ISSN 1651-6737

den 9 december 2003

   Svenska Dagbladet har i dag en artikel om körteknik för bil. Rubriken är: Polisen sparar miljoner med rätt körteknik.

Med rätt körteknik kan man minska slitaget på bilen och bränsleförbukningen, öka hastigheten och minska avgasutsläppen. Dessa knep lärs ut till studenter på Polishögskolan:

  • Accelerera snabbt till den fart du vill hålla och kör på så hög växel som möjligt.

  • Hoppa över växlar när det är möjligt. Från 1:an till 3:an och från 3:an till 5:an, till exempel.

  • Använd motorbromsen för inbromsningar och växla ner för att öka bromsverkan. Sluta gasa i god tid innan du behöver bromsa så spar du bensin.

  • Planera körningen så att du kan undvika att bilen behöver bromsas in helt. Det går bra att köra bilen sakta på 2:an i stället för 1:an. Undvik frikoppling när det är möjligt.

  • Släpp gasen i nedförsbackar och gasa jämnt i uppförsbackar.

    Dessa tips kan minska koldioxidutsläpen med upp till 20 procent. Polisaspiranten i artikeln minskade sin bränsleförbrukning från 0,91 liter per mil till 0,84 liter direkt efter att ha fått höra tipsen. Medelhastigheten ökade samtidigt med 6 kilometer i timmen.

    Körtekniken kallas ecodriving.

  •  

       Små förändringar kan kräva stora förändringar.

    Jag skrev en gång om grupper, att i vissa fall kan man bli tvungen att slå sönder en grupp för att förändra den. Samma resonemang gäller nog enskilda människor också. Många människor ser något hos sig själva som de vill förändra. Det kan vara en (o)vana eller något i deras sätt. De flesta har säkert erfarit hur svårt det kan vara att åstadkomma dessa förändringar. Hur mycket man än försöker lyckas man inte, trots att förändringen kan tyckas rimlig och vettig.

    Orsaken till att det är så svårt kan vara att det man vill ändra är en del i något större. Något man inte ser själv. Då kan det behövas en större förändring än det man egentligen vill ändra på. Något som tvingar fram flera förändringar.

    Om jag vill sluta äta godis kanske det inte räcker med att bestämma sig för att sluta. Varje gång jag kommer förbi kiosken på vägen hem tar jag den vanliga svängen förbi godishyllan och köper en chokladkaka. Det spelar ingen roll om jag har bestämt mig för att inte göra det. Det är en del av en större rutin. Lösningen skulle kunna vara att ta en helt annan väg hem samtidigt som jag bestämmer mig för att inte äta godis. Då slår jag sönder hela den övergripande rutinen och kan bygga en ny rutin där chokladköp inte ingår.

    Vill jag gå ner i vikt är vilja kanske inte nog. Det kan krävas att jag vänder upp och ner på mina matrutiner så att jag blir tvungen att ändra på allt som har med mat och matlagning att göra.

    Bestämmer jag mig för att börja motionera, och försöker passa in det i mitt vanliga schema, är det lätt att det misslyckas. Fanns det inte plats för motion tidigare, lär det inte finnas det bara för att jag bestämmer mig för att börja motionera. Jag måste sluta med något annat först. Då kanske det är lättare att ändra på andra rutiner och vanor samtidigt så att allt är nytt. På det sättet blir inte just motion en ny vana, utan en del i något större.

    Ett nyårslöfte att sluta röka kan vara svårt att hålla. Rökning är en vana som har en självklar plats i livet. Jag kanske röker varje gång jag går till och från bussen, eller medan jag talar i telefon på jobbet. Då är det inte säkert att det räcker med att bara bestämma sig. Tomrummet måste fyllas med någonting. Då är det enklare att bryta upp de gamla rutinerna helt.

    Om jag är missnöjd med mitt liv, är små positiva förändringar eventuellt inte tillräckligt för att vända på det. Kanske behöver jag flytta eller byta jobb. Eller både och. Om jag ändrar på tillräckligt mycket, och bygger upp nya rutiner och vanor, kan jag se till att de har en positiv inverkan på mitt liv. De gamla vanorna, de jag förknippade med mitt dåliga liv, finns inte längre kvar. Då är det lättare att se de positiva sakerna om jag bestämmer mig för det.

    Alltså, stora ändringar kan krävas för att uppnå små förändringar.