den 6 januari 2005

   Nyare texter finns på http://enkelriktat.monkeytoys.com.

den 16 november 2004

   Mamma hälsade på förra veckan. Hon skulle hålla en föreläsning och jag hade lovat berätta vad jag tycker är viktigt att tänka på när man ska planera en föreläsning och tala inför andra.

1. Allra viktigast tycker jag att det är att veta vem du talar till. Det är helt avgörande både för vad du ska säga och hur du ska säga det.
   
   Jämför med om du ska berätta något för en nära vän respektive om du ska berätta samma sak för en främling. Den nära vännen vet du så mycket om att du kan skala bort massor av information som inte är relevant. Du vet dessutom förmodligen hur du ska berätta för vännen för att det ska få önskad effekt. När du berättar för främlingen måste du göra ett antal antaganden för att välja ett sätt.
   
   Ditt mål är att veta så mycket om din publik att du kan berätta som för en nära vän. Dit når du kanske inte, men försök komma så nära du kan utan att lägga ner orimligt mycket tid på förberedelser.
   
   Vad är det för människor som sitter i publiken? Vilka åldrar? Vilka nationaliteter? Vilka språk? Vad har de gemensamt? Varför är de där? Vad väntar de sig att få höra? Hur ska de använda det du berättar? Är de där i jobbet, som del av en utbildning eller privat? Har de betalat för att höra dig berätta? Är det både kvinnor och män? Kommer någon mer än du att föreläsa? Vilken tid på dagen? Kommer de att vara pigga, mätta och belåtna? Finns det någon bild av dem? Varför vill de lyssna på just dig? Ta reda på allt du kan om dem. Är de många får du lära känna dem som grupp. Är de få bör du försöka lära känna dem som individer. Gärna vid namn. Försök att förvandla dem från åhörare till människor. Ju mer du vet desto mer kommer du automatiskt att anpassa din föreläsning till dem. Dessutom ökar det självförtroendet som föreläsare om du har känslan att du känner dem.
   
   Det du inte kan få reda på själv kanske du kan få från den som har arrangerat föreläsningen, från någon representant för gruppen eller på internet.
2. Näst viktigast är det att veta vad publiken vill och behöver veta om ämnet. Du ska anpassa ditt anförande efter deras behov, inte efter vad du vill berätta. Det är inte ovanligt att det är olika saker.
   
   Berättar du vad du vill att de ska veta och de inte är intresserade, slösar du med både din och deras tid. De kommer att tycka att det var ointressant och då lär inte ditt budskap gå fram heller.
3. När du vet vem du ska tala till och vad du ska tala om är det dags att fundera över hur du ska framföra ditt budskap.
   
   Ofta delar man in en föreläsning i inledning, själva föreläsningen och avslutning.
   
   I inledningen berättar du kortfattat vad det är du ska berätta. Finns det tid, och publiken inte är för stor, kan du också fråga dem vad de har för förväntningar. Gör du det har du möjlighet att anpassa innehållet så att du säkert får med allt de vill höra. Då gäller det dock att du behärskar ämnet så att de inte väntar sig något som ligger inom ämnets gränser men som du inte kan. Det du inte har möjlighet att gå igenom kan du be att få återkomma om eller hänvisa till andra källor om möjligt.
   
   I inledningen är det också lämpligt att berätta hur du vill göra med frågor. Ska de ta dem allteftersom eller i slutet? Fördelen med att ta dem allteftersom är att det är lättare att göra föreläsningen till en dialog där åhörarna deltar. Det gör det mer levande och kan öka utbytet både för dig och din publik. Nackdelen med att ta frågor löpande, är att det kan stycka upp föreläsningen på ett sätt som inte passar. Om det är många frågor kan du dessutom hamna i tidsnöd och i värsta fall inte hinna klart. Den risken minskar om du besvarar frågor i slutet.
   
   I själva föreläsningen säger du allt det du har sagt i inledningen att du ska prata om. Försök att berätta i en ordning som är logisk för den som lyssnar, så att allt har sin naturliga plats. Ofta går det bra att utgå ifrån hur du själv skulle behöva höra det du har att berätta. Ta gärna hjälp av bilder när du berättar. Det underlättar för lyssnarna att förstå och minnas. Undvik dock bilder som tar uppmärksamheten ifrån det du har att berätta. Gå igenom bilderna och ifrågasätt om de är viktiga för att du ska få fram budskapet. Endast bilder som stödjer ditt budskap ska vara med.
   
   I avslutningen sammanfattar du det viktigaste i det du har berättat.
   
   Det har flera syften. Du får möjlighet att upprepa vad du har sagt ytterligare en gång, vilket hjälper åhörarna att minnas. Du kan också pricka av att du har gått igenom allt du lovade i inledningen. När avslutningen är klar får du inte glömma att fråga om det är någon som har ytterligare frågor. Ofta är det bra att lämna en e-postadress eller ett telefonnummer som de kan använda om det dyker upp fler frågor när föreläsningen är slut (eller om de vill anlita dig igen).

Rädsla att tala inför andra är ofta egentligen en rädsla för att inte behärska det publiken förväntar sig att höra. Om du känner publiken minskar du den risken och höjer samtidigt ditt självförtroende.

Den svåraste föreläsning jag har gjort var inför knappt hundra okända personer av åtskilliga olika nationaliteter från flera värlsdelar, på engelska i Cannes. Svårigheten låg i förberedelserna. Jag visste inte vilka åhörarna var, mer än att de förmodligen till stor del jobbade i finansbranschen, inte hur föreläsningsalen såg ut, och jag visste inte vilka förväntningar de hade, om några. Jag visste inte ens om de kände till företaget jag representerade. Jag var jättenervös.

Med sådana förutsättningar kan det väl bara gå bra. :-) Man överkompenserar för alla okända faktorer i förberedelserna. Försöker veta allt om det man ska berätta i brist på kunskap om åhörarna.

Det går att skriva hur mycket som helst om att tala inför andra. Jag är ingen expert. Jag har hållit många föreläsningar och presentationer och leder hundratals möten av olika slag varje år. Jag lär mig nya saker nästan varje gång.

När vi hade talat om hur man planerar en föreläsning kom vi in på mindmapping. Mamma lånade en bok om mindmapping för ett tag sedan. Jag sa att mindmaps inte bara är ett bra sätt att samla minnesanteckningar vid möten, utan att de också är ett bra sätt att planera anföranden och presentationer.

Bland fördelarna med mindmapping, jämfört med linjära anteckningar, kan nämnas att man ofta kan ha hela presentationen på ett enda papper. På det sättet minskar risken att man tappar bort sig. Det är också lättare att hoppa mellan olika delar om man får frågor. En annan fördel är att det är lättare att få en bra struktur på det man ska berätta. Det viktigaste delarna hamnar nära mitten och detaljer längre ut mot kanterna. Samma mindmap kan användas för olika publik. Man hoppar över de delar som inte är relevanta.

Det mamma skulle föreläsa om var kriser och hur man hanterar dem. Det var ganska intressant. När vi pratade om mindmapping använde vi kriser som exempel och ritade på tavlan i köket.

Vi delade in ämnet i tre delar: Typer, faser och hantering.

Det finns två typer: Traumatiska kriser och utvecklingskriser. En traumatisk kris kan vara en trafikolycka, misshandel, krig eller något liknande medan en utvecklingskris kan vara en ålderskris, arbetslöshet eller något annat som har med personens utveckling att göra.

Alla kriser, oavsett om det är utvecklingskriser eller traumatiska kriser, brukar beskrivas som fyra faser: Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Exempel på sådant som ingår i hanteringen är värme, vila, vätska (och näring förstås) och varsamhet. Fyra v.

Mamma hade beskrivit alltihop med ord på små linjerade lappar. Jag tror att vi fångade stora delar av det i mindmappen.

När vi var klara hade jag lärt mig lite om kriser och mamma förhoppningsvis lite om mindmapping och hur man förbereder en föreläsning.

den 13 oktober 2004

   Varje gång Joey gör sin läsläxa brukar jag säga till honom att han ska föra ett finger eller en penna under raderna medan han läser. Jag har berättat att det är ett av de viktigaste hjälpmedlen om man ska lära sig snabbläsning.

Han är nyfiken på snabbläsning, men har varit ganska skeptisk till att det fungerar. Det var ett knappt år sedan jag först började prata om snabbläsning med honom. Då gjorde vi vid något tillfälle ett lästest. Han läste ungefär 79 ord per minut i sina läsböcker. Några månader senare mätte jag igen och då var hastigheten fortfarande 79 ord per minut så jag tror att det var ungefär där han startade.

I dag läste han högt för mig i läxboken. Han läser mycket bra. Det kunde lika gärna ha varit en vuxen som läste. Då hade han i och för sig läst texten tyst för sig själv en gång först så den var inte helt okänd.

Jag var nyfiken på läshastigheten så vi mätte igen. Han läste tre sidor medan jag tog tid. Han förde ett finger under raderna medan han läste. Det tog 2 minuter och 15 sekunder. Därefter räknade han hur många ord han hade läst. Det var 369 stycken. 369 ord dividerat med 2,25 minuter (15 sekunder är 0,25 minuter) blir 164 ord per minut. Det är bra för en 9-åring.

Vuxna som inte läser på högskola har en genomsnittshastighet på omkring 200 ord per minut enligt någon undersökning. Det dröjer nog inte länge innan Joey är där och sedan är det bara att fortsätta. Han har alla förutsättningar att bli en snabbläsare med kanske 400, 600 eller 800 ord per minut. Det krävs bara teknik och träning. Inget som inte de flesta barn kan klara av.

den 16 mars 2004

   Snabbläsning av facklitteratur handlar till stor del om att läsa rätt saker. Vi kan titta på en liknelse.

Låt oss anta att jag tappar exempelvis en skruv på golvet och att jag inte såg var den hamnade. Då kan jag gå till väga på flera olika sätt när jag letar efter den. Jag skulle kunna söka av golvet genom att svepa med blicken fram och tillbaka från sida till sida, till dess att jag hittar den. Ungefär som när jag läser en bok från pärm till pärm. Gör jag så kommer jag att ha sett alla delar av golvet från den plats där jag började och fram till skruven. Förr eller senare hittar jag den, men det är ett omständigt och tidsödande sätt att göra det.

Ett annat sätt är att titta på golvet utan att fokusera på någon särskild del, så att jag får god överblick över golvet, och bara titta extra noga på de områden där det finns saker av en skruvs storlek. Hörde jag ungefär var den landade kan jag börja där. Det sättet går oftast fortare och låter mig fokusera på det som är viktigt, det vill säga att hitta skruven. Hur resten av golvet ser ut och vad som finns där är ointressant. Det ingår inte i mitt mål.

På samma sätt kan jag göra när jag läser.

Först och främst måste jag bestämma varför jag ska läsa texten. Därefter vad jag vill få ut av den. Ett mål alltså. Utan ett mål vet jag inte vad jag bör läsa. Då lär det inte hjälpa att läsa boken från pärm till pärm heller. Målet skriver jag ner. Då blir det tydligare och lättare att stämma av efteråt att jag har uppnått det. Om det finns några nyckelbegrepp som är viktiga försöker jag få med dem i beskrivningen av målet.

Målet är mycket viktigt. Det är alldeles avgörande för hur väl jag kommer att lyckas. Därför är det värt att lägga ner den tid som krävs för att det ska bli bra. Med ett bra mål kan jag slippa läsa onödigt mycket. Utan mål kan jag inte lyckas (inte misslyckas heller kanske).

När jag vet vad jag har för mål med att läsa boken, kan jag fokusera på de delar där det är mest troligt att jag hittar det. Att läsa innehållsförteckningen är en bra början. Hittar jag intressanta avsnitt, där det verkar troligt att jag kan hitta det jag söker, börjar jag med att läsa dem. Är det fortfarande saker jag behöver veta kan jag bläddra igenom boken och läsa kapitelrubriker samt underrubriker. Alla avsnitt som verkar intressanta läser jag. Om jag fortfarande inte har uppnått mitt mål är det inte säkert att jag har rätt bok.

Vill jag ändå ge den en chans till kan jag skumma igenom den och läsa de delar jag råkar fastna vid. Att skumma innebär att låta ögonen svepa över sidorna på några sekunder per styck. Ofta hjälper mitt undermedvetna till att lotsa mig till de delar ögonen ser och som kan vara av intresse. Det kan kräva lite övning. Man måste lita på att det fungerar och det kan ta ett tag att märka det.

Att läsa smart sparar mycket tid och är en del av snabbläsningstekniken. Behöver jag bara läsa halva boken har jag sparat halva lästiden oavsett hur snabbt jag läser de delar jag måste.

den 2 mars 2004

   Breakthrough Rapid Reading.

Detta är en mycket bra snabbläsningsbok. I klass med Tony Buzans böcker tycker jag. Boken innehåller många övningar och en hel del kloka råd om läsning i allmänhet och snabbläsning i synnerhet.

Målet med boken, är att du ska kunna läsa med hastigheter på flera tusen ord per minut. För att kunna läsa så snabbt räcker det inte med vanliga lästekniker, det vill säga att läsa rad för rad. Det krävs höghastighetstekniker. Med höghastighetstekniker läser man delar av flera rader samtidigt och låter hjärnan sammanfoga dem till begriplig text. I början kan det kännas ovant, men det handlar om övning.

Peter Kump, som är författare till Breakthrough Rapid Reading, lägger stor vikt vid läsförståelse och repetition, så att du ska komma ihåg det du läser.

den 25 februari 2004

   Klipp.

I går gick jag till Megas avdelning för klassisk musik och frågade om de hade någon skiva med tre stycken av Bach. Jag räckte fram en lapp med de tre styckena. Damen bakom disken tog mig på en tur runt butiken och visade vad som fanns. Till sist tog hon fram två CD-boxar. I den ena fanns två av styckena och i den andra ett. Jag köpte båda.

De kostade 100 kronor styck och innehöll tre skivor var. Sammanlagt knappt 100 klassiska stycken och nästan 8 timmar speltid. Jag snabblyssnade igenom skivorna i går kväll under några timmar och konstaterade att det var den mest prisvärda musik jag har köpt.

Skivorna heter Klassiska Favoriter 1 och Klassiska Favoriter 2. Det har sålts över en halv miljon exemplar bara i Sverige.

En av skivorna innehåller musik som passar bra som bakgrund för läsning och studier.

den 31 januari 2004

   The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program.

Evelyn Wood var studievägledare på en high school för flickor på 1950-talet. Många av de flickor hon skulle hjälpa läste ganska dåligt och hon tyckte att läsning var det som skulle kunna få dem på rätt väg. Därför utvecklade hon ett läsprogram som blev ganska framgångsrikt.

Hon var dock inte nöjd med detta, utan ville hitta ett sätt för studenterna att läsa med hastigheter bortom gränsen för vad experter sa var möjligt, 1000 ord per minut. Först ville hon visa för sig själv att det var möjligt. Hon letade efter snabbläsare och hade till slut hittat 53 personer som läste med hastigheter mellan 1500 och 6000 ord per minut. Problemet var att de inte kunde förklara hur de gjorde.

En dag skulle hon torka av en bok vars sidor var smutsiga. Hon gjorde en svepande handrörelse över sidorna så att smutsen försvann. Plötsligt kom hon på att hon läste sidorna medan hon torkade av dem. Hon hade följt handrörelserna med blicken och läst över 50000 ord på mindre än tio minuter, eller omkring 5000 ord per minut. Så föddes Evelyn Woods metod för snabbläsning.

De följande åren finslipade hon tekniken när hon höll läskurser på University of Utah. 1959 grundade hon det första Evelyn Wood Reading Dynamics Institute i Washington D.C.

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program är inte bara en bok om snabbläsning. Det är en bok om studieteknik och den beskriver bland annat anteckningstekniker och studieplaneringstips. De lästekniker som lärs ut i boken syftar till att läsaren ska uppnå hastigheter över 900 ord per minut. Där går gränsen för hur snabbt man kan läsa med traditionella metoder där man läser rad för rad. Målet är 1200-3000 ord. Det finns till exempel en teknik som kallas "frågetecknet". Den har fått sitt namn av att man för handen över sidan med en rörelse som påminner om ett frågetecken när man läser. Rörelsen ska ta 2-4 sekunder per sida eller ännu mindre. I en vanlig bok betyder det läshastigheter på 6000 ord per minut.

Det viktigaste med snabbläsning är inte att det går fort. Det är att man förstår det man läser. I den här boken betonas det och vikten av att repetera och göra anteckningar blir tydlig.

Boken har inte fått så höga betyg på Amazon.com, men jag tycker att det är en bra bok. Jag skulle ge den 4 stjärnor av 5. På Amazon har den fått 2,5. Jag har dock läst den med Photoreading och kan därför ha missat saker som drar ner betyget.

den 29 januari 2004

   Alex Kaeffer har skrivit en del om Photoreading på sin hemsida. För att förstå allt bör man ha läst The Photoreading Whole Mind System. Eftersom The Mind Accelerator använder lite andra benämningar på samma saker är det inte säkert att det är lika lätt att förstå för den som bara har läst den.

AlexK on PhotoReading

   För den som har dåligt minne, eller bara vill briljera med minneskonst, finns det gott om metoder att ta hjälp av.

I The memory book, av Harry Lorayne och Jerry Lucas, är en handfull olika tekniker beskrivna. Flera av dem går ut på att ersätta siffror och bokstäver med fonetiska ljud och kombinera ihop dem till ord och meningar som är lättare att komma ihåg. Boken är skriven på och för engelska och en del av teknikerna går inte att översätta rakt av till svenska.

Boken har drygt 200 sidor. Det mesta är dock exempel på hur teknikerna kan användas. Jag tyckte att det blev lite många exempel. Det var ganska enkelt att förstå tanken även utan så många exempel.

Många av de tillämpningsområden som beskrevs i boken kändes rätt ovidkommande för min del. Jag är inte intresserad av att memorera alla amerikanska (eller andra) basketmatcher under en säsong. Jag har inte heller haft svårt att hålla reda på möten, börssymboler, klassiska kompositörer, konstnärer eller presidenter. Eller rättare sagt, det mesta av sådana saker har jag inte haft anledning att komma ihåg.

Vill man lära sig minnestekniker just för att imponera på andra kan boken antagligen vara till hjälp.

den 28 januari 2004

   I förrgår och i går provade jag Photoreading på "Om jag vetat då vad jag vet nu!" av Richard Edler. Totalt lade jag ner en dryg halvtimme, fördelat på två dagar, på boken. Det räckte ganska långt. Jag kan inte säga hur mycket som berodde på Photoreading och hur mycket som berodde på att det är en lättläst bok som inte borde ta mer än en timme att läsa från pärm till pärm.

På måndagkvällen gjorde jag förberedelser och fotoläste boken strax innan jag skulle gå och lägga mig. I går kväll aktiverade jag den

Om jag hade vetat då vad jag vet nu! innehåller korta visdomsord från karriärmänniskor som alla har ett antal framgångsrika år bakom sig. Den är rolig att läsa på ungefär samma sätt som citatböcker kan vara det. Någon anonym har sagt:

Dick Schlosberg, ansvarig utgivare och VD på The Los Angeles Times, har sagt:

I går kväll fotoläste jag The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program av Stanley D. Frank. Det tog ungefär 25 minuter och redan då lärde jag mig ganska mycket om innehållet. I kväll ska jag aktivera den.

Jag ska ge Photoreading en verklig chans. Jag har övertygat mig själv om att det måste fungera och att jag borde kunna använda det.

   I går läste jag ut The Mind Accelerator. Till en början var jag skeptisk. När jag väl hade konstaterat att det var en blandning av tekniker och metoder som finns beskrivna på andra håll har jag kommit fram till att det är en ganska bra bok. Det är synd att det inte finns någon bibliografi, och att inte fler av dem som står för mycket av arbetet med att skapa metoderna har nämnts. Det hade den vunnit på.

För den som vill få ett smakprov av några olika intressanta metoder för personlig utveckling, så som Photoreading/Ireading och image streaming, är den bra. Dock tycker jag att The Photoreading Whole Mind System och The Einstein Factor är bättre för den som vill använda teknikerna och veta mer om bakgrunderna till dem. Jag saknar personliga kommentarer i The Mind Accelerator. Författaren kunde ha berättat om egna erfarenheter.

Med boken får man ett livstidslångt supportavtal. Det betyder att man kan logga in på en särskild webbplats och ställa frågor om det som lärs ut i boken. När det gäller Photoreading finns det ett fritt tillgängligt diskussionsforum där i princip alla frågor blir besvarade. Learning Strategies står bakom det och deras personal besvarar många frågor.

   I går kväll, när jag övade Photoreading, fick jag klart för mig vad något jag har skrivit flera gånger verkligen betyder.

Titta på en bild eller en sak. En tavla, en bild i en tidning, en teckning, en möbel, en människa. Någonting, men inte bokstäver, siffror eller en text. Titta på det du har valt så som du brukar titta på saker. Fokusera inte på någon speciell del. Känn hur det känns att titta så. Du har gjort det hela livet.

Det är mjukt fokus och det är vad som krävs för snabbläsning.

Titta nu i stället på en text i en bok eller tidning. Läs en bit. Känn hur det känns. Om du gör som de flesta andra tvingar du ögonen och medvetandet att se varenda del för sig. Är du lite tränad har du lärt dig att se orden som bilder, men förmodligen ser du texten som en text och inte som en bild. Du fokuserar hårt på varje del av texten.

Om du kan lära dig att betrakta texter på samma sätt som du betraktar bilder, har du goda möjligheter att lära dig att läsa mycket snabbt, möjligen också att lära dig Photoreading.

Det kräver också att du litar på din hjärnas förmåga att knyta ihop det den ser och ge det en mening, även om du inte tittar rakt på det. Det behövs förstås en del övning.

Jag har gjort så här sedan jag lärde mig snabbläsning, men jag har aldrig kommit på att jag betraktar en bild helt annorlunda än en text, även om jag har vetat det. Detta är kanske skillnaden mellan att använda den analyserande, vänstra, hjärnhalvan och den intuitiva, högra, hjärnhalvan. Att växla mellan dem kanske inte är svårare än att växla mellan att läsa en text och att betrakta en bild. Flip-flip, flip-flip. Wow.

den 27 januari 2004

   Learning Strategies har en inspelning av en telekonferens om Photoreading. De lär inte ut Photreading, men de berättar om det. Första halvtimmen är det en presentation och därefter är det en frågestund om Photoreading. Frågestunden var nästan mer intressant än presentationen. Kanske beror det på att jag har läst böckerna och vet vad som står där.

Listen to the PhotoReading Introductory Session Online Today

den 26 januari 2004

   Learning Strategies som startades av Paul R. Scheele, författaren till The Photoreading Whole Mind System, har en video från ett nyhetsinslag om Photoreading på sin hemsida. Jag tyckte att det var intressant.

Det finns också några sidor med lästips för den som vill läsa snabbare.

den 25 januari 2004

   Jag fick ett brev som gjorde mig glad. Där stod bland annat:

Själv tycker jag likadant även om jag inte har helfotografiskt minne.

den 24 januari 2004

   Med mycket bistånd från hjälpsamma i Datasuppportgruppen på Aktieguiden skrev jag ett Excelprogram som vänder på texter så att bokstäverna på varje rad hamnar i omvänd ordning. Med hjälp av det och Tommis spegelvända teckensnitt kan jag nu göra spegelvända böcker av texter från exempelvis Projekt Gutenberg. Jag klipper in texterna i A-kolumnen i Excelarket och kör programmet. Då får jag en spegelvänd kopia av texten när jag byter typsnitt till Nickes_backwards.

De spegelvända texterna kan jag använda för att öva Photoreading.

den 22 januari 2004

I The Mind Accelerator föreslås det att man övar Photoreading/Ireading på text som är skriven spegelvänt. På det sättet undviker man både att medvetet analysera det man läser, eftersom det inte är lika lätt att se, och kan lättare avgöra om det fungerar. Vet man något om texten man har läst spegelvänt, måste det betyda att hjärnan undermedvetet har läst in och tolkat det, förutsatt att man inte har lärt sig det någon annanstans.

Problemet är att det inte är så enkelt att få tag på böcker som är skrivna spegelvänt. Till att börja med letade jag efter program som kunde göra det. Jag fick olika förslag till lösningar. De hade dock svagheten att de var manuella och byggde på att man konverterade en sida i taget. Det är inte så bra när jag vill konvertera hela böcker.

En person föreslog att jag skulle använda ett program som vände på texten så att början kom först och vice versa och skriva ut den med ett spegelvänt teckensnitt. Det lät som ett bra förslag. Efter ytterligare lite hjälp hittade jag ett JavaScript som vänder på textsträngar. Den hårdaste nöten var att hitta ett teckensnitt som är spegelvänt. Ett tips var teckensnittet Da Vinci Backwards. Det var för svårt att läsa i långa texter så jag lämnade det.

Då dök Tommi upp som en räddare med teckensnittet Nickes_Backwards. Spegelvänt och tydligt!

En utmaning återstår. Jag behöver kunna textvända strängar rad för rad. Det klarar inte JavaScriptet ovan av. Sidorna ska läsas med början upptill till höger. Om de börjar nertill till höger på bokens sista sida är jag inte säker på att hjärnan kan vända det rätt igen.

Övningsböcker tänkte jag hämta på Projekt Gutenbergs webbplats. De har tusentals böcker i textformat på många olika språk. De har färdig radbrytning så med rätt textvändningsprogram borde det gå lätt att göra dem spegelvända i Word.

Lyckas jag inte få ihop det får jag helt enkelt vända böckerna upp och ner när jag övar. Jag tror inte att det fungerar lika bra eftersom jag har rätt lätt för att läsa upp och ner i vanliga fall.

den 21 januari 2004

   För något år sedan började jag föra anteckningar vid möten med den bärbara datorn. Jag tänkte att det skulle spara mycket tid. Det har det också gjort. Framför allt när jag ska skriva protokoll. Det mesta behöver jag bara redigera lite grand när jag kommer tillbaka till mitt skrivbord eftersom jag skriver det direkt i en mall för protokoll.

I måndags krånglade datorn så att jag inte hann få den med mig till ett styrgruppsmöte. Det är inte hela världen. Papper och penna fungerar också bra. Jag bestämde mig för att göra mina noteringar som en mindmap. Det gick ganska bra. Varje punkt på agendan blev en egen gren. Eftersom en mindmap bara innehåller nyckelord behöver man inte skriva så mycket. Det betydde att jag fick ganska mycket tid till att deltaga i diskussionerna själv också. Det var en klar fördel. Annars hinner jag knappt med det när jag både är ordförande och protokollförare.

När jag kom tillbaka till min plats färglade jag grenarna i mindmappen. En färg för varje gren. Det tog en eller två minuter och blev ganska tydligt. Allt i samma färg handlade om samma sak.

Eftersom protokollet skulle skickas ut till övriga deltagare var jag tvungen att skriva ett vanligt linjärt protokoll också. Det hade jag bävat lite inför eftersom jag såg framför mig att det skulle ta lång tid när jag var tvungen att föra över alla anteckningar från papper till dator. Till min förvåning gick det fort. Till och med fortare än när jag har skrivit mötesanteckningarna direkt i datorn.

Kanske berodde det på att min vanliga mötesanteckningar brukar vara relativt fylliga. Jag försöker skriva ner vad var och en säger. Det blir ofta en del som inte är relevant för protokollet och som måste tas bort. Nu behövde jag bara gå igenom grenarna, en efter en, och skriva ner det som var viktigt. Eftersom det var så överskådligt gick det fort. Nyckelorden kunde jag associera till de diskussioner som hade förts och lägga till text om vem som hade sagt vad där det behövdes. Hela omskrivningen tog nog inte mer än en halvtimme.

Min slutsats är att mindmapping på papper kan vara snabbare än linjära anteckningar direkt i datorn, även om jag för över pappersnoteringarna till datorn efteråt. Den enda nackdel jag har kommit på, är att jag inte har anteckningarna i digitalt format.

Nu slog det mig att Erik skrev att TV4+ hade använt en Anotopenna till att föra över mötesnoteringar och teckningar till en bärbar dator. Det kanske kunde vara en lösning.

den 20 januari 2004

   The Mind Accelerator.

Boken kom igår. Jag har läst hela kapitlet om "The Infinity Reading System" (IRS) och skummat "The Infinity Mind System" (IMS).

Infinity Reading System utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. I allt väsentligt är det samma teknik som Paul R. Scheele kallar Photoreading. Taylor Andrew Wilson, som står som författare till The Mind Accelerator, har använt ett citat som även finns i The Photoreading whole mind system. Francis Bacon lär en gång ha sagt:

På 30 sidor beskrivs tekniken för att "läsa" 25000 ord per minut. The Photoreading whole mind system innehåller fler sidor, men tar upp saker som ligger utanför ämnet.

The Infinity Mind System är, såvitt jag har kunnat bedöma, samma teknik som kallar Image Streaming i The Einstein factor.

En sak som stör mig lite, är att det inte någonstans (jag har inte läst hela boken än) finns en referens till andra författare eller böcker. Wilson kunde ha kommenterat det faktum att teknikerna är beskrivna tidigare på andra ställen. Den som inte har läst några andra böcker i ämnet kan lätt få uppfattningen att han är uppovsman till dessa fantastiska tekniker. Några är även varumärkesskyddade av honom eller förlaget.

Bortsett från dessa störande saker är det en intressant bok. Jag tycker att layouten i boken är renare än i The Photoreading whole mind system. Däremot innehåller den en del slarvfel. Stycken med rubrik på en sida och texten på nästa, saknade ord och så. I innermarginalen finns tips och citat. Dessa är lite svåra att läsa därför att raderna är så smala och texten hamnar nära bokvikningen.

Förlaget, Volition Thought House Inc, tycks inte ha givit ut några andra böcker och Andrew Taylor Wilson verkar inte ha skrivit fler böcker än denna, som kom ut i november 2003. Wilson verkar nästan smyga lite med att han är författare till boken. Hans namn finns ingenstans på utsidan av boken. Det står på några ställen inuti boken. Utöver namnet står det ingenting om honom eller vad han har gjort.

den 11 januari 2004

   Nu har jag beställt The Mind Accelerator.

Det är en bok vars marknadsföring gjorde mig så skeptisk att min nyfikenhet blev övermäktig. Jag måste se vad det är. Jag misstänker att det är en kombination av saker jag har läst om tidigare, bland annat photoreading. De skriver:

De har en 30-dagars förlängningsbar pengarna-tillbaka-garanti som jag säkert inte kommer att utnyttja ens om den är direkt dålig. Jag hoppas att tillräckligt många andra gör det om den inte håller måttet.

Leveranstiden är ungefär två veckor.

   Korttidsminne ≈ arbetsminne ≈ medvetet minne ≈ sju ± två saker i taget

Långtidsminne ≈ undermedvetet minne ≈ "obegränsat"

Svåra saker och saker vi inte är intresserade eller beroende av, behöver vi repetera eller knyta till ett annat minne för att komma ihåg. Gör vi det kan de bli långtidslagrade i hjärnan. De sparas undermedvetet, men kan plockas fram till det medvetna minnet vid behov.

Arbetsminnet kan lagra ungefär sju saker i taget beroende på hur vi gör det. Med olika minnestekniker kan vi lagra mer. Något vi har i arbetsminnet kan flyttas till långtidsminnet. Första gången vi hör eller läser ett telefonnummer hamnar det i arbetsminnet för korttidslagring. Om vi använder det några gånger flyttas det till långtidsminnet. Ju fler gånger vi använder det, desto djupare förankrat i långtidsminnet blir det.

Jag minns bilnumret på familjens första bil (en röd hundkoja), trots att jag bara var kanske tio år när den såldes. Värdelöst vetande som i stort sett är permanent lagrat som en bild i minnet. Kanske därför att den är kopplad till så många andra saker.

Gränsen mellan korttidslagring och långtidslagring är flytande. Varje text jag skriver här sparas i en eller upp till 36 (för närvarande) olika kategorier beroende på vad den handlar om. På så sätt blir det enklare att hitta den när jag behöver den igen. Så fungerar kanske vårt minne. Kanske är det så att minnen som långtidslagras finns på flera ställen i hjärnan och att det är därför de är lättare att komma ihåg. När vi söker efter dem kan de återfinnas på många ställen, vilket gör att söktiden blir kortare.

EDK727, bilnumret på hundkojan, kanske finns lagrat både tillsammans med bilderna av bilen och tillsammans med sökordet "barndom" och ytterligare ett antal saker och därför lätt kan hämtas till medvetandet igen.

Sådant jag förknippar med andra bilder är lättare att komma ihåg än det jag har lagrat som ett minne utan relation till andra saker. Skolan byggde nog mycket på orelaterade minnen för min del.

Jag tror inte att några minnen försvinner helt ur hjärnan. De är bara svåra att söka efter eftersom de är lagrade på ställen som vi inte har "indexerat" ordentligt, för att använda databasterminologi. Att de ligger i det undermedvetna är ett skydd mot arbetsminnet och vår förmåga att hantera medvetna tankar. Om allt var medvetet hela tiden skulle vi kanske bli överbelastade av ansträngningen att hålla ordning.

Att söka i minnet är en teknik vi inte får lära oss i skolan. Det är nog få som vet hur det görs bäst. De flesta gör det omedvetet utan särskild tanke på hur. Efter att ha läst en hel del om hjärnan och minnet har jag blivit mer och mer medveten om hur jag och mitt minne fungerar. Jag börjar tro att det finns något sätt att återväcka nästan vilka minnen som helst utan att ta till hypnos eller liknande tekniker. Kanske kan det göras på ett sätt liknande det som beskrivs i The photoreading whole mind system. Tekniken där är utformad för att hämta visa typer av minnen.

Olika människor har olika lätt att återhämta minnen. En del har "fotografiskt" minne och kan hämta fram "allt" de har sett på ett ögonblick. Andra tycker att det är svårare både att lagra och återhämta minnen.

Att skriva medan jag försöker minnas fungerar bra. Det fungerar också bra när jag ska lagra minnen. Skrivandet tycks öppna vägar mellan det medvetna och det undermedvetna minnet. Det kanske är så enkelt som att det överbryggar gränsen på 7 ± 2 saker därför att vi hela tiden flyttar de sju saker som finns där till pappret och gör plats för ytterligare sju och ytterligare sju och ... Det kan i så fall förklara varför jag tycker att det hjälper både för lagring och hämtning av minnen. Freenoting presenteras som ett sätt att lagra minnen i The Einstein factor. I freenoting skriver man det man kommer att tänka på om ämnet i fråga. För att hämta minnen behöver man kanske skriva ner de minnen som dyker upp.

Jag misstänker att många som skriver, exempelvis på nätet, i själva verket ägnar sig åt freenoting utan att veta om det.

Den här texten är en minnesdump. Jag började skriva för att få fram mer om mina tankar om minnet. Det är en kombination av saker jag har läst och hört på olika ställen och egna erfarenheter och tankar.

den 5 januari 2004

   Webbplatsen Provet.nu har en ganska bra text om minnes- och studieteknik.

den 3 januari 2004

   I dag har jag beställt fyra böcker. Alla handlar om snabbläsning, men en av dem egentligen om kroppsspråk.

The Art of Speed Reading People, av Paul D. Tieger, beskrivs bland annat så här:

The Evelyn Wood Seven-Day Speed Reading and Learning Program, av Stanley D. Frank, beskriver snabbläsning med utgångspunkt i Evelyn Woods metodik. Jag har tänkt köpa den och slog till nu. 

Breakthrough Rapid Reading, av Peter Kump, är ytterligare en bok om snabbläsning. Även han är inblandad i Evelyn Woods utbildningar.

Speed Reading for Business, av Steve Moidel, har jag köpt tidigare. Eftersom den är utlånad sedan ett tag tänkte jag kosta på mig ett nytt exemplar för 88 kronor.

Under dagen hittade jag några intressanta webbsidor med anknytning till snabbläsning. RocketReader är ett PC-program för att öva upp läshastigheten. De har en Flash-demo som visar hur de kan höja läshastigheten. Det är intressant.

Kanadensiska The Mind Accelerator har ett utbildningsprogram som bland annat utlovar läshastigheter på 25000 ord per minut. Det handlar nog snarare om fotoläsning, av den typ Paul R. Scheele lär ut i The Photoreading Whole Mind System, än om traditionell snabbläsning. Priset för paketet är 29,95 CAD, vilket låter lågt i jämförelse med vad motsvarande paket hos Learning Strategies kostar.

Svenska ReadRunner har ett program för läsning på skärm. Med hjälp av det har en testgrupp höjt läshastigheten med 64 procent, med bibehållen läsförståelse, efter 20 minuters läsning. De har en demo på webbplatsen som visar hur programmet arbetar. Det är gratis att prova ReadRunner i 21 dagar. Vad det kostar att köpa programmet står inte. Man måste skriva brev och fråga, vilket får mig att dra slutsatsen att det förmodligen är kostsamt. Om det inte är det tror jag att det är dumt att inte ge någon prisindikation på webbplatsen.

den 29 december 2003

   Mats skriver om matematik och bristen på underhållande undervisning.

Jag håller med Mats. Det är sorgligt att nöjet i att lära sig mer eller mindre verkar ha försvunnit i skolan. Frågan är om det inte är lika tråkigt för lärarna. Det måste vara roligare att lära ut något som uppskattas av mottagaren. Många elever lär sig inte för sin egen skull därför att det de får lära sig inte har en plats i det liv de vill leva. Undervisningen ligger ofta för långt ifrån verkligheten.

Precis så skulle det kunna vara. Om man vävde ihop skolämnena kunde det vara roligare att lära sig. I verkligheten förekommer inte ämnena skilda från varandra med kinesiska murar mellan dem. Skolundervisningen borde utgå ifrån livet och inte tvärt om.

Värdelös matematikundervisning

den 22 december 2003

   Peter tipsade om en sida där det diskuteras anteckningsmetoder. Närmare bestämt hur Bill Gates antecknar.

Bill Gates använder, enligt Ron Howard, en metod som bygger på kvadrater. Han delar tydligen upp pappret i kvadrater och använder olika kvadrater till olika typer av anteckningar. På det viset kan han snabbt hitta olika typer av noteringar snabbt. Frågor verkar han placera nertill på sidan.

Det verkar inte vara ett känt noteringssystem som Bill Gates använder. Det påminner om ett system som kallas The Cornell note-taking system. Pappret delas in i två kolumner. Den ena är som en marginal i vänsterkanten, ungefär en tredjedel bred, och används för nyckelord eller en överblick. Den högra används för anteckningarna. Rubriker stryks under, huvudidéer skrivs med ett indrag under rubriken och detaljer som utvecklar huvudidéerna skrivs med ett indrag under huvudidéerna. Nyckelordskolumnen kompletteras efter att anteckningarna är gjorda, vid genomgången. I den ska nyckelord, frågor och andra idéer skrivas. Nyckelordskolumnen kan användas för repetition.

Förutom linjära anteckningar (vanliga anteckningar där texten skrivs rad för rad och sida för sida) har jag använt mindmapping. Mindmapping verkar passa mig bättre än Cornell-anteckningar. I mindmaps går det att knyta ihop vilka delar som helst visuellt utan hänvisningar till andra ställen i en text, som i linjära anteckningar. Cornell-anteckningar verkar dock vara ett bättre alternativ än vanliga linjära anteckningar eftersom de förenklar repetition.

---

Det finns många bra saker att lära sig om inlärning. Nätet är fullt av information. Mycket är på engelska. Jag skulle vilja starta en svensk wiki om inlärning. Tips om hur man lär sig. Det är roligt att lära sig när man vet hur man gör. Den som är duktig på inlärning kan lära sig vad som helst. Bland annat York University har en del bra information om studieteknik.

den 20 december 2003

   Allt vi ser, allt vi hör, allt vi känner, alla lukter vi känner, alla intryck. Alltihop sparas.

De flesta av oss kan bara koncentrera sig på en sak i taget. Exempelvis TV:n. Om det brakar till i köket flyttas koncentrationen från TV:n till köket. Ett intryck som är starkare kan "överrösta" det vi har vårt medvetna fokus på. Medvetet registrerar vi bara en omgång intryck i taget.

Vi kan flytta koncentrationen ganska snabbt mellan intryck. Vi känner glaset i handen när vi lyfter det. Vi hör ljudet av glas som klingar när vi för dem mot varandra. Vi ser den röda färgen när vi håller upp det mot ljuset. Vi känner doften när vi för det till näsan och andas in. Vi känner smaken när vi för det till munnen och låter en klunk skölja runt i munnen. Ett intryck i taget. Medvetet.

Alla de andra intrycken går raka vägen från ögonen, öronen, näsan, händerna och munnen till hjärnan och sparas där. Kanke bara en stund, kanske så länge vi lever. Om de finns lagrade i vårt minne måste det gå att återkalla dem. Hypnos? Antagligen. Vad mer? Går det att öppna en kanal mellan medvetandet och omedvetet lagrade intryck?

Det måste gå. Vi är så hårt tränade i att vara aktivt medvetna om en sak i taget att vi går miste om många intryck. Hundar kan leka och ändå höra om det närmar sig en okänd bil på långt håll. Människor med ADD/ADHD är medvetna om alla intryck samtidigt och måste stänga av dem för att klara av att hantera dem. De ser allt som händer samtidigt i ett rum fullt av människor. Deras problem är att de medvetna intrycken är för många samtidigt. Deras koncentration går åt till att sortera bort allt som inte är relevant för tillfället. Det är inte konstigt att de har svårt med uppmärksamheten då.

Har de ett annat sorts undermedvetet? Om de är medvetna om mycket mer av allt som händer kanske andra saker hamnar i det undermedvetna. Jag undrar vad i så fall.

För mig är det värt om. Jag måste koncentrera mig för att bli medveten om alla intryck. Datorfläkten brummar, hårddisken tickar, skärmen tjuter med ett högfrekvent ljud, högtalarna surrar. En lampa lyser snett bakifrån, skärmen lyser framifrån. Ryggstödet sitter för lågt och vidrör bara nedersta delen av ryggen, stolsitsen är för kort och ger inte ordentligt stöd för benen, fötterna vilar mot de välvda hjulförsedda stolsbenen, fingrarna rör sig över tangentbordet medan jag skriver, ryggen är framåtböjd. Jag får tänka efter vilka intryck jag utsätts för. Koncentrera mig på dem ett och ett, lägga dem åt sidan och ta nästa.

Hur gör man en mental koppling mellan medvetandet och alla lagrade intryck? På något sätt gör jag det när jag snabbläser. När jag gör det ordentligt passerar orden in via ögonen till hjärnan i form av bilder. Jag uppfattar det jag läser som om det vore minnen. Inte på samma sätt som när jag läste tidigare. Då var det som om orden gick in via ögonen och direkt till medvetandet, ett och ett. Inte bilder på samma sätt. Mer som fragment av en bild som jag fick sammanfoga manuellt i huvudet. Som ett kollage. Med snabbläsning är bilderna mer som en film. Jag kan spela upp den gång på gång och se mer detaljer för varje gång jag ser den. Det kunde jag inte när jag läste långsamt ord för ord.

Hur uppnår man den mentala koppling som hämtar lagrade intryck som jag inte har varit medveten om? Win Wenger skriver att man kan göra det med image streaming. Går det att göra det på flera sätt? Det måste det. Vad är det som öppnar medvetandet för lagrade intryck? Det går inte att koncentrera sig på det. Då blir det i stället en blockering. Koncentration stänger kopplingen till det undermedvetna. Det måste finnas ett enkelt sätt att slappna av för att få tillgång till intrycken.

I The photoreading whole mind system beskriver Paul R. Scheele hur man gör för att fotoläsa, det vill säga lagra allt innehåll på en boksida inom loppet av en sekund. Det görs omedvetet. Man måste uppnå vad han kallar ett "accellerative learning state", ungefär "tillstånd för accellererad inlärning". Om man koncentrerar sig eller blir medveten om det som passerar ögonen förstörs den accellererade inlärningen och man måste börja om. När man har lagrat en hel bok på 10-15 minuter måste man låta hjärnan lagra den på rätt platser. Det tar mellan en timme och ett dygn. Allra helst ska det hinna gå en natt från inlärning innan man hämtar den till medvetandet igen. Då ska det gå att återkalla boken i detalj. Med träning ska man kunna säga på vilken sida och rad något finns.

Jag tror att photoreading fungerar. Jag har gjort andra saker som ligger i närheten av photoreading och som tyder på det. Snabbläsningen är ibland nära photoreading, så som den beskrivs i Scheeles bok. När jag snabbläser är jag vanligtvis inte fullt medveten om vad jag läser medan jag håller på. Ofta ligger jag några stycken eller sidor efter i medvetandet. Efter ett antal "genomspelningar" brukar jag minnas ganska mycket.

De här olika teknikerna tillsammmans innehåller antagligen ett svar på min fråga om hur man öppnar motorvägen till det omedvetna.

den 10 december 2003

   Som en kommentar till gårdagens text om Joeys matematiklektion berättade Eva om sina svårigheter med matte i skolan och hennes egen tid som mattelärare.

Hennes text är lysande. Hon visar prov på precis den förmåga att förklara saker visuellt som Jeffrey Freed efterlyser i Right-brained children in a left-brained world:

Lyckligtvis har Joey inga svårigheter med matte. Han tycker att det är roligt och tillhör klassens duktigaste. Jag lägger mig bara i när han ber om det eller om jag ser att han gör något på ett dumt sätt.

den 5 december 2003

   Peter skriver om en bok särskilt utformad för snabbläsning.

Boken heter A timeless way of building och är skriven av Christopher Alexander. Jag klipper in Peters citat från bokens läsinstruktion:

Paul R. Scheele har i sin The photoreading whole mind system gjort andra typer av anpassningar för att boken ska vara snabbläst. Det finns olika "rutter" beroende på hur lång tid man vill lägga på att läsa den. Med olika rutter får man läsa olika mycket, det vill säga den som tar en snabb rutt får läsa färre detaljer. Rutterna är markerade på olika sätt i marginalen på varje sida.

Jag har funderat över möjligheten att göra innehållsförteckningar med korta beskrivningar av varje kapitel, så att man kan få en bra övergripande bild av ämnet redan när man läser dem. Utöver detta tycker jag att kapitelrubriker ska vara utformade så att de beskriver vad kapitlen handlar om. Det låter självklart och borde vara självklart. Jonas Söderström skriver om det i Att skriva för webben, en bok jag återkommer till emellanåt. Där finns en hel del värt att tänka på för den som skriver mycket eller lite.

den 2 december 2003

   När jag reste mig för att stiga av tunnelbanan i morse såg jag en rubrik i boken min sätesgranne läste: "Auditiv inlärningsmetod".

Jag var inte säker på vad auditiv betydde, mer än att det borde ha med ljud att göra, så jag slog upp det när jag kom till jobbet. Auditiv betyder enligt Norstedts svenska ordbok "som har med hörseln att göra". Auditiv inlärning borde då vara hörselbaserad eller verbal inlärning. Detta är nog ett svar på min undran om hur man lagrar minnen om man inte lagrar dem visuellt.

För mig är det inte så lätt att tänka sig hur det går till att lagra minnen som tal. Kanske är det som att ha ett bibliotek med talböcker i huvudet. Kan man i så fall spela upp dem när man vill och höra exakt vad som har sagts vid något tillfälle? Kan man "snabbspola" så att man hittar ett visst ställe i ett band? Går det lika fort att hämta minnen som är lagrade som ljud, som det går att hämta visuella minnen?

I en tredimensionell bild går det ofta ganska fort att hitta rätt information eftersom man kan se hela bilden direkt och snabbt gå ner till detaljer på rätt ställe. Man kan vrida och vända på den så att man ser det man vill. Det finns inget fram och bak i en bild. Det går att betrakta den från höger till vänster, uppifrån och ner eller som en helhet. Ett ord som är ett visuellt minne kan jag läsa bakifrån och fram om jag vill. Går det att göra allt detta med ljudminnen? Kan man spela ljudet av ett ord från slutet till början och på så sätt få ut bokstäverna och stava det baklänges?

Hur lagrar man bilder "auditivt"? Kan de omvandlas till ljud? För mig är det inte otänkbart. Jag kan ju omvandla (det är inget jag behöver göra medvetet) ljud till bilder. Ljud kan representeras grafiskt. Det vet alla som har lekt med ljud i en dator. Hur mycket ljud behövs det för att lagra en detaljerad målning? Spontant låter det som ett långsamt sätt att lagra och återkalla minnen.

---

Ett annat lustigt sammanträffande, som också har med min medresenärs läsning att göra, är att jag samtidigt satt och läste Right-brained children in a left-brained world. Det avsnitt jag läste handlade om hur man bör lära ut läsning och stavning visuellt till människor med ADD/ADHD och svårigheter att läsa och skriva. (Alla med ADD och ADHD har inte problem med det.) Jeffrey Freed rekommenderar ett visuellt tillvägagångssätt där man bygger upp ord med hjälp av bilder, vilket är vad "högerhjärnade" minns.

Sally Shaywitz sätt (beskrivs i Overcoming dyslexia), att lära ut läsning och stavning med hjälp av ordens beståndsdelar, förkastar Jeffrey Freed helt. Han skriver att det går att göra så också, men att det kräver mycket mer övning under en längre tid. Han tycker att det inte drar nytta av dessa människors styrkor, utan nöter på deras svagheter. Visuella människor ska lära sig på ett visuellt sätt. Den metod Ronald D. Davis beskriver i The gift of dyslexia är bättre. Där lär man sig ord, deras stavning och betydelse, genom att skriva och gestalta dem med modell-lera.

Högläsning är inte heller att rekommendera för dem som tänker visuellt:

Högläsning inför klassen försätter dem med lässvårigheter i en mycket obehaglig situation. Det bör absolut undvikas. Han fortsätter med följande, vilket jag tycker är mycket intressant:

Min egen reflektion är att det är högläsningen som har skapat "röster i huvudet" på de flesta av oss, vilket är ett avgörande hinder för snabbläsning. Jag kan också minnas att jag lärde mig att läsa högt utan att ha en aning om vad det var jag hade läst. Det var som om orden gick in genom ögonen och ut genom munnen, utan att passera hjärnan. Jag tror inte att jag kunde läsa högt och förstå vad jag läste förrän jag var nästan vuxen.

den 30 november 2003

   Människor med ADD och ADHD har ofta extra känsliga sinnen. Svårigheten att behålla uppmärksamheten beror på att de är medvetna om mycket fler av alla intryck som kommer, än vad andra människor är. Minsta lilla händelse flyttar uppmärksamheten från det de gör till det som händer.

I Right-brained children in a left-brained world ger Jeffrey Freed exempel på denna hyperkänslighet. Ett exempel gäller 13-årige Herb:

Efter att ha förhört sig om andra ljud som Herb kunde höra fortsatte han med ett experiment. Han bad Herb att sätta sig i andra änden av rummet, tio meter bort. Sedan skrev han ord på ett papper. Han försökte att inte trycka så hårt med pennan och valde ord som var ganska lika varandra: essentially, totalitarian, repetitious, calligraphy, bellicose (krigisk, stridslysten) och liknande. Efter att ha skrivit ett ord frågade han vilket ord det var och Herb svarade. Tjugo rätt på tjugo försök.

Med så kraftigt förhöjd känsla för intryck är det inte konstigt om världen upplevs som ett stort nöjesfält med orkestrar som överröstar varandra överallt. Det är inte bara ljud- och synintryck som kan upplevas på det här sättet. Även beröring, smak och lukt kan upplevas mycket kraftigt. En klapp på axeln kan kännas som ett slag. Känslan av att knäppa en knapp kan vara outhärdlig. Nästan obefintliga smaker och lukter kan upplevas överväldigande.

Att begära av någon som upplever så mycket så starkt, att han ska vara uppmärksam och fokuserad på någon som talar i ett klassrum, kan vara ett omänskligt krav. Om de ska ha en chans behöver antalet störande moment minimeras. Ett klassrum med 30 elever är ingen bra miljö för någon som störs av ljudet från lysrörsbelysningen i taket eller sidor som vänds i en bok.

den 18 november 2003

   Sally Shaywitz skriver att dyslektikers största problem är oförmågan att skilja på fonem i ord. Fonem är den "minsta språkliga enhet som fyller en betydelseskiljande funktion i talat språk", enligt Norstedts svenska ordbok. Om man ber en dyslektiker att ta bort ett ljud från ett ord, exempelvis "r" från "skratt", och säga vad det blir för ord, är det ofta mycket svårt, om inte omöjligt. De kan inte skilja mellan ordens olika beståndsdelar.

De böcker jag har läst, inklusive Overcoming dyslexia, är glädjande nog överens i sin syn på möjligheten att lära sig läsa och skriva ordentligt om man har dyslexi. Alla kan lära sig det med rätt hjälp.

När man lär barn läsa ska man börja med att lära dem känna igen rim. Sally Shaywitz rekommenderar rimmande barnböcker. Barnen kan hjälpa till att avsluta meningarna när de har lärt sig hur rim fungerar. Elsa Beskows barnböcker duger säkert bra. ABC-resan till exempel. Den både rimmar och lär ut bokstäverna på samma gång. Rim hjälper barn att se likheter mellan olika ord.

Efter rim kan man lära barnen känna igen ordbegynnelser. "Katt, kalas och kanin börjar på 'k'. Kan du några fler ord som börjar på 'k'?" Det är bra om de får se bokstaven när de gör övningarna. Sådana övningar tränar dem att känna igen ljuden i början av ord och koppla ihop dem med bokstäver.

Att lära barnen stavelser är nästa steg. I Overcoming dyslexia föreslås att man säger orden, stavelse för stavelse, och därefter klappar händerna en gång för varje stavelse. "Hund" [Klapp] "Ba-nan" [Klapp, klapp] "Gräv-ma-skin" [Klapp, klapp, klapp]

En annan stavningsövning går ut på att man säger stavelser var för sig och frågar barnet vad det blir om man lägger ihop dem. "Ka ... non", "pä ... ron", "a ... pa" och så vidare.

Den minsta beståndsdelen i ord är fonem. "Katt" består av tre fonem: k och a och t. I början kan det vara svårt att hitta alla fonem i ord.

När barnet har lärt sig att hitta fonem, förstår vad det är och kan bokstäverna, kan man låta det börja skriva ord. Då förstår det att varje fonem är kopplat till en eller flera bokstäver.

Denna beskrivning är en kraftigt förkortad version av vad som tas upp i Overcoming dyslexia. För att kunna använda metoden ordentligt är det antagligen en fördel om man har läst hela texten. Metoden borde även fungera på vuxna.

den 9 november 2003

   Peter har kommenterat Håkans text om snabbläsning och fyller på med en del egna tankar och erfarenheter av snabbläsning. Jag klipper in ett stycke från Peters text som jag tycker innehåller en bra liknelse:

Jämförelsen med ficklampsstrålen som förs långamt eller snabbt över en yta är träffande. Särskilt när man vet att det är vid hastigheter över 400 ord per minut som hjärnan verkligen koncentrerar sig på läsningen. Det är då "ljuskäglan" förs snabbt över ytan.

   På helgerna brukar jag vakna som nummer två. Emmy är alltid vaken före oss andra, och oftast orsak till att jag vaknar. Hon är ganska självständig när hon är ensam och tycker nog inte att hon behöver så mycket hjälp heller. Jag brukar kunna följa hennes spår genom huset. Saker som är utställda på speciella sätt eller lagda på ovanliga platser.

I morse hittade jag blöta pyjamasbyxor nedanför trappan. Bredvid dem låg en flaska med Mr Muscle och en våt fläck. I tvättstugan stod det en pall innanför dörren och lampan var tänd. Emmys säng var full av leksaker från Joeys rum.

När Emmy vaknade lekte hon en stund i sängen. Plötsligt behövde hon gå på toaletten. Väldigt mycket. Hon hann bara till trappan där det inträffade en olycka. Det var så pyjamasbyxorna blev blöta. Dem tog hon av sig på olycksplatsen. Rena kläder fanns på en låg bokhylla och det visste hon. Hon tog sig upp med hjälp av en pall.

Efter att ha satt på sig kläderna tyckte hon tydligen att hon behövde tvätta golvet på platsen för olyckan. Hon öppnade tvättstugedörren, som jag hade glömt att låsa, tog en pall och ställde sig på den så att hon kunde tända lampan. Sedan gick hon in och hittade flaskan med Mr Muscle, som jag inte ens visste fanns där. Med den sprayade hon på golvet. Därav den lilla fläcken.

Det är inte alltid jag lyckas räkna ut vad hon har gjort. I morse berättade hon när jag frågade vad Mr Muscle gjorde på golvet och varför det var tänt i tvättstugan.

---

När Emmy och jag äter frukost själva brukar vi träna på bokstäver. Jag har kommit på att jag kan skriva bokstäver med kaviar på hennes smörgås. Dem pratar vi om sedan.

Ibland väljer jag en bokstav och ibland får hon önska en bokstav. I morse önskade hon "bokstaven som ser ut som en orm". S som i "Stina på dagis" och "Smilla". När hon hade ätit upp halva S:et frågade hon vilken bokstav som blev kvar. "Det är nästan en ring, ett o", svarade jag. "Nej, jag menar den som är som en halv ring", sa hon. "Aha, du menar c", frågade jag. "Just det, som i mamma och farmor", svarade hon. Båda har namn som börjar på c.

Jag vet inte hur mycket hon lär sig, men ibland kan det vara roligt att leka med påläggen under kontrollerade former i alla fall.

den 8 november 2003

   Håkan har skrivit om snabbläsning.

Han har gjort experiment med olika läshastigheter och med respektive utan "pip" varje minut. "Minutpipen" kommer från ett program han skrev för att bli påmind om tiden som förflöt medan han läste. I experimenten verkade pipen göra att han läste snabbare än när han inte använde dem. Han frågade sig därför om pipen verkligen kan göra läsningen snabbare, men ställer sig tvekande till det.

Jag tror inte att man hjälps av pipen, annat än under en kortare period då man hetsar sig själv med hjälp av dem. Snabbläsning ska inte kännas stressigt, tvärt om, man ska vara avslappnad. Teknikerna går ut på att läsa effektivare och därmed snabbare. När man använder teknikerna som en naturlig del av läsningen är pipen förmodligen lika irriterande som när man läser "som vanligt". Ju färre störande moment, desto bättre.

Det är viktigt att förstå att snabbläsning inte har med stress eller slarv att göra. Man ska inte bli mer stressad av att använda snabbläsningstekniker än av att springa en joggingrunda. På samma sätt har "att lära sig snabbläsning" likheter med "att lära sig jogga". När man börjar jogga blir man ofta ganska trött, håller ojämn hastighet och stressas av att inte veta vilken takt man borde hålla för att orka springa hela sträckan. Lösningen är övning. Vad som är bäst varierar från person till person. Det gäller att hitta sin stil. Den som blir stressad av snabbläsning gör antingen fel eller behöver öva mer.

den 5 november 2003

   På tunnelbanan i morse fick jag sällskap av en kollega. Vi pratade en stund varefter han tog upp en tidning och jag en bok. Efter en stund vek han ner tidningen och sa: "Allvarligt talat, läser du så där snabbt?" Jag tittade upp och sa att jag läste som jag brukar. Han sa: "Jag såg hur snabbt du flyttade pennan och det såg ut som om det verkade gå fort." Då svarade jag att jag för pennan under raderna när jag läser och att jag läser med den farten. Det var en engelsk bok. Svenska böcker kan gå mycket fortare att läsa.

Det är roligt att bli påmind ibland om att jag läser snabbare än för några år sedan. Även om jag har vant mig, och kan tycka att jag stundtals såsar när jag läser, går det ganska fort jämfört med många andra. En bullrig tunnelbanevagn eller en skumpig buss är inte en optimal läsmiljö. Ändå läser jag ofta 1-2 sidor i minuten, vilket jag tycker är ganska snabbt.

Snabbläsning är fortfarande en av de absolut mest betydelsefulla saker jag har lärt mig. Jag läser inte mycket, men det lilla jag läser ger mig mycket. I genomsnitt blir det kanske 20 eller 25 minuter om dagen på väg till jobbet och nästan ingenting i övrigt. Ändå hinner jag med ett hyggligt antal böcker varje år. Vid enstaka tillfällen läser jag en bok på en kväll också.

den 10 oktober 2003

   17 hemliga råd om inlärning - en bok om studieteknik.

Norrmannen Ivar A. Bjørgen har skrivit en underbar bok om studieteknik. Den passar nog alla som befinner sig i en skolmiljö som elever och riktar sig kanske främst till ungdomar.

Boken innehåller 17 råd om inlärning och den är skriven med mycket humor även om den i grunden är allvarligt menad. Här får man lära sig att skriva fusklappar, skolka, tjuvkika på klasskompisens arbete, lyssna på musik på lektionerna, att rita mind maps och mycket annat. Även de råd som låter uppviglande (skriv fusklappar och skolka) har mycket klara och goda syften.

Att tjuvkika på kompisens arbete handlar egentligen om att samarbeta. I grupp lär vi oss mer än var för sig. Kunskapsöverföring är viktigt även i ett klassrum. Tyvärr har skolan i dag kommit ifrån många av de bästa inlärningsteknikerna.

Även lärare har nog en del att lära av boken för flera av tipsen går på tvärs mot en del av deras principer, men av "rätt" anledningar.

   The gift of dyslexia - en bok om dyslexi.

The gift of dyslexia är skriven av Ronald D. Davis.

För många, kanske de flesta, är dyslexi huvudsakligen ett handikapp. Ronald D. Davis, som själv är dyslektiker, ser dyslexi som en gåva. En gåva som kan ha vissa negativa bieffekter, som läs- och skrivsvårigheter.

I boken beskrivs såväl för- som nackdelar med dyslexi. Enligt Davis tänker en dyslektiker visuellt i stället för verbalt. Genom att tänka visuellt hinner en dyslektiker tänka många gånger snabbare än en verbal tänkare, men i och med att en dyslektiker har svårighet att tolka ord tar det ändå längre tid för dem att läsa.

I exemplen över fördelarna med dyslexi nämns ett antal kända dyslektiker. Exempelvis Albert Einstein, Steven Spielberg, John F Kennedy (som dessutom var en otrolig snabbläsare) och Leonardo da Vinci.

Andra halvan av boken är dedicerad åt att beskriva en teknik för att lära dyslektiker att läsa. Ord vars betydelse är tydlig, de flesta substantiv och verb till exempel, brukar inte innebära några problem för dyslektiker. Det är ord som inte går att visualisera som ställer till det. "Men", "när" och "att" är typiska svårvisualiserade ord.

En del i strategin för att lära dyslektiker att läsa går ut på att lära dem att visualisera dessa "stopp-ord".

Detta är en mycket läsvärd bok. Jag tror att den som känner någon som har dyslexi (det gör de flesta), och är intresserad av vad det innebär, kan ha nytta av att läsa boken. Likaså den som arbetar som lärare och kommer i kontakt med dyslektiker.

den 14 september 2003

   Jag hittade den här mindmappen i en hög på skrivbordet. Jag ritade den vid ett föräldramöte i vintras. Cattis ville att jag skulle berätta vad som hade sagts. Den är stor som ett A6-ark. Med hjälp av den lyckades jag tala i ungefär en halvtimme och jag tror inte att jag missade någonting viktigt.

Visserligen skriver jag som en kratta, men jag tror att jag skulle kunna återberätta det mesta av det igen om jag bara fick lite tid att tyda kråkfötterna. Jag minns mycket om vem som sa vad när och hur, när jag ser vad jag har skrivit.

den 19 juli 2003