den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 16 november 2004

   Mamma hälsade på förra veckan. Hon skulle hålla en föreläsning och jag hade lovat berätta vad jag tycker är viktigt att tänka på när man ska planera en föreläsning och tala inför andra.

1. Allra viktigast tycker jag att det är att veta vem du talar till. Det är helt avgörande både för vad du ska säga och hur du ska säga det.
   
   Jämför med om du ska berätta något för en nära vän respektive om du ska berätta samma sak för en främling. Den nära vännen vet du så mycket om att du kan skala bort massor av information som inte är relevant. Du vet dessutom förmodligen hur du ska berätta för vännen för att det ska få önskad effekt. När du berättar för främlingen måste du göra ett antal antaganden för att välja ett sätt.
   
   Ditt mål är att veta så mycket om din publik att du kan berätta som för en nära vän. Dit når du kanske inte, men försök komma så nära du kan utan att lägga ner orimligt mycket tid på förberedelser.
   
   Vad är det för människor som sitter i publiken? Vilka åldrar? Vilka nationaliteter? Vilka språk? Vad har de gemensamt? Varför är de där? Vad väntar de sig att få höra? Hur ska de använda det du berättar? Är de där i jobbet, som del av en utbildning eller privat? Har de betalat för att höra dig berätta? Är det både kvinnor och män? Kommer någon mer än du att föreläsa? Vilken tid på dagen? Kommer de att vara pigga, mätta och belåtna? Finns det någon bild av dem? Varför vill de lyssna på just dig? Ta reda på allt du kan om dem. Är de många får du lära känna dem som grupp. Är de få bör du försöka lära känna dem som individer. Gärna vid namn. Försök att förvandla dem från åhörare till människor. Ju mer du vet desto mer kommer du automatiskt att anpassa din föreläsning till dem. Dessutom ökar det självförtroendet som föreläsare om du har känslan att du känner dem.
   
   Det du inte kan få reda på själv kanske du kan få från den som har arrangerat föreläsningen, från någon representant för gruppen eller på internet.
2. Näst viktigast är det att veta vad publiken vill och behöver veta om ämnet. Du ska anpassa ditt anförande efter deras behov, inte efter vad du vill berätta. Det är inte ovanligt att det är olika saker.
   
   Berättar du vad du vill att de ska veta och de inte är intresserade, slösar du med både din och deras tid. De kommer att tycka att det var ointressant och då lär inte ditt budskap gå fram heller.
3. När du vet vem du ska tala till och vad du ska tala om är det dags att fundera över hur du ska framföra ditt budskap.
   
   Ofta delar man in en föreläsning i inledning, själva föreläsningen och avslutning.
   
   I inledningen berättar du kortfattat vad det är du ska berätta. Finns det tid, och publiken inte är för stor, kan du också fråga dem vad de har för förväntningar. Gör du det har du möjlighet att anpassa innehållet så att du säkert får med allt de vill höra. Då gäller det dock att du behärskar ämnet så att de inte väntar sig något som ligger inom ämnets gränser men som du inte kan. Det du inte har möjlighet att gå igenom kan du be att få återkomma om eller hänvisa till andra källor om möjligt.
   
   I inledningen är det också lämpligt att berätta hur du vill göra med frågor. Ska de ta dem allteftersom eller i slutet? Fördelen med att ta dem allteftersom är att det är lättare att göra föreläsningen till en dialog där åhörarna deltar. Det gör det mer levande och kan öka utbytet både för dig och din publik. Nackdelen med att ta frågor löpande, är att det kan stycka upp föreläsningen på ett sätt som inte passar. Om det är många frågor kan du dessutom hamna i tidsnöd och i värsta fall inte hinna klart. Den risken minskar om du besvarar frågor i slutet.
   
   I själva föreläsningen säger du allt det du har sagt i inledningen att du ska prata om. Försök att berätta i en ordning som är logisk för den som lyssnar, så att allt har sin naturliga plats. Ofta går det bra att utgå ifrån hur du själv skulle behöva höra det du har att berätta. Ta gärna hjälp av bilder när du berättar. Det underlättar för lyssnarna att förstå och minnas. Undvik dock bilder som tar uppmärksamheten ifrån det du har att berätta. Gå igenom bilderna och ifrågasätt om de är viktiga för att du ska få fram budskapet. Endast bilder som stödjer ditt budskap ska vara med.
   
   I avslutningen sammanfattar du det viktigaste i det du har berättat.
   
   Det har flera syften. Du får möjlighet att upprepa vad du har sagt ytterligare en gång, vilket hjälper åhörarna att minnas. Du kan också pricka av att du har gått igenom allt du lovade i inledningen. När avslutningen är klar får du inte glömma att fråga om det är någon som har ytterligare frågor. Ofta är det bra att lämna en e-postadress eller ett telefonnummer som de kan använda om det dyker upp fler frågor när föreläsningen är slut (eller om de vill anlita dig igen).

Rädsla att tala inför andra är ofta egentligen en rädsla för att inte behärska det publiken förväntar sig att höra. Om du känner publiken minskar du den risken och höjer samtidigt ditt självförtroende.

Den svåraste föreläsning jag har gjort var inför knappt hundra okända personer av åtskilliga olika nationaliteter från flera värlsdelar, på engelska i Cannes. Svårigheten låg i förberedelserna. Jag visste inte vilka åhörarna var, mer än att de förmodligen till stor del jobbade i finansbranschen, inte hur föreläsningsalen såg ut, och jag visste inte vilka förväntningar de hade, om några. Jag visste inte ens om de kände till företaget jag representerade. Jag var jättenervös.

Med sådana förutsättningar kan det väl bara gå bra. :-) Man överkompenserar för alla okända faktorer i förberedelserna. Försöker veta allt om det man ska berätta i brist på kunskap om åhörarna.

Det går att skriva hur mycket som helst om att tala inför andra. Jag är ingen expert. Jag har hållit många föreläsningar och presentationer och leder hundratals möten av olika slag varje år. Jag lär mig nya saker nästan varje gång.

När vi hade talat om hur man planerar en föreläsning kom vi in på mindmapping. Mamma lånade en bok om mindmapping för ett tag sedan. Jag sa att mindmaps inte bara är ett bra sätt att samla minnesanteckningar vid möten, utan att de också är ett bra sätt att planera anföranden och presentationer.

Bland fördelarna med mindmapping, jämfört med linjära anteckningar, kan nämnas att man ofta kan ha hela presentationen på ett enda papper. På det sättet minskar risken att man tappar bort sig. Det är också lättare att hoppa mellan olika delar om man får frågor. En annan fördel är att det är lättare att få en bra struktur på det man ska berätta. Det viktigaste delarna hamnar nära mitten och detaljer längre ut mot kanterna. Samma mindmap kan användas för olika publik. Man hoppar över de delar som inte är relevanta.

Det mamma skulle föreläsa om var kriser och hur man hanterar dem. Det var ganska intressant. När vi pratade om mindmapping använde vi kriser som exempel och ritade på tavlan i köket.

Vi delade in ämnet i tre delar: Typer, faser och hantering.

Det finns två typer: Traumatiska kriser och utvecklingskriser. En traumatisk kris kan vara en trafikolycka, misshandel, krig eller något liknande medan en utvecklingskris kan vara en ålderskris, arbetslöshet eller något annat som har med personens utveckling att göra.

Alla kriser, oavsett om det är utvecklingskriser eller traumatiska kriser, brukar beskrivas som fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Exempel på sådant som ingår i hanteringen är värme, vila, vätska (och näring förstås) och varsamhet. Fyra v.

Mamma hade beskrivit alltihop med ord på små linjerade lappar. Jag tror att vi fångade stora delar av det i mindmappen.

När vi var klara hade jag lärt mig lite om kriser och mamma förhoppningsvis lite om mindmapping och hur man förbereder en föreläsning.

den 13 oktober 2004

   Varje gång Joey gör sin läsläxa brukar jag säga till honom att han ska föra ett finger eller en penna under raderna medan han läser. Jag har berättat att det är ett av de viktigaste hjälpmedlen om man ska lära sig snabbläsning.

Han är nyfiken på snabbläsning, men har varit ganska skeptisk till att det fungerar. Det var ett knappt år sedan jag först började prata om snabbläsning med honom. Då gjorde vi vid något tillfälle ett lästest. Han läste ungefär 79 ord per minut i sina läsböcker. Några månader senare mätte jag igen och då var hastigheten fortfarande 79 ord per minut så jag tror att det var ungefär där han startade.

I dag läste han högt för mig i läxboken. Han läser mycket bra. Det kunde lika gärna ha varit en vuxen som läste. Då hade han i och för sig läst texten tyst för sig själv en gång först så den var inte helt okänd.

Jag var nyfiken på läshastigheten så vi mätte igen. Han läste tre sidor medan jag tog tid. Han förde ett finger under raderna medan han läste. Det tog 2 minuter och 15 sekunder. Därefter räknade han hur många ord han hade läst. Det var 369 stycken. 369 ord dividerat med 2,25 minuter (15 sekunder är 0,25 minuter) blir 164 ord per minut. Det är bra för en 9-åring.

Vuxna som inte läser på högskola har en genomsnittshastighet på omkring 200 ord per minut enligt någon undersökning. Det dröjer nog inte länge innan Joey är där och sedan är det bara att fortsätta. Han har alla förutsättningar att bli en snabbläsare med kanske 400, 600 eller 800 ord per minut. Det krävs bara teknik och träning. Inget som inte de flesta barn kan klara av.

den 16 mars 2004

   Snabbläsning av facklitteratur handlar till stor del om att läsa rätt saker. Vi kan titta på en liknelse.

Låt oss anta att jag tappar exempelvis en skruv på golvet och att jag inte såg var den hamnade. Då kan jag gå till väga på flera olika sätt när jag letar efter den. Jag skulle kunna söka av golvet genom att svepa med blicken fram och tillbaka från sida till sida, till dess att jag hittar den. Ungefär som när jag läser en bok från pärm till pärm. Gör jag så kommer jag att ha sett alla delar av golvet från den plats där jag började och fram till skruven. Förr eller senare hittar jag den, men det är ett omständigt och tidsödande sätt att göra det.

Ett annat sätt är att titta på golvet utan att fokusera på någon särskild del, så att jag får god överblick över golvet, och bara titta extra noga på de områden där det finns saker av en skruvs storlek. Hörde jag ungefär var den landade kan jag börja där. Det sättet går oftast fortare och låter mig fokusera på det som är viktigt, det vill säga att hitta skruven. Hur resten av golvet ser ut och vad som finns där är ointressant. Det ingår inte i mitt mål.

På samma sätt kan jag göra när jag läser.

Först och främst måste jag bestämma varför jag ska läsa texten. Därefter vad jag vill få ut av den. Ett mål alltså. Utan ett mål vet jag inte vad jag bör läsa. Då lär det inte hjälpa att läsa boken från pärm till pärm heller. Målet skriver jag ner. Då blir det tydligare och lättare att stämma av efteråt att jag har uppnått det. Om det finns några nyckelbegrepp som är viktiga försöker jag få med dem i beskrivningen av målet.

Målet är mycket viktigt. Det är alldeles avgörande för hur väl jag kommer att lyckas. Därför är det värt att lägga ner den tid som krävs för att det ska bli bra. Med ett bra mål kan jag slippa läsa onödigt mycket. Utan mål kan jag inte lyckas (inte misslyckas heller kanske).

När jag vet vad jag har för mål med att läsa boken, kan jag fokusera på de delar där det är mest troligt att jag hittar det. Att läsa innehållsförteckningen är en bra början. Hittar jag intressanta avsnitt, där det verkar troligt att jag kan hitta det jag söker, börjar jag med att läsa dem. Är det fortfarande saker jag behöver veta kan jag bläddra igenom boken och läsa kapitelrubriker samt underrubriker. Alla avsnitt som verkar intressanta läser jag. Om jag fortfarande inte har uppnått mitt mål är det inte säkert att jag har rätt bok.

Vill jag ändå ge den en chans till kan jag skumma igenom den och läsa de delar jag råkar fastna vid. Att skumma innebär att låta ögonen svepa över sidorna på några sekunder per styck. Ofta hjälper mitt undermedvetna till att lotsa mig till de delar ögonen ser och som kan vara av intresse. Det kan kräva lite övning. Man måste lita på att det fungerar och det kan ta ett tag att märka det.

Att läsa smart sparar mycket tid och är en del av snabbläsningstekniken. Behöver jag bara läsa halva boken har jag sparat halva lästiden oavsett hur snabbt jag läser de delar jag måste.

den 2 mars 2004

   Breakthrough Rapid Reading.

Detta är en mycket bra snabbläsningsbok. I klass med Tony Buzans böcker tycker jag. Boken innehåller många övningar och en hel del kloka råd om läsning i allmänhet och snabbläsning i synnerhet.

Målet med boken, är att du ska kunna läsa med hastigheter på flera tusen ord per minut. För att kunna läsa så snabbt räcker det inte med vanliga lästekniker, det vill säga att läsa rad för rad. Det krävs höghastighetstekniker. Med höghastighetstekniker läser man delar av flera rader samtidigt och låter hjärnan sammanfoga dem till begriplig text. I början kan det kännas ovant, men det handlar om övning.

Peter Kump, som är författare till Breakthrough Rapid Reading, lägger stor vikt vid läsförståelse och repetition, så att du ska komma ihåg det du läser.

den 25 februari 2004

   Klipp.

I går gick jag till Megas avdelning för klassisk musik och frågade om de hade någon skiva med tre stycken av Bach. Jag räckte fram en lapp med de tre styckena. Damen bakom disken tog mig på en tur runt butiken och visade vad som fanns. Till sist tog hon fram två CD-boxar. I den ena fanns två av styckena och i den andra ett. Jag köpte båda.

De kostade 100 kronor styck och innehöll tre skivor var. Sammanlagt knappt 100 klassiska stycken och nästan 8 timmar speltid. Jag snabblyssnade igenom skivorna i går kväll under några timmar och konstaterade att det var den mest prisvärda musik jag har köpt.

Skivorna heter Klassiska Favoriter 1 och Klassiska Favoriter 2. Det har sålts över en halv miljon exemplar bara i Sverige.

En av skivorna innehåller musik som passar bra som bakgrund för läsning och studier.

den 31 januari 2004

   The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program.

Evelyn Wood var studievägledare på en high school för flickor på 1950-talet. Många av de flickor hon skulle hjälpa läste ganska dåligt och hon tyckte att läsning var det som skulle kunna få dem på rätt väg. Därför utvecklade hon ett läsprogram som blev ganska framgångsrikt.

Hon var dock inte nöjd med detta, utan ville hitta ett sätt för studenterna att läsa med hastigheter bortom gränsen för vad experter sa var möjligt, 1000 ord per minut. Först ville hon visa för sig själv att det var möjligt. Hon letade efter snabbläsare och hade till slut hittat 53 personer som läste med hastigheter mellan 1500 och 6000 ord per minut. Problemet var att de inte kunde förklara hur de gjorde.

En dag skulle hon torka av en bok vars sidor var smutsiga. Hon gjorde en svepande handrörelse över sidorna så att smutsen försvann. Plötsligt kom hon på att hon läste sidorna medan hon torkade av dem. Hon hade följt handrörelserna med blicken och läst över 50000 ord på mindre än tio minuter, eller omkring 5000 ord per minut. Så föddes Evelyn Woods metod för snabbläsning.

De följande åren finslipade hon tekniken när hon höll läskurser på University of Utah. 1959 grundade hon det första Evelyn Wood Reading Dynamics Institute i Washington D.C.

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program är inte bara en bok om snabbläsning. Det är en bok om studieteknik och den beskriver bland annat anteckningstekniker och studieplaneringstips. De lästekniker som lärs ut i boken syftar till att läsaren ska uppnå hastigheter över 900 ord per minut. Där går gränsen för hur snabbt man kan läsa med traditionella metoder där man läser rad för rad. Målet är 1200-3000 ord. Det finns till exempel en teknik som kallas "frågetecknet". Den har fått sitt namn av att man för handen över sidan med en rörelse som påminner om ett frågetecken när man läser. Rörelsen ska ta 2-4 sekunder per sida eller ännu mindre. I en vanlig bok betyder det läshastigheter på 6000 ord per minut.

Det viktigaste med snabbläsning är inte att det går fort. Det är att man förstår det man läser. I den här boken betonas det och vikten av att repetera och göra anteckningar blir tydlig.

Boken har inte fått så höga betyg på Amazon.com, men jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle ge den 4 stjärnor av 5. På Amazon har den fått 2,5. Jag har dock läst den med Photoreading och kan därför ha missat saker som drar ner betyget.

den 29 januari 2004

   Alex Kaeffer har skrivit en del om Photoreading på sin hemsida. För att förstå allt bör man ha läst The Photoreading Whole Mind System. Eftersom The Mind Accelerator använder lite andra benämningar på samma saker är det inte säkert att det är lika lätt att förstå för den som bara har läst den.

AlexK on PhotoReading

   För den som har dåligt minne, eller bara vill briljera med minneskonst, finns det gott om metoder att ta hjälp av.

I The memory book, av Harry Lorayne och Jerry Lucas, är en handfull olika tekniker beskrivna. Flera av dem går ut på att ersätta siffror och bokstäver med fonetiska ljud och kombinera ihop dem till ord och meningar som är lättare att komma ihåg. Boken är skriven på och för engelska och en del av teknikerna går inte att översätta rakt av till svenska.

Boken har drygt 200 sidor. Det mesta är dock exempel på hur teknikerna kan användas. Jag tyckte att det blev lite många exempel. Det var ganska enkelt att förstå tanken även utan så många exempel.

Många av de tillämpningsområden som beskrevs i boken kändes rätt ovidkommande för min del. Jag är inte intresserad av att memorera alla amerikanska (eller andra) basketmatcher under en säsong. Jag har inte heller haft svårt att hålla reda på möten, börssymboler, klassiska kompositörer, konstnärer eller presidenter. Eller rättare sagt, det mesta av sådana saker har jag inte haft anledning att komma ihåg.

Vill man lära sig minnestekniker just för att imponera på andra kan boken antagligen vara till hjälp.

den 28 januari 2004

   I förrgår och i går provade jag Photoreading på "Om jag vetat då vad jag vet nu!" av Richard Edler. Totalt lade jag ner en dryg halvtimme, fördelat på två dagar, på boken. Det räckte ganska långt. Jag kan inte säga hur mycket som berodde på Photoreading och hur mycket som berodde på att det är en lättläst bok som inte borde ta mer än en timme att läsa från pärm till pärm.

På måndagkvällen gjorde jag förberedelser och fotoläste boken strax innan jag skulle gå och lägga mig. I går kväll aktiverade jag den

Om jag hade vetat då vad jag vet nu! innehåller korta visdomsord från karriärmänniskor som alla har ett antal framgångsrika år bakom sig. Den är rolig att läsa på ungefär samma sätt som citatböcker kan vara det. Någon anonym har sagt:

Dick Schlosberg, ansvarig utgivare och VD på The Los Angeles Times, har sagt:

I går kväll fotoläste jag The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program av Stanley D. Frank. Det tog ungefär 25 minuter och redan då lärde jag mig ganska mycket om innehållet. I kväll ska jag aktivera den.

Jag ska ge Photoreading en verklig chans. Jag har övertygat mig själv om att det måste fungera och att jag borde kunna använda det.

   I går läste jag ut The Mind Accelerator. Till en början var jag skeptisk. När jag väl hade konstaterat att det var en blandning av tekniker och metoder som finns beskrivna på andra håll har jag kommit fram till att det är en ganska bra bok. Det är synd att det inte finns någon bibliografi, och att inte fler av dem som står för mycket av arbetet med att skapa metoderna har nämnts. Det hade den vunnit på.

För den som vill få ett smakprov av några olika intressanta metoder för personlig utveckling, så som Photoreading/Ireading och image streaming, är den bra. Dock tycker jag att The Photoreading Whole Mind System och The Einstein Factor är bättre för den som vill använda teknikerna och veta mer om bakgrunderna till dem. Jag saknar personliga kommentarer i The Mind Accelerator. Författaren kunde ha berättat om egna erfarenheter.

Med boken får man ett livstidslångt supportavtal. Det betyder att man kan logga in på en särskild webbplats och ställa frågor om det som lärs ut i boken. När det gäller Photoreading finns det ett fritt tillgängligt diskussionsforum där i princip alla frågor blir besvarade. Learning Strategies står bakom det och deras personal besvarar många frågor.

   I går kväll, när jag övade Photoreading, fick jag klart för mig vad något jag har skrivit flera gånger verkligen betyder.

Titta på en bild eller en sak. En tavla, en bild i en tidning, en teckning, en möbel, en människa. Någonting, men inte bokstäver, siffror eller en text. Titta på det du har valt så som du brukar titta på saker. Fokusera inte på någon speciell del. Känn hur det känns att titta så. Du har gjort det hela livet.

Det är mjukt fokus och det är vad som krävs för snabbläsning.

Titta nu i stället på en text i en bok eller tidning. Läs en bit. Känn hur det känns. Om du gör som de flesta andra tvingar du ögonen och medvetandet att se varenda del för sig. Är du lite tränad har du lärt dig att se orden som bilder, men förmodligen ser du texten som en text och inte som en bild. Du fokuserar hårt på varje del av texten.

Om du kan lära dig att betrakta texter på samma sätt som du betraktar bilder, har du goda möjligheter att lära dig att läsa mycket snabbt, möjligen också att lära dig Photoreading.

Det kräver också att du litar på din hjärnas förmåga att knyta ihop det den ser och ge det en mening, även om du inte tittar rakt på det. Det behövs förstås en del övning.

Jag har gjort så här sedan jag lärde mig snabbläsning, men jag har aldrig kommit på att jag betraktar en bild helt annorlunda än en text, även om jag har vetat det. Detta är kanske skillnaden mellan att använda den analyserande, vänstra, hjärnhalvan och den intuitiva, högra, hjärnhalvan. Att växla mellan dem kanske inte är svårare än att växla mellan att läsa en text och att betrakta en bild. Flip-flip, flip-flip. Wow.

den 27 januari 2004

   Learning Strategies har en inspelning av en telekonferens om Photoreading. De lär inte ut Photreading, men de berättar om det. Första halvtimmen är det en presentation och därefter är det en frågestund om Photoreading. Frågestunden var nästan mer intressant än presentationen. Kanske beror det på att jag har läst böckerna och vet vad som står där.

Listen to the PhotoReading Introductory Session Online Today

den 26 januari 2004

   Learning Strategies som startades av Paul R. Scheele, författaren till The Photoreading Whole Mind System, har en video från ett nyhetsinslag om Photoreading på sin hemsida. Jag tyckte att det var intressant.

Det finns också några sidor med lästips för den som vill läsa snabbare.

den 25 januari 2004

   Jag fick ett brev som gjorde mig glad. Där stod bland annat:

Själv tycker jag likadant även om jag inte har helfotografiskt minne.

den 24 januari 2004

   Med mycket bistånd från hjälpsamma i Datasuppportgruppen på Aktieguiden skrev jag ett Excelprogram som vänder på texter så att bokstäverna på varje rad hamnar i omvänd ordning. Med hjälp av det och Tommis spegelvända teckensnitt kan jag nu göra spegelvända böcker av texter från exempelvis Projekt Gutenberg. Jag klipper in texterna i A-kolumnen i Excelarket och kör programmet. Då får jag en spegelvänd kopia av texten när jag byter typsnitt till Nickes_backwards.

De spegelvända texterna kan jag använda för att öva Photoreading.

den 22 januari 2004

I The Mind Accelerator föreslås det att man övar Photoreading/Ireading på text som är skriven spegelvänt. På det sättet undviker man både att medvetet analysera det man läser, eftersom det inte är lika lätt att se, och kan lättare avgöra om det fungerar. Vet man något om texten man har läst spegelvänt, måste det betyda att hjärnan undermedvetet har läst in och tolkat det, förutsatt att man inte har lärt sig det någon annanstans.

Problemet är att det inte är så enkelt att få tag på böcker som är skrivna spegelvänt. Till att börja med letade jag efter program som kunde göra det. Jag fick olika förslag till lösningar. De hade dock svagheten att de var manuella och byggde på att man konverterade en sida i taget. Det är inte så bra när jag vill konvertera hela böcker.

En person föreslog att jag skulle använda ett program som vände på texten så att början kom först och vice versa och skriva ut den med ett spegelvänt teckensnitt. Det lät som ett bra förslag. Efter ytterligare lite hjälp hittade jag ett JavaScript som vänder på textsträngar. Den hårdaste nöten var att hitta ett teckensnitt som är spegelvänt. Ett tips var teckensnittet Da Vinci Backwards. Det var för svårt att läsa i långa texter så jag lämnade det.

Då dök Tommi upp som en räddare med teckensnittet Nickes_Backwards. Spegelvänt och tydligt!

En utmaning återstår. Jag behöver kunna textvända strängar rad för rad. Det klarar inte JavaScriptet ovan av. Sidorna ska läsas med början upptill till höger. Om de börjar nertill till höger på bokens sista sida är jag inte säker på att hjärnan kan vända det rätt igen.

Övningsböcker tänkte jag hämta på Projekt Gutenbergs webbplats. De har tusentals böcker i textformat på många olika språk. De har färdig radbrytning så med rätt textvändningsprogram borde det gå lätt att göra dem spegelvända i Word.

Lyckas jag inte få ihop det får jag helt enkelt vända böckerna upp och ner när jag övar. Jag tror inte att det fungerar lika bra eftersom jag har rätt lätt för att läsa upp och ner i vanliga fall.

den 21 januari 2004

   För något år sedan började jag föra anteckningar vid möten med den bärbara datorn. Jag tänkte att det skulle spara mycket tid. Det har det också gjort. Framför allt när jag ska skriva protokoll. Det mesta behöver jag bara redigera lite grand när jag kommer tillbaka till mitt skrivbord eftersom jag skriver det direkt i en mall för protokoll.

I måndags krånglade datorn så att jag inte hann få den med mig till ett styrgruppsmöte. Det är inte hela världen. Papper och penna fungerar också bra. Jag bestämde mig för att göra mina noteringar som en mindmap. Det gick ganska bra. Varje punkt på agendan blev en egen gren. Eftersom en mindmap bara innehåller nyckelord behöver man inte skriva så mycket. Det betydde att jag fick ganska mycket tid till att deltaga i diskussionerna själv också. Det var en klar fördel. Annars hinner jag knappt med det när jag både är ordförande och protokollförare.

När jag kom tillbaka till min plats färglade jag grenarna i mindmappen. En färg för varje gren. Det tog en eller två minuter och blev ganska tydligt. Allt i samma färg handlade om samma sak.

Eftersom protokollet skulle skickas ut till övriga deltagare var jag tvungen att skriva ett vanligt linjärt protokoll också. Det hade jag bävat lite inför eftersom jag såg framför mig att det skulle ta lång tid när jag var tvungen att föra över alla anteckningar från papper till dator. Till min förvåning gick det fort. Till och med fortare än när jag har skrivit mötesanteckningarna direkt i datorn.

Kanske berodde det på att min vanliga mötesanteckningar brukar vara relativt fylliga. Jag försöker skriva ner vad var och en säger. Det blir ofta en del som inte är relevant för protokollet och som måste tas bort. Nu behövde jag bara gå igenom grenarna, en efter en, och skriva ner det som var viktigt. Eftersom det var så överskådligt gick det fort. Nyckelorden kunde jag associera till de diskussioner som hade förts och lägga till text om vem som hade sagt vad där det behövdes. Hela omskrivningen tog nog inte mer än en halvtimme.

Min slutsats är att mindmapping på papper kan vara snabbare än linjära anteckningar direkt i datorn, även om jag för över pappersnoteringarna till datorn efteråt. Den enda nackdel jag har kommit på, är att jag inte har anteckningarna i digitalt format.

Nu slog det mig att Erik skrev att TV4+ hade använt en Anotopenna till att föra över mötesnoteringar och teckningar till en bärbar dator. Det kanske kunde vara en lösning.

den 20 januari 2004

   The Mind Accelerator.

Boken kom igår. Jag har läst hela kapitlet om "The Infinity Reading System" (IRS) och skummat "The Infinity Mind System" (IMS).

Infinity Reading System utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. I allt väsentligt är det samma teknik som Paul R. Scheele kallar Photoreading. Taylor Andrew Wilson, som står som författare till The Mind Accelerator, har använt ett citat som även finns i The Photoreading whole mind system. Francis Bacon lär en gång ha sagt:

På 30 sidor beskrivs tekniken för att "läsa" 25000 ord per minut. The Photoreading whole mind system innehåller fler sidor, men tar upp saker som ligger utanför ämnet.

The Infinity Mind System är, såvitt jag har kunnat bedöma, samma teknik som kallar Image Streaming i The Einstein factor.

En sak som stör mig lite, är att det inte någonstans (jag har inte läst hela boken än) finns en referens till andra författare eller böcker. Wilson kunde ha kommenterat det faktum att teknikerna är beskrivna tidigare på andra ställen. Den som inte har läst några andra böcker i ämnet kan lätt få uppfattningen att han är uppovsman till dessa fantastiska tekniker. Några är även varumärkesskyddade av honom eller förlaget.

Bortsett från dessa störande saker är det en intressant bok. Jag tycker att layouten i boken är renare än i The Photoreading whole mind system. Däremot innehåller den en del slarvfel. Stycken med rubrik på en sida och texten på nästa, saknade ord och så. I innermarginalen finns tips och citat. Dessa är lite svåra att läsa därför att raderna är så smala och texten hamnar nära bokvikningen.

Förlaget, Volition Thought House Inc, tycks inte ha givit ut några andra böcker och Andrew Taylor Wilson verkar inte ha skrivit fler böcker än denna, som kom ut i november 2003. Wilson verkar nästan smyga lite med att han är författare till boken. Hans namn finns ingenstans på utsidan av boken. Det står på några ställen inuti boken. Utöver namnet står det ingenting om honom eller vad han har gjort.

den 11 januari 2004

   Nu har jag beställt The Mind Accelerator.

Det är en bok vars marknadsföring gjorde mig så skeptisk att min nyfikenhet blev övermäktig. Jag måste se vad det är. Jag misstänker att det är en kombination av saker jag har läst om tidigare, bland annat photoreading. De skriver:

De har en 30-dagars förlängningsbar pengarna-tillbaka-garanti som jag säkert inte kommer att utnyttja ens om den är direkt dålig. Jag hoppas att tillräckligt många andra gör det om den inte håller måttet.

Leveranstiden är ungefär två veckor.

   Korttidsminne ≈ arbetsminne ≈ medvetet minne ≈ sju ± två saker i taget

Långtidsminne ≈ undermedvetet minne ≈ "obegränsat"

Svåra saker och saker vi inte är intresserade eller beroende av, behöver vi repetera eller knyta till ett annat minne för att komma ihåg. Gör vi det kan de bli långtidslagrade i hjärnan. De sparas undermedvetet, men kan plockas fram till det medvetna minnet vid behov.

Arbetsminnet kan lagra ungefär sju saker i taget beroende på hur vi gör det. Med olika minnestekniker kan vi lagra mer. Något vi har i arbetsminnet kan flyttas till långtidsminnet. Första gången vi hör eller läser ett telefonnummer hamnar det i arbetsminnet för korttidslagring. Om vi använder det några gånger flyttas det till långtidsminnet. Ju fler gånger vi använder det, desto djupare förankrat i långtidsminnet blir det.

Jag minns bilnumret på familjens första bil (en röd hundkoja), trots att jag bara var kanske tio år när den såldes. Värdelöst vetande som i stort sett är permanent lagrat som en bild i minnet. Kanske därför att den är kopplad till så många andra saker.

Gränsen mellan korttidslagring och långtidslagring är flytande. Varje text jag skriver här sparas i en eller upp till 36 (för närvarande) olika kategorier beroende på vad den handlar om. På så sätt blir det enklare att hitta den när jag behöver den igen. Så fungerar kanske vårt minne. Kanske är det så att minnen som långtidslagras finns på flera ställen i hjärnan och att det är därför de är lättare att komma ihåg. När vi söker efter dem kan de återfinnas på många ställen, vilket gör att söktiden blir kortare.

EDK727, bilnumret på hundkojan, kanske finns lagrat både tillsammans med bilderna av bilen och tillsammans med sökordet "barndom" och ytterligare ett antal saker och därför lätt kan hämtas till medvetandet igen.

Sådant jag förknippar med andra bilder är lättare att komma ihåg än det jag har lagrat som ett minne utan relation till andra saker. Skolan byggde nog mycket på orelaterade minnen för min del.

Jag tror inte att några minnen försvinner helt ur hjärnan. De är bara svåra att söka efter eftersom de är lagrade på ställen som vi inte har "indexerat" ordentligt, för att använda databasterminologi. Att de ligger i det undermedvetna är ett skydd mot arbetsminnet och vår förmåga att hantera medvetna tankar. Om allt var medvetet hela tiden skulle vi kanske bli överbelastade av ansträngningen att hålla ordning.

Att söka i minnet är en teknik vi inte får lära oss i skolan. Det är nog få som vet hur det görs bäst. De flesta gör det omedvetet utan särskild tanke på hur. Efter att ha läst en hel del om hjärnan och minnet har jag blivit mer och mer medveten om hur jag och mitt minne fungerar. Jag börjar tro att det finns något sätt att återväcka nästan vilka minnen som helst utan att ta till hypnos eller liknande tekniker. Kanske kan det göras på ett sätt liknande det som beskrivs i The photoreading whole mind system. Tekniken där är utformad för att hämta visa typer av minnen.

Olika människor har olika lätt att återhämta minnen. En del har "fotografiskt" minne och kan hämta fram "allt" de har sett på ett ögonblick. Andra tycker att det är svårare både att lagra och återhämta minnen.

Att skriva medan jag försöker minnas fungerar bra. Det fungerar också bra när jag ska lagra minnen. Skrivandet tycks öppna vägar mellan det medvetna och det undermedvetna minnet. Det kanske är så enkelt som att det överbryggar gränsen på 7 ± 2 saker därför att vi hela tiden flyttar de sju saker som finns där till pappret och gör plats för ytterligare sju och ytterligare sju och ... Det kan i så fall förklara varför jag tycker att det hjälper både för lagring och hämtning av minnen. Freenoting presenteras som ett sätt att lagra minnen i The Einstein factor. I freenoting skriver man det man kommer att tänka på om ämnet i fråga. För att hämta minnen behöver man kanske skriva ner de minnen som dyker upp.

Jag misstänker att många som skriver, exempelvis på nätet, i själva verket ägnar sig åt freenoting utan att veta om det.

Den här texten är en minnesdump. Jag började skriva för att få fram mer om mina tankar om minnet. Det är en kombination av saker jag har läst och hört på olika ställen och egna erfarenheter och tankar.

den 5 januari 2004

   Webbplatsen Provet.nu har en ganska bra text om minnes- och studieteknik.

den 3 januari 2004

   I dag har jag beställt fyra böcker. Alla handlar om snabbläsning, men en av dem egentligen om kroppsspråk.

The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger, beskrivs bland annat så här:

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program, av Stanley D. Frank, beskriver snabbläsning med utgångspunkt i Evelyn Woods metodik. Jag har tänkt köpa den och slog till nu. 

Breakthrough Rapid Reading, av Peter Kump, är ytterligare en bok om snabbläsning. Även han är inblandad i Evelyn Woods utbildningar.

Speed Reading for Business, av Steve Moidel, har jag köpt tidigare. Eftersom den är utlånad sedan ett tag tänkte jag kosta på mig ett nytt exemplar för 88 kronor.

Under dagen hittade jag några intressanta webbsidor med anknytning till snabbläsning. RocketReader är ett PC-program för att öva upp läshastigheten. De har en Flash-demo som visar hur de kan höja läshastigheten. Det är intressant.

Kanadensiska The Mind Accelerator har ett utbildningsprogram som bland annat utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. Det handlar nog snarare om fotoläsning, av den typ Paul R. Scheele lär ut i The Photoreading Whole Mind System, än om traditionell snabbläsning. Priset för paketet är 29,95 CAD, vilket låter lågt i jämförelse med vad motsvarande paket hos Learning Strategies kostar.

Svenska ReadRunner har ett program för läsning på skärm. Med hjälp av det har en testgrupp höjt läshastigheten med 64 procent, med bibehållen läsförståelse, efter 20 minuters läsning. De har en demo på webbplatsen som visar hur programmet arbetar. Det är gratis att prova ReadRunner i 21 dagar. Vad det kostar att köpa programmet står inte. Man måste skriva brev och fråga, vilket får mig att dra slutsatsen att det förmodligen är kostsamt. Om det inte är det tror jag att det är dumt att inte ge någon prisindikation på webbplatsen.

den 29 december 2003

   Mats skriver om matematik och bristen på underhållande undervisning.

Jag håller med Mats. Det är sorgligt att nöjet i att lära sig mer eller mindre verkar ha försvunnit i skolan. Frågan är om det inte är lika tråkigt för lärarna. Det måste vara roligare att lära ut något som uppskattas av mottagaren. Många elever lär sig inte för sin egen skull därför att det de får lära sig inte har en plats i det liv de vill leva. Undervisningen ligger ofta för långt ifrån verkligheten.

Precis så skulle det kunna vara. Om man vävde ihop skolämnena kunde det vara roligare att lära sig. I verkligheten förekommer inte ämnena skilda från varandra med kinesiska murar mellan dem. Skolundervisningen borde utgå ifrån livet och inte tvärt om.

Värdelös matematikundervisning

den 22 december 2003

   Peter tipsade om en sida där det diskuteras anteckningsmetoder. Närmare bestämt hur Bill Gates antecknar.

Bill Gates använder, enligt Ron Howard, en metod som bygger på kvadrater. Han delar tydligen upp pappret i kvadrater och använder olika kvadrater till olika typer av anteckningar. På det viset kan han snabbt hitta olika typer av noteringar snabbt. Frågor verkar han placera nertill på sidan.

Det verkar inte vara ett känt noteringssystem som Bill Gates använder. Det påminner om ett system som kallas The Cornell note-taking system. Pappret delas in i två kolumner. Den ena är som en marginal i vänsterkanten, ungefär en tredjedel bred, och används för nyckelord eller en överblick. Den högra används för anteckningarna. Rubriker stryks under, huvudidéer skrivs med ett indrag under rubriken och detaljer som utvecklar huvudidéerna skrivs med ett indrag under huvudidéerna. Nyckelordskolumnen kompletteras efter att anteckningarna är gjorda, vid genomgången. I den ska nyckelord, frågor och andra idéer skrivas. Nyckelordskolumnen kan användas för repetition.

Förutom linjära anteckningar (vanliga anteckningar där texten skrivs rad för rad och sida för sida) har jag använt mindmapping. Mindmapping verkar passa mig bättre än Cornell-anteckningar. I mindmaps går det att knyta ihop vilka delar som helst visuellt utan hänvisningar till andra ställen i en text, som i linjära anteckningar. Cornell-anteckningar verkar dock vara ett bättre alternativ än vanliga linjära anteckningar eftersom de förenklar repetition.

---

Det finns många bra saker att lära sig om inlärning. Nätet är fullt av information. Mycket är på engelska. Jag skulle vilja starta en svensk wiki om inlärning. Tips om hur man lär sig. Det är roligt att lära sig när man vet hur man gör. Den som är duktig på inlärning kan lära sig vad som helst. Bland annat York University har en del bra information om studieteknik.

den 20 december 2003

   Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 10 december 2003

   Som en kommentar till gårdagens text om Joeys matematiklektion berättade Eva om sina svårigheter med matte i skolan och hennes egen tid som mattelärare.

Hennes text är lysande. Hon visar prov på precis den förmåga att förklara saker visuellt som Jeffrey Freed efterlyser i Right-brained children in a left-brained world:

Lyckligtvis har Joey inga svårigheter med matte. Han tycker att det är roligt och tillhör klassens duktigaste. Jag lägger mig bara i när han ber om det eller om jag ser att han gör något på ett dumt sätt.

den 5 december 2003

   Peter skriver om en bok särskilt utformad för snabbläsning.

Boken heter A timeless way of building och är skriven av Christopher Alexander. Jag klipper in Peters citat från bokens läsinstruktion:

Paul R. Scheele har i sin The photoreading whole mind system gjort andra typer av anpassningar för att boken ska vara snabbläst. Det finns olika "rutter" beroende på hur lång tid man vill lägga på att läsa den. Med olika rutter får man läsa olika mycket, det vill säga den som tar en snabb rutt får läsa färre detaljer. Rutterna är markerade på olika sätt i marginalen på varje sida.

Jag har funderat över möjligheten att göra innehållsförteckningar med korta beskrivningar av varje kapitel, så att man kan få en bra övergripande bild av ämnet redan när man läser dem. Utöver detta tycker jag att kapitelrubriker ska vara utformade så att de beskriver vad kapitlen handlar om. Det låter självklart och borde vara självklart. Jonas Söderström skriver om det i Att skriva för webben, en bok jag återkommer till emellanåt. Där finns en hel del värt att tänka på för den som skriver mycket eller lite.

den 2 december 2003

   När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

den 30 november 2003

   Människor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

den 18 november 2003

   Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.

De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.

När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.

Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.

Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]

En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.

Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.

När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.

Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.

den 9 november 2003

   Peter har kommenterat Håkans text om snabbläsning och fyller på med en del egna tankar och erfarenheter av snabbläsning. Jag klipper in ett stycke från Peters text som jag tycker innehåller en bra liknelse:

Jämförelsen med ficklampsstrålen som förs långamt eller snabbt över en yta är träffande. Särskilt när man vet att det är vid hastigheter över 400 ord per minut som hjärnan verkligen koncentrerar sig på läsningen. Det är då "ljuskäglan" förs snabbt över ytan.

   På helgerna brukar jag vakna som nummer två. Emmy är alltid vaken före oss andra, och oftast orsak till att jag vaknar. Hon är ganska självständig när hon är ensam och tycker nog inte att hon behöver så mycket hjälp heller. Jag brukar kunna följa hennes spår genom huset. Saker som är utställda på speciella sätt eller lagda på ovanliga platser.

I morse hittade jag blöta pyjamasbyxor nedanför trappan. Bredvid dem låg en flaska med Mr Muscle och en våt fläck. I tvättstugan stod det en pall innanför dörren och lampan var tänd. Emmys säng var full av leksaker från Joeys rum.

När Emmy vaknade lekte hon en stund i sängen. Plötsligt behövde hon gå på toaletten. Väldigt mycket. Hon hann bara till trappan där det inträffade en olycka. Det var så pyjamasbyxorna blev blöta. Dem tog hon av sig på olycksplatsen. Rena kläder fanns på en låg bokhylla och det visste hon. Hon tog sig upp med hjälp av en pall.

Efter att ha satt på sig kläderna tyckte hon tydligen att hon behövde tvätta golvet på platsen för olyckan. Hon öppnade tvättstugedörren, som jag hade glömt att låsa, tog en pall och ställde sig på den så att hon kunde tända lampan. Sedan gick hon in och hittade flaskan med Mr Muscle, som jag inte ens visste fanns där. Med den sprayade hon på golvet. Därav den lilla fläcken.

Det är inte alltid jag lyckas räkna ut vad hon har gjort. I morse berättade hon när jag frågade vad Mr Muscle gjorde på golvet och varför det var tänt i tvättstugan.

---

När Emmy och jag äter frukost själva brukar vi träna på bokstäver. Jag har kommit på att jag kan skriva bokstäver med kaviar på hennes smörgås. Dem pratar vi om sedan.

Ibland väljer jag en bokstav och ibland får hon önska en bokstav. I morse önskade hon "bokstaven som ser ut som en orm". S som i "Stina på dagis" och "Smilla". När hon hade ätit upp halva S:et frågade hon vilken bokstav som blev kvar. "Det är nästan en ring, ett o", svarade jag. "Nej, jag menar den som är som en halv ring", sa hon. "Aha, du menar c", frågade jag. "Just det, som i mamma och farmor", svarade hon. Båda har namn som börjar på c.

Jag vet inte hur mycket hon lär sig, men ibland kan det vara roligt att leka med påläggen under kontrollerade former i alla fall.

den 8 november 2003

   Håkan har skrivit om snabbläsning.

Han har gjort experiment med olika läshastigheter och med respektive utan "pip" varje minut. "Minutpipen" kommer från ett program han skrev för att bli påmind om tiden som förflöt medan han läste. I experimenten verkade pipen göra att han läste snabbare än när han inte använde dem. Han frågade sig därför om pipen verkligen kan göra läsningen snabbare, men ställer sig tvekande till det.

Jag tror inte att man hjälps av pipen, annat än under en kortare period då man hetsar sig själv med hjälp av dem. Snabbläsning ska inte kännas stressigt, tvärt om, man ska vara avslappnad. Teknikerna går ut på att läsa effektivare och därmed snabbare. När man använder teknikerna som en naturlig del av läsningen är pipen förmodligen lika irriterande som när man läser "som vanligt". Ju färre störande moment, desto bättre.

Det är viktigt att förstå att snabbläsning inte har med stress eller slarv att göra. Man ska inte bli mer stressad av att använda snabbläsningstekniker än av att springa en joggingrunda. På samma sätt har "att lära sig snabbläsning" likheter med "att lära sig jogga". När man börjar jogga blir man ofta ganska trött, håller ojämn hastighet och stressas av att inte veta vilken takt man borde hålla för att orka springa hela sträckan. Lösningen är övning. Vad som är bäst varierar från person till person. Det gäller att hitta sin stil. Den som blir stressad av snabbläsning gör antingen fel eller behöver öva mer.

den 5 november 2003

   På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.

Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.

Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.

den 10 oktober 2003

   17 hemliga råd om inlärning - en bok om studieteknik.

Norrmannen Ivar A. Bjørgen har skrivit en underbar bok om studieteknik. Den passar nog alla som befinner sig i en skolmiljö som elever och riktar sig kanske främst till ungdomar.

Boken innehåller 17 råd om inlärning och den är skriven med mycket humor även om den i grunden är allvarligt menad. Här får man lära sig att skriva fusklappar, skolka, tjuvkika på klasskompisens arbete, lyssna på musik på lektionerna, att rita mind maps och mycket annat. Även de råd som låter uppviglande (skriv fusklappar och skolka) har mycket klara och goda syften.

Att tjuvkika på kompisens arbete handlar egentligen om att samarbeta. I grupp lär vi oss mer än var för sig. Kunskapsöverföring är viktigt även i ett klassrum. Tyvärr har skolan i dag kommit ifrån många av de bästa inlärningsteknikerna.

Även lärare har nog en del att lära av boken för flera av tipsen går på tvärs mot en del av deras principer, men av "rätt" anledningar.

   The gift of dyslexia - en bok om dyslexi.

The gift of dyslexia är skriven av Ronald D. Davis.

För många, kanske de flesta, är dyslexi huvudsakligen ett handikapp. Ronald D. Davis, som själv är dyslektiker, ser dyslexi som en gåva. En gåva som kan ha vissa negativa bieffekter, som läs- och skrivsvårigheter.

I boken beskrivs såväl för- som nackdelar med dyslexi. Enligt Davis tänker en dyslektiker visuellt i stället för verbalt. Genom att tänka visuellt hinner en dyslektiker tänka många gånger snabbare än en verbal tänkare, men i och med att en dyslektiker har svårighet att tolka ord tar det ändå längre tid för dem att läsa.

I exemplen över fördelarna med dyslexi nämns ett antal kända dyslektiker. Exempelvis Albert Einstein, Steven Spielberg, John F Kennedy (som dessutom var en otrolig snabbläsare) och Leonardo da Vinci.

Andra halvan av boken är dedicerad åt att beskriva en teknik för att lära dyslektiker att läsa. Ord vars betydelse är tydlig, de flesta substantiv och verb till exempel, brukar inte innebära några problem för dyslektiker. Det är ord som inte går att visualisera som ställer till det. "Men", "när" och "att" är typiska svårvisualiserade ord.

En del i strategin för att lära dyslektiker att läsa går ut på att lära dem att visualisera dessa "stopp-ord".

Detta är en mycket läsvärd bok. Jag tror att den som känner någon som har dyslexi (det gör de flesta), och är intresserad av vad det innebär, kan ha nytta av att läsa boken. Likaså den som arbetar som lärare och kommer i kontakt med dyslektiker.

den 14 september 2003

   Jag hittade den här mindmappen i en hög på skrivbordet. Jag ritade den vid ett föräldramöte i vintras. Cattis ville att jag skulle berätta vad som hade sagts. Den är stor som ett A6-ark. Med hjälp av den lyckades jag tala i ungefär en halvtimme och jag tror inte att jag missade någonting viktigt.

Visserligen skriver jag som en kratta, men jag tror att jag skulle kunna återberätta det mesta av det igen om jag bara fick lite tid att tyda kråkfötterna. Jag minns mycket om vem som sa vad när och hur, när jag ser vad jag har skrivit.

den 19 juli 2003

   För några timmar sedan tänkte jag skriva om hur människor lär sig saker på olika sätt. I stället skrev jag ner några stödord ("Läser sig till kunskap - Provar sig fram till kunskap") och tittade på Mannen utan ansikte med Mel Gibson. Det var lustigt för den handlade delvis om det jag tänkte skriva.

En pojke som av sina systrar och mamma anses vara lite "trög" söker undervisningshjälp hos en enstörig före detta lärare som har fått ansiktet förstört i en bilolycka. Målet med undervisningen är att han ska komma in vid West Point och på så vis komma ifrån familjen som han har svårt att komma överens med.

I själva verket var pojken inte alls mindre begåvad. Det han behövde var någon som lärde honom på hans villkor. Han fick gräva hål i olika former för att lära sig geometri. Latin lärde han sig genom att använda det till vardagsfraser. Engelska lärde han sig genom att skriva och spela teater.

---

I morse satt jag och läste bruksanvisningen till den nya kameran. Efter 70 sidor kom jag på att jag hade lärt mig mer av att sitta och leka med den en stund i går. Jag vet i stora drag hur kameror fungerar och jag vet vad just den här kameran har för funktioner, men inte var de satt eller hur de fungerade. Varje knapp och reglage kan inte ha så många olika funktioner och det finns pictogram (stavning?) som gör att jag kan utesluta en hel del möjligheter på varje knapp. Att lära sig så fungerar bra för mig. Handlar det om IKEA-möbler fungerar bägge sätten ungefär lika dåligt för mig.

Många läser hellre en bruksanvisning än försöker lista ut hur en sak fungerar. De ser tekniska prylar som svarta lådor med en massa knappar som kan ha vilka funktioner som helst. Att ge sig på att "knäcka dem" vore som att lösa hieroglyfernas gåta, så varför bry sig när det finns en skriftlig instruktion?

Båda dessa sätt tycker jag är lika rimliga. Bägge har för- och nackdelar, men i slutänden handlar det mest om vilket man får ut mest av. När det gäller hushållsapparater och många andra tekniska saker kan man strängt taget välja det sätt som passar bäst. Vi kan kalla det för det praktiska och det teoretiska sättet. Det praktiska är det vi som helst leker oss fram till lösningen använder. Det teoretiska är det som de som läser instruktioner använder.

I merparten av all utbildning har vi inte så stora möjligheter att välja hur vi vill lära oss. Någon har gjort det åt oss.

Träslöjd är oerhört praktiskt. Vad jag minns fick vi nästan inte lära oss någonting teoretiskt i träslöjd. Det betyder inte att det inte finns saker som skulle kunna hamna inom träslöjdens område och som är teoretiska. Det är bara det att de delarna har man valt att inte låta ingå i träslöjd. Det har säkert delvis historiska orsaker. Det fanns alltid några i klassen som misslyckades med allt i både träslöjd och syslöjd. Det verkade vara hopplöst för dem att få till det.

Matematik och svenska är, till skillnad från träslöjd, mycket teoretiska ämnen. Visst kan det hända att vi fick lära oss hur lång tid det tog för Pär och Pål att gräva ett dike, men det är också så nära praktik vi kom. Jag hade nog kunnat bli ganska duktig på matte om det var upplagt på ett annat sätt. Det mesta skulle kuna göras mer praktiskt. Det hade kunnat ge mig en djupare förståelse för det. Nu blev det mest dagdrömmeri för min del på de lektioner som var för abstrakta. Jag var en av dem som aldrig riktigt fick till det i matte och en del andra ämnen.

Varför ska vi inte kunna välja vilken typ av undervisning vi vill ha inom varje ämne vi läser? Vem har bestämt att vissa ämnen ska vara teoretiska och andra praktiska? Väljer vi att läsa matematik väljer vi samtidigt att lära oss den teoretiska vägen. Väljer vi att lära oss om bilar och motorer väljer vi samtidigt att lära oss genom att praktisera. "Du som är så praktisk, borde inte du läsa fordonsteknisk linje?" Vad har praktisk med intresse för fordonsteknik att göra? "Du som är så duktig på att plugga, borde inte du bli läkare?" Bara för att man kan lära sig teoretiskt betyder det inte att man bara är intresserad av teoretiska ämnen.

Ska jag tvingas läsa vissa ämnen därför att de råkar kunna lära ut dem på ett sätt som passar mig och utestängas från andra därför att lärarna inom de ämnena inte klarar av att lära ut dem på mitt sätt? Fysik och kemi var två av mina favoritämnen innan jag fick dem som skolämnen. När jag fick det blev de i stället hatämnen.

I arbetslivet är praktisk erfarenhet oftast mycket mer eftertraktad än teoretisk. Min erfarehet är att de mest praktiskt inriktade personer jag har arbetat med också har haft den djupaste förståelsen för sina arbetsområden. Ofta har de tagit sig till sina positioner genom att börja inom lägre befattningar och arbetat sig upp i hierarkierna genom att först behärska nivån under. De har sett verkligheten från botten och upp. De vet vad som fungerar och varför. Ändå är den väg de har tagit inte den vanliga.

Detta rimmar illa med hur vi undervisar. I framtiden tror jag att utbildare måste finnas av minst två typer. Teoretiska och praktiska. Som praktisk lärare ska man kunna lära ut sina ämnen på ett praktiskt sätt och som teoretisk lärare på ett teoretiskt sätt, oavsett vilka ämnena är.

När jag ser utbildningssystemet ser jag också hur de som har skapat det fungerade. Deras läggning avspeglar sig i systemet. Systemet är byggt för dem och de som är som de. I ett annat liv ska jag starta en skola som hade passat mig. Jag tror att många kan känna igen sig i hur jag uppfattar det.

den 13 juni 2003

   Jag fick brev från damen bakom rabarberrabarber (jag skriver inte ut hennes namn eftersom hon inte gör det på sin sida).

Hennes snabbläsningslärare hade sagt att när man väl börjar med snabbläsning måste man alltid använda det. Det håller jag inte med om. Jag tror att snabbläsningen kommer att gå långsammare om man läser på traditionellt sätt väldigt mycket och det är alltid bra att öva snabbläsningen. Däremot tycker jag inte att det skadar att använda traditionell läsning emellanåt.

Det är nog lite som att springa. Bara för att man kan det behöver man inte göra det jämt. Vissa saker är dessutom svåra att läsa med snabbläsning. Rimmande dikter och verser till exempel. Jag har än så länge inte lyckats läsa verserna i Alice i Underlandet med snabbläsning. När jag försöker tappar jag sammanhanget helt för de är avsedda att läsa med en viss rytm och det är svårt att snabbläsa dem med rätt rytm.

När man börjar öva snabbläsning kan det kanske vara bra att inte läsa för mycket på vanligt sätt för det är lätt att falla in i gamla vanor då. Använd guiden även vid traditionell läsning. Då går det fortare.

Nu när snabbläsningen går automatiskt för mig känns det ofta avigt att läsa på annat sätt. Teknikerna för snabbläsning kan man använda även vid långsam läsning. Kanske var det så läraren menade.

den 12 maj 2003

   Om man läser en bok om ett ämne lär man sig i bästa fall något. Om man läser en annan bok inom samma ämne lär man sig ofta mycket mer. Mer än dubbelt så mycket. Den andra boken har ofta en annan infallsvinkel än den första. Det ger dels nya perspektiv och dels bekräftar det saker man tror att man har lärt sig i den första boken. Dessutom ser man om det finns några motsägelsefulla uppgifter i böckerna. Det är särskilt vanligt inom områden som inte är helt utforskade.

Jag läser ofta böcker två och två (eller fler). Två böcker om kroppsspråk, två böcker om intuition, två böcker om minnet, flera böcker om snabbläsning, flera böcker om mindmapping, flera böcker om överlevnad, flera böcker om Aspergers syndrom, flera böcker om kunskapshantering, och så vidare.

Efter att ha läst en bok tycker jag vanligtvis att jag kan väldigt lite eller ingenting alls. Det är svårt att veta vad av det jag har läst som är verklig kunskap och vad som bara är sådant som hjärnan har kokat ihop av minnen och annat. Efter att ha läst en bok till brukar mycket klarna. Det som eventuellt är gemensamt i båda böckerna brukar vara kärnan i ämnet. Om jag inte hittar någon kärna efter två böcker kan jag läsa ytterligare en. Hittills har det inte hänt att jag inte har hittat en kärna efter att ha läst tre böcker om samma område. Ofta blir ytterligare böcker bara en repetition av sådant jag redan har läst.

Böckerna behöver inte läsas direkt efter varandra. Jag väljer ofta vilken bok jag ska läsa genom att titta på hyllan med olästa böcker och ta den som just då känns mest spännande. Jag tror inte att man vinner något på att tvinga sig igenom flera böcker inom samma område direkt efter varandra om det inte känns rätt. Dessutom kan det nog vara bra att få lite perspektiv på en bok innan man läser nästa bok om samma sak.

Det är inte något unikt i mitt sätt att välja och läsa böcker. En del av det beskrivs i The photoreading whole mind system av Paul R. Scheele och i flera mindmappingböcker har jag läst att man rekommenderar läsning av flera böcker inom samma område parallellt med att man ritar mindmaps av innehållet i dem.

Just nu behöver jag bland annat läsa en till bok om dyslexi för att få ordning på det jag läste i The gift of dyslexia av Ronald D. Davis.

den 11 mars 2003

   Power reading lär ut ungefär samma tekniker för snabbläsning som andra böcker. En skillnad är dock att författaren inte lovar att alla som läser boken kommer att fördubbla sin hastighet på en viss tid. Han återkommer gång på gång till att det beror helt på hur mycket man övar och vad man vill uppnå.

Han tar stegen ett i taget och betonar att det är viktigt att hela tiden behålla eller öka läsförståelsen. Det är inte fråga om att slarvläsa.

I slutet av boken går Rick Ostrov igenom olika tekniker och strategier för att borra sig ner i ett ämne. Här poängterar han att man alltid bör ifrågasätta vad man läser oavsett vilken källan är. Vad baseras antaganden och slutsatser på? Varifrån kommer uppgifterna som antagandena bygger på? Är källan tillförlitlig? Är uppgifterna rimliga? Går det att spåra dem vidare?

Läsare i allmänhet och studenter i synnerhet kan ha glädje av att kunna läsa in ett ämne på det sätt som boken beskriver.

En sak som jag tycker är bättre i exempelvis The speed reading book, är att Tony Buzan beskriver hur hjärnan och ögonen fungerar innan han lär ut lästeknikerna. På det stora hela är Power reading en bra bok. Jag tycker att man kan läsa den likaväl som någon annan bok om snabbläsning.

den 9 mars 2003

   Den här mindmappen ritade Nathalie någon dag efter att hon började läsa Mind maps for kids. Jag tycker att det syns tydligt att hon har förstått principen. (Klicka på bilden för en större version.) 

För några veckor sedan fick jag ett brev av en mycket hjälpsam läsare som erbjöd sig att hjälpa mig med min mindmapping. Han är bland annat lärare och har utbildat i mindmapping och personlig utveckling. Jag fått flera bra tips.

Ett är att rita mindmappen med exempelvis kulspetspenna och vänta med att lägga till färgerna till repetitionen eller renskrivningen. Det har varit till stor hjälp eftersom just färgläggningen gjorde det extra svårt att hinna med att anteckna ordentligt. Det är inte så enkelt att hålla reda på tjugo färgpennor samtidigt som man ska hinna anteckna rätt saker.

Ett annat bra tips var att rita på A3-papper och vika det dubbelt, slå hål i ena kortsidan och sätta det i en vanlig A4-pärm. På så sätt kan man veckla ut dem utan att behöva öppna pärmen.

den 3 mars 2003

   Så här börjar första kapitlet av Power reading:

Det sista svaret har jag fått flera gånger när jag har ställt frågan. När jag frågar vidare och börjar tala om snabbläsning visar det sig nästan alltid att de förknippar snabbläsning med slarvläsning och att de tror att ju långsammare man läser, desto mer förstår man.

Så är det inte. Det finns dock ett undantag. Det är om man läser långsamt och läser om varje mening flera gånger för att verkligen förstå alltihop. Skillnaden är att då har man inte läst texten en gång utan flera. Varje genomläsning är en repetition och då ska läsförståelsen jämföras med flera genomläsningar med snabbläsning.

I själva verket förstår man mer om farten är lite högre. Ovanan är det stora hindret för att läsa snabbare.

den 22 februari 2003

   I går beställde jag Power Reading: The best, fastest, easiest, most effective course on speedreading av Rick Ostrov. Den har fått 5,0 i betyg av 17 recensenter på Amazon.com, vilket är ett oerhört högt betyg. Det höga betyget gjorde att jag helt enkelt inte kunde motstå att köpa den. Fram till helt nyligen har den dessutom varit slutsåld.

den 12 februari 2003

   Mindmapping i praktiken.

Jag är nyss återkommen från ett styrgruppsmöte där jag försökte att föra protokoll med hjälp av mindmapping. Det gick inte alls bra. Lyckligtvis berodde det inte på mindmappingen som sådan utan på mötets dåliga struktur och styrning. Till råga på allt drog mötet över tiden med 45 minuter.

Lärdomen från mötet är att man med hjälp av mindmapping snabbt upptäcker om en presentation eller ett möte är dåligt planerat eller illa genomfört.

Om man är tvungen att hoppa mellan punkterna på agendan när man ritar mind mappen är det ett tecken på att deltagarna inte håller sig strikt till agendan och att mötesordföranden är dålig på att hålla efter dem.

Här finns det en stor fördel med att rita mind maps jämfört med att föra linjära anteckningar. Det är mycket enklare att hoppa mellan olika agendapunkter eftersom allt finns på samma papper. Att jag fick det svårt i dag beror till stor del på att jag är ovan och inte lämnade tillräckligt mycket plats kring avhandlade punkter. Det blev trångt när jag skulle komplettera i efterskott.

den 10 februari 2003

   Fartblindhet och snabbläsning.

Du svänger av från motorvägen. Hastighetsbegränsningen sänks till 50 kilometer i timmen och det känns plötsligt som om världen utanför bilen rör sig i ultrarapid. Varenda rörelse i omgivningen tycker du att du hinner uppfatta.

Om du uppnår detta tillstånd av fartblindhet när du läser har du stora möjligheter att snabbläsa. Detta är också ett av de sätt att lära sig snabbläsning som förespråkas av bland andra Steve Moidel i boken Speed Reading.

Börja med att försöka läsa med en hastighet över 1000 ord i minuten och sänk sedan hastigheten något för att uppnå fartblindhet. Öva detta tills du spontant kan snabbläsa med "lagom" hastighet.

I morse provade jag en ny teknik för snabbläsning. Vanligtvis för jag pennan under varje rad medan jag läser. Nu förde jag i stället pennan i slalommönster ganska snabbt fram och tillbaka över sidan.

Jag ska erkänna att jag inte medvetet uppfattade allt, men det kändes inte heller som om jag var ute och cyklade alldeles. Det gick fort. Kanske fem sidor i minuten i en ganska dålig pocketbok med förhållandevis liten stil. Jag märker att hjärnan pusslar ihop block med text så att det blir ett sammanhang av det. Med övning kommer det säkert att fungera bra.

den 8 februari 2003

   Jag har läst Mind maps for kids.

Boken är skriven med syfte att lära barn (7 till 14 år) att rita mind maps och utgår ifrån typiska uppgifter för skolbarn. Olika skolämnen: engelska, historia, matematik, naturkunskap, geografi och främmande språk. Hur man klarar prov. Hur man skriver brev, planerar semestrar och fester. Och så vidare.

De första kapitlen tyckte jag var lite fåniga, men boken är inte skriven för mig så det fungerar nog bättre för barn. När den övergick till att beskriva olika praktiska exempel blev det riktigt intressant. Den beskriver både nyttan och det praktiska tillvägagångssättet på ett bra sätt och jag blev än mer övertygad om att mindmapping är en verkligt användbar teknik, både för vuxna och barn. Barn har säkert lättare för att lära sig mindmapping eftersom de inte har samma gamla vanor att bryta.

Eftersom boken är på engelska går det inte att sätta den i händerna på vilket barn som helst. Däremot tror jag att man som vuxen kan använda den som en hjälp för att lära ut mindmapping till barn. Jag ska sätta den i händerna på Nathalie och se om hon får ut någonting av den. Den innehåller många bilder och är i A4-format.

I boken beskrivs mindmapping i fem steg och dessa steg upprepas med anpassningar till varje uppgift.

1. Använd ett tomt olinjerat papper och färgade pennor. Placera papperet liggande.

2. Rita en bild som sammanfattar huvudämnet i mitten av papperet.

3. Rita några tjocka böjda linjer ut från bilden i mitten av papperet. En för varje huvudidé kring ämnet.

4. Skriv namn på huvudidéerna och rita gärna en liten bild av varje idé (då använder man båda sidorna av hjärnan).

5. Från var och en av huvudidéerna kan man rita nya grenar som representerar tankar kring huvudidéerna. På det viset kan man fortsätta i all evighet eller tills man är nöjd med detaljnivån i mind mapen.

Detta är hela proceduren lite kortfattat. Ju mer färger och bilder man använder desto enklare blir det att komma ihåg mind mapen. Det finns ett antal frågor man kan utgå ifrån ifall man fastnar i sin mind map eller råkar ut för fantasitorka:

den 7 februari 2003

   I dag låg The mind map book och Mind maps for kids i brevlådan.

Den senare släpptes så sent som i måndags och Amazon UK levererade den som sagt i dag. Den är skriven för barn av Tony Buzan. Tanken med att köpa den var att se om det finns något jag kan förmedla till Nathalie. Jag ska läsa den om en stund. The mind map book läste jag ett lånat exemplar av häromdagen. Den var så bra att jag ville ha ett eget exemplar.

Jag gjorde min andra eller kanske tredje mind map i dag. Det var ett möte som jag satt med på mest som åhörare. Vi diskuterade en större systemförändring och en hel del tekniska detaljer kring det. Mind mapen blev en knapp A4 stor och ganska omfattande. Jag skulle nog kunna återberätta allt väsentligt som sades på mötet med hjälp av den.

Nathalie har också gjort en mind map. Jag har inte sett den. Hon har gjort den i skolan och den handlar tydligen om henne själv.

den 4 februari 2003

   I morse läste jag de första kapitlen i Socrates' Way: Seven master keys to using your mind to the utmost av Ronald Gross.

Det jag är ute efter är få en bättre förståelse för Sokrates sätt att undervisa. Han ställde frågor i stället för att ge svar. På det sättet lärde han sina "elever" att tänka själva i stället för att förlita sig på andra.

den 3 februari 2003

   I dag har jag för första gången använt mindmapping till att dokumentera ett möte.

Jag valde ett möte som delvis hade karaktär av brainstorming. Dels därför att jag inte ville riskera att misslyckas vid ett möte där protokollets kvalitet hade avgörande betydelse och dels därför att jag var rädd att inte hinna anteckna vid ett traditionellt möte där tempot är högre. Till dess att jag behärskar mindmapping något sånär kommer det nog att ta lite längre tid att använda det som anteckningsmetod.

Nu efter mötet kan jag konstatera att det gick bra. Jag använde bara en färg för att spara tid, men skulle kunna renskriva mindmappen i färg. Jämfört med mitt vanliga sätt att anteckna var det mycket utrymmeseffektivt. Jag gissar att samma mängd information hade tagit två eller tre A4-sidor och nu räckte det med en halv.

den 26 januari 2003

   I går åkte Nathalie och jag bil tillsammans. Jag försökte intressera henne för mindmapping. Med tanke på hur duktig hon är på att både rita och skriva skulle det kunna vara ett idealiskt verktyg för henne.

I dag kom hon och bad att få låna boken Mindmapping. Den är egentligen inte skriven för tioåringar men jag har inte hittat någon bok om mindmapping skriven för barn än. På engelska ska det finnas en som heter Brain power for kids, men den verkar vara nästan omöjlig att få tag på och det blir nog för svårt för henne att läsa den på engelska i alla fall.

Efter att ha läst femtio sidor i boken verkade Nathalie fortfarande intresserad. Hon frågade när det var ord hon inte kände till. Pedagogik var ett sådant ord. Att lära ut, sa jag. Undervisningskonst, säger Norstedts svenska ordbok.

Brain power for kids är skriven av då 14-åriga Lana Israel. Hon blev så fascinerad av mindmapping att hon skrev en bok som lär ut mindmapping till jämnåriga barn. Hon lärde sina klasskamrater och lärare att rita mind maps, utsågs till "Brain of the year" 1994 och nu föreläser hon världen över.

den 23 januari 2003

   Det finns framför allt ett begrepp i The mind map book som jag tycker är bra att känna till. Det är "basic ordering ideas" (BOI). På svenska skulle det kanske kunna översättas med grundläggande överordnade begrepp. Det är nog inte den bästa översättningen. BOI är enligt definitionen i boken nyckelbegrepp inom vilka en mängd andra begrepp kan organiseras.

Ett BOI kan vara djur och under djur kan vi inordna exempelvis fåglar. Under fåglar i sin tur kan talgoxe, undulat och skata ordnas. Detta är grunden för mindmapping. I mitten placerar man det centrala begreppet och ut ifrån det "strålar" olika nivåer av underbegrepp.

BOI har också den fördelen att de lämnat stort utrymme för kreativitet och fantasi. Under djur kan vi få plats med en mer eller mindre oändlig mängd saker.

Ett sätt att hitta BOI:s är att ställa frågor som:

   En viktig del i snabbläsning är "mjukt fokus". Med mjukt fokus blir man medveten om en större del av det ögonen ser. Vid snabbläsning blir det i praktiken så att man ser fler ord i taget.

Jag såg delar av en kinesisk film häromdagen. En av huvudfigurerna sa vid något tillfälle ungefär: "Riktig skärpa kräver ingen möda". Det kan dels läsas som att det inte krävs någon möda för att uppnå riktig skärpa och det kan dels läsas som att det krävs att man inte lägger ner någon möda för att uppnå riktig skärpa. Det senare är en bra beskrivning av hur man uppnår mjukt fokus. Innan man är van krävs det att man anstränger sig för att inte anstränga sig. Det låter som moment 22, men det är det inte. Man anstränger sig mentalt för att inte anstränga ögonen på att fokusera skarpt.

Hård fokusering är vad vi gör vid vanlig läsning och över huvud taget oftast. Det har fördelen att man ser saker mycket tydligt och i all sin detalj. Det är däremot oanvändbart vid snabbläsning. Där behöver vi inte absolut skärpa, men vi vill se så mycket på en gång som möjligt. Mjukt fokus får man när man tittar rakt fram utan att fokusera på någonting. Skillnaden i känsla mellan mjuk och hård fokusering, är som skillnaden mellan att fokusera på en bokstav i en text och att slötitta mot horisonten.

Ju skickligare man blir på att inte fokusera skarpt, desto mer kommer man att uppfatta av det man ser. Det jag skrev tidigare i dag, om att jag omedvetet såg en sak i vänstermarginalen när jag egentligen läste kolumnen i mitten av sidan, är ett bra exempel på vad man medvetet kan uppnå med mjukt fokus. Så långt ut från det jag medvetet läste uppfattar ögonen och hjärnan saker. Med min skärm handlar det om minst fem centimeter utanför fokus. Om jag övade upp min förmåga att medvetet se så mycket kunde jag minst läsa kolumner som är tio centimeter breda i en fokusering per rad.

Jag är alldeles övertygad om att den verkliga gränsen ligger betydligt längre ut från fokus än så. Jag tror faktiskt att det är möjligt för ögonen och hjärnan att uppfatta saker i nästan 180 graders vinkel. Det kan låta orimligt, men jag tror att det handlar om träning. Photoreading utnyttjar den möjligheten. För vanlig snabbläsning kan man öva upp sin färdighet i mjukt fokus genom att helt enkelt läsa för fort. Med för fort menar jag att man ser till att ögonen håller så hög fart över raderna att man inte hinner läsa på traditionellt sätt. Jag gissar att de flesta kommer att märka att det fungerar under en halvtimmes träning. I början när man låter ögonen rusa fram över raderna kan det hända att det känns som om de försöker hänga med och titta på orden ett och ett. Till slut orkar de inte det utan tar raderna i några fokuseringar. Då följer hjärnan med och ser till att det blir ordning på sammanhangen i alla fall..

Det är bra att lägga märke till hur det känns när det fungerar. Då är det lättare att medvetet sätta sig i det stadiet. För mig, som räknar mig som en snabbläsande nybörjare, kan det ibland fortfarande ta några minuter innan jag kommer upp i fart.

Då och då får jag mail med frågor om snabbläsning och en vanlig fråga är vad man ska läsa när man övar. Mitt svar är att det är enklast att börja med lätt läsning. En inbunden bok på det språk man behärskar bäst. Gärna något man tycker om att läsa och med lite glesare mellan raderna i ett lättläst typsnitt av lagom storlek. Helst en bok med få okända ord eftersom de gör att man måste stanna och ta reda på vad de betyder.

En annan fråga som jag har fått, är om man kan lära sig att snabbläsa på egen hand. Absolut, är svaret. På en kurs kan de lära ut teknikerna men de kan inte ersätta övning. Teknikerna kan man lära sig från böcker eller av någon som berättar hur man gör och jag tror faktiskt att min korta beskrivning kan räcka också. Öva kan du bara göra själv. Med några timmars övning tror jag att många kommer långt.

   Boeing Aircraft koncentrerade sin ingenjörsmanual till en 25 fot lång mind map. Tack vare det kunde de på några veckor lära 100 flygingenjörer samma saker som det tidigare tog flera år att lära ut. På det sparade de 11 miljoner USD.

The mind map book är indelad i två delar. I den första beskrivs själva tekniken och i den andra olika användningsområden samt mängder av verkliga exempel. Ett av de många användningsområden som beskrivs är "familjestudiedagar". I korthet betyder det att hela familjen samlas en dag och lär sig så mycket de kan om något ämne. Var och en ansvarar för ett område inom ämnet och läser och ritar mind maps om det. Sedan sammanförs allas delar till en helhet som man går igenom tillsammans så att alla lär sig alla delar.

Det låter som ett mycket sympatiskt sätt att lära sig något tillsammans utan att var och en behöver göra hela jobbet. En lärobok kan delas in i så många delar som man är familjemedlemmar. Sedan läser varje medlem sin del och bidrar på så sätt till den gemensamma kunskapen. I boken nämns en svensk familj som gjorde detta varje helg under sex månader och höjde barnens studieresultat så mycket att grannarnas barn kom och ville vara med.

En motsvarighet till familjestudiedagar skulle man kunna tillämpa på många arbetsplatser när man vill höja en grupps kunskap inom ett område. Det blir en kraftig hävstång i inlärningen om man är några stycken i gruppen jämfört med om man skulle lära sig allt själv.

Ett annat användningsområde är i grupparbeten i skolan. Jag kan tänka mig att många elever skulle lockas av att inte behöva läsa och lära sig allt själva, utan få större delen berättad av sina klasskamrater i utbyte mot att de själva lär ut sin del till dem.

Boken kan mycket väl användas som uppslags- och idébok. Jag kommer förmodligen att köpa den själv för att ha den tillgänglig när den behövs.

Mindmapping av Björn Ringom är en mycket bra bok om mindmapping, men The mind map book är faktiskt ännu bättre. Den innehåller mycket fler exempel (den är betydligt tjockare) och tips på användningsområden.

den 22 januari 2003

   Tony Buzans The mind map book finns i en äldre utgåva på Bokus. Den kostar 157 kronor i stället för 240 kronor som den senaste utgåvan kostar. Då är det ändå inte mer än ett halvår mellan utgivningsdagarna. Jag tror att det allra mesta av innehållet är identiskt.

Jag har läst vidare i boken. Bland annat beskrivs olika sätt att använda mindmapping:

   Jag hittade bland annat en intressant text om fotoläsning på Rune Olssons hemsida. Den som vill lära sig snabbläsning i någon form har säkert nytta av att läsa olika personers syn på och beskrivning av snabbläsning. Fotoläsning i det här fallet, är samma teknik som Paul R Scheele beskriver i sin bok The Photoreading whole mind system, fast kortfattat och på svenska.

I slutet av texten beskrivs synoptisk läsning. Synoptisk betyder bland annat översiktlig och synoptisk läsning innebär att man lär sig om ett ämne genom att läsa flera böcker om ämnet samtidigt eller precis efter varandra. I Rune Olssons beskrivning görs det med fotoläsning (det rekommenderas också i boken Photoreading), men jag brukar göra det med snabbläsning. Principen är i stort sett den samma.

den 21 januari 2003

   I går kom en kollega förbi och erbjöd mig att låna The mind map book av Tony Buzan. Jag har varit på väg att beställa den flera gånger, men har varje gång beställt andra böcker i stället.

I morse läste jag den första tredjedelen. Även om den innehöll få nyheter var det uppfriskande läsning. Tony Buzan skriver på ett mycket entusiasmerande sätt.

Mindmapping har många tydliga fördelar över traditionella anteckningsmetoder.

den 7 januari 2003

   För den som har läst en del om hjärnan och minnet är det antagligen inte någon nyhet, men i New Scientist finns det en artikel vars slutsats är att bra minne inte har med vare sig hög intelligens eller en speciellt utvecklad hjärna att göra. De skickligaste har helt enkelt övat upp sin teknik för att minnas saker.

En minnesteknik som många använder kallas "loci-metoden" (ibland "ars memoriam") och är ursprungligen grekisk eller romersk (?). Loci-metoden går ut på att man tänker sig en välbekant plats, till exempel sitt hem. På den här platsen placerar man ut det man ska komma ihåg på olika ställen i fantasin. Ju mer fantasirikt de olika sakerna placeras, desto enklare är det att komma ihåg. Om falukorven som ska inhandlas till middagen kan ses dingla från kristallkronan är den antagligen lättare att komma ihåg än om den ligger i kylen. Det är viktigt att man ser det som bilder. När man ska återkalla minnet av sakerna "går" man samma väg som när man placerade ut dem och hittar sakerna när man ser sig omkring i minnet av platsen.

Master memories are made not born
Minne, minnesteknik och studieteknik

den 5 januari 2003

   Musik är inte bara underhållning.

Man kan använda musik för att till exempel stimulera inlärning också. Musik med ett tempo på omkring ett slag i sekunden försätter kroppen i ett alfa-tillstånd (alfa från frekvensen på musiken), vilket höjer minnesförmågan och inspirationen. Avspänd koncentration är också kännetecknande för alfa-stadiet.

Exempel på bra musik för att uppnå alfa-stadiet är Mozart. Det har gjorts försök med studenter som fick göra IQ-tester vid två tillfällen. Vid det andra tillfället hade de först fått lyssna på Mozarts sonat i D-dur för två pianon. Vid det tillfället hade deras resultat höjts med 10 procent jämfört med en grupp som inte fick höra någon musik. Detta har sedan dess kallats för Mozarteffekten.

Kor som får lyssna på Mozart har visat sig ge mer mjölk än kor som inte får lyssna på musik.

I beta-tillstånd är hjärnan helt vaken och det är i detta tillstånd vi vanligtvis befinner oss när vi är vakna och aktiva. I delta-tillståndet sover vi normalt och i det sista tillståndet, theta, är hjärnan djupt avslappnad. Theta-tillståndet främjas av barockmusik.

På den sista länken nedan finns det ett antal exempel på lämplig musik för att uppnå de olika tillstånden.

Om ljus- och ljudstimulering
Känn på Mozarteffekten
Lär med musik

den 31 december 2002

   Håkan Waara, som skriver på Nadazilch, och jag har diskuterat snabbläsning den senaste veckan. Han har nyligen börjat och hade några frågor som jag försökte besvara. Utan att ange några hastigheter kan jag nämna att han ungefär fördubblade hastigheten på ganska kort tid. Han hade väldigt hög läsförståelse när han började så det är möjligt att han kommer att förlora lite av den i början, men han kommer antagligen att ligga över genomsnittet ändå.

Håkan läser The speed reading book av Tony Buzan. En av hans frågor var om man behöver göra alla övningar i boken. Han tyckte att de var en stressfaktor. Mitt svar var att övningarna sannolikt inte gör så stor nytta om de framkallar stress. Själv gjorde jag inte alla övningar. Det är viktigare att öva på teknikerna än att mäta sin läshastighet stup i kvarten. En lättläst och underhållande bok är bra att börja öva med. Det ska vara roligt att läsa. Vad som är roligt är upp till var och en.

En annan av hans frågor var om man behöver använda den "visuella guiden" (ett finger, en penna eller något annat spetsigt föremål) när man tycker att det börjar gå bra att läsa fort. Det tycker jag absolut att man ska fortsätta att göra. För egen del har jag oerhört svårt att hålla en jämn hög hastighet med bara ögonen. Det är så lätt att halka tillbaka i gamla läsvanor. Guiden fyller flera funktioner. Den hjälper till att hålla läshastigheten jämn och hög. Den hjälper ögat att hålla reda på raderna vid radbyten. Den hjälper till att förhindra tillbakahopp. Med den höga hastigheten kommer efter ett tag även mjuk fokusering och förmågan att läsa varje rad i ett fåtal fokuseringar.

Ett övningstips som jag gav Håkan, och som jag själv kom på alldeles nyligen, var att öva snabbläsning framför TV:n, på textade program. Jag tittar på textraderna så kort tid jag kan, men måste uppfatta allt som står där. Oftast behövs det bara en bråkdel av en sekund för att uppfatta båda raderna. Det blir som en tävling mot mig själv. Om det är något jag inte uppfattar direkt beror det vanligtvis på att det är ett ovanligt ord. Att det går att uppfatta båda raderna på så kort tid tror jag beror på att de befinner sig så långt ifrån ögat. Det motsvarar att hålla en bok så långt ifrån ögonen som möjligt. Många som läser långsamt håller boken alldeles för nära ögonen. Då blir det sårt att läsa snabbt. Ju mer ögonen ser på en gång desto bättre.

När det gäller mjuk fokusering skrev jag detta till Håkan:

den 10 november 2002

   Här ska jag kortfattat beskriva image streaming (tankeströmning skulle det kunna heta på svenska) som Win Wenger har utvecklat och beskriver i boken The Einstein factor. Det är en teknik för att öka sin synliga intelligens. Nästan alla människor är väldigt intelligenta, men vi använder som bekant bara bråkdelar av vår kapacitet. Med image streaming går det att nå längre och med intelligens följer kreativitet och en hel del andra positiva saker.

Sitt bekvämt i en stol eller ligg ner (somna inte) med stängda ögon. Beskriv högt de saker du ser när du blundar. Beskriv dem ner till minsta detalj. Vrid och vänd på sakerna i huvudet om det går. Berätta allt du upplever. Lukter, smaker, känslor, färger, ljud. Fortsätt tills det inte längre finns något mer att säga om det du ser. Det är viktigt att man talar. Det räcker inte att bara tänka sakerna. Därför ska man antingen berätta för en annan person eller för en bandspelare eller liknande.

Detta är basen för image streaming. Boken tar naturligtvis upp det i mycket mer detalj (det behövs). Där finns också väldigt många exempel på image streams från kända personer som Einstein, Mozart och en mängd andra.

Det låter säkert flummigt. Det tyckte jag i början. Det var först när jag hade gått omkring och tänkt en hel del på image streaming och provat det några gånger som jag började förstå vad poängen var och varför det fungerar. En sak som image streaming tränar, är förmågan att se detaljer. När man beskriver saker i sådan total detaljnivå som man gör, lär man sig att se mer. Det är lite grand på samma sätt som med snabbläsning. Där lär man sig att fokusera "mjukt" så att man ser inom ett vidare område. Den förmågan blir kvar och gör att man ser mer i alla andra situationer också. Egentligen ser man inte mer, man lär sig bara att vara observant på mer av det man ser.

Photoreading är en annan teknik som har likheter med både snabbläsning och image streaming. Med Photoreading kan man läsa med en hastighet av ungefär ett bokuppslag i sekunden, alltså över 20000 ord i minuten. Det har inga likheter med traditionell läsning utan går ut på att "registrera" saker utan att använda analytiskt tänkande, som vid vanlig läsning. Det analytiska tänkandet använder man i ett senare skede av Photoreading, när man ska återkalla det registrerade.

Jag har inte lyckats med Photoreading även om jag har provat det några få gånger (det krävs mycket mer träning). Min tro är ändå att det fungerar. Jag har sett och provat andra saker som påminner om det och som fungerar och jag har läst en del om synen och hjärnan och allt detta talar för att tekniken fungerar.

Två böcker som jag verkligen kan rekommendera för dem som vill läsa något som ger nya perspektiv på människans möjligheter, är Photoreading och The Einstein factor. Oavsett om man använder teknikerna eller inte vågar jag nästan lova att man inte ångrar att man har läst böckerna. För mig var det hisnande upplevelser. Tillsammans med The speed reading book är det några av de böcker som har betytt allra mest för mig.

den 9 november 2002

   På bussen hem från jobbet i går hamnade jag bredvid en kille som satt och läste. Boken hette Twin towers eller något liknande och den var på engelska.

Jag var för trött för att läsa själv så jag iakttog hans läsande i stället. Ett tag undrade jag om han läste eller om han bara satt med boken öppen. Jag såg honom inte bläddra. I brist på roligare saker att göra tog jag tid på hans läsning. Tre minuter per sida, det vill säga sex minuter per uppslag. Det var ingen svår engelska, inte så väldigt mycket text per sida och inte någon svår layout heller. Han var på sidan 341. Det såg ut att vara hundra sidor kvar. Det betyder att han måste ha hållit på med boken i omkring sjutton timmar och hade ungefär fem timmar kvar innan han var färdig. Det är säkert ingen extremt låg läshastighet.

För mindre än ett år sedan kunde det ha varit jag. Fast jag hade inte orkat läsa 341 sidor med den takten. Jag läste inte färdigt böcker på mer än tvåhundra sidor på den tiden och jag läste ganska få böcker över huvud taget.

Jag läste någon sida över axeln på honom och tror att med min nuvarande hastighet skulle jag ha läst ett uppslag på mellan en och två minuter. Det är ganska stor skillnad. Ändå känner jag mig fortfarande som nybörjare på snabbläsning.

Snabbläsning borde verkligen vara ett obligatoriskt skolämne. Fast det borde heta någonting annat. Snabbläsning låter som om det handlar om någonting utöver det normala. Det handlar egentligen om att läsa effektivt. "Effektivläsning" är ett dåligt ord men det säger vad det är fråga om i alla fall. Jag ska försöka komma på något bättre.

den 11 oktober 2002

   Jag kom plötsligt ihåg en bra sak som står i Make the most of your mind. Det handlar om anteckningar och är en rankinglista över olika anteckningar och vad som fungerar bäst och sämst med avseende på inlärning och minne. Den sämsta metoden är överst och den bästa nederst:

• Inga anteckningar alls
• Komplett avskrift gjord av föreläsaren eller läraren
• Komplett avskrift gjord av den som lyssnar och ska lära sig
• Sammanfattande meningar skrivna av föreläsaren eller läraren
• Sammanfattande meningar skrivna av den som lyssnar och ska lära sig
• Anteckningar av nyckelord gjorda av föreläsaren eller läraren
• Anteckningar av nyckelord gjorda av den som lyssnar och ska lära sig

Det intressanta är att endast nyckelord gör mer nytta för minnet än kompletta meningar. Bland andra Dr. Gordon Howe vid universitetet i Exeter har genomfört studier av olika sorters anteckningar och kommit fram till detta.

den 10 oktober 2002

   Jag har läst ut Make the most of your mind av Tony Buzan.

För den som har läst en del om minnestekniker, mindmapping, snabbläsning, logik, matematikknep med mera, tillför boken förmodligen inte så mycket. Den som däremot vill ha ett smakprov av allt detta kan ha utbyte av den. Det är intressanta saker som står i den. I slutet finns det en litteraturförteckning med förslag om fördjupningsläsning. Studenter är antagligen en bra målgrupp för boken.

den 9 oktober 2002

   Matematik är ett plågoämne för många. Tyvärr, eller kanske som tur är, till viss del i onödan.

Det finns en hel del knep för den som vill lära sig att till exempel räkna "svåra" tal i huvudet. Den grund man måste ha, är förmågan att räkna alla fyra räknesätten från 0 till 10 i huvudet och det har de flesta, eller kan åtminstone träna upp utan alltför stor ansträngning.

Att multiplicera stora tal i huvudet kan verka svårt. Det behöver det inte vara. Ta 4 x 539 till exempel. Det ser svårt ut för många människor. Dela upp talet i flera delar:

4 x 500 + 4 x 30 + 4 x 9. 

4 x 500 räknar de flesta snabbt ut att det blir 2000 (4 x 5 är 20 och därefter lägger man till de två nollorna). 4 x 30 blir 120 (4 x 3 är 12 och till det ska nollan läggas). 4 x 9 är 36. 2000 + 120 + 36 är 2156. Med ganska lite övning är den här typen av tal enkla att räkna.

48 x 23 kan vi räkna ut på samma sätt. Först räknar vi ut 40 x 23 och sedan 8 x 23. Därefter adderar vi de två talen. Så här:

40 x 20 + 40 x 3 = 800 + 120 = 920 

8 x 20 + 8 x 3 = 160 + 24 = 184 

920 + 184 = 1104 

Om man tittar på talen ser man att varje delberäkning är ganska enkel. Med lite träning löser man de flesta liknande tal i huvudet.

Vad är 10000 - 7232? Subtraktion (minus) kan se svårt ut om talen är stora. Om det, som i detta fall, är ett tal bestående av en etta följt av nollor som ska subtraheras med någonting finns det också ett knep. I stället för att börja från höger som många har lärt sig i skolan, börjar man från vänster. Vi ställer först upp talet:

10000
-7232 

Vi börjar med att minska det övre talet med 1 så att vi bara får 9:or. Därefter drar vi ifrån siffran som står under varje 9:a. Så här:

 9999
-7232
=2767 

2767 är inte svaret. Eftersom vi tog bort 1 från det ursprungliga talet (10000) måste vi lägga till det i slutet: 2767 + 1 är 2768. Det kanske är lättare för en del att förstå detta om man ställer upp talet så här i stället:

9 - 7 = 2
9 - 2 = 7
9 - 3 = 6
9 - 2 = 7 

2767 + 1 = 2768. Med lite träning kan vi snabb räkna ut tal av den här typen i huvudet. 100000 - 45786.

100000
-45786 

Blir med vårt nya sätt att ställa upp det:

 99999
-45786
=54213+1 

54214 alltså. Om det tal vi ska dra ifrån det större talet, innehåller färre siffror än antal nollor det större talet har, lägger vi till en nolla för varje siffra som saknas. 1000 - 45 blir alltså:

 999
-045
=954+1 

Svaret är 955.

Det finns mängder av andra räkneknep för den som vill bli bättre på att räkna "svåra" tal i huvudet. I Make the most of your mind, av Tony Buzan, finns det ett antal olika.

den 1 oktober 2002

   Det finns många sätt att förenkla att komma ihåg saker, så kallad minnesteknik eller mnemoteknik. Ett, som tas upp i boken Make the most of your mind, går ut på att komma ihåg siffror. Det kallas "nummerformtekniken".

I nummerformtekniken utgår man ifrån våra tio siffrors olika former och ersätter dem med bilder som siffrorna påminner om. Om jag säger att siffran två är en svan, är det kanske lättare att förstå vad jag menar.

I boken ges förslag till bilder för siffrorna 1 till 10. Jag förstår inte varför 10 är med men inte 0 eftersom 10 kan skapas med 0 men inte tvärt om. Det är kanske en tankevurpa av författaren.

Bilderna för siffrorna 0 till 9 skulle kunna vara:

0. Boll
1. Penna
2. Svan
3. Bröst
4. Segelbåt
5. Krok
6. Golfklubba
7. Klippa
8. Glasögon
9. Posthorn

Alla utom 0, 8 och 9 är tagna direkt ur boken. Om man vill komma ihåg till exempel ett tal kan man visualisera en bild av talet med hjälp av bilderna för varje siffra. Ju mer man överdriver bilderna desto lättare blir det att komma ihåg dem.

6847. En krokig golfklubba (6) slår ett par stora glasögon (8) så att de träffar en segelbåt (4) i ett vattenhinder på en klippavsats (7).

Med träning går det att göra berättelser som hjälper till att hålla mycket långa tal i huvudet.

den 27 september 2002

   Nu har jag börjat läsa "Make the most of your mind" av Tony Buzan, som även har skrivit en hel del om snabbläsning och mindmapping.

Det är en bok man blir glad av att läsa.

Genom att lära sig att använda båda hjärnhalvorna kan man öka sin tankekapacitet med fem till tio gånger. Då undrar man varför vi inte får lära oss det i skolan.

Om man vill uppnå någonting ska man fokusera på det, men det gäller att göra det på rätt sätt. I boken ges ett exempel på en golfspelare som ständigt slog bollen ner i samma vattenhinder. För att förbättra sitt spel på det aktuella hålet, visualiserade han att han inte skulle slå ner i vattenhindret. När han efter några månaders "omprogrammering" gick ut på banan igen, slog han bollen ner i vattenhindret. Varför det? Han använde visualisering på fel sätt. Man ska visualisera positiva saker, inte att inte göra dåliga. Det han borde ha gjort var alltså att visualisera sig själv slå bra slag. Detta misstag är vanligt.

De bästa idrottsmännen och -kvinnorna är sällan bäst inom något speciellt område av sin sport. Det de har är en jämn hög kvalitet och den får de genom att programmera sig själva, hela kroppen. Det är därför många idrottsmän säger att 20 procent av sporten är fysisk och 80 procent mental.

Jag ser fram emot att läsa resten av boken.

den 18 september 2002

   Jag är snart klar med "Använd huvudet ännu bättre". Boken innehåller blandad kunskap för alla som vill lära sig att lära bättre. För studenter kan den vara en guldgruva eftersom tonvikten ligger på studier. Tony Buzan är oerhört kunnig när det gäller minnet och hjärnan och hur vi kan hjälpa den att åstadkomma mer med enkla metoder. En annan sak som han är expert på, är att förklara varför vissa saker fungerar och andra inte. Jag blev upprymd och inspirerad av att läsa boken.

Mindmapping, snabbläsning, studieteknik och minnesträning är ämnen som behandlas i boken. Avsnittet om mindmapping betonade bland annat vikten av att välja rätt nyckelord i mindmapping. Nyckelorden ska vara av typen "minnesskapande", inte kreativa. Minnesskapande nyckelord är sådana som återkallar minnet av någonting (det mindmappen handlar om). Kreativa nyckelord ger många associationer, är ganska allmänna och gör ingen större nytta i en mindmapp.

   Andra halvan av "Mindmapping" beskrev olika situationer när mindmapping kan vara bra. Det fanns även en del andra tips som har med inlärning att göra. Ett var "nyckelsömn".

Nyckelsömn innebär att man försätter kroppen i ett sömntillstånd som på mycket kort tid, omkring tio minuter, gör utövaren utvilad. Effekten varar från 90 minuter till resten av dagen.

Det går till som följer: Sitt i en bekväm stol. Låt armarna hänga löst utmed sidorna av kroppen. Häng en nyckelknippa på yttersta leden på något av ena handens fingrar. Stäng ögonen och slappna av. Känn hur alla delar av kroppen är avslappnade och hur du sjunker in i sömn. Precis när du ska somna ordentligt kommer fingret med nyckelknippan att slappna av så att nycklarna faller i golvet. Då vaknar du av ljudet och har fått den sömn du behöver för att orka fortsätta med det du höll på med. Många upplever denna sömn som om den ger lika mycket kraft som en helt natts vanlig sömn.

Slutomdömet om boken är att det är en mycket bra bok om mindmapping. De flesta kommer att ha nytta av att läsa den. Även mycket av informationen som inte direkt handlar om mindmapping är nyttig. Att veta hur hjärnan arbetar gör det lättare att hantera många olika vardagssituationer.

den 17 september 2002

   Efter att ha läst drygt halva boken "Mindmapping" har jag förstått att det inte är särskilt svårt i teorin.

Ett huvudtema i mitten, gärna i form av en bild. "Grenar" med sidoteman ska sticka ut från huvudtemat och dessa förgrenar sig i sin tur vidare. Inte mer än ett ord per gren, helst substantiv eller verb. Ju fler färger som används desto enklare är det att komma ihåg. Ersätt gärna ord med bilder eller symboler. Inga grenar får korsa varandra, inga ord för korsas av grenar. Texta bara, undvik skrivstil. Vrid inte på papperet, det ska gå att läsa det horisontellt. Använd fantasin.

Jag måste skaffa lite färgade pennor. Och öva. Ett tips i boken var att träna på ett TV- eller radioprogram. Det svåraste lär vara att göra mindmaps under tidspress. För min del kommer det svåraste antagligen att vara att använda färger. Jag är minimalist och trivs med svart och grått. 8-)

Innan jag började läsa boken spökade mina fördomar: Varför skulle en norrman ha skrivit världens bästa bok om mindmapping? Varför inte, säger jag nu. Boken är mycket lättläst, medryckande och pedagogisk. Författaren (Björn Ringom) har uppenbarligen stor erfarenhet och en vilja och förmåga att dela med sig.

den 4 september 2002

   Här är ytterligare en text om ett av mina favoritämnen, snabbläsning.

Lär dig läsa snabbt

den 3 september 2002

   På vägen till jobbet i dag läste jag en härlig liten bok. Den heter "17 hemliga råd om inlärning: Septendecim arcana consilia" och är skriven av norrmannen och universitetsprofessorn Ivar A. Bjørgen.

Boken innehåller precis 17 råd om inlärning och den är skriven med mycket humor även om den i grunden är allvarligt menad. Här får man lära sig att skriva fusklappar, skolka, tjuvkika på klasskompisens arbete, lyssna på musik på lektionerna, att rita mind maps och mycket annat. Även de råd som låter uppviglande (skriv fusklappar och skolka) har mycket klara och goda syften.

Att tjuvkika på kompisens arbete handlar egentligen om att samarbeta. I grupp lär vi oss mer än var för sig. Kunskapsöverföring är viktigt även i ett klassrum. Tyvärr har skolan i dag kommit ifrån många av de bästa inlärningsteknikerna.

Boken borde läsas av alla högstadie- och gymnasieelever och alla lärare, oavsett ämne. Det är mycket insprirerande läsning och garanterat tänkvärt. Eftersom boken är så tunn och lättläst går den fort att läsa trots att den innehåller kunskap för livet.

den 16 augusti 2002

   Hjärnan behöver syre. Ju mer syre hjärnan får desto bättre fungerar den. Syre kommer till hjärnan med blodet. Om man ökar blodflödet blir man, åtminstone tillfälligt, "smartare".

Hur ökar man blodflödet i hjärnan? Om jag inte visste bättre hade jag gissat att man andas djupt. Det är en början men det räcker inte med det. När kroppen inte tillförs nytt syre tolkar den det som att syrebrist är nära förestående. För att klara av en kortare syrebrist pumpar kroppen in extra mycket blod i hjärnan och därmed även syre. Om man håller andan tillförs hjärnan extra syre alltså. Några djupa andetag för att tillföra kroppen mer syre, följda av andhållning, tillför hjärnan mer syre och får den att fungera bättre.

I "The Einstein Factor" berättar Win Wenger om bland annat detta. Han rekommenderar att man tillbringar så mycket tid man kan i en simbassäng och håller andan. Det går förstås bra att bara hålla andan var som helst, men det är roligare att göra det när man dyker. En stund varje dag ger en långvarig effekt på hjärnan och tankeförmågan. Han betonar dock att man inte bör göra detta utan att först ha konsulterat en doktor som konstaterar att man är fullt frisk (precis som man måste göra när man ska ta dykarcertifikat).

Bland annat syrebrist orsakar att celler i hjärnan dör. Det sker naturligt. Med kraftigare syretillförsel till hjärnan kan man bromsa den processen och till och med stoppa den helt.

Det har gjorts vetenskapliga undersökningar som visar att intelligensen (IQ) stiger om man håller andan.

den 12 augusti 2002

   Det finns ett lästest hos Imemory för den som vill mäta sin läshastighet.

Lästest hos Imemory

För att få en uppfattning om den verkliga läshastigheten vid läsning av böcker och andra fysiska dokument kan det vara lämpligt att skriva ut texten och ta tid på läsningen. Det är vanligt att det tar längre tid att läsa på skärm än på papper.

Imemory har både lärarledda kurser och självstudiematerial om "snabbläsning". Jag har köpt självstudiematerialet men det slutade med att jag läste böcker om "snabbläsning" i stället. Självstudiematerialet innehåller en pärm med texter och ett ganska omfattande inläst material på kassettband. För den som har möjlighet att tillbringa tid med att lyssna på kassettband under hela övningstiden kan nog självstudiematerialet vara bra. Imemory garanterar att du har minst fördubblat din läshastighet efter genomförd kurs.

   Nu läser jag en bok som heter "The Einstein Factor". Den handlar om hur i princip alla människor kan bli "genier" och att genialitet inte är något genetiskt betingat utan kan läras. Boken är främst inriktad på en teknik som heter "Image streaming" och innehåller mycket information om hur hjärnan fungerar. Efter drygt hundra lästa sidor tycker jag att boken är en av de mest spännande jag har hört talas om. Win Wenger har skrivit boken och är också den som har utvecklat tekniken Image streaming. Han har skrivit flera böcker som finns fritt läsliga på nätet.

Two guaranteed ways to profoundly improve your intelligence

You are brighter than you think

Den första boken innehåller även mycket information om Image streaming.

den 7 augusti 2002

   Jag har skrivit en kort introduktion till hur snabbläsning går till. Om du använder dig av teknikerna jag beskriver kommer du förmodligen att lära dig att läsa dubbelt så fort som nu utan att för den skull förstå mindre. Snabbläsning är ingenting för den som läser för att slå ihjäl tid. Däremot är det ett utmärkt sätt att hinna med mer för den som är rädd om sin tid och har mycket att läsa.

Snabbläsning - så går det till

Läsning
I läshögen
Lästa böcker 2002
Lästa böcker 2003
Lästa böcker 2004
Läsvärda böcker
Texter

Mer...
Böcker och läsning
Emmy
Familj
Handikapp
- ADHD/ADD
- Asperger
- Dyslexi
Idéer
Kreativitet
Kunskapshantering
Lärdomar
Marknadsföring
Personlig utveckling
Snabbläsning
Strategi
Studieteknik