den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 13 oktober 2004

   Varje gång Joey gör sin läsläxa brukar jag säga till honom att han ska föra ett finger eller en penna under raderna medan han läser. Jag har berättat att det är ett av de viktigaste hjälpmedlen om man ska lära sig snabbläsning.

Han är nyfiken på snabbläsning, men har varit ganska skeptisk till att det fungerar. Det var ett knappt år sedan jag först började prata om snabbläsning med honom. Då gjorde vi vid något tillfälle ett lästest. Han läste ungefär 79 ord per minut i sina läsböcker. Några månader senare mätte jag igen och då var hastigheten fortfarande 79 ord per minut så jag tror att det var ungefär där han startade.

I dag läste han högt för mig i läxboken. Han läser mycket bra. Det kunde lika gärna ha varit en vuxen som läste. Då hade han i och för sig läst texten tyst för sig själv en gång först så den var inte helt okänd.

Jag var nyfiken på läshastigheten så vi mätte igen. Han läste tre sidor medan jag tog tid. Han förde ett finger under raderna medan han läste. Det tog 2 minuter och 15 sekunder. Därefter räknade han hur många ord han hade läst. Det var 369 stycken. 369 ord dividerat med 2,25 minuter (15 sekunder är 0,25 minuter) blir 164 ord per minut. Det är bra för en 9-åring.

Vuxna som inte läser på högskola har en genomsnittshastighet på omkring 200 ord per minut enligt någon undersökning. Det dröjer nog inte länge innan Joey är där och sedan är det bara att fortsätta. Han har alla förutsättningar att bli en snabbläsare med kanske 400, 600 eller 800 ord per minut. Det krävs bara teknik och träning. Inget som inte de flesta barn kan klara av.

den 16 mars 2004

   Snabbläsning av facklitteratur handlar till stor del om att läsa rätt saker. Vi kan titta på en liknelse.

Låt oss anta att jag tappar exempelvis en skruv på golvet och att jag inte såg var den hamnade. Då kan jag gå till väga på flera olika sätt när jag letar efter den. Jag skulle kunna söka av golvet genom att svepa med blicken fram och tillbaka från sida till sida, till dess att jag hittar den. Ungefär som när jag läser en bok från pärm till pärm. Gör jag så kommer jag att ha sett alla delar av golvet från den plats där jag började och fram till skruven. Förr eller senare hittar jag den, men det är ett omständigt och tidsödande sätt att göra det.

Ett annat sätt är att titta på golvet utan att fokusera på någon särskild del, så att jag får god överblick över golvet, och bara titta extra noga på de områden där det finns saker av en skruvs storlek. Hörde jag ungefär var den landade kan jag börja där. Det sättet går oftast fortare och låter mig fokusera på det som är viktigt, det vill säga att hitta skruven. Hur resten av golvet ser ut och vad som finns där är ointressant. Det ingår inte i mitt mål.

På samma sätt kan jag göra när jag läser.

Först och främst måste jag bestämma varför jag ska läsa texten. Därefter vad jag vill få ut av den. Ett mål alltså. Utan ett mål vet jag inte vad jag bör läsa. Då lär det inte hjälpa att läsa boken från pärm till pärm heller. Målet skriver jag ner. Då blir det tydligare och lättare att stämma av efteråt att jag har uppnått det. Om det finns några nyckelbegrepp som är viktiga försöker jag få med dem i beskrivningen av målet.

Målet är mycket viktigt. Det är alldeles avgörande för hur väl jag kommer att lyckas. Därför är det värt att lägga ner den tid som krävs för att det ska bli bra. Med ett bra mål kan jag slippa läsa onödigt mycket. Utan mål kan jag inte lyckas (inte misslyckas heller kanske).

När jag vet vad jag har för mål med att läsa boken, kan jag fokusera på de delar där det är mest troligt att jag hittar det. Att läsa innehållsförteckningen är en bra början. Hittar jag intressanta avsnitt, där det verkar troligt att jag kan hitta det jag söker, börjar jag med att läsa dem. Är det fortfarande saker jag behöver veta kan jag bläddra igenom boken och läsa kapitelrubriker samt underrubriker. Alla avsnitt som verkar intressanta läser jag. Om jag fortfarande inte har uppnått mitt mål är det inte säkert att jag har rätt bok.

Vill jag ändå ge den en chans till kan jag skumma igenom den och läsa de delar jag råkar fastna vid. Att skumma innebär att låta ögonen svepa över sidorna på några sekunder per styck. Ofta hjälper mitt undermedvetna till att lotsa mig till de delar ögonen ser och som kan vara av intresse. Det kan kräva lite övning. Man måste lita på att det fungerar och det kan ta ett tag att märka det.

Att läsa smart sparar mycket tid och är en del av snabbläsningstekniken. Behöver jag bara läsa halva boken har jag sparat halva lästiden oavsett hur snabbt jag läser de delar jag måste.

den 9 mars 2004

   En bra början.

Det är roligt att själv märka att man har lärt sig saker. På väg till jobbet i dag hann jag läsa de sista 50 sidorna av Phillip C. McGraws Livsstrategier, bläddra igenom och läsa det jag ville i Metro och sitta och filosofera den sista biten. Det kändes som en effektiv start på dagen.

Snabbläsningen går ibland riktigt bra. Nu när det är ljust på morgnarna är det lättare att se och det påverkar läshastigheten ganska mycket. 50 sidor på ungefär en halvtimme, mestadels på en skumpig och rätt ljudlig buss, är jag nöjd med.

När jag började med Livsstrategier bestämde jag mig för att läsa 50 sidor per morgon. Jag läste den på fem resor till jobbet. En av morgnarna fick jag inte sittplats hela vägen och hann inte läsa lika mycket.

Med den lästakten skulle jag kunna läsa omkring 50 böcker om året bara genom att utnyttja en tråkig transportsträcka till något bra. Tänk om jag satt en timme hemma varje dag och läste i lugn och ro. Visserligen är "hemma" och "lugn och ro" en motsägelse, men att kunna sitta på en skön stol, med bra belysning, och läsa utan avbrott för bussbyten och annat, skulle göra skillnad.

den 2 mars 2004

   Breakthrough Rapid Reading.

Detta är en mycket bra snabbläsningsbok. I klass med Tony Buzans böcker tycker jag. Boken innehåller många övningar och en hel del kloka råd om läsning i allmänhet och snabbläsning i synnerhet.

Målet med boken, är att du ska kunna läsa med hastigheter på flera tusen ord per minut. För att kunna läsa så snabbt räcker det inte med vanliga lästekniker, det vill säga att läsa rad för rad. Det krävs höghastighetstekniker. Med höghastighetstekniker läser man delar av flera rader samtidigt och låter hjärnan sammanfoga dem till begriplig text. I början kan det kännas ovant, men det handlar om övning.

Peter Kump, som är författare till Breakthrough Rapid Reading, lägger stor vikt vid läsförståelse och repetition, så att du ska komma ihåg det du läser.

den 31 januari 2004

   The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program.

Evelyn Wood var studievägledare på en high school för flickor på 1950-talet. Många av de flickor hon skulle hjälpa läste ganska dåligt och hon tyckte att läsning var det som skulle kunna få dem på rätt väg. Därför utvecklade hon ett läsprogram som blev ganska framgångsrikt.

Hon var dock inte nöjd med detta, utan ville hitta ett sätt för studenterna att läsa med hastigheter bortom gränsen för vad experter sa var möjligt, 1000 ord per minut. Först ville hon visa för sig själv att det var möjligt. Hon letade efter snabbläsare och hade till slut hittat 53 personer som läste med hastigheter mellan 1500 och 6000 ord per minut. Problemet var att de inte kunde förklara hur de gjorde.

En dag skulle hon torka av en bok vars sidor var smutsiga. Hon gjorde en svepande handrörelse över sidorna så att smutsen försvann. Plötsligt kom hon på att hon läste sidorna medan hon torkade av dem. Hon hade följt handrörelserna med blicken och läst över 50000 ord på mindre än tio minuter, eller omkring 5000 ord per minut. Så föddes Evelyn Woods metod för snabbläsning.

De följande åren finslipade hon tekniken när hon höll läskurser på University of Utah. 1959 grundade hon det första Evelyn Wood Reading Dynamics Institute i Washington D.C.

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program är inte bara en bok om snabbläsning. Det är en bok om studieteknik och den beskriver bland annat anteckningstekniker och studieplaneringstips. De lästekniker som lärs ut i boken syftar till att läsaren ska uppnå hastigheter över 900 ord per minut. Där går gränsen för hur snabbt man kan läsa med traditionella metoder där man läser rad för rad. Målet är 1200-3000 ord. Det finns till exempel en teknik som kallas "frågetecknet". Den har fått sitt namn av att man för handen över sidan med en rörelse som påminner om ett frågetecken när man läser. Rörelsen ska ta 2-4 sekunder per sida eller ännu mindre. I en vanlig bok betyder det läshastigheter på 6000 ord per minut.

Det viktigaste med snabbläsning är inte att det går fort. Det är att man förstår det man läser. I den här boken betonas det och vikten av att repetera och göra anteckningar blir tydlig.

Boken har inte fått så höga betyg på Amazon.com, men jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle ge den 4 stjärnor av 5. På Amazon har den fått 2,5. Jag har dock läst den med Photoreading och kan därför ha missat saker som drar ner betyget.

den 29 januari 2004

   Alex Kaeffer har skrivit en del om Photoreading på sin hemsida. För att förstå allt bör man ha läst The Photoreading Whole Mind System. Eftersom The Mind Accelerator använder lite andra benämningar på samma saker är det inte säkert att det är lika lätt att förstå för den som bara har läst den.

AlexK on PhotoReading

den 28 januari 2004

   I förrgår och i går provade jag Photoreading på "Om jag vetat då vad jag vet nu!" av Richard Edler. Totalt lade jag ner en dryg halvtimme, fördelat på två dagar, på boken. Det räckte ganska långt. Jag kan inte säga hur mycket som berodde på Photoreading och hur mycket som berodde på att det är en lättläst bok som inte borde ta mer än en timme att läsa från pärm till pärm.

På måndagkvällen gjorde jag förberedelser och fotoläste boken strax innan jag skulle gå och lägga mig. I går kväll aktiverade jag den

Om jag hade vetat då vad jag vet nu! innehåller korta visdomsord från karriärmänniskor som alla har ett antal framgångsrika år bakom sig. Den är rolig att läsa på ungefär samma sätt som citatböcker kan vara det. Någon anonym har sagt:

Dick Schlosberg, ansvarig utgivare och VD på The Los Angeles Times, har sagt:

I går kväll fotoläste jag The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program av Stanley D. Frank. Det tog ungefär 25 minuter och redan då lärde jag mig ganska mycket om innehållet. I kväll ska jag aktivera den.

Jag ska ge Photoreading en verklig chans. Jag har övertygat mig själv om att det måste fungera och att jag borde kunna använda det.

   I går läste jag ut The Mind Accelerator. Till en början var jag skeptisk. När jag väl hade konstaterat att det var en blandning av tekniker och metoder som finns beskrivna på andra håll har jag kommit fram till att det är en ganska bra bok. Det är synd att det inte finns någon bibliografi, och att inte fler av dem som står för mycket av arbetet med att skapa metoderna har nämnts. Det hade den vunnit på.

För den som vill få ett smakprov av några olika intressanta metoder för personlig utveckling, så som Photoreading/Ireading och image streaming, är den bra. Dock tycker jag att The Photoreading Whole Mind System och The Einstein Factor är bättre för den som vill använda teknikerna och veta mer om bakgrunderna till dem. Jag saknar personliga kommentarer i The Mind Accelerator. Författaren kunde ha berättat om egna erfarenheter.

Med boken får man ett livstidslångt supportavtal. Det betyder att man kan logga in på en särskild webbplats och ställa frågor om det som lärs ut i boken. När det gäller Photoreading finns det ett fritt tillgängligt diskussionsforum där i princip alla frågor blir besvarade. Learning Strategies står bakom det och deras personal besvarar många frågor.

   I går kväll, när jag övade Photoreading, fick jag klart för mig vad något jag har skrivit flera gånger verkligen betyder.

Titta på en bild eller en sak. En tavla, en bild i en tidning, en teckning, en möbel, en människa. Någonting, men inte bokstäver, siffror eller en text. Titta på det du har valt så som du brukar titta på saker. Fokusera inte på någon speciell del. Känn hur det känns att titta så. Du har gjort det hela livet.

Det är mjukt fokus och det är vad som krävs för snabbläsning.

Titta nu i stället på en text i en bok eller tidning. Läs en bit. Känn hur det känns. Om du gör som de flesta andra tvingar du ögonen och medvetandet att se varenda del för sig. Är du lite tränad har du lärt dig att se orden som bilder, men förmodligen ser du texten som en text och inte som en bild. Du fokuserar hårt på varje del av texten.

Om du kan lära dig att betrakta texter på samma sätt som du betraktar bilder, har du goda möjligheter att lära dig att läsa mycket snabbt, möjligen också att lära dig Photoreading.

Det kräver också att du litar på din hjärnas förmåga att knyta ihop det den ser och ge det en mening, även om du inte tittar rakt på det. Det behövs förstås en del övning.

Jag har gjort så här sedan jag lärde mig snabbläsning, men jag har aldrig kommit på att jag betraktar en bild helt annorlunda än en text, även om jag har vetat det. Detta är kanske skillnaden mellan att använda den analyserande, vänstra, hjärnhalvan och den intuitiva, högra, hjärnhalvan. Att växla mellan dem kanske inte är svårare än att växla mellan att läsa en text och att betrakta en bild. Flip-flip, flip-flip. Wow.

den 27 januari 2004

   Learning Strategies har en inspelning av en telekonferens om Photoreading. De lär inte ut Photreading, men de berättar om det. Första halvtimmen är det en presentation och därefter är det en frågestund om Photoreading. Frågestunden var nästan mer intressant än presentationen. Kanske beror det på att jag har läst böckerna och vet vad som står där.

Listen to the PhotoReading Introductory Session Online Today

den 26 januari 2004

   Learning Strategies som startades av Paul R. Scheele, författaren till The Photoreading Whole Mind System, har en video från ett nyhetsinslag om Photoreading på sin hemsida. Jag tyckte att det var intressant.

Det finns också några sidor med lästips för den som vill läsa snabbare.

   Höger hjärnhalva brukar anses vara den kreativa, konstnärliga, musikaliska. Många människor använder den mer än den vänstra, som tros stå för bland annat logik och analytisk förmåga.

Hur ska man göra om man som "vänsterhjärnad" vill aktivera höger hjärnhalva? Musik borde fungera. Eftersom höger hjärnhalva är musikalisk är det rimligt att anta att vi kan aktivera den med musik.

När jag läser lyssnar jag på musik. Snabbläsning går alltid bättre med musik för mig. Inte vilken musik som helst. Enya, Bach och liknande. Avslappningsmusik. Förutom att det försätter mig i rätt sinnestillstånd för läsning stänger det ute störande ljud.

den 24 januari 2004

   Med mycket bistånd från hjälpsamma i Datasuppportgruppen på Aktieguiden skrev jag ett Excelprogram som vänder på texter så att bokstäverna på varje rad hamnar i omvänd ordning. Med hjälp av det och Tommis spegelvända teckensnitt kan jag nu göra spegelvända böcker av texter från exempelvis Projekt Gutenberg. Jag klipper in texterna i A-kolumnen i Excelarket och kör programmet. Då får jag en spegelvänd kopia av texten när jag byter typsnitt till Nickes_backwards.

De spegelvända texterna kan jag använda för att öva Photoreading.

den 22 januari 2004

I The Mind Accelerator föreslås det att man övar Photoreading/Ireading på text som är skriven spegelvänt. På det sättet undviker man både att medvetet analysera det man läser, eftersom det inte är lika lätt att se, och kan lättare avgöra om det fungerar. Vet man något om texten man har läst spegelvänt, måste det betyda att hjärnan undermedvetet har läst in och tolkat det, förutsatt att man inte har lärt sig det någon annanstans.

Problemet är att det inte är så enkelt att få tag på böcker som är skrivna spegelvänt. Till att börja med letade jag efter program som kunde göra det. Jag fick olika förslag till lösningar. De hade dock svagheten att de var manuella och byggde på att man konverterade en sida i taget. Det är inte så bra när jag vill konvertera hela böcker.

En person föreslog att jag skulle använda ett program som vände på texten så att början kom först och vice versa och skriva ut den med ett spegelvänt teckensnitt. Det lät som ett bra förslag. Efter ytterligare lite hjälp hittade jag ett JavaScript som vänder på textsträngar. Den hårdaste nöten var att hitta ett teckensnitt som är spegelvänt. Ett tips var teckensnittet Da Vinci Backwards. Det var för svårt att läsa i långa texter så jag lämnade det.

Då dök Tommi upp som en räddare med teckensnittet Nickes_Backwards. Spegelvänt och tydligt!

En utmaning återstår. Jag behöver kunna textvända strängar rad för rad. Det klarar inte JavaScriptet ovan av. Sidorna ska läsas med början upptill till höger. Om de börjar nertill till höger på bokens sista sida är jag inte säker på att hjärnan kan vända det rätt igen.

Övningsböcker tänkte jag hämta på Projekt Gutenbergs webbplats. De har tusentals böcker i textformat på många olika språk. De har färdig radbrytning så med rätt textvändningsprogram borde det gå lätt att göra dem spegelvända i Word.

Lyckas jag inte få ihop det får jag helt enkelt vända böckerna upp och ner när jag övar. Jag tror inte att det fungerar lika bra eftersom jag har rätt lätt för att läsa upp och ner i vanliga fall.

den 20 januari 2004

   The Mind Accelerator.

Boken kom igår. Jag har läst hela kapitlet om "The Infinity Reading System" (IRS) och skummat "The Infinity Mind System" (IMS).

Infinity Reading System utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. I allt väsentligt är det samma teknik som Paul R. Scheele kallar Photoreading. Taylor Andrew Wilson, som står som författare till The Mind Accelerator, har använt ett citat som även finns i The Photoreading whole mind system. Francis Bacon lär en gång ha sagt:

På 30 sidor beskrivs tekniken för att "läsa" 25000 ord per minut. The Photoreading whole mind system innehåller fler sidor, men tar upp saker som ligger utanför ämnet.

The Infinity Mind System är, såvitt jag har kunnat bedöma, samma teknik som kallar Image Streaming i The Einstein factor.

En sak som stör mig lite, är att det inte någonstans (jag har inte läst hela boken än) finns en referens till andra författare eller böcker. Wilson kunde ha kommenterat det faktum att teknikerna är beskrivna tidigare på andra ställen. Den som inte har läst några andra böcker i ämnet kan lätt få uppfattningen att han är uppovsman till dessa fantastiska tekniker. Några är även varumärkesskyddade av honom eller förlaget.

Bortsett från dessa störande saker är det en intressant bok. Jag tycker att layouten i boken är renare än i The Photoreading whole mind system. Däremot innehåller den en del slarvfel. Stycken med rubrik på en sida och texten på nästa, saknade ord och så. I innermarginalen finns tips och citat. Dessa är lite svåra att läsa därför att raderna är så smala och texten hamnar nära bokvikningen.

Förlaget, Volition Thought House Inc, tycks inte ha givit ut några andra böcker och Andrew Taylor Wilson verkar inte ha skrivit fler böcker än denna, som kom ut i november 2003. Wilson verkar nästan smyga lite med att han är författare till boken. Hans namn finns ingenstans på utsidan av boken. Det står på några ställen inuti boken. Utöver namnet står det ingenting om honom eller vad han har gjort.

den 11 januari 2004

   Nu har jag beställt The Mind Accelerator.

Det är en bok vars marknadsföring gjorde mig så skeptisk att min nyfikenhet blev övermäktig. Jag måste se vad det är. Jag misstänker att det är en kombination av saker jag har läst om tidigare, bland annat photoreading. De skriver:

De har en 30-dagars förlängningsbar pengarna-tillbaka-garanti som jag säkert inte kommer att utnyttja ens om den är direkt dålig. Jag hoppas att tillräckligt många andra gör det om den inte håller måttet.

Leveranstiden är ungefär två veckor.

den 3 januari 2004

   I dag har jag beställt fyra böcker. Alla handlar om snabbläsning, men en av dem egentligen om kroppsspråk.

The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger, beskrivs bland annat så här:

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program, av Stanley D. Frank, beskriver snabbläsning med utgångspunkt i Evelyn Woods metodik. Jag har tänkt köpa den och slog till nu. 

Breakthrough Rapid Reading, av Peter Kump, är ytterligare en bok om snabbläsning. Även han är inblandad i Evelyn Woods utbildningar.

Speed Reading for Business, av Steve Moidel, har jag köpt tidigare. Eftersom den är utlånad sedan ett tag tänkte jag kosta på mig ett nytt exemplar för 88 kronor.

Under dagen hittade jag några intressanta webbsidor med anknytning till snabbläsning. RocketReader är ett PC-program för att öva upp läshastigheten. De har en Flash-demo som visar hur de kan höja läshastigheten. Det är intressant.

Kanadensiska The Mind Accelerator har ett utbildningsprogram som bland annat utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. Det handlar nog snarare om fotoläsning, av den typ Paul R. Scheele lär ut i The Photoreading Whole Mind System, än om traditionell snabbläsning. Priset för paketet är 29,95 CAD, vilket låter lågt i jämförelse med vad motsvarande paket hos Learning Strategies kostar.

Svenska ReadRunner har ett program för läsning på skärm. Med hjälp av det har en testgrupp höjt läshastigheten med 64 procent, med bibehållen läsförståelse, efter 20 minuters läsning. De har en demo på webbplatsen som visar hur programmet arbetar. Det är gratis att prova ReadRunner i 21 dagar. Vad det kostar att köpa programmet står inte. Man måste skriva brev och fråga, vilket får mig att dra slutsatsen att det förmodligen är kostsamt. Om det inte är det tror jag att det är dumt att inte ge någon prisindikation på webbplatsen.

den 20 december 2003

   Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 5 december 2003

   Peter skriver om en bok särskilt utformad för snabbläsning.

Boken heter A timeless way of building och är skriven av Christopher Alexander. Jag klipper in Peters citat från bokens läsinstruktion:

Paul R. Scheele har i sin The photoreading whole mind system gjort andra typer av anpassningar för att boken ska vara snabbläst. Det finns olika "rutter" beroende på hur lång tid man vill lägga på att läsa den. Med olika rutter får man läsa olika mycket, det vill säga den som tar en snabb rutt får läsa färre detaljer. Rutterna är markerade på olika sätt i marginalen på varje sida.

Jag har funderat över möjligheten att göra innehållsförteckningar med korta beskrivningar av varje kapitel, så att man kan få en bra övergripande bild av ämnet redan när man läser dem. Utöver detta tycker jag att kapitelrubriker ska vara utformade så att de beskriver vad kapitlen handlar om. Det låter självklart och borde vara självklart. Jonas Söderström skriver om det i Att skriva för webben, en bok jag återkommer till emellanåt. Där finns en hel del värt att tänka på för den som skriver mycket eller lite.

den 9 november 2003

   Peter har kommenterat Håkans text om snabbläsning och fyller på med en del egna tankar och erfarenheter av snabbläsning. Jag klipper in ett stycke från Peters text som jag tycker innehåller en bra liknelse:

Jämförelsen med ficklampsstrålen som förs långamt eller snabbt över en yta är träffande. Särskilt när man vet att det är vid hastigheter över 400 ord per minut som hjärnan verkligen koncentrerar sig på läsningen. Det är då "ljuskäglan" förs snabbt över ytan.

den 8 november 2003

   Håkan har skrivit om snabbläsning.

Han har gjort experiment med olika läshastigheter och med respektive utan "pip" varje minut. "Minutpipen" kommer från ett program han skrev för att bli påmind om tiden som förflöt medan han läste. I experimenten verkade pipen göra att han läste snabbare än när han inte använde dem. Han frågade sig därför om pipen verkligen kan göra läsningen snabbare, men ställer sig tvekande till det.

Jag tror inte att man hjälps av pipen, annat än under en kortare period då man hetsar sig själv med hjälp av dem. Snabbläsning ska inte kännas stressigt, tvärt om, man ska vara avslappnad. Teknikerna går ut på att läsa effektivare och därmed snabbare. När man använder teknikerna som en naturlig del av läsningen är pipen förmodligen lika irriterande som när man läser "som vanligt". Ju färre störande moment, desto bättre.

Det är viktigt att förstå att snabbläsning inte har med stress eller slarv att göra. Man ska inte bli mer stressad av att använda snabbläsningstekniker än av att springa en joggingrunda. På samma sätt har "att lära sig snabbläsning" likheter med "att lära sig jogga". När man börjar jogga blir man ofta ganska trött, håller ojämn hastighet och stressas av att inte veta vilken takt man borde hålla för att orka springa hela sträckan. Lösningen är övning. Vad som är bäst varierar från person till person. Det gäller att hitta sin stil. Den som blir stressad av snabbläsning gör antingen fel eller behöver öva mer.

den 5 november 2003

   På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.

Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.

Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.

den 9 juli 2003

   Jag har aldrig kunnat lära mig saker utantill.

Multiplikationstabellen är en sådan sak som man förväntas, och har nytta av att, kunna utantill. Pappa och jag satt på somrarna och gjorde de matteböcker jag inte hade hunnit göra i skolan under läsåret.

Det jag minns bäst är alla bokuppslag som innehöll tal efter tal med multiplikation. Det känns som om vi höll på i dagar med varje sida. Pappa räknade i början av sommaren ut hur mycket jag var tvungen att räkna varje dag för att hinna bli färdig tills höstterminen började. Jag minns hur jag satt och grät framför böckerna. När hösten började kändes det inte som om jag hade haft sommarlov alls. Förmodligen pågick inte detta mer än två, kanske tre somrar, men jag upplevde det som om det var alla somrar i låg- och mellanstadiet.

Till slut lärde jag mig multiplikationstabellen hjälpligt. Jag gjorde små ramsor som jag läste tyst i huvudet. Det som det inte gick att göra ramsor av gjorde jag bilder av i huvudet. Bilderna kunde jag "läsa" och se vilka tal som blev vad.

Jag använder fortfarande samma knep för att komma ihåg multiplikationstabellen.

Det som störde mig allra mest med all tid jag lade ner på att göra färdigt matteböckerna, var att ingen frågade efter dem när jag kom tillbaka till skolan när terminen började. Jag väntade mig att någon skulle samla in dem och rätta dem. Det var det ingen som gjorde.

Jag kan fortfarande nästan inte lära mig saker utantill eller rent teoretiskt. På kort sikt kan jag minnas saker från texter genom att se texten framför mig i huvudet och läsa innantill. Det jag lär mig och kommer ihåg lär jag mig genom att prova. Jag gör saker om och om igen tills jag har provat så många kombinationer att jag genom erfarenhet vet vad som fungerar och inte. Då sitter kunskapen ofta ganska djupt. Många gånger djupare än hos andra som har läst sig till samma sak.

Kanske är det därför jag tycker om att bygga saker. Det finns fasta gränser för vad som fungerar och inte. I programmering går det ganska fort att pröva ett större antal kombinationer och på så sätt lära sig vad som går bra och vad som inte fungerar bra. Att hjälpa till att bygga pappas hus var samma sak. Att bygga mammas lekstuga tillsammans med Tommi också. Det är dessutom väldigt belönande att bygga saker. När dagen är slut ser man vad man har gjort. Det är inte som på jobbet där jag flyttar ettor och nollor. Det krävs ganska mycket för att se vad jag har åstadkomit efter en dag. Om det alls går att se.

Hela skoltiden var en lång transportsträcka till "livet". Jag kände mig aldrig skolmogen. Det vi lärde oss var mestadels teoretiska saker som jag inte såg någon praktisk nytta med. Nu efteråt kan jag konstatera att jag fortfarande har haft nytta av ganska lite av det jag inte lärde mig. Däremot har jag haft nytta av många andra saker som jag har lärt mig.

Eftersom jag inte lyckades förmå mig själv att lära mig alla saker som klasskamraterna kunde blev betygen dåliga. Inte så dåliga som de borde vara. Min strategi var att vara med på alla lektioner. Någon hade sagt att då kunde de inte dela ut lägsta betyg. Att jag tog mig igenom naturvetenskaplig linje på det sättet är fortfarande nästan ofattbart. Man borde inte kunna komma igenom klasserna och kunna så lite. Någon borde ha sagt stopp.

En händelse i gymnasiet minns jag särskilt väl. Det var i början av sista terminen som vår biologilärarinna hade enskilda samtal med alla elever för att gå igenom hur de låg till inför slutbetyget.

När jag kom in tittade hon på mig och suckade. Sedan tog hon fram en prov som jag hade gjort och bläddrade lite i det. Hon tittade på mig igen och sade: "Jag vet inte vad jag ska säga. Jag förstår inte hur man kan ha så dåligt resultat på provet ens om man inte har läst på över huvud taget. Har du inte läst på?" Jag svarade med en lögn och sa att lite hade jag läst.

Jag brukade inte läsa på inför prov eftersom jag visste att det inte gjorde någon större skillnad mer än att jag blev trött. I stället gick jag och lade mig tidigt kvällen före proven så att jag åtminstone skulle vara utvilad.

Biologiläraren fortsatte: "Ja, jag vet inte ... Har du några planer för vad du ska göra i livet? Jag förstår inte hur du ska kunna få ett jobb med dina betyg." Då tyckte jag lite synd om henne för hon verkade uppriktigt bekymrad. Det var däremot inte jag. På den tiden rådde det stor brist på arbetskraft i bland annat finansbranschen. Jag hade ett stort intresse för aktiemarknaden och hade spenderat mer tid med att läsa om och studera den än med att göra läxor. Jag drev sedan något år en enskilt firma som handlade med aktier och hade precis startat ett handelsbolag tillsammans med några kompisar. När hon sa att hon inte visste vad jag skulle kunna bli hade jag fått jobb inom värdepappersdivisionen på en stor bank. Det minns jag inte om jag berättade för henne. Däremot sa jag att hon inte behövde oroa sig utan att det skulle ordna sig.

Under skoltiden var det min uppfattning att om man bara kunde tala för sig och var beredd att jobba hårt skulle det gå att få jobb och arbeta sig upp. Just då fungerade det också. Nu är det nog inte lika lätt för dem som avslutar sina studier.

---

Nu, ganska många år efter att jag slutade skolan, har jag börjat lära mig saker med hjälp av böcker. Snabbläsningen är en hörnsten. Utan den hade jag antagligen inte läst över huvud taget. En annan hörnsten är erfarenhet. Det jag läser i böcker nu kan jag ofta knyta an till egna praktiska erfarenheter och då är det plötsligt inte teori som ska läras in utantill. Jag ser mycket av det jag läser som bilder som stämmer överens med och kompletterar andra bilder av egna erfarenheter.

För 20 år sedan hade jag säkert inte kunnat förstå de böcker jag läser nu. De hade varit alldeles för abstrakta och intetsägande. Jag kanske börjar bli skolmogen. Å andra sidan har jag nog ingen nytta av någon examen nu. Jag lär mig det jag vill och behöver i alla fall.

---

Att jag kom att tänka på allt det här nu hänger ihop med In the minds eye som jag just läser. I morse läste jag om William Butler Yeats, irländsk författare. I ett stycke beskrevs delar av hans skoltid. Hans upplevelser av den hade likheter med mina. Han beskrev till exempel hur svårt han hade för att lära sig saker som andra tyckte var mycket enkla.

I förrgår läste jag om Winston Churchill. När han beskrev hur han föredrog praktisk kunskap framför teoretisk kände jag också igen mig väl. Han var ständigt sämst i de flesta ämnen. Det var jag med. Klasskamrater som var dåliga, men inte riktigt lika dåliga som jag, brukade komma fram till mig när vi fick tillbaka prov. De tyckte att det var en liten uppmuntran i eländet att det alltid fanns någon de kunde lita på hade sämre resultat. För min del gjorde det ingenting. Jag kunde gärna ha den rollen eftersom jag inte hade ambitioner att vara bättre. Ämnena intresserade mig inte.

En av de klasskamrater som brukade använda mig som "självförtroendehöjare" hade en bild av mig som lite ointelligent. Han blev mycket förbryllad när vi mönstrade för värnpliten. Där fick man göra diverse tester, både fysiska och psykiska. Sedan graderades man på en 9-gradig skala. Till hans stora förvåning hade jag en stark 9:a.

Till saken hör att han under hela gymnasietiden var inriktad på att bli yrkesofficer och tränade hårt för att göra bra ifrån sig på mönstringsproverna. Att jag, som inte hade tränat särskilt för detta, fick bättre betyg såg han mer eller mindre som en omöjlighet. Han nämnde det flera gånger efteråt.

De fysiska proverna var inte särskilt krävande och de så kallade "intelligenstester" man får göra passade mig perfekt. De gick bland annat ut på att vika ihop pappersfigurer i huvudet och den typen av uppgifter har jag alltid haft ganska lätt för. Att jag fick goda resultat var därför inte så konstigt.

In the minds eye är intressant läsning. Att se sina egna "problem" beskrivna av andra är mycket utvecklande. Det knyter ihop många lösa tankar som jag har haft.

den 3 juni 2003

   Mina telefoner har en funktion som de kallar "magiskt ord". Det är ett ord som telefonen hela tiden "lyssnar" efter. När den hör det magiska ordet aktiveras röststyrningsfunktionen i telefonen.

Människor har också magiska ord. Om någon exempelvis säger mitt namn aktiveras min röststyrningsfunktion. Även om jag inte aktivt uppfattar vad personer i närheten talar om, reagerar jag direkt när jag hör mitt namn. Öronen tar alltså emot alla ljud som finns runtomkring, men hjärnan filtrerar bort det den tror att jag inte behöver veta och lägger det på något ställe i mitt undermedvetna. Ofta aktiveras hela den senast sagda meningen i samma stund som jag hör det magiska ordet.

Det är inte bara mitt namn som fungerar som magiskt ord. Alla ord som på något sätt är av intresse aktiverar mitt medvetande. Det kan vara något så enkelt som att något av barnen, som jag egentligen inte lyssnar aktivt på, säger något fel. Då rättar jag dem blixtsnabbt utan att tänka på det.

Likadant fungerar det med ögonen. Allt de ser lagras men bara det som behövs för den pågående aktiviteten görs medvetet. Det är därför vi kan bläddra på måfå i en bok och läsa bara de saker som ögonen fastnar vid och ändå få ut ganska mycket information. Ögonen och hjärnan tar hand om det om vi bara låter dem. Vi får ut mer på detta sätt om vi först gör klart för oss vad vi vill ha ut av boken. Det är bland annat på detta photoreading bygger.

Människokroppen är fantastisk. Det är synd att vi är så dåliga på att dra nytta av den och att det inte finns någon komplett manual.

den 12 maj 2003

   Om man läser en bok om ett ämne lär man sig i bästa fall något. Om man läser en annan bok inom samma ämne lär man sig ofta mycket mer. Mer än dubbelt så mycket. Den andra boken har ofta en annan infallsvinkel än den första. Det ger dels nya perspektiv och dels bekräftar det saker man tror att man har lärt sig i den första boken. Dessutom ser man om det finns några motsägelsefulla uppgifter i böckerna. Det är särskilt vanligt inom områden som inte är helt utforskade.

Jag läser ofta böcker två och två (eller fler). Två böcker om kroppsspråk, två böcker om intuition, två böcker om minnet, flera böcker om snabbläsning, flera böcker om mindmapping, flera böcker om överlevnad, flera böcker om Aspergers syndrom, flera böcker om kunskapshantering, och så vidare.

Efter att ha läst en bok tycker jag vanligtvis att jag kan väldigt lite eller ingenting alls. Det är svårt att veta vad av det jag har läst som är verklig kunskap och vad som bara är sådant som hjärnan har kokat ihop av minnen och annat. Efter att ha läst en bok till brukar mycket klarna. Det som eventuellt är gemensamt i båda böckerna brukar vara kärnan i ämnet. Om jag inte hittar någon kärna efter två böcker kan jag läsa ytterligare en. Hittills har det inte hänt att jag inte har hittat en kärna efter att ha läst tre böcker om samma område. Ofta blir ytterligare böcker bara en repetition av sådant jag redan har läst.

Böckerna behöver inte läsas direkt efter varandra. Jag väljer ofta vilken bok jag ska läsa genom att titta på hyllan med olästa böcker och ta den som just då känns mest spännande. Jag tror inte att man vinner något på att tvinga sig igenom flera böcker inom samma område direkt efter varandra om det inte känns rätt. Dessutom kan det nog vara bra att få lite perspektiv på en bok innan man läser nästa bok om samma sak.

Det är inte något unikt i mitt sätt att välja och läsa böcker. En del av det beskrivs i The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele och i flera mindmappingböcker har jag läst att man rekommenderar läsning av flera böcker inom samma område parallellt med att man ritar mindmaps av innehållet i dem.

Just nu behöver jag bland annat läsa en till bok om dyslexi för att få ordning på det jag läste i The gift of dyslexia av Ronald D. Davis.

den 14 mars 2003

   Peter skickade en länk som han i sin tur hade fått sig tillsänd av Laurent Bossavit. Det är en artikel som handlar om människor som läser mycket.

America's Biggest Readers

Om Jules Arens och John Jordans två respektive tre böcker per vecka ligger inom räckhåll så känns det inte som om Mary Alice Hornes 13 och Harriet Klausners 20 böcker per vecka gör det. Harriet Klausner har skrivit över 4100 recensioner på Amazon.com.

1000 lästa böcker per år är verkligen mycket. Jag känner mig nöjd med de jämförelsevis få böcker jag läste förra året och det är bara en bråkdel så många.

Kristin Mueller var redan som "ettagluttare" snabbläsare. Som 25-åring läser hon fem böcker per vecka. Howard Stephen Berg hade världsrekordet i snabbläsning på den tiden då det var något man kunde vara bäst på i Guinness rekordbok. Han kan läsa 80 sidor i minuten. Det är mer än vad jag hinner bläddra på en minut.

Flera av personerna i artikeln tycks ha problem att hitta tillräckligt att läsa. Mitt problem är det omvända. Min "eftersläpning " är ungefär ett halvår och ökar.

den 11 mars 2003

   Olika sidor av samma mynt.

I Power reading finns det en bra liknelse för hur olika människor kan uppfatta samma sak på olika sätt och hur viktigt det är att inhämta flera experters syn när man lär sig nya saker.

Det var tre blinda lärda män som skulle beskriva en elefant. En kände på snabeln, en på svansen och en på ett ben. Alla beskrev elefanten på olika sätt och de kunde inte komma överens om hur den såg ut.

Om du hade varit elev hos en av dem hade du bara fått den mannens syn på vad en elefant är. Det är först om du lär dig av alla tre och bildar dig en egen uppfattning som du kan beskriva en elefant på ett bra sätt.

   Power reading lär ut ungefär samma tekniker för snabbläsning som andra böcker. En skillnad är dock att författaren inte lovar att alla som läser boken kommer att fördubbla sin hastighet på en viss tid. Han återkommer gång på gång till att det beror helt på hur mycket man övar och vad man vill uppnå.

Han tar stegen ett i taget och betonar att det är viktigt att hela tiden behålla eller öka läsförståelsen. Det är inte fråga om att slarvläsa.

I slutet av boken går Rick Ostrov igenom olika tekniker och strategier för att borra sig ner i ett ämne. Här poängterar han att man alltid bör ifrågasätta vad man läser oavsett vilken källan är. Vad baseras antaganden och slutsatser på? Varifrån kommer uppgifterna som antagandena bygger på? Är källan tillförlitlig? Är uppgifterna rimliga? Går det att spåra dem vidare?

Läsare i allmänhet och studenter i synnerhet kan ha glädje av att kunna läsa in ett ämne på det sätt som boken beskriver.

En sak som jag tycker är bättre i exempelvis The speed reading book, är att Tony Buzan beskriver hur hjärnan och ögonen fungerar innan han lär ut lästeknikerna. På det stora hela är Power reading en bra bok. Jag tycker att man kan läsa den likaväl som någon annan bok om snabbläsning.

den 5 mars 2003

   Ännu mer snabbläsning.

En bra snabbläsare ser inte ord som kombinationer av bokstäver, utan som bilder. Ögat och hjärnan uppfattar bilder mycket snabbare än den uppfattar och analyserar kombinationer av bokstäver. Dessutom sker bildbehandling huvudsakligen i höger hjärnhalva medan analys sker i vänster hjärnhalva.

När Emmy och jag satt i bilen utanför McDonalds i dag och väntade på Cattis och Joey, ropade Emmy plötsligt: "Pappa, Djungelboken!". Hon pekade på en bioaffisch långt bort. Eftersom jag med nöd och näppe själv kunde se att det var en affisch med Djungelboken frågade jag vad hon såg. Hon sa att hon såg bokstäver. Hon kände alltså igen bokstäverna för Djungelboken fastän hon inte kan läsa. Hon ser dem som en bild.

På affischen är "Djungelboken" skrivet med stora bokstäver i ett speciellt typsnitt, så gränsen mellan vad som kan anses vara bild och text är ganska suddig i det fallet, men det visar i alla fall att det går utmärkt att läsa även om man ser text som bilder.

Det är därför en del, bland annat i USA, lär riktigt små barn att läsa med hjälp av så kallade läskort. Läskort är kort med bilder av saker och under bilderna står det ett ord som beskriver vad bilden föreställer. Genom att visa korten för barnen och fråga dem vad de föreställer lär de sig samtidigt hur ordet för bilden ser ut. När de ser ordet i andra sammanhang, exempelvis texter, vet de vad det står. På en del daghem och Montessoriförskolor sätter de etiketter med ord på alla saker. Barnen lär sig hur ordet stol ser ut när de ser etiketten varje gång de sätter sig på en stol.

Jag tycker att det verkar vara ett bättre sätt att lära barn att läsa på än att börja med bokstäver och därefter bygga ord och till sist meningar, så som är det vanligaste sättet i Sverige. Med läskortsmodellen lär sig barnen läsa på ett sätt som främjar snabbläsning senare. Det ska finnas läskort att köpa men jag vet inte var.

den 3 mars 2003

   Så här börjar första kapitlet av Power reading:

Det sista svaret har jag fått flera gånger när jag har ställt frågan. När jag frågar vidare och börjar tala om snabbläsning visar det sig nästan alltid att de förknippar snabbläsning med slarvläsning och att de tror att ju långsammare man läser, desto mer förstår man.

Så är det inte. Det finns dock ett undantag. Det är om man läser långsamt och läser om varje mening flera gånger för att verkligen förstå alltihop. Skillnaden är att då har man inte läst texten en gång utan flera. Varje genomläsning är en repetition och då ska läsförståelsen jämföras med flera genomläsningar med snabbläsning.

I själva verket förstår man mer om farten är lite högre. Ovanan är det stora hindret för att läsa snabbare.

den 25 februari 2003

   I dag kom Power Reading av Rick Ostrov. Den marknadsförs som den bästa, snabbaste, enklaste och mest effektiva kursen i snabbläsning som någonsin har utvecklats. Det sätter förväntningarna högt.

Jag köpte också Överlevnadshandboken (ISBN: 9137094858) av John Wiseman. Det är samme John Wiseman som skrev bland annat The SAS survival handbook och The SAS self-defense handbook och som under mängder av år tjänstgjorde vid brittiska Special Air Service (SAS) och var ansvarig för överlevnadsutbildningen där.

den 22 februari 2003

   I går beställde jag Power Reading: The best, fastest, easiest, most effective course on speedreading av Rick Ostrov. Den har fått 5,0 i betyg av 17 recensenter på Amazon.com, vilket är ett oerhört högt betyg. Det höga betyget gjorde att jag helt enkelt inte kunde motstå att köpa den. Fram till helt nyligen har den dessutom varit slutsåld.

den 10 februari 2003

   Fartblindhet och snabbläsning.

Du svänger av från motorvägen. Hastighetsbegränsningen sänks till 50 kilometer i timmen och det känns plötsligt som om världen utanför bilen rör sig i ultrarapid. Varenda rörelse i omgivningen tycker du att du hinner uppfatta.

Om du uppnår detta tillstånd av fartblindhet när du läser har du stora möjligheter att snabbläsa. Detta är också ett av de sätt att lära sig snabbläsning som förespråkas av bland andra Steve Moidel i boken Speed Reading.

Börja med att försöka läsa med en hastighet över 1000 ord i minuten och sänk sedan hastigheten något för att uppnå fartblindhet. Öva detta tills du spontant kan snabbläsa med "lagom" hastighet.

I morse provade jag en ny teknik för snabbläsning. Vanligtvis för jag pennan under varje rad medan jag läser. Nu förde jag i stället pennan i slalommönster ganska snabbt fram och tillbaka över sidan.

Jag ska erkänna att jag inte medvetet uppfattade allt, men det kändes inte heller som om jag var ute och cyklade alldeles. Det gick fort. Kanske fem sidor i minuten i en ganska dålig pocketbok med förhållandevis liten stil. Jag märker att hjärnan pusslar ihop block med text så att det blir ett sammanhang av det. Med övning kommer det säkert att fungera bra.

den 3 februari 2003

   Peter skriver mer om sina erfarenheter av snabbläsning. Han konstaterar att det går att snabbläsa, åtminstone viss, skönlitteratur. Hans farhåga var att han inte skulle uppfatta de känslor som orden förmedlar.

(Peter skriver också om boken Use your head, att han tror att den har gått ur tryck. Den finns inte på Amazon.com, men väl på Bokus, Internetbokhandeln, Amazon UK och ett antal andra nätbokhandlar.)

den 30 januari 2003

   På baksidan av Märk världen läser jag:

Den meningen är intressant.

den 23 januari 2003

   En viktig del i snabbläsning är "mjukt fokus". Med mjukt fokus blir man medveten om en större del av det ögonen ser. Vid snabbläsning blir det i praktiken så att man ser fler ord i taget.

Jag såg delar av en kinesisk film häromdagen. En av huvudfigurerna sa vid något tillfälle ungefär: "Riktig skärpa kräver ingen möda". Det kan dels läsas som att det inte krävs någon möda för att uppnå riktig skärpa och det kan dels läsas som att det krävs att man inte lägger ner någon möda för att uppnå riktig skärpa. Det senare är en bra beskrivning av hur man uppnår mjukt fokus. Innan man är van krävs det att man anstränger sig för att inte anstränga sig. Det låter som moment 22, men det är det inte. Man anstränger sig mentalt för att inte anstränga ögonen på att fokusera skarpt.

Hård fokusering är vad vi gör vid vanlig läsning och över huvud taget oftast. Det har fördelen att man ser saker mycket tydligt och i all sin detalj. Det är däremot oanvändbart vid snabbläsning. Där behöver vi inte absolut skärpa, men vi vill se så mycket på en gång som möjligt. Mjukt fokus får man när man tittar rakt fram utan att fokusera på någonting. Skillnaden i känsla mellan mjuk och hård fokusering, är som skillnaden mellan att fokusera på en bokstav i en text och att slötitta mot horisonten.

Ju skickligare man blir på att inte fokusera skarpt, desto mer kommer man att uppfatta av det man ser. Det jag skrev tidigare i dag, om att jag omedvetet såg en sak i vänstermarginalen när jag egentligen läste kolumnen i mitten av sidan, är ett bra exempel på vad man medvetet kan uppnå med mjukt fokus. Så långt ut från det jag medvetet läste uppfattar ögonen och hjärnan saker. Med min skärm handlar det om minst fem centimeter utanför fokus. Om jag övade upp min förmåga att medvetet se så mycket kunde jag minst läsa kolumner som är tio centimeter breda i en fokusering per rad.

Jag är alldeles övertygad om att den verkliga gränsen ligger betydligt längre ut från fokus än så. Jag tror faktiskt att det är möjligt för ögonen och hjärnan att uppfatta saker i nästan 180 graders vinkel. Det kan låta orimligt, men jag tror att det handlar om träning. Photoreading utnyttjar den möjligheten. För vanlig snabbläsning kan man öva upp sin färdighet i mjukt fokus genom att helt enkelt läsa för fort. Med för fort menar jag att man ser till att ögonen håller så hög fart över raderna att man inte hinner läsa på traditionellt sätt. Jag gissar att de flesta kommer att märka att det fungerar under en halvtimmes träning. I början när man låter ögonen rusa fram över raderna kan det hända att det känns som om de försöker hänga med och titta på orden ett och ett. Till slut orkar de inte det utan tar raderna i några fokuseringar. Då följer hjärnan med och ser till att det blir ordning på sammanhangen i alla fall..

Det är bra att lägga märke till hur det känns när det fungerar. Då är det lättare att medvetet sätta sig i det stadiet. För mig, som räknar mig som en snabbläsande nybörjare, kan det ibland fortfarande ta några minuter innan jag kommer upp i fart.

Då och då får jag mail med frågor om snabbläsning och en vanlig fråga är vad man ska läsa när man övar. Mitt svar är att det är enklast att börja med lätt läsning. En inbunden bok på det språk man behärskar bäst. Gärna något man tycker om att läsa och med lite glesare mellan raderna i ett lättläst typsnitt av lagom storlek. Helst en bok med få okända ord eftersom de gör att man måste stanna och ta reda på vad de betyder.

En annan fråga som jag har fått, är om man kan lära sig att snabbläsa på egen hand. Absolut, är svaret. På en kurs kan de lära ut teknikerna men de kan inte ersätta övning. Teknikerna kan man lära sig från böcker eller av någon som berättar hur man gör och jag tror faktiskt att min korta beskrivning kan räcka också. Öva kan du bara göra själv. Med några timmars övning tror jag att många kommer långt.

den 22 januari 2003

   Jag hittade bland annat en intressant text om fotoläsning på Rune Olssons hemsida. Den som vill lära sig snabbläsning i någon form har säkert nytta av att läsa olika personers syn på och beskrivning av snabbläsning. Fotoläsning i det här fallet, är samma teknik som Paul R Scheele beskriver i sin bok The Photoreading whole mind system, fast kortfattat och på svenska.

I slutet av texten beskrivs synoptisk läsning. Synoptisk betyder bland annat översiktlig och synoptisk läsning innebär att man lär sig om ett ämne genom att läsa flera böcker om ämnet samtidigt eller precis efter varandra. I Rune Olssons beskrivning görs det med fotoläsning (det rekommenderas också i boken Photoreading), men jag brukar göra det med snabbläsning. Principen är i stort sett den samma.

den 31 december 2002

   Håkan Waara, som skriver på Nadazilch, och jag har diskuterat snabbläsning den senaste veckan. Han har nyligen börjat och hade några frågor som jag försökte besvara. Utan att ange några hastigheter kan jag nämna att han ungefär fördubblade hastigheten på ganska kort tid. Han hade väldigt hög läsförståelse när han började så det är möjligt att han kommer att förlora lite av den i början, men han kommer antagligen att ligga över genomsnittet ändå.

Håkan läser The speed reading book av Tony Buzan. En av hans frågor var om man behöver göra alla övningar i boken. Han tyckte att de var en stressfaktor. Mitt svar var att övningarna sannolikt inte gör så stor nytta om de framkallar stress. Själv gjorde jag inte alla övningar. Det är viktigare att öva på teknikerna än att mäta sin läshastighet stup i kvarten. En lättläst och underhållande bok är bra att börja öva med. Det ska vara roligt att läsa. Vad som är roligt är upp till var och en.

En annan av hans frågor var om man behöver använda den "visuella guiden" (ett finger, en penna eller något annat spetsigt föremål) när man tycker att det börjar gå bra att läsa fort. Det tycker jag absolut att man ska fortsätta att göra. För egen del har jag oerhört svårt att hålla en jämn hög hastighet med bara ögonen. Det är så lätt att halka tillbaka i gamla läsvanor. Guiden fyller flera funktioner. Den hjälper till att hålla läshastigheten jämn och hög. Den hjälper ögat att hålla reda på raderna vid radbyten. Den hjälper till att förhindra tillbakahopp. Med den höga hastigheten kommer efter ett tag även mjuk fokusering och förmågan att läsa varje rad i ett fåtal fokuseringar.

Ett övningstips som jag gav Håkan, och som jag själv kom på alldeles nyligen, var att öva snabbläsning framför TV:n, på textade program. Jag tittar på textraderna så kort tid jag kan, men måste uppfatta allt som står där. Oftast behövs det bara en bråkdel av en sekund för att uppfatta båda raderna. Det blir som en tävling mot mig själv. Om det är något jag inte uppfattar direkt beror det vanligtvis på att det är ett ovanligt ord. Att det går att uppfatta båda raderna på så kort tid tror jag beror på att de befinner sig så långt ifrån ögat. Det motsvarar att hålla en bok så långt ifrån ögonen som möjligt. Många som läser långsamt håller boken alldeles för nära ögonen. Då blir det sårt att läsa snabbt. Ju mer ögonen ser på en gång desto bättre.

När det gäller mjuk fokusering skrev jag detta till Håkan:

den 17 december 2002

   Nu har Peter läst färdigt The Einstein factor och skrivit en lång text om sina upplevelser av den.

Det är spännande att läsa vad någon annan skriver om något man själv har läst. Ofta är det något helt annat de har uppfattat. Så icke i det här fallet. Peter verkar både ha uppfattat ungefär samma saker som jag och ha ungefär samma känslor inför boken som jag hade. Jag ville också lära mig mer om hjärnan och visste först inte vad jag skulle tycka om boken.

Nu när det har gått några månader sedan jag läste boken har jag kommit fram till att den gav mig ganska mycket. Inte så att jag har en massa svar nu som jag inte hade förut, utan mer så att jag har fått en glimt av en värld som jag vill lära mig mer om. Den knöt även ihop en del trådar från andra böcker som jag har läst.

Peter verkar inte lika tänd på idén om photoreading som jag är. Han beskriver det som lite skrämmande. Jag har nog mer uppfattat det som en annan teknik för att göra ungefär samma saker som med image streaming. Den stora skillnaden uppfattar jag är, att man först fyller höger hjärnhalva med det man vill ha ut genom att mer eller mindre "hälla" in det, och sedan återkallar det genom attt gå igenom boken snabbt enligt en viss modell. Jag tycker att det borde gå att använda image streaming