyder att jag också lägger av med en del gamla.

den 13 juni 2003

   Jag fick brev från damen bakom rabarberrabarber (jag skriver inte ut hennes namn eftersom hon inte gör det på sin sida).

Hennes snabbläsningslärare hade sagt att när man väl börjar med snabbläsning måste man alltid använda det. Det håller jag inte med om. Jag tror att snabbläsningen kommer att gå långsammare om man läser på traditionellt sätt väldigt mycket och det är alltid bra att öva snabbläsningen. Däremot tycker jag inte att det skadar att använda traditionell läsning emellanåt.

Det är nog lite som att springa. Bara för att man kan det behöver man inte göra det jämt. Vissa saker är dessutom svåra att läsa med snabbläsning. Rimmande dikter och verser till exempel. Jag har än så länge inte lyckats läsa verserna i Alice i Underlandet med snabbläsning. När jag försöker tappar jag sammanhanget helt för de är avsedda att läsa med en viss rytm och det är svårt att snabbläsa dem med rätt rytm.

När man börjar öva snabbläsning kan det kanske vara bra att inte läsa för mycket på vanligt sätt för det är lätt att falla in i gamla vanor då. Använd guiden även vid traditionell läsning. Då går det fortare.

Nu när snabbläsningen går automatiskt för mig känns det ofta avigt att läsa på annat sätt. Teknikerna för snabbläsning kan man använda även vid långsam läsning. Kanske var det så läraren menade.

den 12 juni 2003

   Albert Einstein har sagt:

Jag läste citatet i Powerhunch!. Fritt översatt betyder det att ett problem inte kan lösas av samma medvetande som skapade det. För att lösa problem kan man antingen be någon annan om hjälp eller använda ett annat medvetandetillstånd än det man befann sig i när problemet uppstod.

Einstein sägs ofta ha använt sitt undermedvetna och intuitionen till att lösa medvetna problem. Det rekommenderar både Gail Ferguson (Cracking the intuition code) och Marcia Emery också.

Jag använder ibland ett annat sätt. Jag vet inte om det hjälper till att växla mellan olika medvetanden, men det fungerar i alla fall. Fast i och med att jag går från att se problemet som mitt eget, till att se det som någon annans kanske det är olika medvetanden i alla fall. Det beror nog lite på hur man ser på medvetande.

den 3 juni 2003

   Mina telefoner har en funktion som de kallar "magiskt ord". Det är ett ord som telefonen hela tiden "lyssnar" efter. När den hör det magiska ordet aktiveras röststyrningsfunktionen i telefonen.

Människor har också magiska ord. Om någon exempelvis säger mitt namn aktiveras min röststyrningsfunktion. Även om jag inte aktivt uppfattar vad personer i närheten talar om, reagerar jag direkt när jag hör mitt namn. Öronen tar alltså emot alla ljud som finns runtomkring, men hjärnan filtrerar bort det den tror att jag inte behöver veta och lägger det på något ställe i mitt undermedvetna. Ofta aktiveras hela den senast sagda meningen i samma stund som jag hör det magiska ordet.

Det är inte bara mitt namn som fungerar som magiskt ord. Alla ord som på något sätt är av intresse aktiverar mitt medvetande. Det kan vara något så enkelt som att något av barnen, som jag egentligen inte lyssnar aktivt på, säger något fel. Då rättar jag dem blixtsnabbt utan att tänka på det.

Likadant fungerar det med ögonen. Allt de ser lagras men bara det som behövs för den pågående aktiviteten görs medvetet. Det är därför vi kan bläddra på måfå i en bok och läsa bara de saker som ögonen fastnar vid och ändå få ut ganska mycket information. Ögonen och hjärnan tar hand om det om vi bara låter dem. Vi får ut mer på detta sätt om vi först gör klart för oss vad vi vill ha ut av boken. Det är bland annat på detta photoreading bygger.

Människokroppen är fantastisk. Det är synd att vi är så dåliga på att dra nytta av den och att det inte finns någon komplett manual.

   I går satt jag i ett projektmöte och diskuterade hur en stor finansiell aktör skulle anpassa sig för ett eventuellt medlemskap i EMU och hantering av euro. Det skulle kosta en oerhörd massa pengar och skillnaden blir att alla system räknar i en valuta som är värd ungefär 8 kronor per styck och heter euro.

Jag läste ut Powerhunch! i går. I sista kapitlet skriver Marcia Emery att man ska använda sin intuition till att försöka se saker i ett större sammanhang i dess rätta proportioner. Har det vi gör en plats i ett större sammanhang? Annars ska vi kanske inte göra det. När jag satt i mötet i går hade jag väldigt svårt att se den verkliga nyttan med det vi gjorde. Kanske skulle jag se det i ett ännu större sammanhang för att få det att verka vettigt.

I sista kapitlet står det också att Einstein har sagt ungefär att intuition är en gåva och logik är en bra betjänt, men att vårt samhälle hedrar betjänten och struntar i gåvan. Det är nog sant. Sant är det också att jag tänker mycket mer på intuition efter att ha läst om det.

Powerhunch! och Cracking the intuition code är två väldigt olika böcker om intuition. Medan Gail Ferguson försöker att beskriva intuition som något logiskt radar Marcia Emery upp exempel på hur intuition kan användas på olika sätt utan att så mycket bry sig om det bakomliggande. Det var nog bra att jag läste Cracking the intuition code först eftersom min intuition har varit så djupt begravd under logik. Powerhunch! är dock också mycket läsvärd.

den 1 juni 2003

   I morse vaknade jag med en komplett husplan i huvudet. Jag vet inte varför för jag har inte planerat att bygga något hus.

Jag kladdade ner den på ett papper för att inte glömma bort den om jag någon gång behöver den. Den har flera lösningar som jag är lite stolt över därför att jag tycker att de är ganska smarta. Det är inte ett vackert hus, men det vore nog ganska trevligt att bo i.

Huset har ett plan utan källare och det är ungefär 20 meter långt och 10 meter brett. Utmed ena långsidan (södersidan) ligger arbetsrum, vardagsrum och "bibliotek" (ett rum för lugn och ro). Utmed andra långsidan ligger fyra sovrum, kök och två badrum samt ingångshall.

De två "avdelningarna" (dag- och natt-) är åtskilda av en korridor som går tvärs igenom hela huset, på längden, med en dörr i varje ände (bra för snabbvädring). En finess med korridoren, är att det blir en extra ljudisolering från "dagsidan" där de mer ljudliga aktiviteterna äger rum.

Köket och ena badummet ligger på var sin sida av ingångshallen mitt i huset på baksidan. Det blir nära från alla sovrum och vardagsrum. Det andra badrummet ligger i ena änden av huset.

Husets tak är rakt men lutar med den lägre änden i nattsidan och den högre i dagsidan. Utmed dagsidan kommer det att vara fönster från golv till tak. Det blir alltså väldigt ljust och varmt där av solen. På nattsidan är det ett fönster av normalstorlek i varje rum. Eftersom det är åt norr blir det jämförelsevis svalt och mörkt där på sommaren. Takhöjden i vardagsrum, bibliotek och arbetsrum är mellan 2,5 och 4 meter. Golven är genomgående slipad och lackad furu.

Från vardagsrummet är det stora öppningsbara glasdörrar mot trädgården och en stor öppning mot hallen. Det är också stora öppningar med skjutdörrar mellan vardagsrum och bibliotek och arbetsrum så att det går att öppna och få det som ett stort rum som är 20 meter långt och 5 meter brett.

På baksidan av huset, nattsidan, är det tall- eller ekskog och huset står i en svag sluttning med utsikt över ängar eller åkrar. Huset ligger ganska avsides utan stora vägar i närheten.

Framväggen på huset vara välvd för att ge det en trevlig form, ungefär som ett öga som tittar mot solen med skogen som "ögonbryn".

Emmy sa något i dag som gav mig en idé till för huset. Hon sa att hon inte tycker om "stjärnhuset" i äpplen. Då kom jag på att man skulle kunna sätta stora fönster i taket på vardagsrummet och kalla det för just stjärnhuset.

Eftersom jag läser Powerhunch! har jag funderat mycket över varför jag fick denna "uppenbarelse". Om jag skulle gå efter boken kanske det är min intuition som säger någonting. Om den i så fall menar att jag faktiskt skulle bygga ett eget hus vet jag inte.

Det är ett väldigt härligt hus som jag säkert hade trivts bra i. Jag gillar konceptet med en natt- och en dagsida.

den 27 maj 2003

   Det är möjligt att förändra sig själv genom att förändra sitt språk. Det skriver Marcia Emery i Powerhunch!.

Hur vi uttrycker oss och uttryck vi använder ofta säger en del om vår inställning till oss själva och livet. En person som ofta använder uttryck som "jag har antagligen fel, men jag tycker att ...." är osäker på sig själv. Genom att byta ut det uttrycket mot ett annat, som bättre speglar hur han/hon vill vara, kan han/hon förändra sig själv. Att i stället säga "jag tycker att ..." ger ett intryck av gott självförtroende och leder med tiden också till bättre självförtroende.

Genom att fundera över hur vi uttrycker oss kan vi lära oss mycket om oss själva och, om vi vill, ändra på saker vi tycker är mindre bra.

Inte just detta, men en del andra av teknikerna i boken påminner om NLP (neurolingvistisk programmering). Det står en del om drömmar och hur de kan användas för att få svar på svåra frågor eller lösa problem. Det står också en hel del om kreativitet och hur associationsmetoden kan användas för att få svar på frågor.

Associationsmetoden kan också användas för att främja kreativitet. Kortfattat går det till så att man tänker på ett problem eller något man vill ha kreativa idéer kring. Därefter försätter man sig i ett avslappnad tillstånd samtidigt som man fokuserar på exempelvis en punkt eller ett mönster i närheten. När det sedan dyker upp en bild, ett ord eller något liknande, associerar man det till andra ord eller bilder. Något av dessa kommer att visa sig innehålla vad man är ute efter. Som sagt, kortfattat.

Att använda drömmar som problemlösare eller för kreativitet kan gå till på liknande sätt. Först formulerar man problemet som en fråga: "vad ska jag göra för att lösa problem x?". Sedan går man och lägger sig. När man vaknar börjar man med att dra sig till minnes vad man har drömt. Helst innan man öppnar ögonen. När drömmen börjar komma fram ska man gå igenom den gång på gång och försöka minnas så många detaljer som möjligt. Först när den inte blir mer detaljerad är det dags att öppna ögonen och skriva ner den (eller spela in den).

Sedan är det dags att tolka drömmen. Egentligen är det den som har haft drömmen som bäst kan tolka den. Det gäller att förstå vilket symbolspråk man har om man vill kunna tolka en dröm. Det finns generella saker, men mycket är helt individuellt.

Någon gång ska jag nog läsa en bok om drömmar.

den 14 maj 2003

   Osannolikt sannolikt.

I morse läste jag vidare i Powerhunch!. Det stod att man ska vända sig till naturen, böcker, tidningar, allt möjligt i sin omgivning, för att få svar på svåra frågor eller hjälp med svåra beslut. Man ska ställa frågan till sig själv och därefter öppna till exempel en bok eller en tidning och se vilka svar man får utan att egentligen leta. Jag tänkte att jag ville skriva om det, men kom inte på något att skriva.

---

Ibland när jag inte har något annat för mig brukar jag fundera över vad det har blivit av gamla skolkamrater och andra som jag inte har träffat på många år. Det har hänt att jag gjort en namnsökning i Google. Det blir träff ibland. Oftast blir det inte det.

För några veckor sedan kom jag att tänka på en skolkamrat som jag inte har sett på väldigt många år. Annars brukar jag springa på en del av dem emellanåt. Den här skolkamraten hade jag ingen aning om vad det hade blivit av.

---

På vägen hem från jobbet i dag satt jag och dagdrömde. Jag minns inte om vad. Ofta dras ögonen till olika texter i bussen eller tunnelbanan. Reklamskyltar, tidningar, böcker. Jag ströläser här och där. Ofta helt omedvetet. Precis innan jag klev av bussen i dag föll ögonen på en liten annons i en tidning som någon läste två eller tre stolsrader framför mig. Längst ner i annonsen stod det ett namn och ett telefonnummer. Ovanför det stod det en webbadress med stora bokstäver. Namnet tillhörde med största sannolikhet den gamla skolkamraten. Jag vet ingen annan som heter så och telefonnumret var typiskt för den plats där jag växte upp.

Ett fantastiskt sammanträffande kan man tycka. Både att jag eventuellt fick ett svar på min fråga om klasskamraten och att det dessutom blev något att skriva här som dessutom anknöt till det ämne jag ville skriva om.

Jag kom just att tänka på ett annat liknande "sammanträffande". För väldigt många år sedan var jag och två kamrater ute och cyklade runt Gotland under en dryg vecka. Vi stannade ofta och läste kartan för att hitta de bästa vägarna. Det var lite bökigt att hela tiden ta fram och lägga undan kartan.

När vi kom hem kom jag på att man borde tillverka någon sorts kartbladshållare att fästa på styret. Jag tillverkade en sådan. Då tyckte jag att det var en bra idé och funderade på att låta tillverka karthållare för cykelstyren och sälja dem. Om de skulle säljas behövdes det ett produktnamn. Jag öppnade en ordlista för att se om det fanns några lämpliga namn för en karthållare. Det första ord mina ögon föll på var "ciceron". Ciceron betyder vägvisare, förare.

Jag minns att det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag när jag insåg hur liten sannolikheten var att man först av allt ser ett så passande namn bland så många ord.

Marcia Emery rekommenderar att man skriver ner alla kontakter med sin intuition.

den 13 maj 2003

   Marcia Emery skriver i Powerhunch! att vi kan nå vår intuition genom att anropa den och be om hjälp. Ungefär samma sak står det i Cracking the intuition code.

Jag ställer frågor till mig själv ibland när jag behöver komma ihåg något eller om jag vill lösa ett problem. Beronde på vad det gäller kan det ta olika lång tid innan svaret kommer och svaret kan komma lite när som helst i helt fel sammanhang. Ofta händer det när jag sitter i möten att lösningen på problem dyker upp.

Av det lilla jag har hunnit läsa i Powerhunch! finns det än så länge ingenting som motsäger det jag tror om intuition, att det är hjärnans mestadels omedvetna bearbetning och analys av vår samlade kunskap och information. Inget hokus pokus alltså. Att anropa den på samma sätt som ett minne verkar därför inte heller orimligt. Jag är inte ens säker på att jag ser en stor skillnad mellan det vi kallar intuition/superlogik och återkallning av minnen eller undermedveten problemlösning. För min del kan det lika gärna vara olika tillämpningar av samma process. Likheterna mellan intuition och image streaming, som beskrivs i The Einstein factor, är också stora.

Även exemplen på hur intuition har använts och hur image streaming har använts påminner om varandra. I The Einstein factor beskrivs hur en man med hjälp av image streaming fick veta att något var fel med hans frus bil. Han hindrade henne från att använda den och kunde konstatera att ett däck var svårt skadat och på väg att explodera. I Powerhunch! tog en kvinna sin bil till en verkstad på grund av en obehagskänsla. Det visade sig att någon hade mixtrat med motorn så att den hade kunnat börja brinna.

den 12 maj 2003

   Om man läser en bok om ett ämne lär man sig i bästa fall något. Om man läser en annan bok inom samma ämne lär man sig ofta mycket mer. Mer än dubbelt så mycket. Den andra boken har ofta en annan infallsvinkel än den första. Det ger dels nya perspektiv och dels bekräftar det saker man tror att man har lärt sig i den första boken. Dessutom ser man om det finns några motsägelsefulla uppgifter i böckerna. Det är särskilt vanligt inom områden som inte är helt utforskade.

Jag läser ofta böcker två och två (eller fler). Två böcker om kroppsspråk, två böcker om intuition, två böcker om minnet, flera böcker om snabbläsning, flera böcker om mindmapping, flera böcker om överlevnad, flera böcker om Aspergers syndrom, flera böcker om kunskapshantering, och så vidare.

Efter att ha läst en bok tycker jag vanligtvis att jag kan väldigt lite eller ingenting alls. Det är svårt att veta vad av det jag har läst som är verklig kunskap och vad som bara är sådant som hjärnan har kokat ihop av minnen och annat. Efter att ha läst en bok till brukar mycket klarna. Det som eventuellt är gemensamt i båda böckerna brukar vara kärnan i ämnet. Om jag inte hittar någon kärna efter två böcker kan jag läsa ytterligare en. Hittills har det inte hänt att jag inte har hittat en kärna efter att ha läst tre böcker om samma område. Ofta blir ytterligare böcker bara en repetition av sådant jag redan har läst.

Böckerna behöver inte läsas direkt efter varandra. Jag väljer ofta vilken bok jag ska läsa genom att titta på hyllan med olästa böcker och ta den som just då känns mest spännande. Jag tror inte att man vinner något på att tvinga sig igenom flera böcker inom samma område direkt efter varandra om det inte känns rätt. Dessutom kan det nog vara bra att få lite perspektiv på en bok innan man läser nästa bok om samma sak.

Det är inte något unikt i mitt sätt att välja och läsa böcker. En del av det beskrivs i The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele och i flera mindmappingböcker har jag läst att man rekommenderar läsning av flera böcker inom samma område parallellt med att man ritar mindmaps av innehållet i dem.

Just nu behöver jag bland annat läsa en till bok om dyslexi för att få ordning på det jag läste i The gift of dyslexia av Ronald D. Davis.

   I morse började jag läsa Powerhunch! Living an intuitive life av Marcia Emery.

Precis som Gail Ferguson (i Cracking the intuition code) hävdar Marcia Emery att intuition är något alla människor är begåvade med, men som de flesta behöver arbeta lite med för att kunna använda medvetet. Som exempel på "vardagsintuition" nämner hon känslan man kan få i samband med anställningsintervjuer, att det känns helt rätt att ta ett erbjudet jobb eller att det är något odefinierbart som inte stämmer. Det är intuitionen som säger något till oss.

Hon skriver att människor har olika sätt att känna intuition. En del "ser" sin intuition, andra "hör" eller "känner" den. Ytterligare andra kan "smaka" den eller upplever den på andra sätt.

Djur har intuition och använder den hela tiden. Det står inte så, men det kanske är det som kallas instinkt. Jag har hört att hundar kan känna på lukten vilken sinnesstämning i människa befinner sig i. Är man arg känner de det på lukten. Är det så är det kanske inte otänkbart att även människor skulle kunna känna på lukten hur andra människor mår. Kanske sänder vi ut signaler på andra sätt också utan att vi vet om det. Kroppen kan vara som en radiostation som är igång dygnet runt och som vissa människor har lärt sig att medvetet ta emot och förstå.

Kvinnor anses ofta vara mer intuitiva än män. Mina fördomar säger mig att män ofta anses vara mer logiska än kvinnor. Kan det finnas ett motsatsförhållande mellan logik och intuition? Logik är "läran om klart och följdriktigt tänkande". Intuition är "förmåga till omedelbar uppfattning eller bedömning utan medveten tillgång till alla fakta". (Båda definitionerna enligt Norstedts svenska ordbok och uppslagsbok.) I mina öron låter det lite som om det kan vara två sätt att nå samma resultat. Antingen låter vi hjärnan arbeta utan vår medvetna inblandning eller också resonerar vi oss medvetet fram till en slutsats.

Enligt Gail Ferguson började människan förlora sin medvetna intuitiva förmåga i samband med att logiskt tänkande blev på modet för ett par tusen år sedan. Så kanske det är.

den 10 maj 2003

   Två personer vars texter jag gärna läser skrev om ett personlighetstest. Liksom Jonas Söderström brukar jag sällan göra sådana, men när både han och Peter Löfgren skrev om dem kunde jag inte låta bli.

Det är BBC som har ett test som ska visa vilken typ av tänkare jag är. Enligt testet är jag en "intrapersonal thinker". Karaktäristiskt för dessa är att:

* De tillbringar mycket tid med att tänka om och försöka förstå sig själva.
* De funderar över sina tankar och sinnesstämningar och arbetar för att förbättra dem.
* De förstår hur deras beteende påverkar deras relationer med andra.

Ett annat drag "intrapersonliga tänkare" (vad heter det egentligen?) har, är att de försöker att förbättra alla sidor hos sig själva, så som Leonardo da Vinci gjorde.

Jag kan nog inte avgöra hur pass bra ovanstående stämmer in på mig. Jag tror att alla människor har möjlighet att bli bra på det mesta, det vill säga att det inte huvudsakligen handlar om gener. Kanske är det ett drag som passar med beskrivningen ovan. För några år sedan hade jag säkerligen inte blivit placerad i det här facket. Några år framöver kanske jag inte gör det heller. Människor förändras mycket under sina liv på vissa sätt och förblir oförändrade på andra.

Kända personer med dessa drag är Freud, Gandhi och Grahame Greene. Yrken de föreslår för en person med dessa egenskaper är psykolog, lärare, pilot, barnvårdare, upptäcktsresande och dramapedagog.

Att jag gjorde testet visar vilken kraft det ligger i att två personer, vars ord jag värdesätter, skriver om samma sak.

den 23 april 2003

   Ansikten har proportioner som egentligen är ganska lätta att komma ihåg.

På ett ansikte sett framifrån sitter ögonlinjen mitt emellan toppen av huvudet och hakan, i höjdled. Det är lika långt mellan ögonen som ett öga är brett. En lodrät linje från ena inre ögonvrån träffar näsvingen på den sidan av ansiktet. En lodrät linje från mitten av ögat träffar mungipan på den sidan av ansiktet.

På ett ansikte sett från sidan träffar ögonlinjen örats övre kant. Örats nedre kant träffar mellan överläppen och nederdelen av näsan. Det är lika långt mellan toppen av huvudet och nedre delen av örat som mellan bakre delen av örat och ögonvrån. Detta avstånd är också lika stort som mellan ögonlinjen och hakan.

För mig, som är mer analytisk än konstnärlig, är det skönt att ha dessa riktilinjer att luta sig mot. De beskrivs i Drawing on the right side of the brain. Det finns motsvarande riktlinjer för 3/4-profil också.

den 14 april 2003

   Illusioner.

Att rita är konsten att avbilda saker så som vi ser dem, inte så som de ser ut. Att lära sig rita är att lära sig konsten att bortse från vad vi vet och ägna oss åt illusioner i stället. På en bild kan det vara helt naturligt att människor är större än hus och att hus inte har några räta vinklar.

Att bortse från vad vi vet kan nog vara användbart i andra sammanhang också. Jag tror att det ofta är saker vi vet som gör att vi har svårt att se saker ur andra perspektiv, när de skiljer sig mycket från vårt eget. Genom att acceptera att vår uppfattning av saker inte behöver vara sanningen, eller den enda sanningen, kanske vi får möjlighet att se nya saker. Även kreativiteten borde gynnas av detta.

Om någon frågade mig nu om jag kan rita skulle jag vara frestad att svara ja. Ändå har jag inte hållit i en penna sedan jag började läsa Drawing on the right side of the brain. Så skicklig är Betty Edwards på att övertyga mig om att alla kan rita. Hon har uppenbarligen lyckats höja mitt självförtroende några snäpp över min förmodade förmåga.

den 13 april 2003

   Vårstädning.

Jag har börjat städa i mitt liv. Det är inte fråga om någonting dramatiskt. Vad jag gör är att jag försöker att sluta göra saker som inte är värda ansträngningen. Det mesta är småsaker.

När jag såg att jag har läst ungefär 30 böcker under förra året satte jag omedvetet upp som mål att läsa 40 böcker i år. Fråga mig inte varför, men det är kanske så jag fungerar. När jag blev medveten om att jag hade det som mål, och att jag faktiskt tänkte på det ibland, bestämde jag mig för att inte försöka läsa 40 böcker i år. Blir det 40 böcker ändå så är det inte någonting jag har försökt att göra för dess egen skull, utan för att det var så många böcker jag hann med. Blir det 20 böcker behöver jag inte ha dåligt samvete för det heller.

En annan sak som jag har slutat göra räknar jag med kommer att ge mig åtminstone 10 timmar i veckan att göra någonting annat med. Det är mycket tid och jag är glad att jag bestämde mig för det. Det var ett svårt beslut eftersom det inte bara berörde mig, men ganska lätt att genomföra.

De saker jag "jagar", är de som begränsar mina tankar. Sådana saker som får mig att tänka mycket på dem utan att det förbättrar min livskvalitet.

den 10 april 2003

   Drawing on the right side of the brain tillhör kategorin "fantastiska böcker".

Fantastiska böcker kan vara böcker som omvandlar något som av många uppfattas som en "gåva" till en teknik som i stort sett vem som helst kan lära sig. I Drawing on the right side of the brain går Betty Edwards igenom, steg för steg, hur vem som helst kan lära sig att rita och det är verkligen en teknik.

Många av oss människor är väldigt duktiga på att se saker i tre dimensioner, i mängder av färger och nyanser och med skuggor. Ironiskt nog försvårar det för oss att rita av dem. En avbildning på papper är tvådimensionell och tillåter inte att vi avbildar saker exakt som de ser ut i en tredimensionell värld. Vi är tvungna att reducera dem till två dimensioner i de färger vi har till förfogande. Det är denna konvertering vi har svårt för att hantera. Vårt logiska sinne, det som kallas vänster hjärnhalva, hindrar oss från att bara rita av det vi ser.

Genom att i stället för saker se exempelvis ytor, kanter och silhuetter, kan vi inaktivera vänster hjärnhalva och rita vad vi ser. När det är klart kommer det ändå att se ut som föremålet vi ritar av. Det ser ögonen och hjärnan till. I stället för att rita en stol kan vi rita av de tomma områden som omger stolen. De har inga namn och de är inte något som vänster hjärnhalva kan arbeta med. Därför tvingar vi vänster hjärnhalva att sluta arbeta när vi väljer att rita av dem.

Det är synd att boken inte finns på svenska längre. Den hade varit en perfekt present att ge bort. För den som inte räds läsning på engelska är originalet en mycket bra gåva. Den är skriven med ett språk som är lätt att förstå och innehåller massor av bilder som illustrerar det som lärs ut.

Jag har inte gjort övningarna på riktigt, men genom att läsa dem har jag lärt mig att tänka på rätt sätt. Så småningom hoppas jag kunna sätta mig i lugn och ro någonstans och prova teknikerna i boken.

Jag har funderat mycket över hur tekniken att inaktivera vänster hjärnhalva kan användas i andra sammanhang. Kanske kommer jag på något bra framöver.

den 7 april 2003

   "Pure contour drawing".

Att kunna rita och måla på rätt sätt handlar bland annat om att se på "rätt sätt" och för att se på rätt sätt behöver man använda rätt del av hjärnan. Vänster hjärnhalva anses vara logisk och tar hand om vår verbala förmåga. Höger hjärnhalva är konstnärlig och intuitiv. Ett sätt att stänga av vänster hjärnhalva är att hitta på saker som den tycker är tråkiga eller långt under dess förmåga. Det kan man göra genom följande övning.

Ta ett papper och en penna. Stäng ena handen (den du inte ritar med) så mycket att du fortfarande ser handflatan, men så att den är så skrynklig som möjligt. Håll den stilla. Rita alla streck du kan se i handen under fem minuter (ställ en klocka så att du slipper bevaka tiden och därmed aktivera vänster hjärnhalva).

Varenda litet streck ska vara med, men du får inte titta på pappret medan du ritar. Det är viktigt att du inte tittar på pappret alls innan de fem minuterna är över. Titta på handen och rita samtidigt de streck du ser, en millimeter i taget.

Det kommer inte att gå att se att det är din handflata du har ritat och det är inte heller syftet med övningen. Det är att stänga av vänster hjärnhalva och aktivera höger hjärnhalva. Lägg märke till hur det känns när du ritar på det här sättet. Målet är att kunna aktivera den känslan med viljan.

Vänster hjärnhalva har färdiga "symboler" för det mesta. En för ögon, en för öron, en för händer, en för stolar och så vidare. När vi som inte kan rita ritar, är det vänster hjärnhalva som producerar de färdiga symbolerna för det vi ska rita. Vår konstnärliga sida blir aldrig inblandad. Det är därför de flesta saker vi ritar ser ungefär likadana ut. Ritar vi ansikten ser de ungefär likadana ut varje gång. Symbolerna vi använder är de vi lärde oss som barn i nioårsåldern.

Detta är ytterligare exempel på innehållet i Drawing on the right side of the brain. Bitvis finns det likheter mellan teckning och både läsning och flow. Likheter med flow på det sättet att man, när man mer eller mindre uteslutande använder höger hjärnhalva, tappar begrepp om tid och rum och "jaget". Likheter med läsning därför att man slutar att utvecklas både som läsare och "konstnär" när man är omkring nio år. Detta tror jag har att göra med att det är i den åldern man ställs inför krav som gör att vänster hjärnhalva får en viktigare uppgift och höger motsvarande minskad betydelse. Kanske är det även då som vi (de flesta) slutar att utveckla förmågan att använda vår intuition (superlogik).

den 3 april 2003

   En tredjedel av livet.

Med lite tur sover vi en tredjedel av våra liv. Den senaste tiden har jag funderat mycket över hur jag sover. Jag har alltid varit en sådan som kan sova på vilken sten som helst och mina sängar har varit stenhårda.

I söndags gick jag förbi Atlantis och mest på skoj gick jag in och tittade. Ganska snabbt kom en man fram och frågade om jag ville ha hjälp. Jag frågade om de hade Hästenssängar, för dem har jag sett reklam för över hela stan. Han sa att de säljer Hästens men berättade också att det finns andra sängar som är bra. Han sa att Hästens har blivit omsprungna av andra tillverkare när det gäller både teknik och pris. Hästens är inte längre bäst men deras sängar är bland de dyraste och de höjer priserna två gånger om året utan någon särskild anledning.

Jag frågade vad han rekommenderade i stället. Jensen var ett märke han rekommenderade och han frågade om jag ville provligga en av deras sängar. När jag lade mig ner på sängen sjönk jag liksom ner en bit i den. Inte så att jag blev som uppslukad av den, som man kan bli i en del sämre sängar, utan bara så att jag låg och "flöt" på den. Han berättade att Jensen har progressiv fjädring i sina sängar. Det betyder att de fjädrar emot mer ju hårdare man belastar dem.

Sedan dess har jag dels drömt om den sängen varje natt, och dels tänkt ännu mer på hur jag sover. Det är säkert därför jag har förstått att jag sover väldigt illa. Ligger jag på rygg hamnar svanken i luften och när jag ligger på sidan hamnar den mesta tyngden på ena axeln och höften. Jag ligger och vrider mig mycket hela nätterna och vaknar vid varje tillfälle. Antagligen överdriver jag hur dåligt jag tror att jag sover nu, men det är nog ganska illa i alla fall.

En dag i veckan gjorde jag ett återbesök på Atlantis. Då fick jag ligga på olika sängar på en särskild madrass som mäter trycket på olika delar av kroppen och visar det med färger på en datorskärm. Bilderna bekräftade att den säng jag först provade var den som bäst passade mig. När man ligger på sidan i en bra säng ska ryggraden vara parallell med golvet. I den säng jag har nu är ryggraden böjd och kudden för låg.

I dag beställde jag två sängar och nu väntar jag otåligt på att de ska ringa från Atlantis och säga att de är färdiga att hämta. Det kan ta två dagar eller fyra veckor beroende på om de finns kvar i lager eller inte. Jag fick en Tempurkudde på köpet. Jag hade tänkt köpa den, för jag har insett att min gamla är fel modell, men försäljaren sa att jag fick den som en sorts rabatt. Hyggligt!

Om man sover sex till åtta timmar per dygn under sitt liv är det nog ingen dum idé att se till att sova så bra som möjligt. Inte nog med att sömnen blir mer njutbar, de vakna timmarna blir säkert det också. Bilen tillbringar vi också mycket tid i och den betalar vi gladeligen flera hundra tusen kronor för. Hur många betalar ens en tiondel av det för att sova i en bra säng? Dessutom brukar vi behålla våra sängar längre än våra bilar.

Det här resonemanget hade jag säkert inte förstått själv för ett år sedan. "En säng är bara en plats att sova på." Nu resonerar jag att en säng är en plats att tillbringa en tredjedel av sitt liv i. Tänk om man skulle fördela sina pengar efter hur mycket tid man lägger på saker: En tredjedel sömn, en sjättedel på saker som har med mat och äta att göra, en åttondel på resor till och från olika platser, en fjärdedel på arbete, och så vidare. Sömn är helt klart en underfinansierad del av livet i så fall.

den 28 mars 2003

   I Drawing on the right side of the brain finns en övning vars syfte är att låta läsaren känna hur det är när höger och vänster hjärnhalva hamnar i konflikt med varandra.

Det finns en ganska välkänd bild som, beroende på hur man tittar på den, kan föreställa antingen en vas eller två ansikten som är vända mot varandra. Den bilden ska man utgå ifrån i övningen. På ett papper ritar man (om man är högerhänt) det vänstra ansiktet (den vänstra halvan av vasen). För vänsterhänta är det den högra vashalvan (det högra ansiktet) som gäller. Därefter ska man föra en penna över profilen samtidigt som man uttalar de delar av ansiktet pennan passerar (panna, näsa, överläpp, underläpp, haka, hals). Gå sedan över till andra sidan och rita in den saknade av bilden med det andra ansiktet.

Här är det troligt att det blir svårt. Jag hade stora problem att inte vända bilden så att det blev två ansikten som tittar åt samma håll.

Vad som händer är att man först kopplar in den verbala delen av hjärnan, genom att uttala det man ritar. Sedan ska man övergå till att använda den visuella delen av hjärnan samtidigt och det är då det blir svårt.

Den här övningen finns på den webbplats som hör till boken: http://www.drawright.com/.

den 25 mars 2003

   Prestige.

Finns prestigelöshet? I går råkade jag ut för något som ställde ett hörn av min värld på ända. Jag hade begått ett misstag och när jag fick det klart för mig bad jag om ursäkt och gjorde vad jag kunde för att rätta till det (det verkar som om det gick bra).

Efter att jag hade gjort detta fick jag beröm för att jag var så, i deras ögon, prestigelös. I mina ögon var jag allt annat än prestigelös. Det låg mycket prestige i att försöka ställa saker till rätta igen.

Kan det vara så att sådant som uppfattas som prestigelöst i stället är någonting annat?

Detta ärende fick mig att inse en sak. Det är inte svårt att rätta till sina misstag. Det svåra är att inse att man har begått dem. Vem, som förstår att han har begått misstag, vill inte rätta till dem?

den 21 mars 2003

   Nu har jag börjat läsa Drawing on the right side of the brain.

Jag har aldrig varit särskilt bra på att rita eller måla och nu är jag antagligen sämre än någonsin eftersom jag inte ens försöker. Enligt Betty Edwards kan alla lära sig att rita och har man väl lärt sig är det som att cykla. Det återstår att se. Jag kan erkänna att jag inte har ambitionen att lära mig rita ordentligt, men boken verkar så spännande så jag bestämde mig i höstas för att läsa den.

I förordet berättar författaren om hur hon i en av sina klasser lät eleverna måla av en upp-och-nervänd tavla av en känd konstnär, och hur hon till sin stora förvåning kunde konstatera att de lyckades mycket bättre än i vanliga fall. När eleverna fick frågan om vari skillnaden låg svarade de att de inte såg vad det var de ritade. Vad det har för betydelse hoppas jag få veta när jag fortsätter att läsa.

En annan intressant sak, är att de flesta människor som lär sig att rita tycks komma till en punkt då de plötsligt "ser" och vid denna punkt förbättras deras konstnärliga förmåga dramatiskt och hastigt. Det är som om de ser på ett nytt sätt. Jag misstänker att det är här höger hjärnhalva kommer in i bilden.

Jag har hört människor kalla boken "underbar" och bland Amazons läsare har den fått mycket höga betyg så det ska bli intressant läsning.

den 20 mars 2003

   När jag läser Tao Te Ching gör jag mängder av associationer till andra saker. Jag kan varmt rekommendera läsning av texterna!

Det fick mig att tänka på vad Business 2.0 skrev om företags övervakning av anställda.

Som sagt, mycket läsvärt. På AdLibris finns den att köpa för 119 kronor på svenska: Tao Te Ching - Taoismens källa av Lao Zi.

   Här är ytterligare ett avsnitt ur Tao Te Ching som jag tyckte var mycket tänkvärt.

Här finns till och med avdelningschefen jag skrev om i går med, på sätt och vis. "He who seeks titles, invites his own downfall."

Jag inser än en gång att jag har en del att jobba med själv också.

   Taoism.

Peter tycker att en del av vad jag skriver påminner om bland annat Taoism. Så kanske det är. Jag hade inte läst något om Tao förrän alldeles nyss. Han bifogade en länk till Tao Te Ching och jag har läst kanske en sjättedel.

Jag kom att tänka på en annan text när jag satt och läste.

Jag skojar inte. Tao verkar handla om att bestämma sig för hur man vill se på världen (staka ut målet) och sedan lära sig hur man ska göra för att uppnå detta tillstånd (strategin). Jag tror att jag förstår Peters kommentar att en hel del av vad jag skriver har likheter med bland annat detta. Många av de böcker jag har läst det senaste året går ut på att sätta upp mål och ta sig till dem.

   Många människor, särskilt människor som tillbringar mycket tid ensamma, funderar mycket över sig själva och sina liv. Man kan tycka att det skulle vara någonting bra, men det är inte säkert att det är det. Följande är ett kort utdrag ur Finna flow.

Som förslag på hur man kan göra i stället står det lite senare att:

Boken Finna flow är inte en handbok av typen "följ dessa enkla steg så kommer du att leva ett rikt liv". De råd som ges är mer som generella riktlinjer för den som vill öka sannolikheten att uppleva flow i sitt liv.

Flow är inte samma sak som lycka, utan snarare en berusningsliknande känsla där tiden står stilla och jaget är oviktigt. Man kan däremot vara lycklig efter att ha upplevt flow. Flowframkallande aktiviteter är just aktiverande. Det finns inte några passiva sätt att uppnå flow. Passivitet skapar snarare en motsats till flow. Passivt TV-tittande nämns som exempel på detta.

Jag tror att det är bra att ha boken i bakhuvudet. På längre sikt kan det som står där kanske påverka livet på positiva sätt. Vill man ha mer konkreta råd än i Finna flow kan Flow, också skriven av Mihály Csíkszentmihályi, vara läsvärd.

den 19 mars 2003

   Mihály Csíkszentmihályi berättar i Finna flow om en man som var avdelningschef och som under tio år gjorde allt han kunde för att bli befordrad. Han arbetade 70 timmar i veckan, försummade familjen och tog åt sig äran för alla bra saker som hände på avdelningen.

Efter att gång på gång ha sett kollegor bli befordrade, i stället för honom, gav han till sist upp. Han antog att han hade nått så långt han kunde i karriären och började trappa ner. Han tillbringade mer tid med familjen, hobbies och andra aktiviteter, och mindre på jobbet.

Omgivningen noterade hur han blev mindre fokuserad på sig själv och mer på sin omgivning. Han blev mer objektiv i sitt arbete. Han blev den typ av ledare företaget behövde, vilket uppmärksammades av ledningen som befordrade honom.

Detta är ett citat ur boken:

Det var ungefär detta avdelningschefen ovan gjorde, fast omedvetet och utöver att det antagligen gjorde honom mer välmående blev han en "bättre" medmänniska och ledare, vilket gjorde att han uppnådde sitt ursprungliga mål, att bli befordrad.

Detta tycker jag också är i enlighet med vad jag tidigare läste på baksidan av Märk världen, att "de flesta mänskliga färdigheter - från dans och fotbollsspel till tänkande och samtalande - utövas bäst om man inte är medveten om vad man gör". Det tycks gälla för ledarskap också.

den 18 mars 2003

   I dag beställde jag The gift of dyslexia: Why some of the smartest people can't read and how they can learn, av Ronald D. Davis och Eldon M. Braun, för 149 kronor på AdLibris.

Egentligen letade jag efter svenska böcker om dyslexi, men det var svårt att hitta några och av dem jag såg var det svårt att avgöra om de var lika bra som den här verkar.

En annan bok som jag såg men tills vidare inte köpte, är Overcoming Dyslexia: A new and complete science-based program for overcoming reading problems at any level, av Sally Shaywitz. Den släpps i mitten av april.

Det finns många framstående personer som är eller var dyslektiker. Winston Churchill, Walt Disney, Leonardo daVinci, Albert Einstein, Jay Leno och Whoopi Goldberg till exempel.

Vad som kan förvåna är att personer som John F kennedy påstås ha varit dyslektiker. John F Kennedy som var känd för att både läsa och tala oerhört fort (mer än 1000 respektive 300 ord per minut).

Det antyder att snabbläsning kan passa dyslektiker då det handlar om att se ord som bilder och inte som kombinationer av bokstäver. Tony Buzan tar också upp dyslexi och läsning i The speed reading book. Enligt honom är 80 procent av de personer han har mött och som har kallats för dyslektiker inte det, utan bara illa utbildade i läsning.

Som exempel på det nämner han en 16-årig svensk flicka vid en skandinavisk skola i Bryssel. Hon kom till en kurs i snabbläsning och mindmapping och kunde från början bara läsa med en hastighet av 100 ord per minut och låg läsförståelse. Vid slutet av dagen kunde hon läsa med 600 ord per minut och 70 procents läsförståelse. Rätt bra för någon med läs- och skrivsvårigheter.

En av recensenterna av The gift of dyslexia skriver att hennes 9-årige brorson är dyslektiker. På fyra kursdagar, med det program som beskrivs i boken, gick han från en tredjeklassares till en åttondeklassares läsnivå. Är det sant måste det vara en fantastisk händelse.

den 17 mars 2003

   På Fast Company, av alla ställen, finns det en intressant och bra artikel om överlevnad.

De har besökt U.S. Army Special Forces och intervjuat några av deras överlevnadsinstruktörer. Att äta mask, ormar, rötter och kött från viltolyckor låter inte så aptitretande och det är ändå ett bra läge eftersom det betyder att det finns mat.

I artikeln går de igenom sju regler för överlevnad:

Här finns artikeln:

Fight to survive

   Alltför ofta kommer jag på mig själv med att inte vara 100-procentigt mentalt närvarande i saker jag gör. Det är oftast när jag har bokat en lunch med någon vän eller sitter på en pub med kompisar. Jag deltar i samtalen men lägger inte ner någon möda på dem. Vid de tillfällena sitter jag och tänker på andra saker. Saker jag ska göra, problemlösningar och sådant. Tidigare hände det även när jag satt i möten.

Jag tror att det bottnar i att jag bokar in sakerna i kalendern, men inte har ställt in mig mentalt på att göra dem. Att det inte längre brukar hända på arbetsmöten kan hänga ihop med att jag försöker att ha en obokad halvtimme före möten. Då förbereder jag mig även mentalt.

Motsvarande borde jag förmodligen göra innan jag träffar vänner också. Är jag inte 100 procent närvarande skulle jag lika gärna kunna låta bli att vara där fysiskt.

den 14 mars 2003

   Peter skickade en länk som han i sin tur hade fått sig tillsänd av Laurent Bossavit. Det är en artikel som handlar om människor som läser mycket.

America's Biggest Readers

Om Jules Arens och John Jordans två respektive tre böcker per vecka ligger inom räckhåll så känns det inte som om Mary Alice Hornes 13 och Harriet Klausners 20 böcker per vecka gör det. Harriet Klausner har skrivit över 4100 recensioner på Amazon.com.

1000 lästa böcker per år är verkligen mycket. Jag känner mig nöjd med de jämförelsevis få böcker jag läste förra året och det är bara en bråkdel så många.

Kristin Mueller var redan som "ettagluttare" snabbläsare. Som 25-åring läser hon fem böcker per vecka. Howard Stephen Berg hade världsrekordet i snabbläsning på den tiden då det var något man kunde vara bäst på i Guinness rekordbok. Han kan läsa 80 sidor i minuten. Det är mer än vad jag hinner bläddra på en minut.

Flera av personerna i artikeln tycks ha problem att hitta tillräckligt att läsa. Mitt problem är det omvända. Min "eftersläpning " är ungefär ett halvår och ökar.

   Flow-skapande och flow-hämmande.

Det står också att kroniskt depressiva och personer med ätstörningar upplever samma sinnestillstånd som friska människor så länge som de har sällskap och gör något som kräver koncentration. När de blir ensamma och sysslolösa kommer de depressiva tankarna.

En annan sak jag läste i morse är att bilkörning är en sysselsättning som ger vissa människor flowupplevelser. Jag tycker om att köra bil så länge som jag får göra det på mina villkor.

Att skriva är en sysselsättning som ofta ger mig flowupplevelser. Det har ett tydligt mål och kräver koncentration.

Förmodligen har jag tänkt en hel del på flow sedan jag läste Flow: The psychology of optimal experience för nu när jag tänker tillbaka på tiden sedan dess kan jag se ett antal saker som inte höjde kvalitén på mitt liv och som jag har slutat göra. Jag har inte slutat göra dem medvetet.

Tidigare kunde jag göra saker bara för att "de skulle göras", utan någon tanke på om de gav mig någonting. Jag är mer restriktiv med vad jag tar på mig nu. Det kan vara okej att göra saker för andras skull, men en del saker tillför nästan inte någonting för vare sig mig eller någon annan och dem kan jag likaväl låta bli att göra.

Böckerna om flow verkar krypa in i det omedvetna och påverka hur jag ser på saker omkring mig och vad jag gör. Även mitt sätt att skriva har påverkats. Jag har fokuserat ännu mer på att skriva för min egen skull och mindre på hur det kan uppfattas av andra. Det är själviskt men Enkelriktat kom till av just själviska anledningar.

den 13 mars 2003

   Nu läser jag Finna flow: den vardagliga entusiasmens psykologi av Mihály Csíkszentmihályi.

Georg Klein skriver i förordet att Csíkszentmihályi i boken varnar för:

Det är framför allt TV-tittande han avser med passiv underhållning. Att sätta barnen framför TV:n för att få dem ur vägen, eller att själv sitta och titta i brist på annan sysselsättning, är inte någon bra idé. Georg Klein kallar de negativa följderna för "välfärdsskador" och antyder att de kan vara lika farliga som de skador man kan ådra sig i krig.

den 11 mars 2003

   Olika sidor av samma mynt.

I Power reading finns det en bra liknelse för hur olika människor kan uppfatta samma sak på olika sätt och hur viktigt det är att inhämta flera experters syn när man lär sig nya saker.

Det var tre blinda lärda män som skulle beskriva en elefant. En kände på snabeln, en på svansen och en på ett ben. Alla beskrev elefanten på olika sätt och de kunde inte komma överens om hur den såg ut.

Om du hade varit elev hos en av dem hade du bara fått den mannens syn på vad en elefant är. Det är först om du lär dig av alla tre och bildar dig en egen uppfattning som du kan beskriva en elefant på ett bra sätt.

   Power reading lär ut ungefär samma tekniker för snabbläsning som andra böcker. En skillnad är dock att författaren inte lovar att alla som läser boken kommer att fördubbla sin hastighet på en viss tid. Han återkommer gång på gång till att det beror helt på hur mycket man övar och vad man vill uppnå.

Han tar stegen ett i taget och betonar att det är viktigt att hela tiden behålla eller öka läsförståelsen. Det är inte fråga om att slarvläsa.

I slutet av boken går Rick Ostrov igenom olika tekniker och strategier för att borra sig ner i ett ämne. Här poängterar han att man alltid bör ifrågasätta vad man läser oavsett vilken källan är. Vad baseras antaganden och slutsatser på? Varifrån kommer uppgifterna som antagandena bygger på? Är källan tillförlitlig? Är uppgifterna rimliga? Går det att spåra dem vidare?

Läsare i allmänhet och studenter i synnerhet kan ha glädje av att kunna läsa in ett ämne på det sätt som boken beskriver.

En sak som jag tycker är bättre i exempelvis The speed reading book, är att Tony Buzan beskriver hur hjärnan och ögonen fungerar innan han lär ut lästeknikerna. På det stora hela är Power reading en bra bok. Jag tycker att man kan läsa den likaväl som någon annan bok om snabbläsning.

den 10 mars 2003

   Cattis berättade apropå vad jag skrev om hundreflexer, att man i tae kwon-do (koreansk kampsport, osäker stavning) får lära sig att inte fokusera på sin motståndare, utan använda mjukt fokus, ungefär som vid snabbläsning. Då ser man motståndarens rörelser bättre och kan lättare parera attacker.

Det verkar som om mjukt fokus är en universalfärdighet som kan användas till många olika saker, varav snabbläsning är en.

den 9 mars 2003

   Den här mindmappen ritade Nathalie någon dag efter att hon började läsa Mind maps for kids. Jag tycker att det syns tydligt att hon har förstått principen. (Klicka på bilden för en större version.) 

För några veckor sedan fick jag ett brev av en mycket hjälpsam läsare som erbjöd sig att hjälpa mig med min mindmapping. Han är bland annat lärare och har utbildat i mindmapping och personlig utveckling. Jag fått flera bra tips.

Ett är att rita mindmappen med exempelvis kulspetspenna och vänta med att lägga till färgerna till repetitionen eller renskrivningen. Det har varit till stor hjälp eftersom just färgläggningen gjorde det extra svårt att hinna med att anteckna ordentligt. Det är inte så enkelt att hålla reda på tjugo färgpennor samtidigt som man ska hinna anteckna rätt saker.

Ett annat bra tips var att rita på A3-papper och vika det dubbelt, slå hål i ena kortsidan och sätta det i en vanlig A4-pärm. På så sätt kan man veckla ut dem utan att behöva öppna pärmen.

den 5 mars 2003

   Ännu mer snabbläsning.

En bra snabbläsare ser inte ord som kombinationer av bokstäver, utan som bilder. Ögat och hjärnan uppfattar bilder mycket snabbare än den uppfattar och analyserar kombinationer av bokstäver. Dessutom sker bildbehandling huvudsakligen i höger hjärnhalva medan analys sker i vänster hjärnhalva.

När Emmy och jag satt i bilen utanför McDonalds i dag och väntade på Cattis och Joey, ropade Emmy plötsligt: "Pappa, Djungelboken!". Hon pekade på en bioaffisch långt bort. Eftersom jag med nöd och näppe själv kunde se att det var en affisch med Djungelboken frågade jag vad hon såg. Hon sa att hon såg bokstäver. Hon kände alltså igen bokstäverna för Djungelboken fastän hon inte kan läsa. Hon ser dem som en bild.

På affischen är "Djungelboken" skrivet med stora bokstäver i ett speciellt typsnitt, så gränsen mellan vad som kan anses vara bild och text är ganska suddig i det fallet, men det visar i alla fall att det går utmärkt att läsa även om man ser text som bilder.

Det är därför en del, bland annat i USA, lär riktigt små barn att läsa med hjälp av så kallade läskort. Läskort är kort med bilder av saker och under bilderna står det ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Genom att visa korten för barnen och fråga dem vad de föreställer lär de sig samtidigt hur ordet för bilden ser ut. När de ser ordet i andra sammanhang, exempelvis texter, vet de vad det står. På en del daghem och Montessoriförskolor sätter de etiketter med ord på alla saker. Barnen lär sig hur ordet stol ser ut när de ser etiketten varje gång de sätter sig på en stol.

Jag tycker att det verkar vara ett bättre sätt att lära barn att läsa på än att börja med bokstäver och därefter bygga ord och till sist meningar, så som är det vanligaste sättet i Sverige. Med läskortsmodellen lär sig barnen läsa på ett sätt som främjar snabbläsning senare. Det ska finnas läskort att köpa men jag vet inte var.

   Självhjälp.

Jag har letat efter en förteckning över de tecken man använder för att markera fel i texter vid korrekturläsning. Google har fått svara på många av mina frågor men har inte givit mig några bra svar. Nu tröttnade jag på att leta själv och ställde en fråga i ett diskussionsforum i hopp om ett snabbt svar.

När frågan var skriven och sparad läste jag igenom den för att kontrollera att den såg okej ut. Ögonen föll på två ord i texten: korrektur och tecken. Jag skrev in dessa ord i Google och fick följande svar:

Google-sökning: korrektur tecken

Träff nummer två innehöll precis det jag hela tiden har sökt:

Korrekt korrigering sparar tid och pengar

Det här är ett perfekt exempel på den problemlösningsteknik jag en gång försökte beskriva. Genom att skriva ner problemen som en fråga till någon annan och sedan läsa den själv, kan man se problemet ur nya vinklar och själv finna svaret.

den 3 mars 2003

   Så här börjar första kapitlet av Power reading:

Det sista svaret har jag fått flera gånger när jag har ställt frågan. När jag frågar vidare och börjar tala om snabbläsning visar det sig nästan alltid att de förknippar snabbläsning med slarvläsning och att de tror att ju långsammare man läser, desto mer förstår man.

Så är det inte. Det finns dock ett undantag. Det är om man läser långsamt och läser om varje mening flera gånger för att verkligen förstå alltihop. Skillnaden är att då har man inte läst texten en gång utan flera. Varje genomläsning är en repetition och då ska läsförståelsen jämföras med flera genomläsningar med snabbläsning.

I själva verket förstår man mer om farten är lite högre. Ovanan är det stora hindret för att läsa snabbare.

den 2 mars 2003

   Hundreflexer.

Jag har iakttagit Alba. Hon ligger ofta och sover. När någon lämnar rummet där hon är brukar hon följa efter tills personen stänger en dörr eller grind (vi har barngrindar i huset) framför henne. Där lägger hon sig. Ungefär som om hon tänker att: "Gick han ut den här vägen, måste han också komma tillbaka den här vägen." När dörren eller grinden öppnas igen brukar den träffa henne i baken om hon inte ligger med huvudet åt det hållet. Ibland reser hon sig och flyttar på sig men ofta ligger hon kvar så att man får fösa undan henne med dörren.

Om hon har huvudet åt grinden gör hon inget förrän ögonblicket innan grinden eller dörren ska träffa henne. Då flyttar hon huvudet precis så mycket som krävs för att den ska missa henne med någon centimeter. Så är det varje gång. Inga för tidiga rörelser och inte mer rörelse än absolut nödvändigt.

Gör man en snabb rörelse mot henne, för att testa reflexerna, är det likadant. Hon rör huvudet först om och när handen är precis framför henne och då flyttar hon huvudet med samma fart som handen kommer emot henne. Nästan som i en dans. Aldrig någon panik.

Katter gör ungefär likadant och det gäller säkert fler djur.

Otränade människor däremot, rycker ofta till så snart de får klart för sig att något är på väg åt deras håll. En snabb reflexmässig rörelse som är svår att kontrollera.

Utövare av bollsporter parerar mer kontrollerat. Kanske lyfter en hand för att fånga föremålet, eller duckar.

Kampsportutövare parerar också mer kontrollerat. De drar nytta av kraften i "attacken" och använder den mot angriparen. Det får man också lära sig i självförsvarskurser. En större angripare behöver inte vara en överlägsen angripare. Det beror på tekniken.

Jag har aldrig tränat självförsvar. Det närmaste jag har kommit självförsvar var när jag läste boken The SAS self-defense handbook. Den är skriven av John Wiseman. Han skriver att man genom en andningsteknik kan höja uppmärksamheten och medvetenheten så att man exempelvis kan se en attackerares rörelser som i slow motion, vilket ger "gott om tid" att parera dem. Det tycker jag är fascinerande. Det är kanske så som hundar ser det fast de befinner sig i det tillståndet för jämnan.

den 1 mars 2003

   Att ikläda sig rollen som någon annan är ett knep för att skaffa sig förmågor som man vanligtvis inte förknippar med sig själv.

I The Einstein factor beskriver Win Wenger hur man exempelvis kan höja sin intelligens genom att tänka sig att man är Einstein eller någon annan person med förmågor man vill ha. Man försöker att tala, röra sig, tänka och känna sig som modellpersonen, ungefär som ett rollspel. Då "får" man en del av den personens egenskaper. I själva verket finns de där hela tiden, men den här tekniken är ett sätt att nå dem. Tekniken har även använts för att få musikaliska, konstnärliga eller andra kreativa förmågor, vilket torde visa att människor har större kapacitet än vi ofta tror.

Ronald Gross skriver i Socrates' way hur man genom att sätta på sig ett pannband som symboliserar att man är Sokrates, kan få egenskaper som är karaktäristiska för Sokrates. Det är en övning han brukar göra när han föreläser och håller kurser. Bland annat av den anledningen (att han vill tänka som Sokrates) klär sig Ronald Gross i samma typ av kläder som Sokrates brukade använda. Han gör det när han håller föreläsningar om Sokrates.

Det låter lite fånigt, men det är faktiskt inte bara en lek. Det fungerar. Jag har ett verkligt exempel där ungefär samma idé används och då låter det nästan självklart att det fungerar.

På Emmys dagis får ibland något av de större barnen (5-åringarna) "vara fröken" och organisera dukning inför måltider. De annars ganska livliga barnen blir, när de är fröken, som helt andra personer. De uppför sig som vuxna och håller stenhård disciplin på sina kamrater.

Emmy fick en gång, trots att hon då bara var tre år, vara fröken för en dag. Fröknarna berättade efteråt att hon bland annat hade sett till att de andra barnen åt med stängd mun och inte hade några armbågar på bordet. Hemma kan det vara lite si och så med det när hon "bara" är treåriga Emmy. Det här är en variant av samma teknik som de Ronald Gross och Win Wenger beskriver.

den 25 februari 2003

   I dag kom Power Reading av Rick Ostrov. Den marknadsförs som den bästa, snabbaste, enklaste och mest effektiva kursen i snabbläsning som någonsin har utvecklats. Det sätter förväntningarna högt.

Jag köpte också Överlevnadshandboken (ISBN: 9137094858) av John Wiseman. Det är samme John Wiseman som skrev bland annat The SAS survival handbook och The SAS self-defense handbook och som under mängder av år tjänstgjorde vid brittiska Special Air Service (SAS) och var ansvarig för överlevnadsutbildningen där.

den 22 februari 2003

   I går beställde jag Power Reading: The best, fastest, easiest, most effective course on speedreading av Rick Ostrov. Den har fått 5,0 i betyg av 17 recensenter på Amazon.com, vilket är ett oerhört högt betyg. Det höga betyget gjorde att jag helt enkelt inte kunde motstå att köpa den. Fram till helt nyligen har den dessutom varit slutsåld.

den 21 februari 2003

   Sista kapitlet i Socrates' way inleds med detta citat:

Kapitlet har rubriken Socrates' way for women och handlar om hur viktiga kvinnor var för Sokrates och hur mycket han påverkades av saker kvinnor omkring honom sa och gjorde.

Boken är uppbyggd kring sju sätt att leva i sokratisk anda:

den 16 februari 2003

   Citat ur Svenska skrivregler:

Det finns flera typer av förkortningar: avbrytningar, sammandragningar, kortord och initialförkortningar.

Avbrytningar är ord som bryts av för att spara plats. Forts. (fortsättning) och resp. (respektive) till exempel. Ordgrupper kan också förkortas genom avbrytning. Bl.a. (bland annat) och t.ex. (till exempel) är exempel på detta. Svenska språknämnden rekommenderar att man använder punkt efter avbrytning.

Sammandragningar är ord som förkortas genom att man behåller första och sista bokstaven, samt eventuellt en eller flera mellanliggande bokstäver. Sthlm (Stockholm) och tfn (telefon) är exempel. Vid sammandragningar rekommenderar Svenska språknämnden att man inte använder punkt i slutet.

Kortord är ord som från början var förkortningar, men som har blivit vedertagna som talspråk. El (elektricitet) och ex (exemplar) till exempel. Kortord skrivs utan punkt.

Initialförkortningar är ord som bildas genom att begynnelsebokstäver i ord eller ordgrupper sätts samman. USA (United States of America), mc (motorcykel) och UV (ultraviolett) är exempel på initialförkortningar. Svenska språknämnden rekommenderar att initialförtkortningar skrivs utan punkter. Initialförkortningar med namnliknande funktion skrivs med versaler (stora bokstäver). Övriga skrivs alltid med gemener (små bokstäver).

Måttenheter (kg, l och mm) skrivs alltid utan punkt.

Det står mycket mer om förkortningar i Svenska språknämndens skrivregler. Det är en mycket praktisk bok att ha till hands.

Svenska språknämnden har en webbplats med bra information.

den 12 februari 2003

   Mindmapping i praktiken.

Jag är nyss återkommen från ett styrgruppsmöte där jag försökte att föra protokoll med hjälp av mindmapping. Det gick inte alls bra. Lyckligtvis berodde det inte på mindmappingen som sådan utan på mötets dåliga struktur och styrning. Till råga på allt drog mötet över tiden med 45 minuter.

Lärdomen från mötet är att man med hjälp av mindmapping snabbt upptäcker om en presentation eller ett möte är dåligt planerat eller illa genomfört.

Om man är tvungen att hoppa mellan punkterna på agendan när man ritar mind mappen är det ett tecken på att deltagarna inte håller sig strikt till agendan och att mötesordföranden är dålig på att hålla efter dem.

Här finns det en stor fördel med att rita mind maps jämfört med att föra linjära anteckningar. Det är mycket enklare att hoppa mellan olika agendapunkter eftersom allt finns på samma papper. Att jag fick det svårt i dag beror till stor del på att jag är ovan och inte lämnade tillräckligt mycket plats kring avhandlade punkter. Det blev trångt när jag skulle komplettera i efterskott.

den 11 februari 2003

   Tänk själv.

En av Sokrates ständiga följeslagare tyckte att Sokrates var så vis att han måste vara världens visaste man. Han var så övertygad om detta att han gick till oraklet i Delphi och frågade om inte Sokrates var världens visaste man. Oraklet svarade att Sokrates var världens visaste man.

När Sokrates fick höra om detta blev han väldigt störd. Han var övertygad om att han som visste så lite inte kunde vara vare sig Athens eller världens visaste man. Han gick ut för att bevisa att han inte var visast. Han vände sig till politiker som sade sig vara väldigt visa och började ställa frågor till dem för att förvisa sig om att de var visare än han. Ju fler frågor han ställde, desto tydligare blev det att de inte var så visa som de trodde. Det slutade ofta med att de lämnade Sokrates i vredesmod över att han till slut hade fått dem att säga emot sig själva.

Vart Sokrates än gick blev resultatet det samma och han fick till slut inse att han var visare än åtminstone de visa män han hade träffat eftersom de trodde att de visste mycket trots att de uppenbarligen visste lite, medan han själv var övertygad om att han visste väldigt lite och alltså visste något mer än dem.

Denna berättelse återges i ett kapitel som heter "think for yourself" (tänk själv) i Socrates' Way. Sokrates vägrade att lita på oraklets ord utan ville själv förvissa sig om hur det egentligen förhöll sig.

---

När Tommi arbetade som butikschef tröttnade han på att de anställda rent slentrianmässigt ställde många frågor som de själva visste svaret på. Därför skrev han en stor lapp med orden "tänk själv!" och satte upp på väggen.

   Jag skrev tidigare om en minnesteknik som jag brukar använda för att komma ihåg saker. Då skrev jag att den fungerar genom att man associerar saker man ska komma ihåg med händelser eller bilder. Det går också att associera det man vill komma ihåg med exempelvis känslor, ljud eller ord. Det går till på samma sätt.

Om du ska förknippa något med en känsla börjar du med att tänka på känslan. Enklast går det om du tänker på ett tillfälle då känslan brukar infinna sig. När du tänker på tillfället gäller det att verkligen uppleva känslan. Helst lika tydligt som när den kommer spontant. När känslan har infunnit sig är det dags att sammankoppla den med det du vill komma ihåg. Gör en mental koppling mellan känslan och minnet. Tänk att när känslan infinner sig nästa gång ska du återkalla minnet. Försök att känna hur det känns när det inträffar.

Nu kommer du förhoppningsvis ihåg det du vill minnas när du får känslan nästa gång. Öva om det inte fungerar direkt.

I går kväll när jag hade lagt mig kom jag att tänka på att jag skulle skriva om det här. Jag orkade inte kliva upp och skriva ner det. I stället kopplade jag minnet till att ta upp skärpet till mina byxor. Skärpet brukar ligga på en sekretär i sovrummet och varje morgon när jag klär på mig tar jag det från sekretären och sätter det i byxorna.

I morse när jag tog skärpet kom jag direkt ihåg att det var något jag skulle minnas, men det tog ungefär en minut innan jag mindes vad jag skulle minnas. Normalt brukar det gå på en gång. Antagligen var det därför att det var ett minne jag skulle minnas som det tog längre tid. Hade jag i stället kopplat det till något mer konkret som en handling eller en bild hade det kanske fungerat bättre.

   För några år sedan gick jag en konsultkurs. Läraren berättade ungefär följande.

Han träffade en dag sin ena granne och frågade hur hon mådde. Hon berättade att hon var nyskiljd och hade fått ta över det gemensamma huset. Problemet var att hon hade en låg lön och var tvungen att på något sätt ordna lån för att köpa ut den före detta mannen och hon såg ingen lösning på problemet. Hon hade inte heller några besparingar att köpa huset för.

Nu var hon väldigt orolig för hur det möte hon hade bokat med banken skulle gå.

När läraren hörde detta föreslog han att hon skulle prova en sak när hon mötte banken. Hon skulle inleda mötet med att säga att hon hade två mål med mötet. Det första målet var att de skulle komma fram till hur hon skulle kunna få ett lån för att köpa ut sin man ur huset. Det andra målet var att de skulle komma fram till hur hon skulle kunna få lägsta möjliga ränta på lånet.

Eftersom hon inte hade några andra alternativ sa hon att hon skulle göra på det sättet. Hon var fortfarande väldigt nervös.

Några dagar senare möttes läraren och grannen och han frågade hur det hade gått. Hon berättade glatt att det hade gått väldigt bra. Hon hade både fått lånet som hon egentligen inte borde kunna få och hon hade fått den lägsta räntan på lånet.

Genom att redan från början sätta upp målen med mötet och göra dem till deras gemensamma mål, fick hon bankpersonalen att fokusera på samma sak som hon. Det "omöjliga" blev plötsligt möjligt. Att hon verkade självsäker när hon berättade om målen för mötet hjälpte förstås också till.

I Socrates' Way beskrivs hur man kan använda frågor för att uppnå samma sorts resultat. Med frågor involverar man andra i problemlösningen. Damen ovan skulle ha kunnat fråga banken: - Hur ska vi gå till väga för att jag ska få ett lån hos er till lägsta möjliga ränta? En sådan fråga hade också fått dem att fokusera på samma mål. Om det hade dykt upp hinder för att hon skulle få ett lån hade hon kunnat ställa nya frågor om hur de skulle göra för att komma förbi dem.

Frågor kan vara mycket kraftfulla.

den 10 februari 2003

   Fartblindhet och snabbläsning.

Du svänger av från motorvägen. Hastighetsbegränsningen sänks till 50 kilometer i timmen och det känns plötsligt som om världen utanför bilen rör sig i ultrarapid. Varenda rörelse i omgivningen tycker du att du hinner uppfatta.

Om du uppnår detta tillstånd av fartblindhet när du läser har du stora möjligheter att snabbläsa. Detta är också ett av de sätt att lära sig snabbläsning som förespråkas av bland andra Steve Moidel i boken Speed Reading.

Börja med att försöka läsa med en hastighet över 1000 ord i minuten och sänk sedan hastigheten något för att uppnå fartblindhet. Öva detta tills du spontant kan snabbläsa med "lagom" hastighet.

I morse provade jag en ny teknik för snabbläsning. Vanligtvis för jag pennan under varje rad medan jag läser. Nu förde jag i stället pennan i slalommönster ganska snabbt fram och tillbaka över sidan.

Jag ska erkänna att jag inte medvetet uppfattade allt, men det kändes inte heller som om jag var ute och cyklade alldeles. Det gick fort. Kanske fem sidor i minuten i en ganska dålig pocketbok med förhållandevis liten stil. Jag märker att hjärnan pusslar ihop block med text så att det blir ett sammanhang av det. Med övning kommer det säkert att fungera bra.

den 8 februari 2003

   Jag har läst Mind maps for kids.

Boken är skriven med syfte att lära barn (7 till 14 år) att rita mind maps och utgår ifrån typiska uppgifter för skolbarn. Olika skolämnen: engelska, historia, matematik, naturkunskap, geografi och främmande språk. Hur man klarar prov. Hur man skriver brev, planerar semestrar och fester. Och så vidare.

De första kapitlen tyckte jag var lite fåniga, men boken är inte skriven för mig så det fungerar nog bättre för barn. När den övergick till att beskriva olika praktiska exempel blev det riktigt intressant. Den beskriver både nyttan och det praktiska tillvägagångssättet på ett bra sätt och jag blev än mer övertygad om att mindmapping är en verkligt användbar teknik, både för vuxna och barn. Barn har säkert lättare för att lära sig mindmapping eftersom de inte har samma gamla vanor att bryta.

Eftersom boken är på engelska går det inte att sätta den i händerna på vilket barn som helst. Däremot tror jag att man som vuxen kan använda den som en hjälp för att lära ut mindmapping till barn. Jag ska sätta den i händerna på Nathalie och se om hon får ut någonting av den. Den innehåller många bilder och är i A4-format.

I boken beskrivs mindmapping i fem steg och dessa steg upprepas med anpassningar till varje uppgift.

1. Använd ett tomt olinjerat papper och färgade pennor. Placera papperet liggande.

2. Rita en bild som sammanfattar huvudämnet i mitten av papperet.

3. Rita några tjocka böjda linjer ut från bilden i mitten av papperet. En för varje huvudidé kring ämnet.

4. Skriv namn på huvudidéerna och rita gärna en liten bild av varje idé (då använder man båda sidorna av hjärnan).

5. Från var och en av huvudidéerna kan man rita nya grenar som representerar tankar kring huvudidéerna. På det viset kan man fortsätta i all evighet eller tills man är nöjd med detaljnivån i mind mapen.

Detta är hela proceduren lite kortfattat. Ju mer färger och bilder man använder desto enklare blir det att komma ihåg mind mapen. Det finns ett antal frågor man kan utgå ifrån ifall man fastnar i sin mind map eller råkar ut för fantasitorka:

den 7 februari 2003

   I dag låg The mind map book och Mind maps for kids i brevlådan.

Den senare släpptes så sent som i måndags och Amazon UK levererade den som sagt i dag. Den är skriven för barn av Tony Buzan. Tanken med att köpa den var att se om det finns något jag kan förmedla till Nathalie. Jag ska läsa den om en stund. The mind map book läste jag ett lånat exemplar av häromdagen. Den var så bra att jag ville ha ett eget exemplar.

Jag gjorde min andra eller kanske tredje mind map i dag. Det var ett möte som jag satt med på mest som åhörare. Vi diskuterade en större systemförändring och en hel del tekniska detaljer kring det. Mind mapen blev en knapp A4 stor och ganska omfattande. Jag skulle nog kunna återberätta allt väsentligt som sades på mötet med hjälp av den.

Nathalie har också gjort en mind map. Jag har inte sett den. Hon har gjort den i skolan och den handlar tydligen om henne själv.

den 6 februari 2003

   Mer intuition, kanske.

I dag träffade jag en kollega på ett möte. I samma ögonblick som hon kom in genom dörren tänkte jag "är hon med barn?". Det fanns ingenting i hennes utseende som tydde på det. Några minuter senare hörde jag en annan kollega bekräfta att hon är gravid. Om det var intuition eller något annat vet jag inte. Jag träffar henne ganska ofta och hade inte någon särskild anledning att fundera över om hon var gravid just i dag.

En liknande sak hände mig strax efter det att vi fick veta att Cattis var gravid (det blev en Emmy). Då var det en kollega till mig som sa till några andra kollegor, när jag var närvarande, att jag skulle bli pappa. Jag hade inte talat om det för någon på jobbet och ingen av dem har eller hade någon kontakt med personer som visste om det. När jag berättade att han hade rätt och frågade varför han trodde att det var så, sa han bara att han gissade det. Kanske var det bara en gissning.

För några dagar sedan fick jag ett väldigt trevligt mail från en läsare. Hon berättade flera fantastiska historier om tillfällen då hennes intuition har avslöjat saker som hon enligt vanlig logik inte borde ha vetat. Hon berättade också att det händer henne ständigt i alla möjliga vardagliga situationer. Berättelserna hade ganska stora likheter med en del av vad Gail Ferguson beskriver i Cracking the intuition code.

I slutet av mailet nämnde hon boken Lär känna Gud av Deepak Chopra. Han beskriver möjligheten att kan inte alla våra upplevelser är linjära, det vill säga att de kan finnas i en dimension där tiden inte finns och som är fylld av ett "gemensamt" medvetande som människor kan ansluta sig till. Det är en spännande tanke, men jag har inte läst boken så jag kan inte säga någonting mer om det. Det går dock utanför det jag inkluderar när jag tänker på superlogik. Däremot tror jag att det inkluderas i intuition, vilket betyder att jag inte längre ser superlogik och intuition som två ord för samma sak.

   Nyttan med att kunna ställa olika typer av frågor beskrivs i Socrates' Way. De frågetyper som räknas upp är: öppna frågor, diagnostiska frågor, informationssökande frågor, utmananade (testande) frågor, handlingsfrågor, prioritets- och ordningsfrågor, förutsägelsefrågor, hypotetiska frågor, utvidgande frågor och generaliseringsfrågor.

Som exempel nämns att skickliga rättegångsadvokater undviker att ställa frågor som de inte redan vet svaret på. Tänk på amerikanska TV-rättegångar. Ledningskonsulter, å andra sidan, ställer ofta frågor för att få en uppfattning om läget och människors uppfattningar i olika frågor.

Ämnet frågor är intressant. Det går att uppnå mycket genom att ställa frågor. Frågor kan till exempel vara minst lika avväpnande som en dräpande kommentar, utan att för den skull vara otrevliga. Ibland händer det att man råkar ut för personer som fäller otrevliga kommentarer utan att tänka på hur den kan uppfattas ("Jag måste komma förbi här, jag har beställt bord."). Om man då ställer en fråga blir de ofta ställda för det tvingar dem att tänka efter, även om det är en enkel fråga att besvara ("Vet du att inte vi andra också har beställt bord?"). Det brukar vara väsentligt svårare för personen i fråga att fortsätta i samma stil.

den 5 februari 2003

   Det finns en lek som kallas "The whys" (ungefär "varför-leken").

Leken går ut på att du utgår ifrån en tro eller övertygelse om någonting. Det kan vara en så enkel sak som att rabarberpaj är gott. Utifrån denna övertygelse börjar du ställa frågor, till dig själv, eller ber någon att ställa dem till dig. Frågorna ska inledas med "varför". Alla som har barn vet hur frustrerande det kan vara när frågan varför ställs på varje svar som lämnas, men här fyller det en funktion. Här är ett exempel på hur en sådan diskussion skulle kunna löpa:

Så kan det fortsätta tills man inte längre kan besvara en fråga. Då har man förhoppningsvis stött på en av sina grundövertygelser. Det intressanta är hur det ursprungliga ämnet kan leda till svar som kan verka mycket avlägsna och som ger insikter om dig själv.

Charles Case, kognitiv antropolog, har hittat på leken och den beskrivs i Socrates' Way.

den 4 februari 2003

   I morse läste jag de första kapitlen i Socrates' Way: Seven master keys to using your mind to the utmost av Ronald Gross.

Det jag är ute efter är få en bättre förståelse för Sokrates sätt att undervisa. Han ställde frågor i stället för att ge svar. På det sättet lärde han sina "elever" att tänka själva i stället för att förlita sig på andra.

den 3 februari 2003

   I dag har jag för första gången använt mindmapping till att dokumentera ett möte.

Jag valde ett möte som delvis hade karaktär av brainstorming. Dels därför att jag inte ville riskera att misslyckas vid ett möte där protokollets kvalitet hade avgörande betydelse och dels därför att jag var rädd att inte hinna anteckna vid ett traditionellt möte där tempot är högre. Till dess att jag behärskar mindmapping något sånär kommer det nog att ta lite längre tid att använda det som anteckningsmetod.

Nu efter mötet kan jag konstatera att det gick bra. Jag använde bara en färg för att spara tid, men skulle kunna renskriva mindmappen i färg. Jämfört med mitt vanliga sätt att anteckna var det mycket utrymmeseffektivt. Jag gissar att samma mängd information hade tagit två eller tre A4-sidor och nu räckte det med en halv.

   Mats Andersson berättar om hur han har provat den minnesteknik som jag beskrev för ett tag sedan. Det handlade om att han skulle komma ihåg att äta glass när en TV-film slutade. Det låter inte som världens svåraste sak att minnas men det hade tydligen varit ett problem tidigare. Nu kom han ihåg det.

   Peter skriver mer om sina erfarenheter av snabbläsning. Han konstaterar att det går att snabbläsa, åtminstone viss, skönlitteratur. Hans farhåga var att han inte skulle uppfatta de känslor som orden förmedlar.

(Peter skriver också om boken Use your head, att han tror att den har gått ur tryck. Den finns inte på Amazon.com, men väl på Bokus, Internetbokhandeln, Amazon UK och ett antal andra nätbokhandlar.)

den 30 januari 2003

   På baksidan av Märk världen läser jag:

Den meningen är intressant.

den 26 januari 2003

   I går åkte Nathalie och jag bil tillsammans. Jag försökte intressera henne för mindmapping. Med tanke på hur duktig hon är på att både rita och skriva skulle det kunna vara ett idealiskt verktyg för henne.

I dag kom hon och bad att få låna boken Mindmapping. Den är egentligen inte skriven för tioåringar men jag har inte hittat någon bok om mindmapping skriven för barn än. På engelska ska det finnas en som heter Brain power for kids, men den verkar vara nästan omöjlig att få tag på och det blir nog för svårt för henne att läsa den på engelska i alla fall.

Efter att ha läst femtio sidor i boken verkade Nathalie fortfarande intresserad. Hon frågade när det var ord hon inte kände till. Pedagogik var ett sådant ord. Att lära ut, sa jag. Undervisningskonst, säger Norstedts svenska ordbok.

Brain power for kids är skriven av då 14-åriga Lana Israel. Hon blev så fascinerad av mindmapping att hon skrev en bok som lär ut mindmapping till jämnåriga barn. Hon lärde sina klasskamrater och lärare att rita mind maps, utsågs till "Brain of the year" 1994 och nu föreläser hon världen över.

den 25 januari 2003

   Mattias Ahlström har börjat skriva under rubriken OwnRemarks. Hittills har han bland annat skrivit en del om minnesträning, snabbläsning, kreativitet och kommunikation. Det är roligt att se att det är fler som är intresserade av dessa ämnen och som skriver om dem.

den 24 januari 2003

   Thorvald Freiholtz, som står bakom Förvetet, gav i dag tips om en bok som han tror att jag och Mats Andersson skulle ha glädje av att läsa. Boken heter Märk världen och är skriven av Tor Nørretranders. För 69 kronor inklusive frakt till brevlådan på AdLibris kunde jag inte låta bli att beställa den direkt. Den hamnar en bit ner i läshögen dock.

På AdLibris står följande att läsa om boken:

Tack för det vänliga tipset, Thorvald!

den 23 januari 2003

   Det finns framför allt ett begrepp i The mind map book som jag tycker är bra att känna till. Det är "basic ordering ideas" (BOI). På svenska skulle det kanske kunna översättas med grundläggande överordnade begrepp. Det är nog inte den bästa översättningen. BOI är enligt definitionen i boken nyckelbegrepp inom vilka en mängd andra begrepp kan organiseras.

Ett BOI kan vara djur och under djur kan vi inordna exempelvis fåglar. Under fåglar i sin tur kan talgoxe, undulat och skata ordnas. Detta är grunden för mindmapping. I mitten placerar man det centrala begreppet och ut ifrån det "strålar" olika nivåer av underbegrepp.

BOI har också den fördelen att de lämnat stort utrymme för kreativitet och fantasi. Under djur kan vi få plats med en mer eller mindre oändlig mängd saker.

Ett sätt att hitta BOI:s är att ställa frågor som:

   En viktig del i snabbläsning är "mjukt fokus". Med mjukt fokus blir man medveten om en större del av det ögonen ser. Vid snabbläsning blir det i praktiken så att man ser fler ord i taget.

Jag såg delar av en kinesisk film häromdagen. En av huvudfigurerna sa vid något tillfälle ungefär: "Riktig skärpa kräver ingen möda". Det kan dels läsas som att det inte krävs någon möda för att uppnå riktig skärpa och det kan dels läsas som att det krävs att man inte lägger ner någon möda för att uppnå riktig skärpa. Det senare är en bra beskrivning av hur man uppnår mjukt fokus. Innan man är van krävs det att man anstränger sig för att inte anstränga sig. Det låter som moment 22, men det är det inte. Man anstränger sig mentalt för att inte anstränga ögonen på att fokusera skarpt.

Hård fokusering är vad vi gör vid vanlig läsning och över huvud taget oftast. Det har fördelen att man ser saker mycket tydligt och i all sin detalj. Det är däremot oanvändbart vid snabbläsning. Där behöver vi inte absolut skärpa, men vi vill se så mycket på en gång som möjligt. Mjukt fokus får man när man tittar rakt fram utan att fokusera på någonting. Skillnaden i känsla mellan mjuk och hård fokusering, är som skillnaden mellan att fokusera på en bokstav i en text och att slötitta mot horisonten.

Ju skickligare man blir på att inte fokusera skarpt, desto mer kommer man att uppfatta av det man ser. Det jag skrev tidigare i dag, om att jag omedvetet såg en sak i vänstermarginalen när jag egentligen läste kolumnen i mitten av sidan, är ett bra exempel på vad man medvetet kan uppnå med mjukt fokus. Så långt ut från det jag medvetet läste uppfattar ögonen och hjärnan saker. Med min skärm handlar det om minst fem centimeter utanför fokus. Om jag övade upp min förmåga att medvetet se så mycket kunde jag minst läsa kolumner som är tio centimeter breda i en fokusering per rad.

Jag är alldeles övertygad om att den verkliga gränsen ligger betydligt längre ut från fokus än så. Jag tror faktiskt att det är möjligt för ögonen och hjärnan att uppfatta saker i nästan 180 graders vinkel. Det kan låta orimligt, men jag tror att det handlar om träning. Photoreading utnyttjar den möjligheten. För vanlig snabbläsning kan man öva upp sin färdighet i mjukt fokus genom att helt enkelt läsa för fort. Med för fort menar jag att man ser till att ögonen håller så hög fart över raderna att man inte hinner läsa på traditionellt sätt. Jag gissar att de flesta kommer att märka att det fungerar under en halvtimmes träning. I början när man låter ögonen rusa fram över raderna kan det hända att det känns som om de försöker hänga med och titta på orden ett och ett. Till slut orkar de inte det utan tar raderna i några fokuseringar. Då följer hjärnan med och ser till att det blir ordning på sammanhangen i alla fall..

Det är bra att lägga märke till hur det känns när det fungerar. Då är det lättare att medvetet sätta sig i det stadiet. För mig, som räknar mig som en snabbläsande nybörjare, kan det ibland fortfarande ta några minuter innan jag kommer upp i fart.

Då och då får jag mail med frågor om snabbläsning och en vanlig fråga är vad man ska läsa när man övar. Mitt svar är att det är enklast att börja med lätt läsning. En inbunden bok på det språk man behärskar bäst. Gärna något man tycker om att läsa och med lite glesare mellan raderna i ett lättläst typsnitt av lagom storlek. Helst en bok med få okända ord eftersom de gör att man måste stanna och ta reda på vad de betyder.

En annan fråga som jag har fått, är om man kan lära sig att snabbläsa på egen hand. Absolut, är svaret. På en kurs kan de lära ut teknikerna men de kan inte ersätta övning. Teknikerna kan man lära sig från böcker eller av någon som berättar hur man gör och jag tror faktiskt att min korta beskrivning kan räcka också. Öva kan du bara göra själv. Med några timmars övning tror jag att många kommer långt.

   Jag sitter och läser ikapp på Mats Anderssons sida när jag kommer att tänka på en sida som heter vecka.nu. Den länken tänkte jag att jag ska lägga ut här. En liten stund senare ser jag att Mats har länkat till både den, dag.nu och manad.nu. Det tror jag inte är ett sammanträffande. Jag tror att mina ögon och hjärnan hade sett Mats text i högerkanten men att jag inte medvetet hade registrerat det. Antagligen var det därför jag över huvud taget kom att tänka på vecka.nu.

Det är ungefär detta jag skrev om tidigare och Mats skrev om för några veckor sedan.

Det är mycket vi inte vet att vi vet. En del säger att vi använder 10 procent av vår hjärnkapacitet, andra att vi använder 1 procent. Jag tror att vi använder 100 procent men att det mesta av detta är omedveten hjärnanvändning. Att bli mer "intelligent" innebär med det resonemanget att medvetandegöra mer av hjärnans verksamhet. Det hänger ihop med intuition (superlogik). Min uppfattning av intuition är egentligen att det är att bli medveten om sådant som vanligtvis ligger i vårt undermedvetna.

   Boeing Aircraft koncentrerade sin ingenjörsmanual till en 25 fot lång mind map. Tack vare det kunde de på några veckor lära 100 flygingenjörer samma saker som det tidigare tog flera år att lära ut. På det sparade de 11 miljoner USD.

The mind map book är indelad i två delar. I den första beskrivs själva tekniken och i den andra olika användningsområden samt mängder av verkliga exempel. Ett av de många användningsområden som beskrivs är "familjestudiedagar". I korthet betyder det att hela familjen samlas en dag och lär sig så mycket de kan om något ämne. Var och en ansvarar för ett område inom ämnet och läser och ritar mind maps om det. Sedan sammanförs allas delar till en helhet som man går igenom tillsammans så att alla lär sig alla delar.

Det låter som ett mycket sympatiskt sätt att lära sig något tillsammans utan att var och en behöver göra hela jobbet. En lärobok kan delas in i så många delar som man är familjemedlemmar. Sedan läser varje medlem sin del och bidrar på så sätt till den gemensamma kunskapen. I boken nämns en svensk familj som gjorde detta varje helg under sex månader och höjde barnens studieresultat så mycket att grannarnas barn kom och ville vara med.

En motsvarighet till familjestudiedagar skulle man kunna tillämpa på många arbetsplatser när man vill höja en grupps kunskap inom ett område. Det blir en kraftig hävstång i inlärningen om man är några stycken i gruppen jämfört med om man skulle lära sig allt själv.

Ett annat användningsområde är i grupparbeten i skolan. Jag kan tänka mig att många elever skulle lockas av att inte behöva läsa och lära sig allt själva, utan få större delen berättad av sina klasskamrater i utbyte mot att de själva lär ut sin del till dem.

Boken kan mycket väl användas som uppslags- och idébok. Jag kommer förmodligen att köpa den själv för att ha den tillgänglig när den behövs.

Mindmapping av Björn Ringom är en mycket bra bok om mindmapping, men The mind map book är faktiskt ännu bättre. Den innehåller mycket fler exempel (den är betydligt tjockare) och tips på användningsområden.

den 22 januari 2003

   Tony Buzans The mind map book finns i en äldre utgåva på Bokus. Den kostar 157 kronor i stället för 240 kronor som den senaste utgåvan kostar. Då är det ändå inte mer än ett halvår mellan utgivningsdagarna. Jag tror att det allra mesta av innehållet är identiskt.

Jag har läst vidare i boken. Bland annat beskrivs olika sätt att använda mindmapping:

   Jag hittade bland annat en intressant text om fotoläsning på Rune Olssons hemsida. Den som vill lära sig snabbläsning i någon form har säkert nytta av att läsa olika personers syn på och beskrivning av snabbläsning. Fotoläsning i det här fallet, är samma teknik som Paul R Scheele beskriver i sin bok The Photoreading whole mind system, fast kortfattat och på svenska.

I slutet av texten beskrivs synoptisk läsning. Synoptisk betyder bland annat översiktlig och synoptisk läsning innebär att man lär sig om ett ämne genom att läsa flera böcker om ämnet samtidigt eller precis efter varandra. I Rune Olssons beskrivning görs det med fotoläsning (det rekommenderas också i boken Photoreading), men jag brukar göra det med snabbläsning. Principen är i stort sett den samma.

den 21 januari 2003

   Kanske intuition.

Efter att ha läst Cracking the intuition code har jag funderat mycket över hur jag upplever intuition. Jag är övertygad om att jag får hjälp av intuition mer eller mindre ständigt, men jag vet inte hur det "känns". Det är det jag försöker komma underfund med.

I går när jag satt hemma vid datorn tänkte jag ta mobiltelefonen och lägga den i skjortfickan eftersom jag inte ville glömma den där när jag gick upp lite senare. Då fick jag en stark känsla som sa "nej". Jag lät telefonen ligga.

En stund senare gick jag till badrummet på nedervåningen för att tömma badkaret för hand med en hink (stopp i avloppet). Om jag hade haft telefonen i bröstfickan vid det tillfället är risken stor att den hade trillat ut och ner i badvattnet när jag böjde mig ner för att fylla hinken med vatten. Jag har tappat telefonen åtskilliga gånger tidigare på det sättet. Dock hittills aldrig i vatten utan på ett golv eller på marken och det tar den inte skada av.

Var det här intuition? Om det var det är intuition något jag upplever dagligen. Det var samma känsla som när jag hade svårt att somna för några veckor sedan. När den känslan kommer är det nästan som om hjärtat hoppar över ett slag. Inte på något obehagligt sätt. Mer som för att göra en markering. Samtidigt med detta "ser" jag ett eller flera ord. I går var det "nej".

Är detta intuition? Frågan kan inte besvaras nu. Jag behöver mer fakta.

   I går kom en kollega förbi och erbjöd mig att låna The mind map book av Tony Buzan. Jag har varit på väg att beställa den flera gånger, men har varje gång beställt andra böcker i stället.

I morse läste jag den första tredjedelen. Även om den innehöll få nyheter var det uppfriskande läsning. Tony Buzan skriver på ett mycket entusiasmerande sätt.

Mindmapping har många tydliga fördelar över traditionella anteckningsmetoder.

den 16 januari 2003

   Svenska Dagbladet har en artikel som på sätt och vis anknyter till båda de texter jag skrev tidigare i dag. Den handlar om retorik, det vill säga konsten att tala. Retorik är ett ämne som tyvärr inte är obligatoriskt i svenska skolor, men som jag tycker borde vara det.

Renässans för retoriken

Göran Hägg har skrivit boken Praktisk retorik. Han inleder med exempel på retorik från antiken, ungefär 300 år före Kristus, och fortsätter fram till modern tid. Han ger exempel på både bra och dåliga retoriker och beskriver hur bra tal ska byggas upp för att fängsla och övertyga. Det är en bok lika väl lämpad för den som vill lära sig att skriva tal och tala inför andra som för den som vill lära sig retorikens grundstenar. Boken är dessutom rolig läsning och kan gott läsas enbart för sitt underhållningsvärde. Många av bokens riktlinjer kan med framgång tillämpas i skrift.

   Förhandling är ett intressant ämne. Alla förhandlar i stort sett dagligen. I In troduktion till NLP nämns boken Getting to yes av Roger Fisher, William Ury och Bruce Patton som en utmärkt bok om förhandlingsteknik. Eftersom jag också tycker att den är bra tänkte jag gå igenom de delar jag uppfattar som viktigast i författarnas syn på förhandlingar.

Det allra viktigaste i förhandlingar, är utgångspunkten att samtliga parter ska lämna förhandlingen som vinnare. Går någon därifrån som förlorare kommer alla att vara förlorare i det långa loppet. En missnöjd part kommer sannolikt inte att vilja förhandla med samma motpart igen, vilket kan göra även den "vinnande" parten till en framtida förlorare.

Det är viktigt att samtliga parter har inställningen att alla ska bli vinnare, annars kommer inte förhandligen att bli lyckosam. Det kan krävas en del övertygande för att uppnå detta, men det betalar sig i längden.

En annan viktig sak när man ska ge sig in i en förhandling, är att ha ett "bästa alternativ". Ett bästa alternativ är det man ska göra om förhandlingen inte leder till önskat resultat. Det bästa alternativet är en försäkring. I ett sämre läge än så vet man redan på förhand att man inte kommer att sluta. Den vetskapen hjälper till att höja självförtroendet inför förhandlingen samtidigt som det kan sätta press på motparten att veta att du har ett annat alternativ som du kommer att vara nöjd med. I en löneförhandling kan bästa alternativ vara att byta jobb. Bäst fungerar det om man redan har ett öppet erbjudande om arbete någon annanstans.

Det är inget som säger att man behöver berätta om sitt bästa alternativ för motparten i förhandlingen. Om man väljer att göra det ska det vara för att stärka sin position. Alla förhandlingserbjudanden ska jämföras med det bästa alternativet och är de inte bättre eller åtminstone lika bra, är de inte intressanta.

Det är värt att lägga ner en del arbete på sitt bästa alternativ. Det ska kännas som en helt okej reträttväg. Har man ett tillräckligt bra bästa alternativ kan förhandling vara onödig. Det kan vara bättre att direkt bestämma sig för att använda sitt bästa alternativ än att ge sig in i en krävande förhandling.

Vid förhandlingar är det en vanlig fälla att tro att båda parter är intresserade av samma sak. Ofta är det inte så. Ett exempel från boken beskriver fredsförhandlingarna mellan Egypten och Israel på Camp David 1978.

Israel ockuperade Sinai-halvön under sexdagarskriget 1967. När Israel och Egypten satte sig ner och förhandlade om fred 1978 var deras krav oförenliga. Israel ville behålla delar av Sinai-halvön och Egypten ville ha tillbaka hela halvön. Alla förslag till lösning förkastades. Problemet var att man hade fokuserat förhandlingarna på positioner. I stället skulle man ha fokuserat på intressen. När man gjorde det kom man fram till att Israels primära intresse var säkerhet. De ville inte ha Egyptiska pansarvagnar posterade vid sin gräns. Egypten å sin sida, var intresserade av suveränitet. Sinai hade varit Egyptiskt territorium sedan faraonernas tid. Efter att under århundraden ha dominerats av greker, romare, turkar, fransmän och britter, hade Egypten återfått full suveränitet och den ville de inte förlora. När detta blev klart enades man kring ett förslag som gick ut på att Sinai skulle återgå till Egypten men till stora delar vara demilitariserad zon. På det viset tillgodosåg man båda sidors intressen.

Vad vi lär oss av exemplet ovan är att det är viktigt att utgå ifrån intressen i stället för positioner när vi förhandlar.

I boken finns det exempel på fula trick som man kan råka ut för om man inte är vaksam. Det beskrivs förstås hur man undviker att falla för dem också.

William Ury har skrivit en bok som heter Getting past no. Den har stora likheter med Getting to yes och bygger på samma grundfilosofi, men den fokuserar på förhandlingar där motpartens grundinställning är negativ. Den kan vara ett alternativ för den som vill rikta in sig huvudsakligen på detta. Annars rekommenderar jag Getting to yes för alla som vill lära sig förhandlingsteknik i största allmänhet.

   I sista kapitlet av Introduktion till NLP beskrivs en modelleringsteknik för, ja i stort sett vad som helst som man vill göra en modell av. Det är inte raketvetenskap men det är bra om man inte vill fundera själv över själva modelleringstekniken. Exempel på vad som kan modelleras är en experts sätt att ta sig an vissa typer av problem, en författares strategi för att skriva böcker eller en duktig programmerares sätt att programmera.

Som en del i modelleringstekniken går författarna igenom Walt Disneys strategi för att göra film. Han iklädde sig tre olika roller under processen: drömmare, realist och kritiker. Innan filmen var klar såg han till att ha haft alla dessa roller vid granskning av filmprojektet. Drömmaren bidrar med idéer och kreativitet. Realisten tar hand om budget och utvärderar projektet på ett affärsmässigt sätt. Kritikern ser till resultatet är intressant och sevärt. Författarna gissar att Disney valde den roll som vid varje möte var minst representerad bland övriga deltagare. I boken är beskrivningen av strategin mycket mer detaljerad.

Detta, att ikläda sig olika roller, finns med i The Einstein factor som ett sätt att exempelvis höja sin intelligens och kreativitet, men där är det betydligt mer ingående beskrivet.

En strategi som jag själv använder ibland för att höja min generella kreativitet, är att argumentera för en "omöjlig" ståndpunkt eller något jag inte tror på. Det kan man naturligtvis inte göra i vilka sammanhang som helst men om man gör det på ett humoristiskt sätt bland människor man känner väl kan det bli både roligt och en utmaning.

Jag har förvånats över hur ofta det går att vinna dessa till synes omöjliga diskussioner. Ett knep jag brukar ta till, är att utgå ifrån att det inte finns två sätt att se saker, utan hur många som helst. Då hittar jag många nya argument som jag kan använda. Det är nästan som att ta på sig rollen av olika diskussionsparter även om jag aldrig tidigare har tänkt på det så.

Den här strategin använder jag också när jag ska skriva en text som ska &o